Chavez och media - vem kan man lita på?
Det är snårigt att försöka skaffa sig en balanserad bild av vad som händer i Venezuela. Hugo Chavez har blivit det nya jourhavande kommunistspöket, när Fidel Castro blivit för gammal och sjuk för att skrämmas. I svenska (borgerliga) media får vi, som Kajsa Ekis Ekman skrev nyligen en väldigt selekterad och sönderhackad bild av en president som gormar om hur länge venezolanerna får duscha, vill förbjuda Barbie och läxar upp privata företag som tillverkar fel produkter. De goda sidorna, den minskade fattigdomen, kampanjerna mot analfabetism, för bättre sjukvård, den ekonomiska utvecklingen, förtigs.
Inte heller vänstermedia och bloggare verkar alltför sugna på att ta i den heta potatisen Venezuela, med några få undantag. Det är inte så konstigt. Vänstern har blivit bränd tidigare då man stött rörelser i tredje världen som sagt sig stå för rättvisa, frihet och nationellt självbestämmande men som när de kommit till makten snabbt om ovandlats till auktoritära härskare, inte mycket bättre än de förtryckare de störtade.
Ett problem är såklart att det är vansinnigt svårt att skaffa sig en heltäckande bild av politiska skeenden i land på andra sidan jordklotet. När informationen dessutom filtreras och vinklas så hårt som den gör i svenska medier är kanske det lättaste att bara rycka på axlarna och tänka; "nåja, det visar sig väl vem som hade rätt så småningom".
Jag brukar passa på när jag träffar en livs levande venezolan att ställa lite försynta frågor om läget i hemlandet. Den bild jag fått då är såklart mycket mer nyanserad än både Chavez officiella retorik och den programmatiskt förlöjligande/hätska mediabilden.
Den här veckans nyhet var, förutom att Chavez inte gillar Barbie, att Venezuela stängt av flera TV- och radiokanaler som vägrat sända statliga kommunikéer, vilket de enligt en lag om "socialt ansvarstagande i media" är tvingade till. Den största av dessa RCTV, har varit en aggressiv kritiker av Hugo Chavez och hans regering, och stödde, liksom flera andra av de stationer som stängts, statskuppen 2002.
Det är såklart alltid djupt problematiskt när regeringar går in och försöker kontrollera massmedia. Det kan förhoppningsvis alla vara överens om. Taket måste vara högt inom journalistiken, och massmedia måste kunna fullgöra sitt uppdrag; att granska makten, utan cencur eller självcensur.
Börjar man vandra ner den väg som börjar med ett fåtal stängda oppositionskanaler är risken inte obetydlig att man slutar i något som liknar den kubanska, hårt kontrollerade politiska modellen. Vilket vore vägs ände för den venezolanska socialismen, som gett så många latinamerikaner nytt hopp.
Men jag är såklart också medveten om helhetsbilden. Det ÄR en allvarligt försvårande omständighet att venezolanska högermedia stödde det USA-sponsrade försöket att krossa den venezolanska demokratin i en statskupp, och i flera fall fortsatt med försöken att underminera en demokratiskt vald regering med smutsiga metoder. Rena lögner och personangrepp som får det mesta att blekna vid en jämförelse är standardammunition för de som vill få bort Chavez till varje pris. Frågan är vilket annat land som skulle tolerera massmedia som aktivt agiterat för en statskupp, eller uttalar att regeringschefen kommer att hängas upp och ner, som Mussolini i Italien? I Venezuela är statskupp knappast ett hypotetiskt scenario. USA lyckades nästan 2002, och fler försök har förekommit sedan dess.
Inte heller är yttrandefriheten kvävd i landet. Vid en snabb googling hittar man en mängd regimkritiskt material på olika nyhetssidor, med frän kritik av ett slag som skulle vara omöjlig i enpartidiktaturer, vi behöver inte gå längre än till Kuba. En stor majoritet av venezolanska massme
dia är privata, och rapporterar efter enligt huvud. Vänsterregeringen har å sin sida satsat hårt på att skapa alternativa mediakanaler till folket, inte minst teleSUR, ett regionalt nätverk som sänder i flera länder i Latinamerika, (däribland Kuba i hårt redigerat format). Istället för att attackera sina fräna kritiker i borgerliga media med lagstiftningsvapnet borde Chavez snickra vidare på denna alternativa strategi. Ge de statliga kanalerna ett genuint public service-uppdrag, att erbjuda kvalitetsnyheter utan något som helst politiskt filter (i vilken mån det är möjligt kan man ju alltid diskutera). Människor är inte dummare än att de känner igen propaganda, oavsett om den kommer i höger- eller vänsterförpackning. I det långa loppet har Venezuela allt att vinna på att den överpolitiserade slaskjournalistiken ersätts av en nyanserande och saklig yhetsrapportering.
Och även om högermedia fortsätter vara osakliga, hatiska och antidemokratiska, hur mycket av ett hot kan de faktiskt utgöra? Chavez och hans politiska rörelse har återvalts gång på gång, i val som ingen observatör haft något att invända mot. Detta trots alla hatkampanjer. Så länge politiken gynnar vanligt folk och lyfter dem ur fattigdom och analfabetism så har Chavez ett övertag som ingen borgerlig mediakanal kan ta ifrån honom.
