Med en känsla av deja vu följer jag rapporteringen från se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article7084088.ab" target="_blank">Grekland. Det känns som svenskt nittiotal. Kommer ni ihåg: "vi har levt över våra tillgångar"?

Att det inte finns något "vi", att vissa aldrig lever loppan på snabba, lätta pengar, och att andra alltid gör det, fick liksom inte plats när ekonomerna och den politiska eliten skulle tala allvar med oss. De senaste dagarna har jag lärt mig att grekerna har för låg pensionsålder, för höga löner åt statsanställda och för låg produktivitet. I går hade en TV-kanal till och med släpat fram skräcködlan och nationalekonomen Anders Åslund, som efter att ha dragit sitt strå till stacken i raserandet av den svenska modellen åkte över till Ryssland och bidrog till utplundringen av det landets gemensamma tillgångar och den efterföljande sociala härdsmältan. Är det nu Grekland som ska åtnjuta Åslunds ömma omsorger?

Mitt i allt ojande över oansvariga greker som levt lyxliv talas det tyst om euron och EMU-samarbetet, åtminstone på den här kontinenten. Paul Krugman däremot törs äntligen ta bladet från munnen. Grupptänkandet kanske avtar i styrka med avståndet:

"If Greece were a highly cohesive society with collective wage-setting, a sort of Aegean Austria, it might be possible to do this via a collectively agreed reduction in wages across the board - an "internal devaluation." But as today’s grim events show, it isn’t.

The alternative is a devaluation - which means leaving the euro."

Den svenska 90-talskrisen, också en följd av en valuta låst till EUs valutasamarbete, kunde till slut pareras genom att vi släppte vår krona fri. Den sjönk något i värde, vilket gjorde att vi fick fart på vår export igen. Trots en radda sparpaket och nedskärningar, åtgärder som krymper ekonomin och förvärrar en ekonomisk kris, kunde vi så småningom vända skutan. Grekerna sitter fast i skiten. Med euron som gemensam valuta kan de bara försöka parera genom att sänka löner och skära ner i offentliga utgifter. Och kan inte se fram emot någon ljusning vid horisonten i form av en billigare valuta.

Det blir allt tydligare att eurosamarbetet är en tvångströja för EUs ekonomier. Något som vänstern sagt hela tiden. EU är inte USA, utan en massa medlemsstater med väldigt skilda ekonomiska förutsättningar. En enda valuta, och en enda ekonomisk politik, kommer att fortsätta skapa ekonomiska och sociala kollapser, som den som nu fört Grekland till revoltens rand.

Bloggat: Vänsterekonomerna, Mats Engström, Mario