SD-avslöjandet som kom av sig
D
et var en rätt tunn soppa som SVT hade kokat ihop igår i sitt reportage om Sverigedemokraternas första 100 dagar i Riksdagen. Ett program som det flaggats mycket för hela veckan - med den antydda vinkeln att de övriga partierna svikit sina löften att inte låta rasister påverka den svenska politiken - landade till slut i att partiet fått inflytande i en omröstning om storleken på regeringskansliet. Eller missade jag något? Däremot glömde programmakarna vad jag såg att påpeka att partiet röstat med regeringen i nio av tio omröstningar, som det extremhögerparti de är. Inga vågmästare alltså, lika lite som moderaterna är ett vågmästarparti. Reportaget lät oss se att den där Ekroth inte verkar vara nån trevlig kille, och att SDs ledamöter flinar elakt i kammaren när andra talar. Uppenbarligen gillar hela SDs riksdagskansli dålig musik. En moderat påpekade att Jimmie Åkesson bara är den gemytlige frontfiguren för ett gäng hårdföra högerextremister. Vad är nytt med detta?
Niklas Svensson på Expressen sade i reportaget att Sverigedemokraterna är det parti som är svårast att kontakta och kommunicera med. De verkar ha ett ogint förhållande till massmedia. Frågan är varför, med tanke på att de kan tacka just den ständiga, valhänta mediauppmärksamheten för sina riksdagsplatser.