Caremaskandalen skvätter över på Borg och Reinfeldt
B
örjar paniken sprida sig på Rosenbad? Idag kommenderades inte mindre än tre ministrar - däribland Anders Borg, regeringens starkaste kort, plus statsminstern - ut för att försöka desarmera Caremaskandalen. Nu är det krishantering till max som gäller. Till att börja med såklart en beprövad strategi: begrav så mycket av skandalen som möjligt i en utredning. Socialstyrelsen ska visst undersöka skillnaden mellan privat och offentlig vård och omsorg. Tips: privat har ett inbyggt vinstmaximeringsmotiv, vilket offentligt saknar. Det får konsekvenser. Också frågan om meddelarskyddet begravs i en utredning, som skjuts upp till nästa sommar. Folkets minne är kort.Men det räcker inte. Regeringen vet att de har en massiv opinion mot sig i frågan om privata företag och riskkapitalister i den offentliga sektorn. De kan tvingas betala ett dyrt politiskt pris för sin marknadsfundamentalism. Därför lovar man en "stopplag", vilket leder tankarna till den stopplag som rådde under det rödgröna regeringssamarbetet fram till 2006, som förbjöd privata företag att göra vinst på offentlig service. Men det är såklart inte det Anders Borg och Maria Larsson menar. Den lagen var ett hatobjekt för Allianzen. När Göran Hägglund, (kd), tillträdde som socialminister 2006 skrev han i DN:
"Ett problem har varit den förra regeringens ideologiska låsningar på området. Deras rädsla för privata alternativ och mångfald av utförare fick dem att genomdriva stopplagen, som kraftigt försvårar en välfungerande organisering av hälso- och sjukvården."
Belåtet konstaterar Hägglund i artikeln att regeringskansliet på hans uppdrag arbetat fram ett förslag för hur stopplagen ska kunna avskaffas, vilket han tror kommer att medföra "ökad mångfald i vården". Vidare:
"För det första slopar vi kravet att verksamheten ska drivas utan syfte att ge vinst. Så länge vårdgivarna följer lagen, vilket ändå måste förutsättas, är vinst i vården inget problem."
Vinster i vården var inget problem för Göran Hägglund då och de är inget problem för Anders Borg och Maria Larsson nu. Deras "stopplag" handlar uteslutande om den skatteplanering som bland annat Carema använt sig av för att nolltaxera. Rätt beslut utan tvekan, men bisarrt att det skulle krävas en skandal av denna storleksordning för att regeringen (efter tre års funderade) skulle få arslet ur vagnen och se till att vårdkapitalisterna som lever loppan på våra skattepengar också själva betalar lite skatt. Om och hur mycket de i slutändan betalar får vi väl se. I SvD idag kräver företagarna ekonomisk kompensation om skattekryphålet avskaffas. Vinst får de fortsätta att plocka ur verksamheterna i vilket fall som helst. Inte ska vi väl bli såna extremister som våra nordiska grannländer som kräver av vård-och omsorgsföretagare att de återinvesterar vinsterna i verksamheten?
Och apropå stopp, vad händer med de kommuner som hittills vägrat släppa in riskkapitalister och privata bolag? Regeringen planerar ju en lag som ska tvinga motsträviga kommuner att låta Carema och deras kollegor sätta tänderna i de saftiga kommunala verksamheterna. Stopp- eller tvångslag? När mediastormen lagt sig är vi nog tillbaks på ruta ett igen.
Under tiden som regeringen utreder så fortsätter vanvården av våra gamla. När politikerna inte skyller på personalen så försöker de flytta över ansvaret på de anhöriga. Aftonbladet:
"1980 fick 62 procent av de över 80 år någon form av omsorg, i dag är den siffran nere på 37 procent. 1980 fick 40 procent av de gamla hjälp av någon anhörig som de inte bodde ihop med. I dag får 67 procent förlita sig på släkten. 100 000 personer (läs döttrar) tvingas i dag gå ner i arbetstid eller sluta jobba för att ta hand om sina gamla föräldrar. Det är Fredrik Reinfeldts arbetslinje det.
I många kommunala riktlinjer står det i dag att tjänstemännen först ska undersöka om det inte finns anhöriga som kan ta ansvar för de gamla."
Idag stänkte alltså vårdskandalen över på regeringens moderata tungviktare. Börjar det svenska folket förstå vad det innebär med en högerregering nu? Skattesänkningar och privatiseringar är som att kissa i blöjan. Möjligen varmt och skönt i början, men alltmer kallt och obehagligt ju längre man sitter där på Caremahemmet och förgäves ropar efter någon personal som kan komma och hjälpa med att byta, vilket iallafall inte går eftersom man redan uppfyllt sin blöjkvot för dagen.
Bloggat: Arijan Kan, Löntagarbloggen, Economistas, Nemokrati, Röda Berget,
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, AB 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, Exp 1, 2, 3, SVT 1, 2, 3, Ekot 1, 2, 3, LO-tidningen 1,
