Juholts stora svek är politiska!
I
skrivande stund debatterar Håkan Juholt för sin politiska överlevnad i riksdagens partiledaredebatt. Han gör det bra dessutom. Vilka nerver karln måste ha! Efter att ha löpt massmedialt gatlopp i snart en vecka så verkar han nästan oberörd. Igår var jag säker på att han skulle få gå inom kort. Idag inte helt. Hyresslarvet - eller fusket, vi vet inte riktigt än - har andra redan skrivit så mycket och så upprört om. Jag har inte mycket att tillägga. Jag har alltid tyckt att politiker ska leva på vanliga arbetarlöner och inte gödslas med förmåner. Varför ska en politiker som tjänar så bra som Håkan Juholt behöva torska på några tusenlappar i månaden i hyresbidrag? Dumsnålt!Men nåt är ändå skevt i det här dramat. Och nej, jag tänker inte skriva om att Annie Lööf kan göra samma bidragstrixande som Juholt, och dessutom låta sig mutas av biltillverkare, utan att behöva löpa gatlopp i en vecka, jagad av blodvittrande drevhundar, eller varför media - så kaxiga mot sossar - är så rädda för att ställa Carl Bildt till svars för sina solkiga oljeaffärer. Att media dömer sossarna och vänstern hårdare vet vi redan.
Nej, min fråga är: Vad är Juholts värsta snedsteg? Att han - medvetet eller omedvetet - låtit staten betala några tusenlappar extra för hyresrätten i Västertorp? Eller att han på så kort tid hunnit svika så många av de politiska förhoppningar som investerats i honom, redan backat från så många löften?
Juholt blev vald på ett vänstermandat (egentligen rätt klassiskt socialdemokratiskt, men i dagens politiska klimat räcker det för att låta radikal). Han lovade i sitt linjetal på kongressen bland annat att se över det orättvisa pensionssystemet och kritiserade de låga kvinnolönerna i den offentliga sektorn. Så här refererade Flamman den partikongress där Juholt blev vald:
"Det är ingen överdrift att konstatera att debatten i kongressalen på Stockholm Waterfront förhöll sig till vänster om var Socialdemokraterna har befunnit sig de senaste åren. Trygghet, välfärdssatsningar och retorik som ibland påminde om en Vänsterpartikongress återkom."
Hur det gick sen vet vi. Redan dagarna efter började Juholt backa. Ingen pensionsöversyn. Istället för höjda kvinnolöner i den offentliga sektorn - praktikanter. Högersossen Tommy Waidelich utsågs till ny ekonomisk talesman. Redan där började man ana ugglor i mossen. Och turerna runt Waidelichs första budget som lades i riksdagen förra veckan, som svängde 180 grader i socialdemokratiska hjärtefrågor som a-kassan, sjukförsäkringen och RUT-avdraget sen!? Över en natt hade partiet plötsligt förflyttat sig till höger om allt som högersossen Mona Sahlin någonsin vågade föreslå. Inte konstigt att riksdagsgruppen gjorde uppror. Men hur kan det gå till så?
Frågan hur en partiledare kan inbilla sig att det är OK att bara byta politik över en natt, dumpa landets arbetslösa och sjuka i diket och istället börja jaga rika marginalväljare i Stockholm, lova en översyn av ett perverst pensionssystem ena dagen och nästa bidra till (eller åtminstone inte protestera mot) att det görs det ännu lite mer perverst genom att lägga pensionsspararnas pengar i högriskfonder, är i grunden samma fråga som hur denne partiledare kan vara så slarvig (eller bedräglig, vi får se) med sin privatekonomi. Var tog gräsrötterna vägen? De där inbitna, envisa folkrörelsesossarna som med sitt svavelosande rättvisepatos kunde få varje partiledare att drömma mardrömmar om nätterna? Var de de första offren i "rosornas krig" på 80-talet? Avvecklades de i ett krispaket från regeringen Carlsson 1991, tillsammans med politiken för full sysselsättning? Bantades de sönder av Göran Perssons svångremspolitik på 90-taket? Tills de återvänder och tar tillbaks tyglarna i sitt parti från högerspöken som Tommy Waidelich och tvingar partitopparna att börja ifrågasätta sin egen privilegierade livsstil, så kommer socialdemokraternas kris att vara konstant.
Håkan Juholts stora misstag var att han inte vågade bli den ledare som socialdemokraterna är i så skriande behov av, den som vågar sätta stopp för 20 års slirande åt höger; nedskärningar, marknadsanpassningar och privatiseringar. Hans stora svek var att inte plocka upp den historiska röda tråden: hur gör vi Sverige till ett rättvisare, mer jämlikt och mer solidariskt samhälle? Om han förtjänar att tvingas bort från jobbet för något, så är det det.
Läs Lasses blogg, om att sila mygg och svälja kameler!
AB 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, Exp 1, 2, 3, 4,
