J

    "Annie Lööf är visserligen inte premiärminister i ett världsimperium på dekis, men få om någon i svensk politik är så tydligt ideologisk. Möjligen Jonas Sjöstedt, åtminstone innan vänsterledaren började prata väl om småföretagare.

    Lööf vill sänka skatter, arbetsgivaravgifter och löner. Hon tar strid för privata aktörer i välfärden och kallar offentliga välfärdsinrättningar för ”kolchoser”. Samtidigt hukar andra partier allt djupare för att undvika att svepas bort av debattens tilltagande vänstervind."

Lööf uppskattar mellan tummen och pekfingret hur många väljare som sympatiserar

med centerns politik i vinstfrågan

    Jämförelsen med Thacther är träffande på flera sätt. Den skärpa och pondus som järnladyn onekligen besatt kanske saknas, men där finns samma nyliberalt doktrinära trosvisshet och inte minst samma fallenhet för slag under bältet på de politiska motståndarna. Att försvara det system som togs för givet också i Sverige tills för bara en tio år sedan, att skattepengar som vi betalar till sjukvård, skolan och äldreomsorgen också ska gå in i dessa välfärdssektorer istället för in i riskkapitalister och privata ägares fickor, är enligt Lööf att "leka kolchos med välfärden" (syftande på kolchoserna, de stora kollektivjordbruken i Sovjetunionen). Men hjälper den sortens retoriskt pepprande när en förkrossande majoritet av det svenska folket anser det vara alldeles självklart att de privata vinsterna ska bort? Gör det svenska folket till kolchoskommunister? Om just det slaget under bältet missar målet så har Lööf flera jabbar i luften (Flamman): 

    "”ägartalibanen” Jonas Sjöstedt är ”patologiskt” besatt av sitt motstånd mot vinster, han är ”välfärdens fiende nummer ett”. Välfärdsföretagen själva fyller på med attacker som att Sjöstedts ”välfärdspopulism” är av samma skrot och korn som Sverigedemokraternas invandringshat (fyra vårdföretagare i Dagens Samhälle 30/1).

    En tydlig sidostrategi är att göra det manschauvinistiskt att vara emot vinster i välfärden. Jonas Sjöstedt är en ”feministbluff” som ”lägger en död hand på jämställdheten i Sverige” när han vill ta bort utkomstmöjligheterna för tusentals kvinnliga företagare och anställda (Annie Lööf i Almedalen). Ja, bara det att ifrågasätta vinstuttagen är att påstå att kvinnorna i välfärden gör ett dåligt jobb (Lööf i Aftonbadet 10/1)."

    Om plan A, att få bort den jobbiga vinstfrågan från dagordningen och diskutera annat istället misslyckas så lär vi vänsterpartister få stålsätta oss. Annie Lööf visar oss hur plan B kommer att se ut: att veva runt så mycket smuts som möjligt i hopp om att något fastnar.

    Vänsterpartiets position denna valrörelse må vara gynnsam i det att vi äger en fråga (eller till och med flera!) där en stor majoritet av de svenska väljarna stödjer oss. Men den innebär samtidigt att vi direkt och konkret utmanar väldigt mäktiga motståndare - det privata välfärdskapitalet - som omsätter många miljarder kronor och har siktet inställt på att ta över stora delar av den offentliga sektorn. Vi ställer oss i vägen för deras affärsidé, vill skruva åt kranen och strypa guldregnet med skattemedel och ställer oss därmed i deras kikarsikte. De visade oss vad deras vinstpengar kan spela för roll i ett politiskt sammanhang med den metodiska och långsiktiga PR-kampanjen för att rehabilitera Caremas kissnedsolkade rykte. Då var det ETT företag som betalade för operation vittvätt, föreställ dig vad en hel bransch, dopad av lätta och snabba vinster på våra skattepengar, kan föra för slags PR-krig.

    Hur länge sedan var det vi gick in  en svensk valrörelse där stora svenska kapitalisters vinstintressen direkt hotades av folkviljan och konkreta politiska förslag? Löntagarfondsstriderna på 80-talet? 2014 kommer att bli ett intressant år. 

    Läs också gärna Birger Schlaug i ETC: "Därför vill Löfvén regera  med FP"

DN 1, 2,