Igår röstade det amerikanska representanthuset för en begränsad sjukvårdsreform. Som jag tidigare skrivit är det amerikanska, mestadels privata sjukvårdssystemet en mardröm. Världens rikaste land anser sig inte ha råd att göra det några av världens fattigaste länder gör; erbjuda alla sina medborgare en offentlig sjukförsäkring. Istället går man omvägen via privata försäkringslösningar, och försöker lappa över de värsta hålen genom att erbjuda statlig sjukvård som en slags socialhjälp till de allra fattigaste. Idag står 47 miljoner amerikaner helt utan sjukförsäkring, och 14000 blir utförsäkrade varje dag. Dessutom gör de privata sjukförsäkringsbolagen sitt allra bästa för leta kryphål, så kallade "pre-existing conditions", för att slippa betala ut försäkringen när försäkringstagaren väl blir sjuk.

Inte nog med att det privata sjukförsäkringssystemet är omoraliskt, det är dessutom ett massivt slöseri. 16 procent av den amerikanska bruttonationalprodukten spenderas på sjukvård, en mycket högre siffra än i jämförbara länder med statliga försäkringar. Det kan ha något att göra med att så mycket som 31 procent beräknas gå till ren byråkrati (värt att hålla i minnet nästa gång en borgare går igång på hur byråkratisk den offentliga sektorn är och hur mycket bättre det vore med privata lösningar...)

Den reform som Nancy Pelosi klubbade i natt i representanthuset gör en del för att komma tillrätta med de värsta skönhetsfläckarna i det amerikanska systemet. Viktigt är att den gör det svårare för försäkringsbolagen att lura av sina kunder sjukförsäkringen i efterhand. Men det är inte den sortens reform som en gång för alla tar tjuren vid hornen och gör det moraliskt rätta och ekonomiskt förnuftiga. Demokraterna gjorde tidigt i processen misstaget att kompromissa bort den enda vettiga lösningen; heltäckande statlig sjukvårdsförsäkring ("single-payer"). Istället har man tryckt på att en statlig sjukförsäkring ska erbjudas som valmöjlighet i vissa fall ("public option"). Av detta bidde till sist bara en tumme. Stötestenen har varit om den statliga försäkringen ska kunna hålla nere sina kostnader eller tvingas jaga de privata försäkringsbolagens ständigt stigande premier, vilket nu verkar bli fallet. Så den mindre grupp amerikaner (runt 6 miljoner verkar det röra sig om) som kan komma ifråga för den frivilliga statliga försäkringen får välja om de vill skinnas av privata försäkringsbolag eller av en statligt försäkring.
Förslaget innebär också att de amerikaner som idag väljer att stå utanför försäkringssystemet (och håller tummarna för att de inte ska bli sjuka) i framtiden tvingas in. En stilig gåva till de privata försäkringsbolagen; 30-40 miljoner nya motvilliga kunder levererade på ett silverfat.