R

einfeldt i måndags: "Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet."


Reinfeldt i tisdags: "Mina politiska motståndare väljer att lösa samhällsproblem genom att hävda  att de inte existerar!"

Jag är så otroligt, otroligt, otroligt trött på Fredrik Reinfeldts förslumning av den politiska diskussionen. Denna billiga buskretorik som kan vända på en femöring från en dag till en annan. Målgruppstestad, schlingmannskt PR-slickad våldtäkt av mottagarens öron. "Svenskarna är mentalt handikappade", skrev Reinfeldt i sin bok "Det sovande folket". Hans skamlösa retoriska sol-och-vårande - som uppenbarligen fungerar på rätt många - kan tyckas bevisa att han hade rätt.


Den Store Ledaren har i några års tid avfärdat de som uppmärksammat och velat göra något åt massarbetslösheten i vårt land med att "ni vill ha det som i Grekland!". En argumentation så billig att finansminister Anders Borgs egen f.d. finanspolitiska rådgivare kände sig tvungen att ta regeringen i örat.


När statsministern nu till slut själv tvingas ta i frågan så gör han det med ett goddag yxskaft. Regeringen Reinfeldt i ett nötskal:


"Vi har ingen massarbetslöshet i Sverige om man räknar bort invandrare, människor med handikapp och sjukdomar och de med lägst utbildning" (dvs de grupper som alltid har osäkrast ställning på arbetsmarknaden i alla konjunkturlägen).


Men fast vi inte har något arbetslöshetsproblem alls om man bara räknar på rätt sätt, så är det ändå viktigt att så fort en får chansen påpeka att de som vill göra något åt arbetslösheten "vill ha det som i grekland"."


Vi lever i den bästa av världar där alla viktiga personer har jobb och bostad och mår prima och passar det inte så kan ni alla åka till Grekland! Klart slut!




För övrigt är arbetslösheten bland inrikes födda idag högre än när Reinfeldts ekonomiska politik började gälla (Kvartal 1 2007: 5,8%, Kvartal 1 2012: 6,4%). Och hur man än räknar har Sverige minst lika hög arbetslöshet som det Anders Borg och Moderaterna (inte sossarna) kallade ”massarbetslöshet” 2006. (Lånat av Ali Esbati).


Invandrare, sjuka, lågutbildade, dessa grupper fyller funktionen som stötdämpare på arbetsmarknaden. De åker ut först när arbetslösheten stiger. Men om arbetslösheten stiger och hur hög den blir beror på helt andra saker: vilken ekonomisk politik och penningpolitik som bedrivs av regering och riksbank. Saker som Rajraj definitivt inte har någon lust att diskutera. Han pratar hellre "etniska svenskar" och "utrikes födda".


2014!


DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, AB 1, 2,

J

ag har inte skrivit något om rättegången mot Anders Behring Breivik. Det sägs redan så mycket på andra håll. Idag, när den andre högerextreme mördaren - Peter Mangs - också ställs inför rätta fortsätter diskussionen om deras psykologi, om hur de blev den sortens mänskliga avskräde som inte bara är kapabla till att mörda oskyldiga ungdomar i kallt blod, utan dessutom lyckas övertyga sig själva om att det är DE själva som är de goda, hjältarna i filmen, och att det är deras oskydliga offer som är skurkarna.


Om det har det redan sagts mycket klokt och en hel del korkat, och jag överlåter den fortsatta debatten åt psykologerna. Men om Breiviks och Mangs psyken dissekeras i offentligheten och i rättsalarna så får de ha sina politiska ideologier mer eller mindre ifred. Aftonbladet gjorde ett rätt slarvigt försök att bemöta några enskildheter i den norske terroristens manifest, men den stora generalidiotin får han ha ifred. Den som är själva grundbulten i det islamofobiska och rasistiska tankebygget, som delas av långt fler än narcisisstiska massmördare. Idén att det det pågår ett "civilisationernas krig" mellan muslimer och kristna. Att vi västerlänningar är offren i detta anfallskrig, som, enligt Breivik och hans allierade utkämpas genom invandring och en hemlig plan att föda muslimska barn.


Vill man förstå hur det kommer sig att ett mänskligt avskräde som Breivik kan mörda ungdomar på ett sommarläger i kallt blod och fortfarande se sig själv som hjälten i filmen så måste man förstå den här upp-och-nervända världen som han gått vilse i, tillsammans med många andra. Det är jobbigt. Man tvingas inse att man måste argumentera mot denna världsbild, trots att hålen i den borde vara uppenbara för alla som passerat den svenska skolan och kan läsa en dagstidning. Jag skrev såhär om detta i december:


"Precis som judehatet på 30-talet var en slöja som skulle dölja de verkliga konflikterna i samhället genom att hetsa befolkningsgrupper mot varandra som skulle ha tjänat på att stå enade, så fyller muslimhatet idag sin funktion som weapon of mass distraction. Massförförelsevapen. En slöja som döljer hur världen verkligen ser ut. Det är ingen slump att mycket av ideologin produceras i USA, av amerikanska neokonservativa och krigshetsare. Muslimhataren kan rabbla 100 skäl till varför muslimer inte är att lita på. 100 korancitat ryckta ur sitt sammanhang som ska bevisa varför muslimer är så mycket farligare är kristna (trots att Bibeln är en mycket våldsammare text än Koranen). Han kan hålla ett långt föredrag om hur Europa hotas av en muslimsk demografisk invasion. Hur muslimska mammor som föder barn egentligen är soldater i "befolkningskriget". Men han har aldrig funderat över att det idag faktiskt är vi i västerlandet som invaderar, ockuperar, bekrigar och terroriserar muslimska länder, jorden över. Som beter oss precis så som han påstår att muslimerna kommer att göra. Som med våra långa klåfingrar gjort Irak, Afghanistan, Pakistan, Yemen och en rad länder till till explosiva, blodiga krutdurkar. Ofta med olja som motiv. Alltid med makt. Här är en karta över muslimska länder som bombats av USA eller Israel. Inte komplett men talande.

Vad är det mest rimliga antagandet:


1. Vissa muslimer blir hatiska mot västerlandet för att vi har frihet, demokrati och mänskliga rättigheter?
2. Vissa muslimer blir hatiska mot västerlandet för att vi släpper bomber på dem och dödar civila i hundratusental, ockuperar deras hemländer och heliga platser och stödjer deras diktatorer i utbyte mot olja?


Inget är svårare för en muslimhatare än att se saker ur muslimernas synvinkel. Eller ur en synvinkel kritisk till, eller ens medveten om västerländska krig och ockupationer i muslimska länder. Inget är bekvämare än att hålla sig med dubbla måttstockar. Nationalism och fascism förutsätter just dubbelmoral och hyckleri. Redan George Orwell insåg detta och skrev 1945, när Europa precis härjats av det hittills mest förödande krig som mänskligheten skådat:


”All nationalists have the power of not seeing resemblances between similar sets of facts. A British Tory will defend self-determination in Europe and oppose it in India with no feeling of inconsistency. Actions are held to be good or bad, not on their own merits, but according to who does them, and there is almost no kind of outrage — torture, the use of hostages, forced labour, mass deportations, imprisonment without trial, forgery, assassination, the bombing of civilians — which does not change its moral colour when it is committed by ‘our’ side. . . . The nationalist not only does not disapprove of atrocities committed by his own side, but he has a remarkable capacity for not even hearing about them.”


(Orwell: ”Notes on nationalism”)"


Möjligen var jag lite för generös mot Breivik när jag skrev detta i vintras. Jag tror nog att han - till skillnad från mindre ideologiskt drivna muslimhatare - är mycket väl medveten om de västerländska anfallskrigen, ockupationerna och stödet till de arabiska diktatorerna som ska garantera oss fortsatt tillgång till billig olja. Jag tror bara att han, liksom de amerikanska neokonservativa som konstruerat islamofobin som politisk ideologi, skiter i det. Tar den västerländske mannens rätt att bygga vidare på sitt imperium med våld och fortsätta plundra jordens fattigare länder på råvaror för självklar, rent av gudagiven.


För trots allt är det inga hemligheter jag skriver om här. Ingen raketforskning och egentligen inget politiskt kontroversiellt. Från George W Bushs militärhögkvarter Pentagon kom 2004 en utredning om muslimers attityd till USA som sade precis det som jag skriver ovan:





Om George W Bushs Pentagon, styrt av högerhöken Donald Rumsfeld, kunde medge dessa sanningar redan 2004 så måste de väl vid det här laget ha kunnat leta sig in i också de mest tjockskalliga europeiska muslimhatarnas medvetanden? Problemet är snarare de dubbla måttstockarna som Orwell skriver om. Skygglapparna. Nationalismens och fascismens fantastiska förmåga att undvika att se likheter mellan identiskt utbytbara faktum.


Terror riktad mot civila är ett vidrigt brott, när den sker på västerländsk mark och gärningsmannen är en skäggig islamist. När västerländsk statsterrorism dödar civila afghaner, äh vem orkar bry sig? Att invandrade muslimer föder barn och kan komma att få någon form av politiskt inflytande i framtiden är upprörande och "det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget", för att citera en känd svensk muslimhatare. Att västvärlden ockuperar muslimska länder militärt och stödjer vederdvärdigt brutala diktaturer som t.ex. den saudiarabiska med vapenexport och pengar, äh, vem orkar bry sig?


Det här blir begripligt först när man inser att nationalismens och fascismens funktion är att vara slöjan som döljer de verkliga konflikterna och avleder folkets ilska i en för eliterna säker riktning. A weapon of mass distraction. Ett massförvillelsevapen. Låter du dig luras av Breivik?


DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, 4, 5, Ekot 1,

J

ag kollade på programmet "Mona Sahlin - min sanning" för att försöka förstå människan som blev den rödgröna statsministerkandidaten i valrörelsen 2010 och som bara några månader efter valförlusten tog avstånd från den politik som hon gått till val på. Det verkar vara ett rätt snällt programformat där intervjuobjektet får chansen att ge sin egen bild utan skjutjärnsjournalistik eller tuffa motfrågor.


Vad är då Monas sanning egentligen, när hon får prata till punkt? En människa som varit yrkespolitiker hela livet borde ju ha en hel del intressant att säga om just politik. Men Mona Sahlin har alltid kännts märkligt tunn i de politiska konturerna. Förutom profilfrågorna: HBT, antirasism och tolerans, som hon uppenbarligen brinner för och förtjänar all cred för att ha drivit i sitt parti. Vad har egentligen Mona Sahlin, yrkespolitikern och statsministerkandidaten, socialdemokratins första kvinnliga partiordförande, att säga om den politiska utvecklingen i det Sverige som hon varit med och format i 20 år? Många politiska kursändringar har genomförts och Mona har haft ett finger med i de flesta:

• EU-medlemskap.
• Radikal omläggning av den ekonomiska politiken bort från den fulla sysselsättningen som tidigare generationers socialdemokrater såg som självklar.
• Stora nedskärningar i den offentliga sektorn och utförsäljningar av statliga företag.
  
• Ett skattesystem som blivit allt mindre omfördelande från rik till fattig.
• Avskaffandet av socialdemokraternas kronjuvel ATP-systemet som ersatts med ett av Europas snålaste pensionssystem.
• Privatskolor, Carema, riskkapitalister som begraver sina klor djupt i de skattefinansierade välfärdsverksamheterna.
• Avregleringar av järnväg, elen, apotek, taxi...

Listan på de av sossarnas högerflank och borgerligheten uppnådda delmålen i det nyliberala systemskiftet kan göras längre. Och vi börjar kunna utvärdera resultaten. Sverige har blivit ett hårdare klassamhälle där allt fler far illa. Där medborgarna inte längre kan lita på kvalitén i de skattefinansierade välfärdsverksamheterna. Där vi reduceras till kunder på marknader och  ångestsvettas över att göra fel val av skola, äldreboende, sjukhus, dagis. Politiken har tagit ett steg tillbaka och lämnat över makten till marknaden.


Inget av detta verkar bekymra eller ens intressera Mona Sahlin. Hennes stora politiska ångest är tydligen att hon inte lyckades köra över LO och den socialdemokratiska vänsterflanken när hon försökte utesluta vänsterpartiet från det rödgrönas samarbetet. Hennes urusla förtroendesiffror verkar hon fortfarande förklara mer med toblerone än med politik. Hennes framgångsrecept för socialdemokratin är att acceptera systemskiftet. Hennes sanning är karriärpolitikens sanning, inte folkrörelsekämpens.


Det lite sorgliga intrycket efter en timme med Mona Sahlin är att hon som Katrine Kielos skriver i dagens AB utkämpar gårdagens strider. Från den socialdemokratiska partihögerns skyttegravs horisont. När hon alls pratar politik. För Monas sanning handlar ändå mest om Mona. Det blir alltid väldigt personligt med  henne. Men de som burit fram henne och socialdemokratin till makten har också en sanning att berätta. De har fått känna den politiska kursändring - det nyliberala systemskifte som hon försvarar - svida in på bara skinnet. Hade Mona lyssnat lite mer på deras sanning hade hon kanske blivit en större politiker.


Istället skyller hon socialdemokratins problem på en ovilja att acceptera och hylla systemskiftet. Och valförlusten på vänsterpartiet. Jag själv och många andra skulle tvärtom säga att problemet är att de inte har något att erbjuda mer än reträtter från det en gång så ambitiösa reformistiska välfärdsprojektet. När till och med socialdemokratiska ledarskribenter har svårt att se skillnad mellan (s) och (m), hur ska då vanliga väljare kunna göra det? Mona Sahlin ville sätta ett sympatiskt och personligt ansikte på den socialdemokratiska reträtten. Det misslyckades. Och tur var väl det.

O

lof Palme sa en gång: "Politik kamrater, det är att vilja något!". Det citatet kom jag att tänka på igår när jag hörde  sossarnas utrikespolitiske högste höns Urban Ahlin säga att Sverige, om han får som han vill, ska fortsätta exportera vapen till den religiöst extrema diktaturen Saudiarabien. Vapen som kung Abdullah sedan kan använda både mot den inre oppositionen och för att slå ner demokratirörelser i grannländerna, som saudierna gjorde i Bahrain förra året.


Igår kunde man också i en stort uppslagen DN-artikel läsa att Stefan Löfven återupprepar det nyliberala mantrat som gällt sedan Håkan Juholt avsattes från tronen. All kritik mot privatiseringar och avregleringar är som bortblåst:


"För oss är det inte viktigt att återreglera, att gå tillbaka till det som var. Det är inte det som är poängen. Utan poängen är att se hur vi skapar bra verksamhet. När det gäller apoteken handlar det till exempel om kvalitetskrav, säger han."


Om politik för Olof Palme - som var en helgjuten internationalist och nog vrider sig i graven när han hör Urban Ahlin - var att vilja, vad är då politik för Löfven och Ahlin? Att vela? Eller kanske rakt av att kapitulera? Det låter onekligen inte lika lockande. I klass med Fredrik Reinfeldts "Jag vill varna för visioner!".


Palme hade också väldigt bestämda åsikter om det där med privata intressen och riskkapitalister i välfärden:







Igår läste jag också en intressant artikel av en tysk författare, Ingo Shultze, om "demokratins förfall". Han frågar sig: Hur kan det nyliberala systemskiftet bara fortgå i accelererande takt, mot medborgarnas vilja och trots att alla ser vilka katastrofala effekter det får? Politiken har blivit dysfunktionell, politikerna pratar inte längre om verkligheten. De törs inte ställa de rätta frågorna och vågar inte utmana den verkliga makten:


"Våra politiska företrädares språk är inte längre i stånd att fånga verkligheten (jag upplevde något liknande i DDR). Det är ett självrättfärdighetens språk som inte längre mäter sig mot eller tar intryck av alternativ. Politiken har förvandlats till ett redskap, till en blåsbälg för att elda på tillväxten. Medborgaren reduceras till kund."


"De enkla frågorna ”Vem har nytta av det?”, ”Vem tjänar på det?” har blivit pinsamma. Den sociala och ekonomiska polariseringen i samhället har ägt rum under högljudda besvärjelser om att vi alla har samma intresse."


Det tydligaste symptomet i Sverige på det Ingo Schulze skriver om är socialdemokratin. Partiet har kört in en återvändsgränd där det enda säkra verkar vara att, som Göran Persson i dagens DN, varna för visioner och hylla tigandet som politisk strategi. "Bara döda fiskar flyter med strömmen", stod det på ett klistermärke som vi ungdomsförbundare klistrade upp på väggarna på 90-talet. Stefan Löfvens socialdemokrati flyter med magen upp dit strömmen tar den. Jag vet faktiskt inte riktigt vad skillnaden mellan (m) och (s) är idag.


Shulze avslutar sin krönika med att nämna de 147 multinationella storföretag som delat upp världen mellan sig. Något som jag skrivit om här på bloggen. Läs! Förklaringen till politikens och demokratins haveri ligger just där. Den ekonomiska makten har tagit över tyglarna från politiken och driver folkvalda av alla kulörer framför sig. Den verkligheten kan man bara förhålla sig till på två sätt: motstånd eller kapitulation. Vänsterns uppgift är - såklart - att bjuda motstånd och erbjuda alternativ. Socialdemokratin funderade också en gång i tiden över alternativ till total kapitalmakt, men verkar en gång för alla ha valt kapitulation.


Läs också Lena Sommestad: Riskfyllt att inte stoppa vinsterna!


Bloggat: Karl-Johan Rahm, Ett hjärta rött, Nemokrati,


DN 1, 2, SvD 1, 2, AB 1, SVT 1, 2, Ekot 1, 2, Arbetet 1,

J

ag har skämtat om det några gånger när jag påpekat att högerns politik, som ofta av det politiska kommentariatet beskrivs som "modern" i själva verket handlar om att ta oss tillbaks till de förhållanden som rådde på 1800-talet: När blir det dags att återinföra barnarbete i västvärlden? (I fattigare länder har barnarbete såklart aldrig avskaffats, förmodligen har du kläder och skor tillverkade av barn i garderoben!)


Verkligheten låter förstås aldrig bli att överträffa dikten och ingen politisk satir kan överträffa den brutala tragikomik som är amerikansk inrikespolitik. Newt Gingrich, republikan av den mest elakartade sorten, vill "hjälpa" fattiga barn. Inte genom att bekämpa fattigdom - såklart. Utan genom att återinföra barnarbete.





Nu är bara frågan: Hur många dagar/månader/år kommer det att ta för den här förnyande och hypermoderna idén att leta sig in i den svenska borgerligheten via Timbro och de andra superhjärnorna som sköter den svenska högerns idédebatt? Du kanske skrattar åt tanken. Men vem kunde väl för tio år sedan föreställa sig en regering som skickade cancersjuka till arbetsförmedlingen? Ett centerparti som vill sänka lägstalönerna med en fjärdedel?


Arbetslinjen 2.0. Jag kan nästan höra det på Reinfeldts läppar: "Vi måste hjälpa barnen i utanförskap till kontakter med arbetsmarknaden och yrkeserfarenheter..."


Läs mitt tidigare inlägg om Gingrich, när han hade vind i seglen och såg ut att kunna knipa nomineringen: "Pajasen för stunden!".

E

tt till magplask för allianzregeringen: Deras sänkning av arbetsgivareavgiften för unga - som påstods syfta till att skapa fler jobb - har inte skapat fler jobb.
DN:


"För tre år sedan halverades arbetsgivaravgiften för ungdomar under 26 år.


Det var fortsättningen på en sänkning som gjordes redan 2007. Tanken var att stimulera arbetsgivare att anställa flera ungdomar. Och kostnaden för reformen har svällt. Hittills har den kostat 51,5 miljarder kronor, i regeringens budget har man räknat med 48,9 miljarder kronor.

Men ännu finns ingen forskning som tyder på att reformen har haft de effekter som regeringen hade hoppats på. Inte heller den rundringning till olika branscher som DN har gjort visar att sysselsättningen ökar bland de under 26 år."


Inte undra på att McDonalds kysser Reinfeldts håriga stjärt så fort de får chansen. De, som ändå skulle ha anställt ungdomar utan sänkning av arbetsgivareavgiften, får av regeringen en mångmiljonbonus (140 miljoner närmaste bestämt) som kan gå direkt in i kassakistan. Eller varför inte till att betala för en stor annonskampanj där de tackar regeringen för alla fina slantar de fått i skattesänkningar? Arbetslösheten däremot rår regeringens "reform" inte på. Lars Calmfors, regeringens före detta ekonomiske rådgivare:


"Att sänka arbetsgivaravgifter är en dyr metod med osäkra effekter. En hel del tyder på att det inte har någon effekt alls."


Man kan se det som ytterligare ett gigantiskt misslyckande för regeringen. Om man tror att syftet med den här och de andra skattesänkningarna faktiskt var att bekämpa arbetslösheten.


Eller så kan man se det som att syftet med att sänka skatterna var att sänka skatterna, vilket mest gynnar moderaternas kärnväljargrupper i överklassghetton som Solsidan, Danderyd och Vellinge. För att inte prata om hur glada redan rika företag blir.


Dock har de som vill sänka skatterna för de rikaste krösusarna och för redan vinstdrivande företag en retorisk utmaning: Det är inte helt lätt att sälja in omvänd Robin Hood-politik. Det krävs en snygg förevändning. Eller som man säger på ren svenska: Bajskorven måste lindas in i guldfolie. Vad passar väl bättre som förevändning än: "Vi måste bekämpa arbetslösheten"?


Hade regeringen verkligen varit intresserade av att bekämpa arbetslösheten så hade 51,5 miljarder räckt ganska långt. Den genomsnittliga årskostnaden för en heltidsanställd kommunalare eller statsanställd ligger på strax under 500000 kr. Om vi säger att regeringens "refom" kostar statskassan 10 miljarder årligen, så hade dessa 10 miljarder, om de gått till att direktanställa exempelvis fler inom äldrevården och skolan kunnat skapa 20000 nya välfärdsjobb, fasta heltider. Istället för att gå direkt in i McDonalds och andra redan rika företags kassakista. Vad skulle du välja?


För fler exempel på regeringens extremt dyra jobbfiaskon: Marika Lindgren Åsbrink.


Bloggat: Alliansfritt, Ulla Andersson, Lasse, Ett hjärta rött, Krassman,


DN 1, 2,

H

äromdan skrev jag om Anders Borgs idoga arbete för att sabotera det enda vettiga ekonomiska förslag som den högervridna EU-kommissionen diskuterat: den föreslagna Tobinskatten på finansspekulation som skulle kunna dra in 700 miljarder kronor till de luspanka  europeiska ekonomierna.


Ja-sidan menade inför folkomröstningen om EU-medlemskap att Sverige skulle "med och påverka". Många trodde nog att de då menade att vi skulle förbättra EU-samarbetet, till exempel genom att vässa den europeiska miljölagstiftningen. Det blev inte riktigt så. Idag läser jag att Anna-Karin Hatt, energiminstern som inte fick efterträda Maud Olofsson som centerledare, är i full färd med att sabotera ett danskt förslag om att tvinga EU-länderna att minska energianvändningen och satsa på förnyelsebart, vilket är helt nödvändigt om vi ska kunna minska koldioxidutsläppen från vår kontinent.


"Det viktigaste är att se till att vi blir mer energieffektiva, inte att sätta tak för energianvändningen, säger Anna-Karin Hatt till Ekot i Sveriges Radio."


Nån som minns den där centerpartistiska dagsländan om att utmana miljöpartiet om ledartröjan i miljöfrågorna?


En till fjäder i hatten för den svenska regeringen? De styr det land som nyligen utsågs till världsmästare i nyliberalism och tar med sig sina politiska doktriner till EU-ministrarnas sammanträden. Inte för att det direkt haglar progressiva förslag från EU-maskineriet. Men när det går att sabotera så passar de på.


Något som däremot haglar är dåliga klimatnyheter. Till exempel en ny studie som varnar för att den globala medeltemperaturen kan stiga med 3 grader till 2050.


Bloggat: Birger Schlaug,

A

tt Sverige blivit en nyliberal lekstuga dit riskkapitalister söker sig för att tjäna en snabb, lätt hacka på att vanvårda våra gamlingar eller ge våra skolelever undermålig utbildning i privatskoleformat har varit ett återkommande tema på den här bloggen under vintern. Caremaskandalen har hjälpt många att få upp ögonen för hur illa ställt det faktiskt är. Nu bekräftas det av en undersökning från konservativa tankesmedjan Heritage Foundation: Sverige är världsmästare i nyliberalism.


Egentligen så borde den prispokalen rimligtvis tillfalla Somalia eller något annat tredje världen-land där ingen betalar skatt och där ingen byråkratisk stat tillåts störa den rena, fria marknadsekonomins sätt att fungera. Men nyliberaler brukar förhålla sig kallsinniga till den reellt existerande fria kapitalism som välsignar större delen av vår planet med sin dynamik. Kanske för att dessa samhällen utan välfärdsstater och statliga ingrepp i ekonomin - som Somalia - brukar vara små helveten för de människor som har oturen att leva där?


Heritage Foundation gör därför en klok avgränsning: Sverige är världsmästare i nyliberalism inom den grupp i-länder som byggde upp avancerade ekonomier under 1900-talet. (Ett i-land med avancerad ekonomi och välfärdssamhälle blir man med hjälp av de av nyliberalerna hatade omfördelande skatterna och statliga regleringarna.)


"Bland utvecklade ekonomier är det Sverige som klättrat snabbast i rankningen sedan 1996, säger Anthony Kim, politisk analytiker på den ansedda amerikanska tankesmedjan, till Svenska Dagbladet. Utvecklingen har drivits på av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Med arbetskraftsinvandringen, friskolan och avregleringen av järnvägen sticker Sverige ut i jämförelse med andra länder."



"Sverige är en förebild, sa Jim M Roberts efter sin föredragning på näringslivets tankesmedja Timbro i slutet av februari. Det syns på flera områden, inte minst det svenska pensionsystemet som ju är inspirerat av Chile.

Under föredraget säger Jim Roberts att den positiva ekonomiska utvecklingen är lite oväntad för Sverige, ”the home of ­democratic socialism”. Alla på Timbro skrattar. Alla är liberaler. Alla får en gratis wrap till lunch."


Nu är vi i expressfart på väg att avveckla det vi uppnått under det förra århundradet. Avregleringarna och privatiseringarna av den offentliga sektorn gav oss Carema, Attendo och de andra vanvårdsfabrikerna och en politisk elit av såväl borgare som sossar som sitter med händerna djupt nerkörda i syltburkarna och av det snöda egenintresset aldrig frivilligt kommer att återreglera några privatiserade verksamheter eller kicka ut några riskkapitalister.


Avregleringen av järnvägen blev det stora tågrånet. Ett komplett haveri. Privatskolereformen gav oss betygsinflation. Skolor som lockar elever med snitsig marknadsföring men inte kan undervisa. Stadigt sjunkande kunskapsresultat och ökande segregation och klassklyftor mellan elever från olika bakgrunder. Avregleringen av Stockholms tunnelbana har lett till kaos och fara för vanliga resenärer. Avregleringen av apoteken gav oss - såklart - dyrare mediciner, inte billigare som privatiseringstalibanerna utlovade. Elen har blivit 80 procent dyrare efter avregleringen av den marknaden.

På område efter område upprepas samma mönster: nyliberalism är bra - för några. Framförallt för de som kan tjäna en snabb och lätt hacka, som Caremas kissblöjekapitalister. För den stora majoriteten är avregleringar, privatiseringar och nyliberalism en katastrof.

Den stora frågan för våra efterkommande kommer att vara hur vi som levde i denna tid kunde vara så urbota korkade att vi inte insåg detta? För nyliberalismen är - trots namnet - inte ny. Förra gången den prövades i stor skala, i början av 1900-talet, ledde den till börskrasch, en havererad global ekonomi, Hitler i Tyskland och så småningom ett världskrig. Ska det behöva gå så långt den här gången också? Efter finanskraschen 2008 - orsakad av nyliberal ekonomisk idioti - är vi redan halvvägs.


Uppdatering: Trots att vår politiska elit - med vänsterpartiet som lysande undantag - försökt hamra in nyliberalismens och privatiseringarnas förträfflighet i 20 års tid så vet vanligt folk - som får leva med konsekvenserna - bättre. SOM-institutets mätningar visar på en ihållande privatiseringskritisk opinion.


DN 1, SvD 1, AB 1, SVT 1, GP 1,

S

om vanligt blir man klokare av att lyssna på henne:

N

ej, jag tänker inte skriva att dagens opinionsmätning är "glädjande" eller "peppande". Den är deprimerande. Trots att de rödgröna går om både borgerligheten och SD och skulle få en egen majoritet om det var val idag. Varför då? Jo, för att det är uppenbart att den här svängningen i opinionen - liksom Allianzregeringens tidigare övertag - inte beror på att väljarna egentligen bytt åsikt i viktiga politiska frågor och anpassat sitt partival efter nya värderingar. Opinionskasten speglar inte höger- eller vänstervindar i någon större mån.


De beror inte heller på att partierna anpassat sig efter väljarna och lagt om kursen i några för dem  viktiga frågor. De politiska partiernas ställningstaganden i sakfrågor verkar spela en minimal roll för opinionsläget.
Bevis: Under den tid som socialdemokraterna återhämtat sig till ungefär de nivåer de låg på för ett år sedan har samtidigt den politiska debatten präglats av vanvårdsskandalerna i den privatiserade välfärden, eurokrisen och Sveriges anslutning till europakten, som Håkan Juholt beskrev som "en smyganslutning till euron". Varken vänsterväljare eller vänster-mittenväljare är särskilt tända på vare sig fortsatt vinstutdelning av skattepengar till Carema eller en svensk närmare anknytning till eurosamarbetet. Åndå belönar de det parti (s) och den partiledare (Löfvén) som vill just detta. Därför att sakfrågorna spelar mindre roll för opinionsläget än massmedias allmänna inramning av läget av typen "det går bra nu" eller "det är kris i partiet".


Just nu "går det bra" för sossarna och det börjar luta åt "det är kris" i moderaterna. Även om ingen riktigt kan förklara vad som rent konkret politiskt ändrat sig sedan förra månaden, då förhållandena var de omvända.  Massmedias vägar äro outgrundliga, liksom Gud faders.


Kanske dags att skriva om den svenska grundlagen: "All offentlig makt i Sverige utgår från folket nyhetsredaktionerna i Stockholm?"


Många hånade Allianzen och moderaterna för deras totalt innehållslösa valaffischer med feelgoodbudskap inför valet 2010. Men kanske var de genidrag från sluge propagandaminster Schlingmann? Prata inte politik och vad ni vill göra, prata om hur bra ni är och hur kul ni har det?







Bloggat: Jonas Wikström, Krassman, Nemokrati,


DN 1, SvD 1, 2, AB 1, SVT 1, Ekot 1,

I

bland lyssnar man bara på nyheterna med ett halvt öra. Det gjorde jag häromdagen, då inslaget handlade om Anders Borg och EUs förslag till en ny finanstransaktionskatt, en så kallad Tobinskatt. Om jag hörde rätt så satt vår finansminister i TV-rutan och gratulerade sig själv över att lyckats ha talat EU-höjdarna tillrätta och fått dem att inse hur dumt det vore att beskatta finanskapitalet hårdare.


Är det vårt svenska bidrag till EU-samarbetet i finanskrisens efterdyningar? Vi är inne i EU och påverkar, precis som Ja-sidan lovade. Och det vi gör är att sabotera det enda bra förslag som stått ut från den mängd av urusla ekonomiska kamikazeförslag som EU-byråkratin spottat ur sig sedan den ekonomisk krisen som utlöstes på Wall Street, USA 2008, nådde Europas gränser.


Den rätt blygsamma Tobinskatt som EU föreslår, 0,1 procent på aktier och obligationer och 0,001 på derivathandel skulle ändå dra in välbehövliga pengar åt EUs hårt pressade regeringar. Vi snackar i storleksordingen 700 miljarder kronor. Det vore väl på tiden att de banker och spekulanter som utlöst den nuvarande krisen också fick börja betala en bråkdel av kostnaderna för att röja upp i röran? En annan finess med Tobinskatten är att den gör det lite mindre lönsamt med blixtsnabba spekulativa affärer, vilket minskar risken för spekulativa kriser och gynnar den reala ekonomin på finanskapitalets bekostnad.


Den europeiska borgerligheten - anförd av de blinda hönorna Merkel och Sarkozy - brukar sannerligen inte hitta många korn. Men när de för en gångs skull gör något rätt - så lita på att vår egen Anders Borg ryter ifrån. Värt att komma ihåg när nästa spekulativa våg drar igång. Kanske det är Sverige som blir nästa offer? Redan är vårt privata skuldberg ett orosmolm som allt fler uppmärksammar.


DN 1, SvD 1, 2,

E

n ny rapport från Amnesty bekräftar ungefär det vi redan borde  veta: Syriens diktator Bashar al-Assad har släppt alla hämningar och verkar fast besluten att vada fram i floder av blod för att behålla strypgreppet på det land han vanstyr. Aftonbladets Wolfgang Hansson skriver om Amnestyrapporten:


"Det första som möter en gripen när han kommer till militärens eller säkerhetspolisens lokaler är en skur av slag där metallklädda elkablar, gevärsgolvar och käppar är några tillhyggen som används. Därefter tvingas den gripne att klä av sig allt utom kalsongerna.


Under 24 timmar får han sitta och vänta och lyssna till skriken av fasa från andra som torteras. Därefter väntar ofta dulab, däcket. Den gripnes händer och armar låses när ett bildäck träs över kroppen. Personen hissas därefter upp och blir slagen med olika tillhyggen. En del sprutas ner med vatten och läggs på det blöta golvet som görs elförande. Andra får elkablar kopplade till könsorganen och elektrifieras.


Allt handlar inte om smärta. Fången Tareq berättar hur han i ett av den militära underrättelsetjänstens kontor i Damaskus tvingades se på när torterarna våldtog en annan fånge.


Sedan våldtog förhörsledaren Khaled mot en vägg. Khaled skrek och dunkade i förtvivlan sitt huvud mot väggen. Amnesty hävdar att det skett en kraftig ökning i användandet av tortyr sedan det arabiska upproret nådde Syrien för ett år sedan.


Organisationen har intervjuat flyktingar som tagit sig till Jordanien efter att de släppts. Ökningen är så kraftig att Syrien enligt Amnestys bedömning är tillbaka i det skräckvälde som skapades av Hafez Assad, den nuvarande diktatorns far. På 70- och 80-talet när han tog makten och sedan utmanades byggde han upp en omfattande apparat med konkurrerande säkerhetstjänster där avancerad tortyr blev vardagsmat.


När en hel stad, Hama, gjorde uppror slog pappa Assad ner det med extremt brutalitet. Mellan 20 000 och 40 000 människor dödades. Syftet var att skrämma människor till lydnad. Hafez Assad lyckades."


Blodbadet i Syrien har pågått ett år nu och visar inga tecken på att avta. Tvärtom blir det värre. I takt med att Ryssland och Kina visat Assad att han inte har något att oroa sig över från FNs säkerhetsråd - lite antiimperialistisk solidaritet diktatorer emellan - så har våldet och tortyren accelererat. Gud vet vilka jävligheter som befolkningen i motståndsfästet Homs utsatts för. Idag rapporteras att syriska regimstyrkor intagit ett annat motståndsfäste, Idlib. Och omvärlden verkar oförmögen att göra något annat än titta på med öppen mun när Assads järnkängor stampar drömmen om ett demokratiskt Syrien i det blodiga gruset. (Bilden: mördade barn i Homs)


När Assads diktatorkollega Khadaffi inledde sina vettlösa angrepp på civilbefolkningen för ett år sedan agerade FN snabbt. Den militära insatsen, motiverad av FNs R2P-princip (Responsability to protect) kan i efterhand kritiseras på många sätt, men de som fördömde den kan väl också svara på frågan: Är det syriska scenariot, med ett utdraget inbördeskrig med udden riktad mot civilbefolkningen att föredra? Än har vi inte sett slutet - eller ens början till slutet, på den syriska tragedin. En militär intervention som den i Libyen verkar orealistisk på flera sätt i Syrien, inte minst (men inte enbart) eftersom den blockeras i säkerhetsrådet av Assads skurkpolare.


Frågan är vad man kan göra istället? För ingen kan väl på allvar mena att omvärlden uttömt sina möjligheter till påtryckingar på Assadregimen? Tvärtom, många av de regeringar som för ett år sedan - när Khadaffi lovade att utrota demokratirörelsen som kackerlackor - talade sig varma för mänskliga rättigheter, har i Syriens fall varit underligt undfallande. Kastas syrierna åt Assads vargar för att det ligger i västs, Rysslands och Kinas gemensamma intresse att undvika att Syrien - ett långt viktigare land än Libyen och Tunisien geopolitiskt - demokratiseras?


Imorrn ska jag iallafall demonstrera för Assadregimens snara fall och för att den syriska vintern ska övergå i en förnyad arabisk vår. Gör det du med!


Uppdatering: Idag skriver FN-förbundets ordförande och generalsekreterare i SvD, "Nu måste omvärlden ingripa". Jag håller med om det mesta.


SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, AB 1, SVT 1, Ekot 1, 2,