Kvinnliga härskartekniker på jobbet?

H

ärskarteknikerna har väl alla som hängt med ett tag i debatten hört talas om. De var fem från början - osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Det handlar om manipulationer som vi människor kan ta till för att trycka ner andra och försvara vår egen makt.  Alla har väl någon gång råkat ut för någon härskarteknik, och alla har väl någon gång försökt använda sig av en i någon situation. Men från början var begreppet menat att beskriva hur män höll kvinnor borta från makten. Inte minst i arbetslivet.
 
 
    I takt med att den manliga makten över samhället försvagats något och fler kvinnor också uppnått maktpositioner så kanske det är dags att utöka begreppet? SvD skriver idag om kvinnliga härskartekniker:
 
 
    "Vissa härskartekniker funkar bara när avsändaren är en man. Den bullrige chefen är ett sådant exempel. Han är positiv och glad, skämtar mycket och härskar över sina underordnade genom att vara trevlig. Men han styr med järnhand och lyckas eftersom alla vill vara honom till lags, säger Helene Thomsson. En kvinna skulle aldrig komma undan med ett sådant beteende.
 
 
    Istället finns det en annan typisk kvinnlig metod som ger samma resultat. Den går ut på att kvinnan i fråga använder sig just av sin kvinnlighet. I Thomsson och Novaks bok, 11 nyanser av tystnad, beskrivs en strategi som syftar till att få en annan kvinna att känna sig underlägsen. Härskaren ler hela tiden trots att hon utstrålar fientlighet med hela sitt väsen. Hon försöker få andra kvinnor att ifrågasätta sig själva och sin kvinnlighet genom att själv framstå som nätt och feminin. Målet är att skapa en osäkerhet och få ”objektet” att tystna."
 
 
    Men är härskartekniker på arbetsplatser egentligen undantag från regeln, eller snarare beteenden som bekräftar och belyser den verkliga strukturen på en arbetsplats?
 
 
    Kärnan i den kapitalistiska företagsmodellen är den hierkiska arbetsplatsen, en pyramid där ägaren, som har den slutgiltiga makten, inte ens behöver finnas närvarande på arbetplatsen.
 
 
    Chefen, antingen ägaren själv eller hans utvalde löjtnant, har i praktiken diktatorisk makt över sina kollegor.Och ett fåtal kapitalister äger världen: 147 företag kontrollerar 40 procent av de ekonomiska tillgångarna.
 
 
    Fackföreningar finns till för att balansera maktförhållandena till arbetsagarnas fördel, men det råder ingen tvekan om var den slutliga makten ligger. Demokratin hänger vi av oss med ytterkläderna när vi kommer in till jobbet. Utanför är varje människa lika mycket värd som någon annan och allas röst är lika mycket värd när vi väljer regering, riksdag, kommunpolitiker, osv. På din arbetsplats är din röst i bästa fall värd att lyssna på som rådgivning, förutsatt att du har en lyhörd chef.
 
 
    I en sådan struktur är det knappast förvånande att härskartekniker används för att platta till de som inte självmant accepterar sin rang i hierarkin. Det är inte heller förvånande att den sortens tekniker accepteras av många anställda. Ett hierarkiskt tänkande, med över- och underordning, skapar en slavmentalitet hos många av de underordnade.
 
 
    Kampen mot härskartekniker och osjyssta chefer kommer alltid att föras i motvind och med dåligt före, så länge våra arbetsplatser är organiserade som små feodala furstendömen. Så länge den kapitalistiska pengadiktaturen råder. Lyckligtvis finns ett alternativ: ekonomisk demokrati! Dags för demokratiska arbetsplatser! Det som en gång var kärnan i socialismen måste bli det igen.