Nog för att jag kan förstå att våra nyhetsredaktioner och politiska kommentatorer inte är inspirerade alla dagar på jobbet. Men hallå; NÅN gång kan väl infallsvinkeln när en ny opinionsmätning rapporteras få vara någon annan än Sverigedemokraternas sniglande kring fyraprocentspärren?
De senaste 3 åren har det lilla främlingsfientliga partiets opinionssiffror varit den självklara fokuspunkten för alla politiska kommentatorer och förståsigpåare. Varenda gång partiet lyckas sega sig över fyra procent (det har hänt ett otal gånger) lyckas massmedia presentera det som en stor nyhet! Man skulle ju nästan kunna tro att våra nyhetsredaktioner tycker att det är intressantare att rapportera om ett litet parti med få sympatisörer, men hög skandalfaktor, än vad 96-97 procent av övriga väljare tycker.

Det som förvånar mig i ljuset av den specialbehandling som SD åtnjutit de senaste 3 åren är inte att de i vissa undersökningar lyckas masa sig över småpartispärren, utan snarare att de inte går bättre. Massmedia gör ju ett idogt jobb med att peka ut var intresset ska fokuseras och vilket parti det är som är den nya rookien, underdogen, jokern i leken. Med det inte sagt att massmedia därmed gör ett särdeles imponerande jobb med att granska Sverigedemokraternas politik. Jag kan inte på rak arm minnas när någon senast försökte ge väljarna en ordentlig genomlysning av vad detta främlingsfientliga partis genombrott skulle få för effekter på svensk politik. Tror någon att de som uppger sig vilja rösta på extremhögern idag har en susning om vad detta parti skulle betyda för fördelningspolitiken, den offentliga sektorn, miljöpolitiken, arbetslösheten eller bostadsbristen?

Jag skulle påstå att två trender går igen i massmedias politiska rapportering. Dels tendensen att favorisera det borgerliga blocket (2006 surfade "alliansen" fram på en smaskig mediahype). Dels tendensen att snuttifiera den politiska analysen och fokusera på ett eller ett par partier som lyfts fram som mest intressanta. Den första trenden utestänger vänsterblocket från kommunikationen med väljarna, som tyvärr i allt högre grad sker via massmedia. Den senare signalerar för väljarna vilket parti som är i ropet. Och eftersom en annan rätt väldokumenterad tendens hos oss människor är viljan att vara med i det senaste, den rörelse som har vind i seglen just nu, blir det en självuppfyllande profetia när massmedia upphöjer ett parti på piedestal.

Möjligen kommer valåret 2010 innebära en uppryckning för vår politiska journalistik. Möjligen kommer även andra infallsvinklar, förutom SD:s vara eller icke vara att återupptäckas. Men jag är långt ifrån säker på det. Det är dags att vänstern i Sverige lär av den amerikanska vänstern och börjar ägna en del av sin energi åt seriös mediakritik. Massmedia är helt enkelt för viktigt för vår demokrati för att tillåtas spåra ur.

Det var nog fler än jag, som i vanliga fall ser mig som en inbiten realist när det gäller politik, och speciellt då amerikansk sådan, som lät sig förföras av Barack Obama. Vi hoppades på något nytt efter 8 år av vansinne och krigshets under Bushregimen. Nya, varmare vindar från världens mäktigaste land, som skulle tina upp den midvinterkalla politiska debatten även här i Europa. En afroamerikan, som beskrivits som ovanligt proggressiv (vänster) för att vara amerikansk toppolitiker, i rollen som världens mäktigaste man. Kanske - kanske - kanske skulle han inte bara sväljas hel av Washingtons politiska maskineri och spottas ut som en slätstruken högerliberal a la Bill Clinton.

Sedan dess har det runnit vatten under broarna. Kriget i Afghanistan har eskalerat. Bombräderna i Pakistan fortsätter. Det är fortfarande oklart om någon av Bush-regimens superskurkar kommer att åtalas för maktmissbruket, den folkrättstridiga tortyren av krigsfångar, manipulerandet av information för att rättfärdiga Irak-kriget. Wall Street har roffat åt sig många många miljarder av skattebetalarnas pengar, och gratulerat sig själva med nya astronomiska bonusar och fallskärmar. Fackföreningsrörelsens förhoppningar om att den nya liberala majoriteten i Washington skulle rösta för ett lagförslag som gör det lättare att bilda fackklubbar verkar vara på väg att grusas. Efter många svek och halvmesyrer börjar USAs proggressiva, de som bar fram Obama till presidentposten, mullra.

Just nu utkämpas en politisk batalj i USA som med rätt stor säkerhet kommer att bli avgörande för Barack Obama. Hans parti, demokraterna, har en reformering av det amerikanska sjukvårdssystemet som sin viktigaste profilfråga. Det är lätt att förstå. USA har, till skillnad från övriga industrialiserade välfärdsstater, ett privat sjukvårdssystem där medborgarna tvingas köpa sjukvårdsföräkringar av privata försäkringsbolag, istället för att som i exempelvis Sverige, staten garanterar alla medborgare rätt till sjukvård. De enda som täcks av en statlig försäkring i USA är de som det privata systemet inte vill ha; riskgruppen äldre och de allra fattigaste (alltså de som skulle ligga ett privat försäkringssystem alltför mycket till last). 47 miljoner amerikaner har ingen sjukvårdsförsäkring alls.

Resultatet av att överlåta det grundläggande mänskliga behovet av sjukvård till marknadskrafterna är en riktigt skräckhistoria. Förutom det omänskliga i att en så pass stor andel amerikaner helt saknar sjukvårdsförsäkring och alltså faktiskt riskerar att dö utan vård om de blir sjuka, så är systemet ett gigantiskt ekonomiskt slöseri. USA spenderar 16 procent av sin BNP på sjukvård. Det är ungefär en tredjedel mer, upp till dubbelt så mycket som jämförbara länder, som exempelvis Sverige med vår offentliga, skattefinaniserade sjukvård. WHO rankar det amerikanska sjukvårdsystemet på 37:e plats i världen, efter Costa Rica men innan Slovenien. Smaka på den; världens rikaste land har alltså en sjukvård som ligger på samma nivå som några av världens fattigare bananrepubliker. Att sedan de privata sjukförsäkringsföretagen gör sitt bästa för att förhindra att människor med svåra sjukdomstillstånd ens kommer in i systemet (de kostar för mycket) och letar varje ursäkt för att kasta ut redan betalande kunder om de blir sjuka, är droppen som får bägaren att svämma över för många amerikanare.

I de flesta andra länder skulle den här situationen vara så uppenbart ologisk och inhuman att politikerna skulle känna sig tvingade att göra något. Exempelvis införa ett system där staten erbjuder alla medborgare en sjukvårdsförsäkring. Men USA är inte som alla andra länder. Obama uttalade sig tidigare i sin politiska karriär för ett så kallat "single-payer"-system. Alltså en offentlig sjukvårdsförsäkring för alla. Men har med tiden tvingats backa från detta med hänvisning till att det inte anses realistiskt att i ett slag avskaffa hela den penningstarka privata sjukförsäkringsbranschen. Istället utlovade han en reform med en "public option", en möjlighet för medborgarna att själva om de så ville välja bort de privata föräkringsbolagen och köpa in sig i en offentlig försäkring. En offentlig försäkring skulle, var argumentet, tvinga de privata försäkringsbolagen att sänka sina avgifter. De senaste veckorna verkar Obama och demokraterna vara beredda att backa även på den punkten.

Under några veckor av intensivt kampanjande från den amerikanska dårpippihögern har Obama jämförts med Hitler, rykten om "dödspaneler" som ska skicka alla improduktiva medborgare till avrättning har florerat och länder med offentlig sjukvård, som Storbritannien och Kanada, har beskrivits som misär och elände.

Den förre amerikanska presidentens blodiga krig i Irak, som tidningen Lancet beräknade ha kostat 654965 människoliv 2006, kanske inte bara handlade om att roffa åt sig Iraks olja, trots allt. Den före detta franske presidenten Jaques Chiraq uppger att George W Bush i ett telefonsamtal berättat för honom om sina religiösa motiv till att inleda invasionen av Irak.

Den förre amerikanske presidenten ansåg att Gog och Magog, två mystiska och ondskefulla väsen beskrivna i Bibelns uppenbarelsebok och i Gamla Testamentet, härjade i mellanöstern. Enligt de bibliska profetiorna kommer Gog och Magog att samla arméer för krig mot Israel, och Gud kommer att förgöra dem med himmelsk eld. Bush berättade för Chiraq att han såg sig som utvald för att utföra Guds arbete och leda den heliga striden mot övernaturlig ondska i mellanöstern. Det argumentet bet emellertid inte på Chiraq, som oroades över George Bushs fanatiska religiösitet.