Att det politiska klimatet i vårt grannland Danmark försurats visste vi redan. Lena Sundströms bok om den danska rasismen borde vara obligatorisk läsning det här valåret, som en påminnelse om hur illa det kan gå när övriga partier börjar flörta med extremhögern. Men vem kunde ana att de tre danska högerpartierna skulle lägga sig i den svenska valrörelsen och försöka ge det svenska rasistpartiet en skjuts?

Utspelet från danskarna är förstås rent trams: Ett privat företag som TV4 har all rätt i världen att bestämma själva vilka annonser de tar in. Rasistpartiets valfilm var dessutom helt uppenbart avsedd att hetsa mot folkgrupp, bli stoppad och därmed bygga vidare på partiets offermyt.

Den svenska yttrandefriheten garanterar att rasister kan tycka och säga vad de vill, så länge de inte uppmuntrar till direkt våld och hat mot specifika folkgrupper. Deras ständiga påhopp på både muslimer och andra invandrargrupper visar väl om något att de kan sprida sina motbjudande åsikter utan problem.

Därför har det svenska rasistpartiet också varit en följetong i massmedia de senaste åren. Trots att de aldrig lyckats ta sig in i riksdagen av egen kraft har de beretts lika mycket, kanske till och med mer TV-tid och tidningsutrymme än riksdagspartierna. Det har helt enkelt tjatats om Sverigedemokraterna till leda. Ingen har nog kunnat missa vilka de är, även om nog inte alla förrän nyligen förstått vilken rå rasistisk människosyn de faktiskt står för. Men trots tjatet i media har de svenska väljarna förhållit sig skeptiska till extremhögern. Tvärtom visar attitydundersökningar att svenskarna är mer toleranta och mindre rasistiska nu än någonsin.

Att påstå att ett parti som figurerar dagligen i media är utsatt för "censur" är skrattretande. Danskarna förstår mycket väl att de inte har något att komma med här. Bakom utspelet ligger helt enkelt en vilja att fördanska det svenska politiska klimatet genom att hjälpa in ett rasistiskt parti i riksdagen. Den danska rasistledaren Pia Kjersgaard tog häromdagen det svenska rasistpartiet till nåder, efter att tidigare ha gett dem kalla handen. Eftersom hon håller de andra danska  högerledarnas ballar i ett järngrepp är det inte svårt att räkna ut hur det här senaste utspelet kom till.

Det är väldigt ovanligt att ett land blandar sig i ett annat lands valrörelse på det här sättet. Ska bli intressant att se det svenska svaret!

Bloggat: Konstapel Bastian

Uppdatering: Det svenska politiska svaret på inblandning av främmande makt i vår valrörelse verkar bli lite mummel i skägget, rätt förutsägbart. Vi kanske får låta Ernst-Hugo Järegård säga det istället!

Han är överallt just nu Lars Ohly. Som spanjorerna säger: Han dyker upp till och med i soppan! I fredags var det debatt med Carl Bildt, utrikesminister under utredning för brott mot folkrätten, som trots sina egna demokratiska trovärdighetsproblem tyckte att det var läge att varna för "Ohly och Sahlin i armkrok". I TV-utfrågningen av Jan Björklund hann folkpartiledaren med att vifta med Lars Ohly mellan burkaflörtande och virriga resonemang om varför varje jobb regeringen skapar genom skattesänkningar måste kosta nästan en miljon kronor. I Agendadebatten mellan Jan Eliasson och Carl Bildt i söndags spökade återigen vänsterpartiets partilededare, som verkar vara lovligt byte i sin frånvaro.

I början av valrörelsen såg det ut som att högern skulle koncentrera angreppen på vänsterpartiet och Lars Ohly, med samma billiga retorik som alltid. Men sen lugnade det ner sig. Förmodligen insåg borgarnas strateger att man genom att göra vänstern till huvudmåltavla därmed bara gjorde partiet en tjänst. Påhopp från höger har aldrig skadat vänsterpartiet, tvärtom. Men de rödgrönas beslut att lämna Afghanistan verkar ha fått högerns strateger ur balans. Kanske i ren förbittring utmålas beslutet som en kapitulation för vänsterpartiet (även om det mer liknar miljöpartiets linje).

Det är såklart ett guldläge för vänsterpartiet. Varje attack från Bild och Björklund ska vi vara tacksamma för. Vore jag strategisk rådgivare åt Lars Ohly skulle mitt råd bli; var inte rädd för att ta ut svängarna lite! Var inte rädd för att bli kallad populist av högern! En tendens de senaste åren är att borgerligheten blir alltmer populistisk och förenklar sitt politiska budskap. Jan Björklunds sliriga utfrågning i SVT i söndags var ett prima exempel på en politiker som inte plågas alltför mycket av det där vi kallar samvete. Förstå att karln till och med satt och beklagade sig över att det blev så mycket ståhej över folkpartiets burkatjafs, när vi alla vet mycket väl att Jan Björklund kallt räknar med ståhejet, planerar för ståhejet, älskar ståhejet!

Medan borgerligheten blir alltmer högerpopulistisk tycks vänstern inta rollen som finliraren med klass och stil, den som  inte sänker sig till motståndarens nivå. I debatten mellan Ohly och Bildt hade det varit lätt att torpedera utrikesminsterns tomprat om "demokratisk trovärdighet" bara genom att säga "Sudan!".

Mona Sahlin har utsetts till måltavla i sportgrenen "kast med liten toblerone" i sommar, inte bara av nazister utan till och med av borgerliga ministrar. Och inte vilka minstrar som helst: Mats Odell  och Sven-Otto Littorin. Hur svårt är det för sossarna att ge igen med samma mynt, med tanke på alla ministerkatastrofer vi sett passera i revy med regeringen Reinfeldt?

Sven-Otto Littorin avgick efter fyra års tjat om "arbetslinjen" till ett liv som bidragsmiljonär, han kommer säkerligen att följas av fler om borgarna förlorar om tre veckor. Christina Husmark-Persson har gjort sig helt osynlig sedan sjukförsäkringsdebatten. Varför kastar ingen alvedon över henne, åtminstone verbalt? När borgarna pratar om tobleronepolitik, svara med alvedonpolitik! Istället för att besvara tjuvnyp med tjuvnyp har vänstern och socialdemokraterna hittills nöjt sig med rollen som lekledaren på dagis, som tar bråkstaken åt sidan och pratar förstånd med honom. Det är inget fel med att vilja hålla hög klass och diskutera sakligt, men när motståndaren hela tiden sluggar under bältet kan det vara läge att bita ifrån.

Det är intressant att arbetarklassens och vänsterns politiker verkar vara mer måna om att hålla god ton och föra ett sakligt samtal än borgerligheten. Kanske politiker med arbetarklassbakgrund som Ohly och Sahlin känner sig pressade att bevisa att de platsar i de politiska finrummen?

Uppgiften för vänstern den här valrörelsen är att bli rösten för det stora folkliga missnöje som finns med den här regeringen. Ett missnöje som än så länge är stumt och knyter handen i fickan. En anledning till att många som drabbats av den borgerliga politiken; arbetslösa, sjuka och lågavlönade, än så länge hellre väljer sofflocket än arbetarrörelsen kanske är att de inte hittar någon på vänsterkanten som riktigt ger uttryck för den ilska som de känner? Vänstern har politiken för dem, men pratar vi deras språk? Här ligger uppgiften, men här ligger också möjligheten. Vänstern har alltid haft duktiga retoriker i sina led. Lars Ohly kan vara en lysande talare och agitator, när han tar på sig den mössan.

En slutsats man kan dra av alla opinionsmätningarna de senaste dagarna är att det finns ett tomrum på vänsterkanten som bara väntar på att fyllas. Kanske dags att lämna över det väluppfostrade finliret till sossarna och bli den sortens vänsterpartister som högern ändå alltid anklagar oss för att vara, såna som de drömmer mardrömmar om?

Äntligen kom beskedet: svenskt trupptillbakadragande från Afghanistan nästa år!

För nio år sedan anföll USA Afghanistan. Ett krig som trasat sönder landet och kostat mellan 14000-34000 civila afghaner livet. I maj i år rapporterade USA Today att kriget kostat USA hisnande 117 miljarder dollar. Alltså närmare en biljon kronor. Den summan skulle räckt till att utrota fattigdomen i landet och ge alla afghaner en bra utbildning och sjukvård, flera gånger om.

För de miljarder som de 500 svenska soldaterna kostar skulle vi enligt Svenska Afghanistankommittén kunna utbilda 25000 afghanska lärare. Eller varför inte skicka trupper till en av FNs 18 riktiga fredsbevarande operation i någon av de konflikter som Sverige under den borgerliga regeringen glömt bort? Exempelvis till inbördeskrigets Kongo, vår tids förmodligen blodigaste konflikt som hittills kostat 2,5 miljoner människor livet.

Men trots alla miljarder dollar och kronor som vräkts ner i krigande så verkar en militär seger vara utom räckhåll. Tvärtom har talibanerna vind i seglen. För med nio års krigande har USA och dess allierade bara lyckats med bedriften att göra talibanerna populära igen. Afghanerna är ett stolt och självständigt folk. Många är de som försökt erövra landet, alla har misslyckats. Britterna gjorde två försök. Ryssarna ett. Och USAs pågående invasion är det längsta krig landet någonsin utkämpat. Själva kallar Afghanerna sitt land för "imperierna kyrkogård".

I väst framställs kriget i Afghanistan oftast i svartvita termer. Talibanerna är de onda. Norra Alliansen och USA de goda. Om det vore så enkelt är det ju svårt att förstå varför talibanerna, de en gång så hatade, återigen vunnit mark. Varför en klar majoritet av afghanerna vill att de utländska trupperna lämnar. Varför afghanska kvinnoorganisationer menar att kvinnornas situation i landet är sämre idag än innan invasionen.

Den dystra sanningen är att det inte finns en god sida. Talibanerna (som inte skulle varit en maktfaktor överhuvudtaget om inte USA pumpat upp dem med vapen och pengar på 80-talet) är bakåtsträvande och brutala. Den koaliton av klanledare, krigsherrar och knarkbaroner som allierat sig med USA är inte mycket bättre, ibland värre. Presidenten Hamid Kharzai är genomkorrupt och klamrade sig fast vid makten i valet 2009 genom röstfusk. Hans styre når inte långt utanför huvudstaden Kabul. Han har för att behålla makten allierat sig med en del riktigt ljusskygga individer: exempelvis krigsherren Abdul Rashid Dostum som gjort sig känd för grymma massavrättningar och misstänks för inblandning i folkmord. Kharzais bror är en av de tyngre drogbaronerna i ett land vars är ekonomi är opiumberoende: 52 procent av landets BNP består av  knarkhandel.

Och även om detta hade varit det krig som propagandan vill sälja; de goda mot de onda, så finns detingen ursäkt för den strategi som USA valt. Drönarplan som urskillningslöst bombar både civila och militära mål. Lönnmördarförband som avrättar vem de vill, exempelvis tolvåriga pojkar. Soldater som skjuter rakt in i folkmassor eller mejar ner familjer vid vägspärrar. Tortyrfängelser som det ökända Bagram.

Det finns inget moraliskt med krig. Trots det så försöker alla krigsherrar försvara sina militära eskapader med ädla motiv. Hitler ansåg sig till exempel tvungen att göra en "humanitär intervention" mot Tjeckoslovakien.

Sveriges deltagande i kriget på USAs sida är ett brott mot den svenska alliansfriheten. Olof Palme roterar nog i sin grav. Förhoppningsvis innebär Mona Sahlins omprövning av den svenska insatsen i Afghanistan slutet på Göran Perssons utrikespolitiska doktrin, som mest verkade gå ut på att ligga så nära USA som möjligt och lydigt göra det som George W Bush kommenderade. Om det är så har det rödgröna samarbetet redan inneburit en stor seger för socialdemokratin, den har återfunnit sin internationalism! Det är inte en dag för tidigt! Andra länder har redan dragit sig ur detta krig som inte går att vinna. Fler står på tur. Till och med Barack Obama har signalerat ett slutdatum för den amerikanska ockupationen. Men får svensk bombhöger bestämma så ska vi väl bli stående ensamma i det afghanska krigsdammet till domedagen.

Det som behövs nu är inte vapenskrammel, utan dialog och fred. Där kan vi i Sverige göra en verklig insats, genom att bidra med det vi är bra på: civilt och humanitärt bistånd, som bygger förutsättningarna för demokrati.

Eller med John Lennons ord...

DN 1, AB 1, Exp 1, SvD 1,

Bloggat: Sjöstedt, Esbati, Krassman, Bjereld, Smygvinkeln, Jinge, Kulturbloggen, Tänkvärt,

Det är val nu, och den stora borgerliga morgontidningen, som i och för sig ständigt befinner sig i kampanjläge nuförtiden, växlar upp några snäpp till. George Orwell skulle ha skrockat gott åt dagens lilla pärla:

En sak fattar jag inte efter att ha ledare/article7669714.ab" target="_blank">sett ekonomidebatten igår: Om nu Sverige klarat krisen så bra, vilket har varit borgarnas försvarstal det senaste året, varför har vi då massarbetslöshet? Varför har arbetslösheten stigit mer i Sverige än i de flesta andra EU-länder? Varför är det svårare för unga människor att hitta jobb i vårt land än i nästan alla andra EU-länder?

Jag antar att det inte är förvånade att en nyliberal som Fredrik Federley gör av med svenska folkets skattekronor som om det vore monopolpengar. Det där med "skatt är stöld" gäller nog bara för skattepengar som går till gråsocialistiska projekt som allmänn sjukvård, dagis åt alla eller äldreomsorg. En nyliberal riksdagsledamot som lyckas sno åt sig mer pengar än han borde, exempelvis 65900 i taxiresor, ses troligen av sina väljare som en av de där djärva entreprenörerna som nyliberalismens översteprästinna Ayn Rand fabulerade ihop. En som inte låter sitt samvete eller lagar komma ivägen. Kanske hans beteende till och med kan förklaras som ett urholkande av den socialistiska staten, en taxiresa åt gången, som droppen urholkar stenen.

Men var åker karln då? Till "festbåten" Patricia, en av Stockholms värsta syltor? Tråk-Torget med guldspeglarna och den usla musiken? Nästan-på-Stureplan-men-inte-riktigt-Naglo, "vodkabaren"? Mediokert Fredrik! Din översteprästinna skulle nog vrida sig i sin grav om hon fick veta var hennes nutida antihjältar åker skattefinansierad taxi för att smida sina planer mot välfärdssamhället och socialismen. Istället för en elegant John Galt på något rökigt jazzcafé, eller diskret konspirerande under stråkpartiet i en Mahlerkonsert, en kolasvettig centerriksdagsman frenetiskt dansande i schlagerbaren på Patricia? Bokfört som "möte" eller "riksdagen" för revisorn? Där går iallafall min gräns, Fredrik. Ska jag betala Ayn Randska antihjältar vill jag åtminstone ha dem djävuska och eleganta. Inte som en påminnelse om den här stans mest medelmåttiga syltor och "festbåtar", ställen jag nästan hade lyckats förtränga...

Det kommer nya opinionsmätningar varje dag nu. Att säga att de duggar tätt är en underdrift. Det börjar likna en opinionsmätningsmonsun. Och egentligen är de ju låtsasnyheter. Som jag skrev i söndags så verkar de flesta av förändringarna ligga inom felmarginalen och alltså inte betyda någonting. Men det ser ut att väga nästan kusligt jämt. Idag kommer också den förstas mätningen på länge som ger de rödgröna ett litet övertag. Den blå trenden kan vara på väg att brytas.

Jag stod mitt första pass i vänsterpartiets valtsuga igår. Det är kul att komma ut och träffa vanligt folk och prata politik med andra än de som redan är övertygade och har sina lojaliteter huggna i sten. Vanligt folk är oftast väldigt vettiga och har sunda åsikter om det mesta. Att de sedan inte vet vilket parti som ligger i linje med deras åsikter är ju en annan femma, och i min erfarenhet vänsterpartiets stora problem. När folk får klart för sig vad vi tycker så gillar de oss. Men vi har inga stora dagstidningar på vår sida, eller Svenskt Näringslivs kampanjmiljoner att köpa annonsplats för. Alltså får det bli mun-mot-munmetoden. Den är ju trevlig även i andra sammanhagng.

När man tittar runt på vissa delar av internet, kloakregionerna, kan man bli lite trött och less. Det verkar finnas en väldig massa människor som är rasister, homofober, kvinnohatare, för barnaga, klimatförnekare. Ja ta vilken stollig människo- och miljöfientlig idé som helst och du kan komma på, och det går att hitta anhängare på nätet. Ofta kommer de i svärmar när de får blodsvittring, som ilskna myggor. I det verkliga livet lyser dessa människor med sin frånvaro. Trollen spricker i solen? Eller kanske de skäms, och sparar sitt hat till de forum där de gömma sig bakom anonymitet?

Det känns som att det är bra drag i valrörelsen för vänsterns del just nu. Många nyfikna och många som redan bestämt sig för att rösta på oss. Kom ut och känn på den sköna valvinden du med!

Kollade på Agendas första program för säsongen. Debatten om det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan var inlindad i samma fluff som alltid. Ska man tro Major Björklund så krigar vi för jämställdhet och mer skolor. Det vore väl det första kriget i världshistorien som utkämpades med de ädla motiven. Om det ändå vore så väl. Som vi vet vid det här laget så har situationen för kvinnor i Afghanistan inte förbättrats under nio år av hopplöst krigande. De krigsherrar, knarksmugglare och klanledare som USA och vi själva stöder är inte mer intresserade av jämställdhet än talibanerna. För ett år sedan antog till exempel det afganska parlamentet en lag som gör våldtäkt inom äktenskapet lagligt. (Lite kul är det ju att den sovjetiska ockupationen av Afghanistan också förklarades med att man ville hjälpa kvinnor och bygga skolor. Afghanska kvinnor är tydligen en hjärtefråga för både Sovjetkommunister och USA-liberaler.)

Är de politiska partiernas historia viktig? Det kan ju ibland verka lite futtigt att rota fram gammalt smuts om sina politiska motståndare och försöka använda det som ammunition mot dem idag. Men ibland kan historien vara nödvändig för att förstå nutiden. Speciellt om partierna inte lärt sig något av sina historiska misstag, utan fortsätter upprepa dem igen och igen.

Opinionen svänger vilt, åtminstone om man ska tro mätningarna som duggar tätt just nu. Men frågan är ju om man ska det. Än så länge ligger de flesta förändringarna inom felmarginalen, och betyder alltså faktiskt egentligen inte någonting. I dagens Sifo så rycker högeralliansen fram och får egen majoritet, vilket ju inte är så muntert. Men å andra sidan, har det hänt något politiskt som kan motivera ett sånt omslag i opinionen på bara ett par dagar? Nja. Så man kan nog ta det med ro.

Hade Julian Assange inte varit en vit västerlänning hade han förmodligen mördats redan. Åtminstone suttit inspärrad på USAs Guantanamobas eller något hemligt CIA-fängelse, grundligt torterad. Så ser nämligen verkligheten ut för de som törs utmana CIA, Pentagon och den amerikanska krigsmaskinen, och dess överbefälhavare Barack Obama. Assange skyddas i viss mån av att vara en vit västerlänning från med USA allierade Australien, och en i högsta grad offentlig person. Om han bara "försvann" eller kidnappades skulle det bli en PR-katastrof av enorma proportioner för USA.

Men trots att Assange jämfört med de flesta av USAs fiender är lyckligt lottad har han tvingats gå under jorden. USA har gjort påstötningar på Australien för att få honom utlämnad och en reell hotbild hänger över honom. Man retar nämligen inte upp den amerikanska krigsmaskinen ostraffat. Förmodligen är han Pentagons mest hatade man för närvarande. Så illa smakar nämligen sanningen för de som hellre mördar, fängslar och torterar i tysthet.

Att USA skulle göra ett försök att oskadliggöra Assange har inte varit en fråga om om, utan när. Direkt efter Wikileaks senaste släpp, som dokumenterar en kriminell och brutal amerikansk krigföring i Afghanistan, svarade Pentagon med en motoffensiv av lögner och smutskastning. Sånt är rutin i generalernas och underättelsetjänsternas värld. Att underättelsetjänster med hjälp av förföriska kvinnor lockar obekväma politiker och journalister i fällor, så kallade "honey traps" är likaså rutin.

Har kollat lite på vänsterpartiets valmaterial. Affischerna ser bra ut! Måttot "håll ihop" var jag lite tveksam till först, men det funkar bra tillsammans med affischernas visuella budskap, klossarna och armarna. Vänsterpartiet är helt klart ett av de partier som lyckats bäst i år med affischerna (och det säger jag inte bara för att jag är partisk!). Men de affischer som jag sett hittills handlar bara om att skattepengar inte ska gå till privata vinster. Bra förvisso, men partiet skulle ju satsa på fyra huvudfrågor: jobb, jämställdhet, rätt till privatliv och klimaträttvisa. Hoppas allt fått plats!

En av Nyanko Sabunis närmaste män på integrationsdepartementet jämför islam med nazism, och menar att det inte finns några goda muslimer. Sådant anses tydligen meriterande i folkpartiet. Så  Henrik Emilsson som stolpskottet heter sattes på att utreda nyanlända invandrares situation på arbetsmarknaden. Rätt man på rätt plats?

Vad bör vara en oumbärlig mänsklig rättighet? Svaret lär variera beroende på till vem man ställer frågan. För en välgödd svensk liberal är svaret måhända rätten att slippa utsättas för direkt fysiskt våld. Ställer man istället frågan till en person på väg att svälta ihjäl i ett fattigt land (i en värld där våra husdjur i västvärlden är mer välnärda än många människor i de länder där våra företag berikar sig på naturresurser och billig arbetskraft) kan svaret istället bli "att slippa svälta". Ställer man frågan till en förälder till ett av de 5000 barn som dör dagligen av smutsigt vatten är det inte omöjligt att man får svaret "rent dricksvatten".

Ett urvattnande motiveras alltså enligt det här resonemanget inte av att några värstingar (Fredrik tar Kuba som ett exempel, men varför inte nämna Israel, världens rekordhållare i brott mot FN-deklarationer, eller USA, en annan återfallsförbrytare?) faktiskt därför kan förväntas skärpa sig. Däremot kommer vi enligt Fredrik (eller enligt Mary Ann Glendon? Bäst att passa sig!) att kunna dämma deklarationerna i skallen på dem med mer tyngd på internationella konferenser.

Fredrik och jag gör lite olika bedömningar av hur lyhörda internationella superskurkar är för FN-deklarationer, men jag skulle för den skull inte kalla honom ohederlig. Däremot lite blåögd. Men en relaterad fråga är ju om Fredrik tror att skurkstater fäster större vikt vid FNs deklarationer om mänskliga rättigheter än demokratiska och snälla länder? Risken är ju annars att man stryker en massa (livs)viktiga rättigheter i deklarationerna för att få skurkarna att röra sig i en riktning som de inte har något som helst intresse av, men därmed bara lyckas försvaga trycket för sociala och ekonomiska rättigheter i de länder där FNs deklarationer faktisk betyder någonting.

(Jag ska naturligtvis inte vara så ofin, för att inte säga rent ohederlig, att jag antyder att det är detta som är nyliberalernas verkliga mål med sin kritik mot de mänskliga rättigheterna.)

(Och jag borde väl inte vara så plump att jag gottar mig åt att Fredrik, som tydligen har högt ställda krav på politisk hederlighet när det gäller meningsmotståndare, glatt skulle kryssat polarn Johnny "vänsterpartiet vill ha det som i Nordkorea" Munkhammar till rikdagen, om han kunnat.)

Jag tror att nyliberalerna har fel om mänskliga rättigheter. FNs deklarationer som de ser ut idag är civiliserande dokument. Med sina fel och brister ger de ändå ett stöd för tanken att alla människor är lika mycket värda och det enda man lyckas med om man tunnar ut dem är att försvaga den tanken. De ekonomiska och sociala rättigheterna är lika viktiga som rätten att slippa dödas aktivt av någon annan person. För människor dör lika definitivt av kronisk undernäring eller smutsigt vatten som av ett pistolskott.

Tvärtemot vad Fredrik påskiner så är ju inte heller deklarationerna tomma, utan har gett tyngd bakom många sociala rörelsers krav på rättvisa och ett drägligare liv för jordens fattiga. Att FN deklarerar att rent vatten är en mänsklig rättighet höjer temperaturen i vattenfrågor, även om det, precis som Fredrik påpekar, inte löser några problem av sig självt. Men vem trodde det?

(Sen förstår han nog att jag inte anser att vattenfrågor är oviktiga. Om inte mina långa blogginlägg gav en ledtråd så kunde ju det faktum att jag skriver det, tre rader nedanför den textsnutt han citerar, som påpekar att frågan är perifer i den svenska politiska debatten, kanske ha gjort det. Att dra stora växlar på ett medvetet missförstånd skulle ju av vissa kunna kallas för... tja, ska vi säga ohederligt?)

När Fredrik Segerfeldt sen övergår till att göra det Timbro betalar honom för; argumentera för privatiseringar, blir det intressantare. Privata företag är mer motiverade att leverera vatten till fattiga i tredje världen påstår han. Till skillnad från en ny jämförande studie (2009). Den hittar visserligen stöd för att privata företag lyckats expandera vattennätet när de tagit över driften - men finner att offentliga vattennät under samma period expanderat lika mycket, och inte sällan lyckats bättre när det gäller att nå de allra fattigaste. Det stämmer med colombianska erfarenheter.

Kanske slutsatsen istället blir att offentlig verksamhet kan göra samma sak som privata företag - men billigare? Den enda man kan vara säker på när man privatiserar vattentillgångar verkar ju vara att priserna stiger. Ofta med flera hundra procent. Det tycker Fredrik är bra. Ett offer för vattenprivatiseringar i tredje världen som tvingas betala en fjärdedel av sin lön i vattenavgifter, mer än vad hon lägger på mat, håller kanske inte med.

Vi  kan ju slänga exempel på varandra så länge vi orkar. Det förändrar inte det faktum att Fredrik har problem. Privatiseringsprojektet som han målar i så rosiga färger har planat ut sedan 90-talets glada marknadsfundamentalistiska dagar. I Frankrike, hem åt de privata vattenjättarna Suez och Veolia, återkommunaliserade nyligen Paris sin vattenhantering. 40 andra franska k ommuner har gjort samma sak. Anledningen: bättre service till lägre pris. Andra länder som hakat på återkommunaliseringstrenden:

Mali, Filippinerna, Uruguay, Argentina, Tanzania och Bolivia. För befolkningarna som utsätts för marknadsliberala experiment är ju ofta allt annat än nöjda. I en rapport från 2006 varnar FN för att vattenprivatiseringar i fattiga länder skapar oro och missnöja, ibland rena krigsscener. Som i Bolivia, där Världsbanken vred om tumskruvarna på regeringen och krävde vattenprivatiseringar; vilket ledde till chockhöjningar av konsumentpriserna. Efter ett utdraget och våldsamt vattenkrig mellan regering och missnöjd befolkning flydde privata Bechtel med svansen mellan benen och lämnade bara efter sig en stämning på 25 miljoner dollar ??

Det kostar pengar att förse de slumområden och kåkstäder som i globaliseringens spår växer upp som svampar runt stora befolkningscentra med vattensystem. Det blir såklart extra dyrt om man till investeringskostnaderna måste lägga ett avkastningskrav för de privata ägarna. Även privatiseringsförespråkare medger i sina nyktra stunder att de inte är ett alternativ för de riktigt fattiga, som inte kan inte betala tillräckligt för att privata investeringar ska löna sig. I ett sådant läge är det naturliga alternativet såklart att det offentliga investerar i och sköter ny vatteninfrastruktur, precis som det offentliga bör ha hand om annan infrastruktur som kräver mycket investeringar och där det blir orimligt och orättvist att lämpa över priset på den enskilde konsumenten, som vägar, el och telekommunikationer

Fredrik Segerfeldts marknadsfundamentalistiska åsiktsfränder på IMF och Världsbanken har i årtionden genom nyliberala strukturanpasningsprogram avlövat samhällsservicen i redan fattiga länder i tredje världen. Skuldfällor, privatiseringar, skattesänkningar, avregleringar och sparpaket har mycket effektivt skjutit fattiga länders möjligheterna att erbjuda sina medborgare grundläggande samhällsservice, som tillgång till rent vatten, i sank.  En kritik av offentlig service i fattiga länder kan rimligen inte dansa förbi att den manglats hårt av de ekonomiska recept som vi i väst skrivit ut åt dem. Om debattören inte är en del av samma marknadsfundamentalistiska rörelse, med mer av samma passerade lösningar på agendan, vill säga. Vi andra kan ju leka med tanken på hur saker skulle kunna fungera, om inte flera årtionden förlorats till marknadsfundamentalistisk ortodoxi, som bara lyckats med att göra de fattiga fattigare, svaga regeringar svagare och dåligt utbyggd offentlig infrastruktur ännu mer otillräcklig.

Det är dock inte en utveckling som är oundviklig. Redan idag har vinden vänt mot marknadsfundamentalism på vattenområdet. Om några år kanske inte diskussionen handlar så mycket om privatiseringar som om hur vi bäst stödjer de offentliga vattenleverantörerna i fattiga länder, så att de kan få ta del av den kompetens som våra egna kommunala bolag sitter på, och så att även den fattiga delen av världens befolkning kan få ta del av ett offentligt, väl utbyggt vattennät till självkostnadspris. Kanske kan våra skattepengar som kanaliseras genom IMFs och Världsbankens lån i framtiden rikta in sig på sådana projekt, istället för att användas som hävstänger för att pressa motvilliga fattiga länder till att sälja ut mer av sina vattentillgångar till våra västerländska företag

En avgörande och förbisedd anledning till att vi inte kan lämna över vattenfrågor till det privata näringslivet är den ekologiska katastrof som ligger i startgroparna. Klimatförändringar, överbefolkning och nedsmutsning har haft förödande konsekvenser för jordens vattenreserver. Grundvattennivåer sjunker alarmerande. Om vi inte ändrar vår livsstil kommer i framtiden upp till hälften av jordens befolkning att leva i områden som saknar tillräckliga vattenresurser för att möta befolkningens vardagliga behov. Redan idag är rent vatten en lyxvara i torra, fattiga områden. Som Fredrik skriver så har privata företag ett egenintresse av att öka vattenkonsumtionen, vilket är precis tvärtemot vad som måste ske. Och vi vet ju hur marknadsmekanismerna hanterar en situation där utbudet är lägre än efterfrågan: prishöjningar. Ju mer brist och ju mer desperat efterfrågan, desto högre priser. Marknadslösningar på vattenområdet riskerar alltså att bli en dödsfälla för jordens fattigaste, i en torrare, hetare och mer överbefolkad värld. Istället krävs en planerad samhällsinsats där sociala och ekologiska mål sätts före privata företags vinstintressen. Vatten är inte en vara vilken som helst, utan förutsättningen för allt djur- och växtliv på den här planeten. Det är dags att vi börjar behandla det med den respekt det förtjänar.

När Fredrik Segerfeldt sen övergår till att göra det Timbro betalar honom för; argumentera för privatiseringar, blir det intressantare. Privata företag är mer motiverade att leverera vatten till fattiga i tredje världen påstår han. En jämförande studie håller inte med. Den hittar visserligen stöd för att privata företag lyckats expandera vattennätet när de tagit över driften - men finner att offentliga vattennät under samma period expanderat lika mycket, och inte sällan lyckats bättre när det gäller att nå de allra fattigaste. Det överensstämmer också med erfarenheter från exempelvis Colombia. Kommunistiska Kubas offentligägda vattennät lyckas också rätt bra i en jämförelse, näst bäst i Latinamerika på att leverera vatten för hygienändamål, genomsnittliga på att leverera dricksvatten. Vattenpriset ett av de allra lägsta.

Kanske Fredriks slutsats istället borde vara att offentlig sektor kan göra samma sak som privata företag - men billigare? Den enda man kan vara säker på när man privatiserar vattentillgångar verkar ju vara att priserna stiger. Ofta med flera hundra procent. Det tycker Fredrik är bra. Ett offer för vattenprivatiseringar i tredje världen som tvingas betala en fjärdedel av sin lön i vattenavgifter, mer än vad hon lägger på mat, håller kanske inte med. Vad såna prisökningar innebär för de riktigt fattigas möjlighet att köpa vatten är inte svårt att räkna ut.

Vi  kan ju slänga exempel på varandra så länge vi orkar. Det förändrar inte det faktum att Fredrik har problem. Privatiseringsprojektet som han målar i så rosiga färger har tappat fart sedan 90-talets glada marknadsfundamentalistiska dagar. I Frankrike, hem åt de privata vattenjättarna Suez och Veolia, återkommunaliserade nyligen Paris sin vattenhantering. 40 andra franska kommuner har gjort samma sak. Anledningen: bättre service till lägre pris. Andra länder som hakat på återkommunaliseringstrenden:

Mali, Filippinerna, Uruguay, Argentina, Tanzania och Bolivia. För befolkningarna som utsätts för marknadsliberala experiment är ju ofta allt annat än nöjda. I en rapport från 2006 varnar FN för att vattenprivatiseringar i fattiga länder skapar oro och missnöje, ibland rena krigsscener. Som i Bolivia, där Världsbanken vred om tumskruvarna på regeringen och krävde vattenprivatiseringar; vilka ledde till chockhöjningar av konsumentpriserna. Efter ett utdraget och våldsamt vattenkrig mellan regering och missnöjd befolkning flydde privata Bechtel med svansen mellan benen och lämnade bara efter sig en stämning mot den bolivianska staten på 40 miljoner dollar.

På de flesta håll i tredje världen har missnöjet med vattenprivatiseringar varit massivt. Frågar man vad folket vill ha istället blir svaret vanligtvis "samma system som ni unnar er själva i västvärlden". Här ligger ansvaret

på stat eller kommun, som lyckas leverera rent vatten till alla till ett billigt pris. Men där tar Fredrik Segerfeldts och Timbros sympati med världens fattiga och törstiga slut.

Det kostar pengar att förse de slumområden och kåkstäder som i globaliseringens spår växer upp som svampar runt storstäderna med vattensystem. Liksom att leverera vatten till den fattiga landsbygden. Det blir såklart extra dyrt om man till höga investeringskostnader måste lägga ett avkastningskrav för de privata ägarna. Även privatiseringsförespråkare medger i sina nyktra stunder att de inte är ett alternativ för de riktigt fattiga, som inte kan inte betala tillräckligt för att privata investeringar ska löna sig. Risken är överhängande att privata företag plockar russinen, de lönsamma delarna av vattennätet, ur kakan, och överlåter de olönsamma till det allmänna. Det är alltså rätt logiskt att det offentliga investerar i och sköter det naturliga monopolet vatten, som har många så kallade externaliteter, inte minst de hälsoeffekter som dåligt utbyggda vattennät och orent vatten medför. Att lägga ut kostnaderna på enskilda individer blir alltför orättvist.

Men Fredrik Segerfeldts marknadsfundamentalistiska åsiktsfränder på IMF och Världsbanken har i årtionden genom nyliberala strukturanpasningsprogram avlövat samhällsservicen i redan fattiga länder i tredje världen. Skuldfällor, privatiseringar, skattesänkningar, avregleringar och sparpaket har mycket effektivt skjutit fattiga länders möjligheterna att erbjuda sina medborgare grundläggande samhällsservice, som tillgång till rent vatten, i sank.  En kritik av offentlig service i fattiga länder kan rimligen inte dansa förbi att den manglats hårt av de ekonomiska recept som vi i väst skrivit ut åt dem. Om inte den som kritiserar är en del av samma marknadsfundamentalistiska rörelse, med mer av samma passerade lösningar på agendan, vill säga. Vi andra kan ju leka med tanken på hur saker skulle kunna fungera, om inte flera årtionden förlorats till nyliberal ortodoxi, som bara lyckats med att göra de fattiga fattigare, svaga regeringar svagare och dåligt utbyggd offentlig infrastruktur ännu mer otillräcklig.

Det är dock inte en utveckling som är oundviklig. Som sagt har vinden vänt mot marknadsfundamentalism på vattenområdet. Om några år kanske inte diskussionen handlar så mycket om privatiseringar som om hur vi bäst stödjer de offentliga vattenleverantörerna i fattiga länder, så att de kan få ta del av den kompetens som våra egna kommunala bolag sitter på, så att även den fattiga delen av världens befolkning kan få ta del av ett offentligt, väl utbyggt vattennät till självkostnadspris. Kanske kan våra skattepengar, som kanaliseras genom IMFs och Världsbankens lån, i framtiden rikta in sig på sådana projekt, istället för att användas som hävstänger för att pressa motvilliga fattiga länder till att sälja ut mer av sina vattentillgångar till våra västerländska företag?

En avgörande och förbisedd anledning till att vi inte kan lämna över vattenfrågor till det privata näringslivet är den ekologiska katastrof som ligger i startgroparna. Klimatförändringar, överbefolkning och nedsmutsning har fått förödande konsekvenser för jordens vattenreserver. Grundvattennivåer sjunker alarmerande, floder sinar. Om vi inte ändrar vår livsstil kommer i framtiden upp till hälften av jordens befolkning att leva i områden som saknar tillräckliga vattenresurser för att möta befolkningens vardagliga behov. Som Fredrik skriver så har privata företag ett egenintresse av att öka vattenkonsumtionen, vilket är precis tvärtemot vad som måste ske. Och vi vet ju hur marknadsmekanismerna hanterar en situation där utbudet är lägre än efterfrågan. Ju mer brist och ju mer desperat efterfrågan, desto högre priser. Marknadslösningar på vattenområdet riskerar alltså att bli en dödsfälla för jordens fattigaste, i en allt torrare, hetare och mer överbefolkad värld.

Istället krävs en planerad samhällsinsats där sociala och ekologiska mål sätts före privata företags vinstintressen. Vatten är inte en vara vilken som helst, utan förutsättningen för allt djur- och växtliv på den här planeten. Det är dags att vi börjar behandla det med den respekt det förtjänar. Därför applåderar jag, till skillnad från Fredrik Segerfeldt, att FN skruvar upp vattentrycket.

När det åskar i Pentagon mullrar också svenska massmedia. Den amerikanska militären är (naturligtvis) rasande på att Wikileaks avslöjat hur inkompetent och inhumant de bedriver sitt krig i Afghanistan. Att amerikansk militär tystat ner och ljugit om många massakrer där oskyldiga civila dödats. Att hemliga dödskvadroner som jagar misstänkta motståndsmän avrättat minst 195 oskyldiga civila afghaner.  Att Pakistan, på pappret USAs allierade, i själva verket samarbetar med talibanerna.

De där privata företagarna, välståndsbildarna, de berikande, närande, multikompetenta och såklart oklanderligt välklädda samhällsaktörerna som ska frälsa oss alla, inte minst törstiga personer i tredje världen, gör det igen. Tar över en väl fungerande offentlig verksamhet, i det här fallet ett köpcenter som tidigare förvaltats kommunalt, chockhöjer hyrorna (vilket riskerar att bli sista spiken i kistan för många lokala småföretagare) och levererar... sämre lokalunderhåll och en Al Capone-attityd till sina hyresgäster.

Jag kan knappt vänta på att läsa Timbros rapport om hur det privata fastighetsbolaget Boultbee räddade tenstaborna från den gråtrista halvsocialistiska kommunala fastighetsförvaltningen.

DN 1, 2, SVT PLAY

För några dagar raljerade jag och fler med mig över liberalen Fredrik Segerfeldts motstånd mot FNs utmärkta initiativ att deklarera att tillgång till rent vatten är en grundläggande mänsklig rättighet. Det blev han lite sur och grälsjuk över och han spinner i ett blogginlägg vidare på sin debattartikel. Argumentationen består vad jag kan se av två delar (om man skalar bort sedvanligt gnäll över vänstern).

Till att börja med menar Fredrik att det är dumt att lägga in vad vissa kallar positiva rättigheter, alltså rätt till exempelvis bostad, mat eller som i det här fallet rent vatten i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Dumt eftersom det enligt Fredrik underlättar för diktatorer och annat elakt folk att förtrycka och ha ihjäl sina undersåtar, vilket ju strider mot andra delar av FNs deklaration, de delar som handlar om rätt att slippa utsättas för våld och kränkningar (av vissa kallade negativa rättigheter).

Att högern, speciellt den nyliberala, hatar idén om positiva mänskliga rättigheter är inget nytt. Men argumentationen brukar vara mindre långsökt: högern är inte särskilt tilltalad av tanken på att deras rika och förmögna väljare och de mäktiga företags vars intressen högern företräder ska riskera att tvingas vara med och betala för andra människors rättigheter. Som en engelsk diplomat sade inför vattenomröstningen: "varför ska vi betala för toaletter i Afrika?" Eller som Fredrik  skriver: "det är inte en rättighet att leva, bara att inte dödas av någon annan". (Om det är en rättighet att leva så betyder det ju att någon, exempelvis jordens rikaste person, skulle kunna tvingas betala för någon annans överlevnad, exempelvis ett svältande barn).

Säga vad man vill om den ekonomiska argumentationen, den är åtminstone ärlig och gömmer sig inte bakom en humanitär mask. För vem tror egentligen att en elaking som Saddam Hussein skulle ha låtit bli att gasa kurder i Irak om rätten till bostad inte varit inkluderad i FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna? Vem tror att USAs trupper i Afghanistan kommer att sluta ha ihjäl civila afghaner, i strid med FNs deklarationer, om rätten för en medborgare att ta del av sitt lands kulturliv stryks?

Vem tror att de rövarband som USA och vi själva stödjer i Afghanistan skulle ha slutat våldta unga pojkar på militärbaserna, för att bara ta ett av de många övergrepp som de gör sig skyldiga till i vårt namn, om FN avstått från att deklarera att rent vatten är en mänsklig rättighet? Möjligen tror Fredrik Segerfeldt att han tror det, men jag har svårt att tro han faktiskt innerst inne tror det. Mördare och tyranner, inklusive de som backas upp av liberaler, kommer att fortsätta mörda och förtrycka så länge det är i deras intresse och står i deras direkt fysiska makt att så göra. De bryr sig ungefär lika lite om FNs deklarationer som en genomsnittlig svensk högerman bryr sig om fattigas rätt till rent dricksvatten i något tredjevärldenland i långtbortistan.

Den andra delen av argumentationen övergår till att tala om varför privatiseringar är lösningen på världens vattenproblem. Värt att notera här är att man faktiskt teoretiskt kan tycka att privata företag är bättre på att leverera vatten än stat eller kommun utan att för det protestera i högan sky mot att FN deklarerar att vatten ska vara en mänsklig rättighet. Om man verkligen tror det kanske man till och med borde välkomna FNs beslut, eftersom det ökar trycket i frågan.

Fredrik Segerfeldt har tydligen skrivit en hel bok om vatten på Timbros uppdrag och bekostnad. Däri kommer han fram till att - hör och häpna! - privatiseringar är svaret även på denna fråga. Sannolikheten för att en svensk liberal på skrivuppdrag för Timbro hade nått en annan slutsats är väl ungefär lika liten som den att Jan Björklund skulle kunna avhålla sig från att försöka locka rasistväljare genom att kräva "hårdare tag" mot invandrare i en valrörelse.

(Som en parantes så kan man ju fundera lite grann över att Timbro uppenbarligen har så mycket pengar att ösa på opinionsbildning för att högervrida det politiska klimatet i Sverige att för den svenska politiska debatten perifera frågor som vattenprivatisering i tredje världen ryms i budgeten. Utan tvekan sitter det inte en utredare på LO och skriver böcker om varför tredje världens vattenförsörjning bör vara en gemensam, offentligägd angelägenhet - och inte för att argumentet inte kan göras eller för att frågan inte är viktig. Man kommer att tänka på en anekdot från Naomi Klein.)

Nå, att svenska borgare sväljer marknadsliberalt fluff med hull och hår är väl inget nytt. Det tog mig två minuter att googla fram kritiska perspektiv: exempelvis en metastudie från (vanligtvis marknadsfundamentalistiska) Världsbanken som konstaterar  att det inte finns några statistiskt signifikativa skillnader i effektivitet mellan privata och offentliga vattenleverantörer (!). Eller en rapport från Pacific Institute som tonar ner den infekterade privatiseringsdiskussionen, konstaterar att både offentliga och privata driftsformer har sina fördelar och nackdelar och lyfter fram andra parametrar som viktigare än ägandeförhållandena. Man konstaterar också att det inte finns några statistiska belägg för att anta att privata företag är billigare i drift eller mer effektiva.

Den förmodligen mest rimliga (om än osexigt nyanserade) slutsatsen man kan dra om man tar sig en titt på frågan efter att ha lagt av de ideologiskt färgade glasögonen, är att tekniskt kunnig personal med en drivkraft att faktiskt vilja förbättra och med ekonomiska resurser och politiskt stöd i ryggen kan göra ett bra jobb med vattenfrågor - oavsett om denna personal arbetar inom den offentliga sektorn eller i ett  privat företag. I många fattiga länder saknas dock såväl tekniskt kompetens som ekonomiska resurser och ibland också politisk vilja - och läget har knappast blivit bättre efter årtionden av nyliberala nedskärningar, privatiseringar  och strukturanpassningprogram anbefallda bland annat av Världsbanken. Ett sätt för stater att frigöra ekonomiska resurser i ett sådant läge (eller att få villkorade lån från IMF och Världsbanken) är att sälja ut sina dyrbara vattenresurser till utländska privata företag. Den mest relevanta frågan är inte nödvändigtvis om dessa företag kan sitt jobb, utan:

a) om det är rimligt att en så värdefull resurs som vatten (desto torrare region desto mer värdefull, och desto mer framtida överbefolkning, nedsmutsning och klimatförändring, desto mer kommer värdet att stiga) ska säljas ut av det gemensamt ägda till privata intressen? När man betänker att vatten dessutom är en av de få naturresurser som våra företag jagar i fattiga länder som är helt avgörande för alla människors rent fysiska överlevnad så inser man att det inte är en akademisk frågeställning.

b) om det är en bra idé att i hanteringen av en så livsavgörande resurs bygga in de incitament till uttag av överpriser som privatisering innebär. Som bekant behöver privata företag, till skillnad mot stat och kommuner, gå med vinst. Och helst också högre vinst... Och högre vinst... Det skapar - naturligtvis - ett tryck uppåt på priserna för de varor eller tjänster företaget levererar.

(Om man tröttnar på osexiga nyanseringar så finns det såklart skräckhistorier om hur illa det kan gå när man privatiserar vattnet också).

S

9

Den svenska skolan är en lekstuga! Nej, det är inte Jan Björklunds senaste fånerier om att föräldrar till skolkande barn ska tvingas sitta med på lektionerna jag hakar på. (Även om det förslaget onekligen väcker en del funderingar...)

Nu börjar opinionsmätningsterrorn komma igång på allvar efter en semesterpaus. Idag kom det en från SIFO, som jag litar mer på än en del andra mätinstitut. Enligt den noteringen leder högeralliansen något över de rödgröna, men alla förändringar ligger inom felmarginalen. Centern och rasistpartiet ligger och skvalpar runt fyraprocentspärren. Det är ett spännande läge när 2010 års valrörelse går in mot slutspurten. Men fortfarande känns det inte riktigt som att man kan ana en tydlig riktning. Valvinden kan blåsa åt vilket håll som helst.

Det märks på debatten också. Det saknas en röd tråd fortfarande. Även om valrörelser alltid handlar om 100 saker samtidigt så brukar man kunna ana ett eller några teman som dominerar. Partierna gör såklart sitt allra bästa för att spika fast sina frågor överst på dagordningen. Förra valet lyckades till exempel högeralliansen rätt bra med att låtsas som att de brydde sig om de som står utanför arbetsmarknaden - även om receptet för dessa i praktiken var hårdare tag och lägre ersättningar från a-kassa och sjukförsäkringar. Många trodde nog på den bild av de nya, medkännande moderaterna som Fredrik Reinfeldt projicerade med sitt prat om "utanförskapet". Utanförskapet (som vuxit rätt betydligt sedan dess) kommer nog inte att bli högeralliansens tema den här gången. Det skulle skorra rätt falskt när arbetslösheten nått rekordnivåer och desperata utförsäkrade sjuka tar livet av sig för att de inte ser någon utväg och pressas allt hårdare från myndighetshåll.

E xpressens ledarskribent Johannes Forssberg verkar vara en trevlig sorts liberal. Så trevlig faktiskt att man ibland undrar om han gillar de rödgröna bättre än högeralliansen. Det kan ju inte vara lätt för en äkta socialliberal att rösta på folkpartiet idag. Ibland kan man tvingas hålla för näsan när man röstar. Men inte ens en stor klädnypa stänger väl ute lukten av marknadsfundamentalism, rasistflörtar och nykolonialism från Jan Björklunds parti.

E