OK, jag ska inte vara sarkastisk. Men jag blir lätt det när jag läser mycket av det som skrivs om Libyen från antiimperalistiskt vänsterhåll just nu. Och ganska less. Varje dag kan man om man så vill följa rapporteringen från Misrata och räkna döda. Påskhelgen var blodig, trots att Khadaffi lovat tillbakadragande. Klusterbomber används mot civila, liksom annan tung artilleribeskjutning. Runt tusen människor beräknas ha dödats bara i Misrata sedan attackerna inleddes för sju veckor sedan. Ändå håller rebellerna ut och försvarar sin stad mot Khadaffis militära övermakt. Misrata är ett exempel av många på hur Khadaffi behandlar Libyens civilbefolkning. Om man behöver fler ledtrådar kan man ju lyssna på tronarvingen Saif, som jämförde det hans far gör mot Misrata med ryssarna slaktande i Grozny, Tjejtjenien, och amerikanernas härjningar i Fallujah, Irak - och dessutom menade att det var helt i sin ordning! Kan andra så kan väl vi!?

Ändå är ett vanligt argument hos de som motsätter sig FN-interventionen i Libyen att vi inte kan vara säkra på att Khadaffi verkligen skulle ha genomfört den massaker som han utlovade i Benghazi. Det är dumt, men samtidigt förståeligt. För om man erkänner att FN-insatsen stoppade en trolig massaker, vilket även skeptiker som Mattias Gardell och Noam Chomsky gör, så blir det ju så mycket svårare att tvärsäkert fördöma den. Men för de flesta non-interventionister så verkar tvärsäkerheten vara en krycka att klamra sig fast vid i en osäker värld. Ett exempel ger Aron Etzler i sin förra ledare i Flamman: "Troligen kommer det största problemet för V att bli fortsatt argumentation mot svenska trupper i Afghanistan." För ett vänsterparti kan ju inte ta ställning till olika konflikter utifrån deras specifika förutsättningar? Samma schematiska förklaringsmodell måste appliceras på alla internationella krishärdar, åtminstone om USA finns med på ett hörn. Annars riskerar man trovärdighetsproblem?

Tvärtom skulle jag säga. Ett säkert recept på noll trovärdighet för vänsterns berättigade kritik av andra krig hade varit att hålla för öron och ögon för att stänga ute ropen på hjälp från Libyen, och bara rabbla våra antiimperialistiska hemläxor medan Khadaffis trupper tilläts krossa allt motstånd med utravåld. De enda som kunde ha tilltalats av den strategin hade väl varit en liten hårdför kader militanta antiimperialister. Vanliga väljare hade med rätta sett hjärtlösheten bakom de högtravande principerna. Frågan är om ens alla som har Chomskys böcker på hedersplats i bokhyllan hade applåderat. Antiimperalismens grå eminens själv har varit långt mindre tvärsäker i sina kommentarer än några av hans lärljungar. Och hans medarbetare Gilbert Achar har levererat några av de bästa analyserna av läget i Libyen och vad det innebär för vänstern. I sin senaste artikel skriver Achar:

För att inte tala om den missade chansen att övertyga hemmaopinionen. Tack Hans Linde för att vänsterpartiet inte körde in i den återvändsgränd som en del andra vänsterpartier hamnat i!

Men när vi snackar missade chanser så excellerar ändå den latinamerikanska vänstern med sitt politiska självmordsprojekt; direkt stöd till och sympati för Khadaffi. Daniel Ortega i Nicaragua har väl gjort bort sig mest. Broarna till den arabiska demokratirörelsen har bränts i rasande takt av just de politiska rörelser som borde ha bäst förutsättningar att förstå deras kamp och också dela med sig av sina egna erfarenheter av hur man störtar diktaturer och bygger mer rättvisa och demokratiska samhällen. Men den latinmaerikanska vänstern valde den dogmatiskt antiimperalistiska vägen: Viktigare än det libyska folkets rätt till demokrati och mänskliga rättigheter är att det amerikanska imperiet alltid motarbetas i allt det företar sig.

Jag blir faktiskt förvånad när Jonas Thunberg, Flammans utrikespolitiska redaktör, i ett ledarstick uttrycker gillande för Jean Bricmonts horribla försvar för den latinamerikanska vänsterns kamikazepolitik. "Den största frågan för dessa ledare är inblandningen från USA: ju mindre USA kan göra som det behagar, varhelst det behagar, desto bättre...". I klartext: den libyska revolutionen offras eftersom dess krossande blir en motgång för USA och en hämsko för dess globala maktambitioner. Det är en grund analys, som bortser från det faktum att USA är en ytterst motvillig deltagare i den libyska interventionen, och har försökt avhända sig ansvaret för den från dag ett. Vare sig USA eller EU litar på de libyska rebellerna, och vill defintivt inte förse dem med vapen. De får bara precis så mycket hjälp som krävs för att Khadaffis militära övertag inte ska driva dem tillbaks hela vägen till Benghazi. Kanske hoppas de intervenerande västmakterna att de libyska rebellerna så småningom i desperation ska ropa efter utländsk militär ockupation? Misstron från Washington är hursomhelst ett gott tecken, den libyska motståndsrörelsen är uppenbarligen inte de dörrmattor åt USA som de utmålats som av vissa.

Men sympatin för de libyska rebellerna på Flammans redaktion verkar ha torkat ut ungefär samtidigt som FN-interventionen inleddes. Artiklar som skildrade deras kamp i inledningsskedet, har ersatts av pamfletter mot USAs krig och fördömanden av vänsterpartiets pragmatiska linje. Man odlar någon slags Versaillesmyt om att Khadaffi på något magiskt sätt skulle ha kunnat förmås förhanda bort sitt enorma militära övertag istället för att använda det för att krossa motståndet i Libyens oljerikaste östra delar. Samma förvirrade resonemang går igen hos resten av den non-interventionistiska vänstern. På en del håll läggs det ner rätt betydande energi på att misstänkliggöra de libyska rebellerna, som man hejade på innan de hamnade under NATOs paraply. Högerns och extremhögerns misstänkliggörande av de egyptiska frihetskämparna på Tahrirtorget får sin spegelbild på vänsterkanten: Inte kan vi väl lita på att de här människorna ska införa demokrati, uppbackade av USAs kanoner dessutom?

Ändå verkar stödet för FN-interventionen vara utbrett, inom såväl höger som vänster, och i både väst och arabvärlden. Det framförda argumentet att en USA-ledd militärinsats mot Khadaffi skulle dra undan mattan för de folkliga revolutionerna i grannländerna har defintivt kommit på skam, sett i ljuset av det som händer i Jemen, Syrien och de pågående revolutionerna i Egypten och Tunisien. Kanske är det läge för oss i vänstern att sluta diskutera gårdagens realiteter - FN-interventionen, som kommer att fortsätta oavsett vad vi tycker - och istället ställa oss frågan hur vi nu bäst stödjer den pågående revolutionen mot Khadaffis familjediktatur? Gilbert Achar är klar på den punkten: De libyska rebellerna måste tillåtas beväpna sig med vapen som är effektiva mot Khadaffis välutrustade trupper. Jag är böjd att hålla med. En förhandlingslösning vore att föredra framför mer krig. Men innan Khadaffi kan släpas till förhandlingsbordet så måste den militära spelplanen utjämnas. Makt är det enda språk som Khadaffi talar. Om någon har något annat förslag så är jag beredd att lyssna, så länge utgångspunkten är att den libyska revolutionen förtjänar samma självklara solidaritet som resten av den arabiska våren.

Men socialdemokraterna är i högsta grad medskyldiga. Sedan Ingvar Carlssons dagar har partiets högsta företrädare lagt ner en rätt betydlig mängd energi på att sprida bilden att det bara finns en väg att vandra - bakåt - och kallat det förnyelse. Det har satt det politiska kommentariatet i en guldsits: man har utan att skämmas kunnat sälja in sina högborgerliga värderingar som politisk konsensus och har därmed också kunnat avfärda alla alternativa politiska idéer som verklighetsfrämmande. När socialdemokraterna nu (kanske) gör en försiktig vänstersväng och hädar i kyrkan genom att ifrågasätta självklarheter som RUT-bidraget (kommentariatets allra heligaste sakrament) så kortsluts något i hjärnan på de som bekvämt vant sig vid att presentera de egna åsikterna som allmänna sanningar. Men på lite längre sikt kanske de tvingas sparka igång den där tankeapparaten som surrat på i autopilot. Socialdemokratin i Sverige sätter ju nämligen den politiska mittpunkten, även om de själva verkar ha glömt bort det. Om de vågar envisas med att hitta en egen politik, inte nödvändigtvis skräddarsydd efter Mats Knutsson, KG Bergström och Margit Silberstein, så ställs de politiska konstaplarna inför ett svårt val: fortsätta förlöjliga alla idéer som inte erhållit Timbros och Svenskt Näringslivs vattenstämpel, och riskera att framstå som smärtsamt partiska, eller börja göra sitt jobb med en gnutta seriositet.

Kanske en kalldusch som den i söndags är nyttig för sossarna, så att de verkligen börjar ta sig en funderare över vilket politiskt klimat de bidragit till att skapa i Sverige med 20 års politiska reträtter och högeranpassningar.