Men socialdemokraterna är i högsta grad medskyldiga. Sedan Ingvar Carlssons dagar har partiets högsta företrädare lagt ner en rätt betydlig mängd energi på att sprida bilden att det bara finns en väg att vandra - bakåt - och kallat det förnyelse. Det har satt det politiska kommentariatet i en guldsits: man har utan att skämmas kunnat sälja in sina högborgerliga värderingar som politisk konsensus och har därmed också kunnat avfärda alla alternativa politiska idéer som verklighetsfrämmande. När socialdemokraterna nu (kanske) gör en försiktig vänstersväng och hädar i kyrkan genom att ifrågasätta självklarheter som RUT-bidraget (kommentariatets allra heligaste sakrament) så kortsluts något i hjärnan på de som bekvämt vant sig vid att presentera de egna åsikterna som allmänna sanningar. Men på lite längre sikt kanske de tvingas sparka igång den där tankeapparaten som surrat på i autopilot. Socialdemokratin i Sverige sätter ju nämligen den politiska mittpunkten, även om de själva verkar ha glömt bort det. Om de vågar envisas med att hitta en egen politik, inte nödvändigtvis skräddarsydd efter Mats Knutsson, KG Bergström och Margit Silberstein, så ställs de politiska konstaplarna inför ett svårt val: fortsätta förlöjliga alla idéer som inte erhållit Timbros och Svenskt Näringslivs vattenstämpel, och riskera att framstå som smärtsamt partiska, eller börja göra sitt jobb med en gnutta seriositet.

Kanske en kalldusch som den i söndags är nyttig för sossarna, så att de verkligen börjar ta sig en funderare över vilket politiskt klimat de bidragit till att skapa i Sverige med 20 års politiska reträtter och högeranpassningar.