ar det en miss av V att fokusera så hårt på vinster i välfärden och "Inte till salu" i valrörelsen? Med det medelmåttiga valresultatet som facit i hand kan man hävda det. Vänsterpartiet ökar inte mer än marginellt, trots att vi till övriga partiers förtret lyckats driva in frågan om vinsterna som en kil i valdebatten och av allt att döma vunnit den debatten överlägset mot både högerns marknadsfundamentalism och S och MPs obegripliga linjer.

    Å andra sidan: Vänsterpartiet försvarade flankerna i en valrörelse där de flesta backade och där vi för första gången på allvar kände Gudrun Schyman flåsa oss i nacken. 

 

 

    Väljarna har hållit med oss om det vansinniga i att skattepengar ska regna över privata företag och riskkapitalister som kapat åt sig allt större andelar av den tidigare offentliga välfärdssektorn, för att tjäna pengar på vård, skola och omsorg. Alla mätningar visar att vi har en förkrossande majoritet av det svenska folket bakom oss i detta. Men man har inte prioriterat vinstfrågan högst när man röstat.

 

 

 

    Möjligen har väljarna vaggats till ro av att alla andra partier i svävande ordalag sagt sig vilja "ta itu" med de problem som vi pekar på. Till och med folkpartisterna och moderaterna röt ifrån lite lagom skarpt mot riskkapitalisterna i valrörelsens hetta. Samma riskkapitalister som de själva släppt in i välfärdssektorn och inte lyft ett finger mot under 8 år i regeringsställning.

 

 

 

 

    Anledningen till att borgerligheten och MP känt sig tvingade att säga saker som går på tvärs mot deras egen övertygelse är att vänstern vunnit den debatten på knock out. Vilket dock på inget sätt garanterar att det nu blir stopp för vinster i välfärden och fler privatiseringar.

 

 

    Med fyra år till nästa val kan övriga partier luta sig tillbaka och hoppas att frågan ska sjunka i glömska. Något slags kosmetiskt förslag kommer Löfvénregeringen säkert att lägga för att blidka sina egna väljare och rädda sig undan en pinsam svekdebatt. Men socialdemokratins ledare står närmare arbetsgivareföreningen Almega än det egna partiet i synen på privata företag i välfärdsektorn. Det urvattnade och obegripliga beslut i frågan som fattades på den socialdemokratiska partikongressen var ett rent beställningsjobb från Löfvén. Förhoppningen var att ta död på den här för sossarna obekväma diskussionen en gång för alla.

 

 

    Miljöpartitopparna gör också allt de kan för att undfly sitt partis kongressbeslut om vinststopp. Den punkten kommer därför knappast ens att komma upp i de stundande regeringsförhandlingarna mellan S och MP. MP kan ju alltid skylla på sossarnas hårda motstånd, eller på att det saknas en parlamentarisk majoritet för vinststopp, om någon skulle fråga varför.

 

 

    Sverige kan förbli ett av världens mest extrema länder, en guldgruva för privata företag som får fortsätta dia på skattepengarnas flödande ymnighetshorn. Men med sjunkande skolresultat och återkommande vanvårdsskandaler i äldreomsorg och hemtjänst och en allt sjukare sjukvård.

 

 

    Vänsterpartiet har alltså vunnit slaget men kan förlora kriget. Det hade krävts ett betydligt starkare valresultat för att kunna sätta press på Löfvén i förhandlingsspelet mellan partierna som nu börjat.

 

 

    Jonas Sjöstedt poängterade i måndags att ett vinststopp var villkoret för att V ska komma att stödja den kommande S-MP-budgeten. Det är bra att driva frågan hårt. Men inte troligt att regeringspartierna kommer att gå med på att fatta ett sånt beslut som skulle gå på tvärs mot deras egen övertygelse och dessutom har noll stöd i den borgerliga oppositionen. 

 

 

    Dags att tänka nytt och tänka stort: Sätt som absolut villkor för att V ska rösta för en S-MP-budget att frågan om vinster i välfärden ska få avgöras av det svenska folket i en snar folkomröstning. Det skulle kunna bli en kompromiss som alla kan leva med. De sju partier i riksdagen som är för fortsatt slöseri med skattepengar ner i privata fickor kan anta utmaningen. Det är inte alls säkert att de förlorar en folkomröstning, med tanke på vilka resurser de har att lägga ner på att vinna. Vänstern får en sista chans att stoppa det nyliberala systemskiftet i välfärdssektorn. Om privatiseringspolitiken får rulla på ostört i fyra år till så finns det nog inte så mycket offentlig välfärd kvar att rädda 2018.