Valanalys 1: Vad är det med Sverige?

2

014 års riksdagsval måste sägas vara en smärre katastrof. Fyra års stadigt växande missnöje med en borgerlig regering som inte gjorde något åt massarbetslöshet eller sjunkande skolresultat och som sjönk allt djupare ner i skandalträsk som Nuon och Saudiaffärer lyckades oppositionen inte omvandla till en majoritet för en ny politik.
    Istället blåste missnöjesrösterna över till regeringens trogna vapendragare och stödparti: SD. Högerblocket i svensk politik erhöll 52,1 procent av rösterna, vänsterblocket, om F! inräknas, bara 46,6. Ett stadigt rödgrönt övertag i opinionsmätningarna före valet rann ut i sanden.
    Hur fan kunde det gå såhär?
 
 
 
 
1. Triangulering
 
    S och M tävlade om att neutralisera varandra genom att ta över varandras förslag och inför väljarna spela ner skillnader. När valdebatten snöar in på teknikaliteter - som om S förslag om vårdjobb för unga skulle tillåtas av EU-byråkratin eller inte - så ställer sig nog många väljare frågande.
 
 
    I årets val definierade sig 43 procent av alla väljare som vänster. Sedan 1991 har bara ett val varit ett starkare vänsterval: 2002. Högern var markant försvagad denna gång jämfört med 2006 och 2010. Som Daniel Suhonen och Enna Gerin från Katalys skriver i DN, och Petter Larsson i Sydsvenskan, så innebar S&Ms val att tona ner motsättningarna mellan dem och urladda den vanligtvis starka höger/vänster-konflikten i svensk politik att en annan konfliktdimension istället laddades med kärnbränsle: Den som rör invandring, öppenhet, fri rörlighet, nationalism, minoriteter.
    Istället för klasskamp fick vi kulturkrig. 
 
 
2. Kulturkrig istället för klasskamp.
 
    Väljarströmmar inom högerblocket är egentligen mindre intressanta, till och med när de strömmar över till ett neofascistiskt parti som SD. Högern - oftast M - har alltid varit en uppsamlingsplats för den sortens åsikter som SD vädrar.
    Det allvarliga - det som gör Sverige oregerligt - är de före detta socialdemokratiska väljare som luras över av rasistiska tongångar och förenklade svar. Det är denna arbetarklass, ofta arbetslös eller med otrygg position på arbetsmarknaden, som mest har att vinna på vänsterns ekonomiska politik men som av extremhögerns locktoner förmås att rösta mot sina ekonomiska intressen.
    I USA är detta fenomen välkänt. Boken "Whats the matter with Kansas?", handlar om hur den en gång arbetarrörelsedominerade och proggressiva Kansas blev en konservativ högborg:

    "Not long ago, Kansas would have responded to the current situation by making the bastards pay. This would have been a political certainty, as predictable as what happens when you touch a match to a puddle of gasoline. When business screwed the farmers and the workers – when it implemented monopoly strategies invasive beyond the Populists' furthest imaginings – when it ripped off shareholders and casually tossed thousands out of work – you could be damned sure about what would follow.

    Not these days. Out here the gravity of discontent pulls in only one direction: to the right, to the right, further to the right. Strip today's Kansans of their job security, and they head out to become registered Republicans. Push them off their land, and next thing you know they're protesting in front of abortion clinics. Squander their life savings on manicures for the CEO, and there's a good chance they'll join the John Birch Society. But ask them about the remedies their ancestors proposed (unions, antitrust, public ownership), and you might as well be referring to the days when knighthood was in flower."

 

    Känns det igen? Så som i Kansas, så också Sverige 2014. Misshandla väljarna tillräckligt mycket ekonomiskt och socialt och de går, inte åt vänster utan till extremhögern.
    Men inte automatiskt: Förutsättningen är att det politiska samtalet vrids från att handla om växande ekonomiska klyftor och orättvisor, nedskärningspolitik och arbetslöshet, till de politiska områden där den konservativa delen av arbetarklassen håller med ytterhögern: invandring, hbtq-frågor, feminism.
    Därför kan man fråga sig vad de partier: MP och F! framförallt, men också diverse liberaler, tänkte med, när de trodde att de kunde utmana SD på envig i dessa frågor ("ut med rasisterna, in med feminsterna!") och komma ut ur striden som segrare.
    Den strategin är lika dödfödd som Annie Lööfs försök att vinna debatten om privatiseringar mot Jonas Sjöstedt. De egna, redan övertygade väljarna nickar såklart gillande. Men de osäkra marginalväljarna mobiliseras bara av fel fråga, i fel riktning.
   
 
    I politiken är det ofta viktigare att sätta dagordningen för vilka ämnen som ska diskuteras än att vara den som presterar bäst i själva debatten rent tekniskt, vilket Jimmie Åkessons mediokra debattinsatser är ett gott exempel på. 
 
 
Hur vinner vi kulturkriget? 
 
    Ska man tro Thomas Frank, som skrev om Kansas, så finns det bara en väg ut ur kulturkrigets rävsax: Se till att urladda de konfliktytor som extremhögern närs av genom att istället ladda på den traditionella höger/vänsterkonflikten igen. Välfärdsfrågor och ekonomi; sjukvård, skola, omsorg, arbetslöshet, klassklyftor, social otrygghet, jämställdhet; det är starka kort som vänstern kan spela ut. 
 
 
    Socialdemokraterna och miljöpartiet misslyckades med detta i valrörelsen. Inte mycket talar för att de kommer att lyckas i regeringsställning. Frågan är om de ens kommer att försöka. Den goda nyheten är att det nu finns utrymme för en vänsteropposition. Måtte den inte gå vilse i kulturkriget! 
 
 
3. Reinfeldt och den brända jordens taktik
 
    I det ljuset bör man också förstå Fredrik Reinfeldts sommartal där han såg till att lyfta in frågan om kostnaderna för flyktingmottagandet, och därmed SD, i valrörelsens centrum. En del har i detta velat se en nobel gest från en famlande statsminister som vädjade till våra ädlare sidor.
    Men varför då överdriva och blåsa upp siffrorna för flyktingmottagandet?
    Varför ställa just flyktingmottagandet mot välfärdssatsningar, istället för 140 miljarder/år i skattesänkningar?  
    Reinfeldt visste precis vad han gjorde när han valde att bekräfta extremhögerns mytbildning om den extremt dyrbara flyktingpolitiken som undergräver vår gemensamma välfärd.
    Han försökte - och lyckades delvis - byta tema på hela valrörelsen.
    Där fick plötsligt Jimmie Åkesson chansen att oemotsagd lägga ut texten om flyktingkostnader i Agenda på bästa sändningstid.
    Där upphöjdes SD till en egen programpunkt i varje debattprogram.
    Där började opinonsmätningarna också ändra riktning, även om de inte fångade upp vidden av SDs ökning.        
    Alliansen lyckades inte bli större än de rödgröna, men såg åtminstone till att de själva + deras trogna stödparti tillsammans blev större och vingklippte därmed den kommande rödgröna regeringen. (Ett annat sätt att se på SD, om du är alliansen, är som det där partiet som röstar med dig i 9 av 10 blockskiljande omröstningar utan att kräva något i gengäld för det i sin enda profilfråga.)
 
 
 
 
4. Diffusa blockgränser
 
    Delvis som en följd av triangulering, men också genom slarvig rapportering, blev blockgränserna otydliga inför detta val. Jag varnade för detta redan i januari:
 
 
    "Men de stora vinnarna blev SD, som av Agendaredaktionen (och övrig svensk massmedia) placerades  precis där de vill befinna sig: mitt i svensk politik, som opposition till både rödgröna och allians, med möjlighet att plocka väljare av bägge. Trots att de alltså stödjer det ena blocket i nio blockskiljande omröstningar av tio. Det är ett illusionstrick som inte går av för hackor och för SDs del har det under denna mandatperiod inneburit en opinionsbonanza: det enda parti på högerkanten som kunnat vinna över tidigare rödgröna väljare i några märkbara mängder, även om de plockat mest från borgerligheten."
 
 
    Det har spekulerats friskt i om SD skulle bli "vågmästare" efter valet 2014. Men hur kan ett ytterkantsparti bli vågmästare?
    Ingen kallar V för vågmästare. Menar någon på allvar att det råder en större osäkerhet kring vilket block SD till hör än V?
    De rödgröna partierna försökte på slutet av valrörelsen halvhjärtat lägga SD i  Reinfeldts knä, där de hör hemma. Men det var lite väl sent påtänkt, tyvärr. Det blir också svårt att förklara rent pedagogiskt när Sverigedemokraterna i varje debatt rent fysiskt placeras på vänsteroppositionens sida. Det ska bli intressant att se hur SVT väljer att göra framöver: Ska SD nu inlemmas i högerblocket också i TV-studion?
    En hel del väljare som proteströstade på SD skulle nog ha tänkt sig för en extra gång om det klart framgått att de därmed också röstade för en tredje mandatperiod med Alliansen.
    Nu lever Stefan Löfvén på hoppet att Alliansen och SD inte ska förena sina röster mot hans svaga regering.        
    Vi får väl se hur länge de kan motstå frestelsen. 
 
 
5. Pengar påverkar politiken
 
    2010 släpptes politisk reklam i TV fram av den borgerliga regeringen. Trots att vi vet hur det fungerar i USA, där politisk TV-reklam används för att svärta ner politiska motståndare med negativa kampanjer och där tumregeln är att den kandidat som har mest pengar att satsa på reklam vinner val.
    Följden av detta beslut blir att pengar kommer att spela en allt större roll också för utgången av svenska valrörelser. Vilket väl säkerligen var anledningen till att Alliansen drev igenom beslutet.
    I väntan på mätningar och forskning kring hur politisk TV-reklam och pengar påverkade 2014 års val gör jag ändå några iakttagelser: 
 
    a. Alla fem högerpartier hade råd att producera egen TV-reklam och köra den till leda i reklamkanalerna. Av vänstersidans partier hade bara S råd med TV-reklam. 
    b. Av de partier som köpte politisk TV-reklam detta val lyckades åtminstone tre bättra på sina siffror betydligt jämfört med hur de legat i opinionsmätningarna månaderna innan valet: SD, C och KD. För V och MP som inte köpte politisk TV-reklam var förhållandet det omvända: de landade i ett sämre valresultat än vad alla opinionsmätningar över en lång tidsserie före valet visat. Det är indicier, om än inte säkra bevis, på att politisk TV-reklam faktiskt påverkar väljarbeteenden här i Sverige, liksom i USA.
    Varför skulle annars vissa partier vara beredda att lägga ner så snuskigt mycket pengar på den?
 
    Tittar man, som Dagens Industri gjort, på hur mycket varje röst kostat så har centerpartiet minst anledning att slå sig för bröstet över sitt mediokra valresultat (-0,4).
 
 
 
    Varifrån kom förresten de 23 miljoner som moderaterna bara "hittade" i sin partikassa i mars? Hur blev det lilla rasistpartiets pengapung så sprängfylld på bara en mandatperiod? Med riskkapitalister och privata vinstintressen med allt längre tentakler in i den politikstyrda, skattefinansierade delen av ekonomin finns skäl att vara på sin vakt. Allt mer pengar läggs på politisk påverkan. Vi kommer att få den bästa riksdag och regering som kan köpas för pengar. 
 
 
    Imorrn valanalys del 2: Vad hände med vänsterpartiet?
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Desperat höger trollar valrörelsen 2014

D

en svenska högern tror uppenbarligen inte på den egna politiken längre. Moderaterna verkar ha gett upp om att med goda argument övertyga väljarna om att rösta på dem en tredje gång och kör istället en skrämselkampanj.
 
 
    Idag är det moderaternas valledare i landstinget, Kristoffer Tamsson, som försöker skrämma landstingets anställda: "rösta på moderaterna eller förlora jobbet!" När det i själva verket är moderaternas skattesänkningar som hotar de landstingsanställdas jobb.
 
 
    Moderaterna kan såklart sprida vilken korkad skrämselpropaganda de vill från sitt eget högkvarter, men när de i egenskap av arbetsgivare använder landstingets officiella kommunikationskanal och i brevet specifikt riktar sig till "dig som jobbar i Stockholms läns landsting" så talar de samma aggressiva maktspråk som hamburgerkrängarna Max. Anställda är i en stark beroendeställning till sin arbetsgivare, speciellt i dagens situation med massarbetslöshet. Vem på Max eller vilket nyanställt vårdbiträde inom landstinget törs ta en diskussion med chefen om sanningshalten i hans politiska propaganda? 
 
 
    När Max hotade sina anställda med att förlora jobbet om de inte röstade på Alliansen fick det allianspolitiker att stödäta hamburgare i ren förtjusning över att arbetsgivarna återgått till den sortens maktspråk som kännetecknade brukssamhället Sverige för 100 år sedan. MUF Stockholm blev så till sig i trasorna att de delade ut ett "frihetspris" till Max. MUF Stockholm verkar vara ett glatt och skojfriskt gäng rent allmänt: här kan man läsa hur de jämför hemtjänsten med prostitution. Eller menar att det är samma sak att dricka en kopp kaffe på arbetstid som att prostituera sig. Eller vad fan de nu menar egentligen. Att moderaterna gillar hamburgare står däremot klart. Nästan lika mycket som hamburgarkrängarna gillar de enorma skattesänkningar som alliansregeringen riktat mot just deras bransch. Och så länge partibidragen förblir en hemlighet i Sverige så kommer vi aldrig att få veta vad moderaterna fått i belöning för det, förutom politisk gratisreklam på McDonaldsrestauranger. 
 
 
 
 
 
    Mest trollar såklart alliansens stödparti SD. SDUs William Hahne, ni vet han som inte tål håriga armhålor eller utländska bartenders, kläckte den lysande idén att sverigedemokraternas ungdomsförbund skulle ta över Föreningen Nordens Ungdomsförbund genom att kuppa deras årsmöte: 
 

    "Vi har alltså en mycket god möjlighet att helt enkelt kuppa hela föreningen, ta kontroll över hundratusentals kronor, heltidsanställningar, lokaler och dylikt." 

 

    Föreningen Nordens Ungdomsförbund är alltså till skillnad från SDU inte på något vis rasistisk utan, enligt Hahne själv, en ""PK-flum-trams-pappersorganisation utan någon som helst vettig verksamhet". Lyckligtvis slog SDUs kuppförsök slint, men Hahne trollade piggt vidare och skyllde allt på media.

 

    Apropå att försöka sno åt sig bidrag som man inte har rätt till: Jimmie Åkesson har fortfarande inte avkrävts något svar på varför han skrev på en bidragsansökan för ett kvinnoförbund som inte existerade. Varför slipper han undan så lätt? 

 
 
    Valrörelsen 2014 har knappt börjat och redan flyger smutsen. Är det en medveten strategi från högerns sida för att pressa ner valdeltagandet och flytta bort diskussionen från sakfrågorna? Eller är det bara ett tecken på att alliansen är så slutkörd efter åtta års regerande att de inte har någon egen politik att gå till val på och istället sätter sitt hopp till det som i USA kallas "negative campaigning", alltså att skrämmas med motståndaren?
 
 
SvD 1, 2, 3, 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Sifo: det skiljer mycket litet mellan blocken!

E

n lögn blir inte sann för att den upprepas. I snart fyra år har nästan varje opinionsmätning kommenterats såhär:
 
 
 
 
    Gapet mellan de politiska blocken i Sverige sägs vara rekordstort. Dagens Sifo-mätning bekräftar till synes detta. De rödgröna - S, V och MP - slår knockout på de blåblåa - M, FP, KD och C. Ibland sägs avståndet mellan blocken krympa något, ibland ökar det. Men de rödgröna partierna behåller alltid ett stabilt övertag gentemot Reinfeldts illa omtyckta allians. I Aftonbladet United Minds senaste var gapet "större än någonsin". Jag är ledsen om jag pissar på någons glädjeparad men ta inte ut valsegern i förskott! Avståndet mellan de politiska blocken är i själva verket minimalt. Valrörelsen 2014 kommer att bli en riktig rysare. Media bygger upp en bild av verkligheten som inte stämmer. Naturligtvis så handlar det om SD. 
 
 
    I DN häromdagen kunde vi får en gångs skull läsa en klargörande genomgång av hur Sverige styrs. Även om det är svårt att tro det när man lyssnar på partiledardebatter, där statsminister Reinfeldt föraktfullt fnyser åt "de fyra oppositionspartierna", så ingår i verkligheten fem partier i hans politiska högerblock: allianspartierna backas upp av SD i riksdagen i nio av tio omröstningar där partiet har en möjlighet att vara utslagsgivande mellan höger- och vänsterblocket. Nio av tio!. Detta är värt ett diagram (hämtat härifrån): 
 
 
 
 
 
    SD omnämns ibland som "vågmästare" och "tungan på vågen" i riksdagen, eftersom varken alliansen eller de rödgröna har egen majoritet. Men är det verkligen rätt etikett på ett parti som alltid - nästan - utnyttjar sina röster till att gynna regeringsblocket? Var VPK "vågmästare" under alla de år då de med sina mandat i riksdagen röstade fram en socialdemokratisk statsminister och sedan allra oftast stödde hans politik? Jag är gammal nog att minnas den tiden. Då talades det kort och gott om ett socialistiskt block och ett borgerligt. VPK betraktades som en måne som snurrade runt socialdemokratin. Att den månen skulle bryta sig loss och flyga över till de borgerliga var inte realistiskt. Lika orealistiskt är det att SD, i själ och hjärta höger, skulle bryta sig ur alliansens gravitationsfält och snurra över till vänstern. Bevis: under den gångna mandatperioden har det partiet inte på något sätt fått genomslag för det som sägs vara dess profilfråga - flyktingpolitiken. Vare sig alliansen eller de rödgröna har varit beredda att gå partiet till mötes där. De ställningstaganden som SD gjort i riksdagen denna mandatperiod kan alltså inte ursäktas med att de är komromisser som gjorts i utbyte mot genomslag i profilfrågan. Partiet har röstat i enlighet med dess övertygelse. Då har det blivit, som Jonas Sjöstedt sade på v-kongressen nyligen, skattesänkningar åt storföretag, åt redan snorrika banker. Det har blivit ett femte jobbskatteavdrag, något som en majoritet av väljarna INTE vill ha.
 
 
    Alliansen och SD har tillsammans skapat stora underskott i den svenska statens kassakista genom att dela ut skattesänkningar till redan rika människor och företag. Skillnaden alliansen och SD emellan är inte den ekonomiska politiken: högern vill alltid försvaga statens inkomster och omfördela mindre pengar skattevägen från rik till fattig. Skillnaden är vilka man gör till syndabockar när resultatet av högerpolitiken slår igenom och välfärden måste skäras ner, när sjukvården och skolan havererar. I alliansens värld är det arbetslösa och sjuka som utmålats som latmaskar och fuskare. SD skyller hellre på invandrare. En smaksak. 
 
 
    Det är svårt att förstå varför media envisas med att utmåla en bild av verkligheten som inte stämmer. Är de rädda för att reta upp allianspolitikerna? Inget block vill kopplas ihop med SD i media, även om Reinfeldt såklart gärna tackar för stödröstandet i riksdagen. Eftersom inget block vill kännas dem vid så läggs de bekvämt nog i en egen spalt, framställs som ett tredje block i svensk politik. Men det är inkonsekvent. Om man ska vara noga så finns idag inte heller ett rödgrönt block bestående av tre partier. S och MP är förlovade men V får inte ens komma på bröllopsfesten. Det gör V till lika mycket - eller lika litet - av en frispelare som SD. I konsekvensens namn så borde massmedia då utnämna vänsterpartiet till ett fjärde block i svensk politik. De politiska skillnaderna mellan V och S-MP är betydligt större än mellan SD och alliansen på de flesta områden. Synen på privatiseringarna är kanske den vidaste avgrunden men även skatter och ekonomisk politik skiljer sig radikalt. Det kanske helt enkelt är dags att sluta skriva om två tydliga politiska block som står mot varandra, när Stefan Löfvén flörtar så skamlöst med två av allianspartierna och drömmer om blocköverskridande regerande efter 2014? 
 
 
    Kanske avgjordes striden om var SD skulle placeras 2011, då Håkan Juholt och Lars Ohly, till att börja med också MPs språkrör men de vek ner sig snabbt - markerade mot SVTs Agendaredaktion att de inte ville placeras på samma sida i debattstudion som regeringens stödparti och för detta fick ta emot fantastiskt mycket skit från såväl alliansens som SDs partiledare och nätsoldater. Men är det inte konstigt att alliansen och SD engagerade sig så hårt för att vinna den kraftmätningen, vilket de till slut gjorde? Om det bara rörde sig om "barnsligheter", med Jan Björklunds och Jimmie Åkessons ord, så kan man ju undra varför? Jo, alliansen vann att de slipper klumpas ihop med sitt stödparti, det ser inte bra ut, med tanke på vad SD är för ett gäng. Men de stora vinnarna blev SD, som av Agendaredaktionen (och övrig svensk massmedia) placerades  precis där de vill befinna sig: mitt i svensk politik, som opposition till både rödgröna och allians, med möjlighet att plocka väljare av bägge. Trots att de alltså stödjer det ena blocket i nio blockskiljande omröstningar av tio. Det är ett illusionstrick som inte går av för hackor och för SDs del har det under denna mandatperiod inneburit en opinionsbonanza: det enda parti på högerkanten som kunnat vinna över tidigare rödgröna väljare i några märkbara mängder, även om de plockat mest från borgerligheten. Det gör dem viktiga för Fredrik Reinfeldt om han vill vinna valet 2014.
 
 
Ändhållplats 2014?
 
 
    Konsekvensen av massmedias slarviga beskrivning av det politiska läget kan alltså mycket väl bli att Fredrik Reinfeldts impopulära gäng får möjlighet att regera sönder Sverige i ytterligare fyra år efter höstens val, om tillräckligt många tidigare socialdemokratiskt lutande väljare kan luras att tro att en röst på Åkesson INTE är en röst på Reinfeldt. Enligt alla mätningar jag sett är det nästan dött lopp mellan S-V-MP och M- FP-C-KD-SD.
 
 
    Störst roll spelar naturligtvis vilka politiska frågor som kommer att diskuteras i valrörelsen. Men man ska inte underskatta symbolikens betydelse. Hur vi beskriver verkligheten i ord och bilder påverkar vårt sätt att tänka. 
 
 
 SvD 1, 2, 3, 4, AB 1, 2,   
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Lek med tanken...

L

ek med  tanken att det istället för hamburgerkrängarna på Max hade varit en offentlig arbetsgivare - ett sjukhus, en skola, ett äldreboende - som gått ut och varnat sina anställda för att rösta borgerligt eftersom borgarna sänker skatter och skär ner i de offentliga verksamheterna. Det hade varit en helt logisk och mycket mer saklig varning än när Maxs chefer yrar i nattmössan om "katastrof" om skatteläget för deras bransch återgår till 2006 års nivåer. (Kanske de lurar åttaåringar, men vi andra minns att det inte var något som helst problem att köpa skräpmat i varenda gathörn också 2006.)
 
 
 
    Naturligtvis hade också detta varit maktmissbruk. Arbetsgivare ska inte använda sin makt för att påverka sina anställdas politiska val. Men tror någon att de allianspolitiker och alliansväljare - exempelvis CUFs Hanna Wagenius - som nu organiserar stödätarkampanjer på Max och hånar oss som reagerar mot politisk utpressning INTE hade ylat som rasande furior om hur fruktansvärt odemokratiskt och maktfullkomligt DET hade varit?
 
 
    De senaste dagarna har vi sett högern från dess allra fulaste sida. När arbetsgivarnas maktfullkomliga påtryckningar mot de anställda avslöjas så väljer allianssympatisörer att vifta bort maktmissbruk därför att det gynnar deras politiska lag. Riktigt auktoritärt. 
 
 
    Max agerande borde också kickstarta diskussionen om det svenska systemet med hemliga partibidrag igen. Vad har moderaterna fått av hamburgerkedjorna i utbyte mot hundratals miljoner i sänkt skatt? Är det bara politiska stödkampanjer? Den här gången från Max, tidigare från McDonalds. Det är inte alls omöjligt att det också betalats ut rena mutor. Vad har de fått av Carema (som döpt om sig till "Vardaga"), Attendo, JB-koncernen och alla andra välfärdskapitalister som har moderaterna och alliansen att tacka för att pengar fortsätter rulla in? Det får vi inte veta så länge partibidrag inte är offentliga. 
 
 
    Läs Marika Lindgren Åsbrink: 

"Det finns ett ord för den politik som skapar den här sortens reaktioner: klientelism, eller klientpolitik – ett system där de styrande erbjuder diverse privilegier till sina ”klienter”/väljare i utbyte mot politiskt stöd (märk väl att vi fortfarande inte har någon lag som förbjuder anonyma gåvor till partier i Sverige)."

 
DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, AB 1, 2,
 
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Regeringens mediestrategi: stick huvudet i sanden!

E

nligt Jonas Sjöstedts senaste uppdatering på Facebook använder regeringen Reinfeldt sin gamla vanliga mediastrategi för att hantera Vattenfallskandalen. De vägrar debattera frågan:
 
 
 
 
    Det är ingen nyhet i sig att regeringen hanterar obekväma frågor genom att helt enkelt vägra debattera dem med oppositionen. Det funkar bra för dem eftersom massmedia hellre ställer in en debatt när regeringen lämnar återbud än väljer att diskutera frågan med de politiker som trots allt behagar att dyka upp. Väldigt bekvämt för regeringen såklart! Jag har skrivit en del om saken tidigare: 
 
 
    "Över 50 gånger på bara tre år har statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringen backat ur planerade direktsända debatter med oppositionen. Det framgår av ett internt dokument från S-högkvarteret, som Expressen har tagit del av."
 
    Och här:
 
    "Medievärlden skriverom hur regeringen Reinfeldt satt i system att sabotera för granskande journalister och tar granskningen av vapenaffären till Saudiarabien som exempel:
 
 
    Utlovade intervjuer som skjuts upp tills alla vettiga sändningstider passerats, eller som tidigareläggs och kommer så plötsligt att journalisterna i studion inte hinner förbereda sig. Det verkar också som att regeringens presstjänst satt i system att ringa journalister som inte är inlästa på ämnet. Allra värst var berättelserna om rena lögner som att ministern inte skulle göra någon media när han i själva verket redan var inbokad i två tv-program den kvällen."
 
 
    Att Reinfeldt och hans glada gäng skulle välja strutsmetoden för att hantera besvärliga frågor runt Vattenfalls galna 97-miljardersaffär är alltså inte i sig en överraskning. Men hur kan det komma sig att de kan göra det utan att det blir ett satans liv? Alla minns väl hur det lät när Håkan Juholt och Lars Ohly försökte påverka SVTs debattprogram för att slippa stå jämsides med regeringens stödpartis partiledare Jimmie Tråkesson. Då var det till och med odemokratiskt att inte vilja debattera på vilka villkor som helst. För att inte tala om skjutjärnet Janne Josefssons högröda gastande om hur odemokratiska alla är som inte vill debattera mot fascister på fascisters villkor. Var är alla de gråterskorna när regeringen - med det högsta ansvaret för våra myndigheter och statliga bolag och deras affärer - sticker huvudet i sanden och vägrar debattera sina ansvarsområden? Det är helt knäpptyst.
 
Alliansfritt Sverige har också skrivit om Reinfeldts strutstaktik. Och inte blir det bättre av att de minstrar som sagt något har påkommits med att ljuga.
 
Bloggat: Annarkia,
 
AB 1, 2, 3, DN 1, 2, SvD 1, 2, 3,
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Vissna midsommarblomster

P

å midsommarnatten ska man enligt folktron plocka sju sorters blommor och lägga under kudden för att drömma om sin blivande fästeman/fru. Lite gammal svensk vit magi som ska utövas på årets mest magiska - och kortaste - natt. Om de som gjorde det inatt drömde om kärlek eller inte vet jag inte. Men idag ser nog blommorna ganska platta och vissna ut.
 
 
    I riksdagen finns också en hel bukett vissna och platta blommor. Några som slokar extra mycket just de här dagarna är kristdemokraternas vitsippa och socialdemokraternas röda ros. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har nämligen ansvaret för den svenska sjukvården och att tillståndet i den är rätt bedrövligt har väl inte undgått någon. Defintivt inte de tretusen läkare som skrivit under ett protestupprop mot marknadsliberal lekstuga i den offentliga sjukvården, med konstiga system som försöker skapa konstgjorda marknader, så kallad "new public management" och får som resultat att läkare spenderar minst tid i Europa med sina patienter. Göran Hägglunds pressekreterare Johan Ingerö kommenterade läkarnas upprop med att det var "komplett nonsens". Om det var något som kristdemokraternas redan tidigare tillplattade vitsippa inte behövde i dagsläget var det väl en pressekreterare som så rakt på sak uttrycker den maktens arrogans som regeringen representerar men helst döljer bakom väl inövade PR-leenden.
 
 
 
    Maktens arrogans uppvisar också socialdemokraterna i Botkyrka. Turerna kring utförsäljningen av de kommunala lägenheterna på Albyberget verkar aldrig ta slut och ju mer som kommer ut desto mer pinsamt blir det för s i Botkyrka. Idag skriver två av de drivande bakom initiativet för att rädda allmännyttan i Alby om hur kommunen motverkat dem, inklusive genom att försöka förbjuda kommunalt anställda att engagera sig i projektet på sin fritid:
 
 
    "Vi blev förbjudna att ha namnlistor på fritidsgårdar och bibliotek, trots att verksamheterna har till uppgift att jobba aktivt med deltagande och inflytande.

    Personer som varit aktiva i Alby är inte till salu och som jobbar i anknytning till Botkyrka kommun fick direktiv om att inte engagera sig på sin fritid. Detta backade man med efter antydningar om att koppla in facket.

    Man har förbjudit att vi samlat in namn och spritt information på kommunägda platser och events.

    Kommunen och Botkyrkabyggen har ringt polisen vid två olika tillfällen i samband med våra fredliga protester.

    Botkyrkabyggens kommunikationschef har ljugit för SVT:s ABC för att tv-teamet inte skulle filma oss och våra protester.

    En social entreprenör som erbjuder sin expertis gällande miljonprogrammen och är verksam i Botkyrka har erbjudits en muta av Botkyrkabyggen för att ”tala oss till rätta” och lägga ner kampanjen.

    Botkyrkabyggen har ryckt bort boendens banderoller och röda band som de haft på balkongerna i protest.

    Socialdemokrater som valt att stötta oss på ett eller annat sätt har aktivt tystats ner ifrån högre instanser.

    Valnämnden diskvalificerade cirka 400 namn som ”oläsliga eller felaktiga”. Efter fem minuter framför upplysning.se lyckades vi hitta personerna bakom dessa ”oläsliga” namn. På kommunens rapport står det att man gjort ”omfattande försök med olika siffror för att se om man kunde hitta de rätta”. Detta går inte ihop. Det har även visat sig att man haft olika kriterier för att godkänna eller diska namnen."

 

 

    Det är inte mycket stake i sossarna nuförtiden. Stake är det däremot i midsommarstången. Det är åtminstonedet jag fått lära mig: att vi på midsommar dansar "små grodorna" runt en jättestor snopp som ska representera fruktsamheten och att det är en gammal hednisk tradition. Nu ser jag på nätet att denna tolkning är hett omdiskuterad. Kanske det rör sig om en så kallad "faktoid" snarare än fakta?

 

Idag skriver Jonas Sjöstedt om sossarnas svek i Alby: "För det är det mest sorgliga av allt. Det är inte en borgerlig ­majoritet som vill sälja ut Albybornas hem och som gör allt för att dribbla bort deras krav på folkomröstning. Det är Socialdemokraterna. Det är de som vill privatisera den allmännytta som de själva byggde upp. Det är de som kör över sina egna för att gynna en riskkapitalist. Det är de som inte vågar låta folket rösta. Det gör mig beklämd som vänsterpartist. Vi hade hoppats på mer från er."

 

 

 

AB 1, DN 1,

 

 
 
 

 

KATEGORI:Inrikespolitik

Utförsäljningen av Alby veckans s-mp-svek

M

an får ge sossarna och miljöpartiet en sak: de hittar hela tiden på sätt att svika sina väljare, sina medlemmar och sin ideologi som lyckas förvåna till och med en cyniker. Färska exempel: Miljöpartiets kongress sa nej till vinster i välfärden - och miljöpartiets ledning meddelade ett par timmar senare att partiet ändå skriver under friskolekommtténs uppgörelse med alliansen som innebär business as usual för riskkapitalisterna i de skattefinaniserade privatskolorna. Det sveket trodde man var svårt att toppa. Veckan efter skrev miljöpartiet och sossarna under på FAS4-lagen som innebär att socialbidragstagare tvingas arbeta gratis. Det fick tidningen Arbetaren att ställa sig frågan:
 
 
    "finns något rege­ringsalternativ 2014. Alltså om de partier som strävar efter att sparka ut den nuvarande regeringen och bilda en ny tänker göra någon som helst skillnad. Stefan Löfven, som planerar att göra anspråk på statsministerposten, accepterar regeringens skatterabatter upp till ­månadslöner på 60 000 kronor. Samtidigt ska alltså de som inte har några arbeten tvingas jobba gratis – utan att Socialdemokraterna har några invändningar."
 
 
    Ändå lyckades de få mig att tappa hakan också denna vecka, (s)vikarna. Efter kravallerna i Husby, Botkyrka och andra orter talade många politiker varmt om vikten att lyssna på förortens folk. Inte minst Stefan Löfvén och Gustav Fridolin. När förortens folk i Alby, Botkyrka så talar med en klar och tydlig röst som säger NEJ! till utförsäljningar av deras bostäder till en privat bostadskapitalist och mångmiljardär så kör Botkyrkas kommunfullmäktige över sina egna medborgare. Pissar på deras föredömliga demokratiska arbete, envetet utfört under lång tid, för att organisera de boende och samla in namnunderskrifter. 6500 människors klart uttalade vilja att få bo kvar i allmännyttiga bostäder betyder inte ett skit för Botkyrkas kommunpolitiker, med vänsterpartiets som enda lysande undantag. Det säger otroligt mycket om de övriga partiernas syn på demokrati och på de människor som bor i Alby. När de boende i Tullinge, en rikare och vitare kommundel, samlade in namn och protesterade så fick de såklart en folkomröstning. Vilka signaler vill politikerna skicka till förortsbor som brinner politiskt för en fråga? Vi skiter i er så länge ni inte bränner upp saker?
 
 
 
 
    Jag väntar mig den sortens förakt mot förorterns folk från borgare och sverigedemokrater. Men inte från sossar och miljöpartister. Speciellt inte när frågan som de väljer för att köra ångvält över Albyborna är utförsäljning av allmännyttan till rika kapitalister. När blev det sosse- eller miljöpartiideologi? Har dessa två partier överhuvudtaget någon ideologi eller är de bara två bleka bihang till alliansens fyrklöver? Sveken i frågor som skattepolitik och vinster i välfärden kan man åtminstone förstå om man antar att s och mp leker följa john med alliansen för att vinna tillbaks Stockholm. Hur begåvad den strategin är kan vi ju diskutera någon annan gång. Men vilka röster räknar s och mp med att vinna genom att pissa på Albyborna? SD-väljare?
 
 
 
 
 AB 1,
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Husby och sanningar som inte regeringen vill höra

I

ntegrationsminister Erik Ullehag och statsminister Fredrik Reinfeldt vill inte tala om - eller höra talas om - orsaken till att så många unga i Stockholms förorter är så arga. De vill inte prata om att Sverige är det OECD-land där klyftorna mellan fattig och rik växer snabbast. De vill göra det till en moralfråga: så här uppträder inte fint folk. Gå hem med er! Ni är bara otacksamma och ouppfostrade! Vänstern har försökt förklara förra veckans upplopp med de växande klassklyftorna, arbetslösheten och havererande skolor. Extremhögern har skyllt allt på bråkstakarnas hudfärg eller "kultur". Men vad skriver den utländska pressen som hårdbevakat Sverige de senaste dagarna?
 
 
Financial Times skyller - oväntat - på att det svenska nyliberala experimentet gått för långt:
 
"As for the welfare state, it is almost 20 years since Sweden turned from being the Nordic country that took social democracy the furthest to the one that experimented most radically with market liberalisation. Swedes must consider whether the pendulum that swung too far in one direction may now be overcompensating in the other. The challenge of integration is economic, not ethnic or even cultural. The streets of Husby and other Stockholm suburbs are filled with inhabitants for whom cultural diversity is a source of pride, not tension, and who are determined to succeed individually and prosper together. The solutions must in part be of the workhorse policy-making variety. That includes better understanding and countering of the causes of Sweden’s slipping egalitarianism in terms both of income and of access to public services. The quality of schooling, for which the private sector and municipalities have been given responsibility, is especially vulnerable in the already most deprived areas."
 
 
Wall Street Journal - inte heller direkt känd för sin vänsterradikalism - ger också de växande klassklyftorna skulden. Klicka på miniatyrbilden:
 
 
 
Brittiska Guardian gör en koppling till REVA:
 
"The recent debate on the controversial government-initiated Reva project– an attempt to accelerate the deportation of illegal immigrants – has exposed the brutal and illegal methods used by law enforcement agencies, mainly against non-white Swedes.

Harassment and racial profiling of non-white Swedes has become increasingly normal police work. Only last week, a Swede of African origin was refused entry at a local club in Malmö for the simple reason that he was wearing traditional African clothes. The police picked him up soon after – in the process of his arrest, he broke his arm and was locked up in a cell for almost six hours without being able to seek medical help.

There are many more examples of the law enforcement agencies using excessive violence against socially excluded groups and enjoying impunity. Police investigations into such cases have often ended with officers being let off the hook, creating a sense of frustration for victims of police brutality."

 

Finska HBL skriver om dödsskjutningen av den 69-åring som startade upploppen:

"Paret hade ätit på restaurang och när de kom ut var där ett gäng som hotade min syster. Hennes man gick för att hämta en kniv, för att skrämma dem. Han samlade på puukko-knivar, det var inte en machete som tidningarna skrev. Han steg ut på balkongen med kniven i handen och hoppades att gänget skulle försvinna.

Snart var poliserna på plats.

 Min syster och hennes man var inte säkra på att det verkligen var polisen som knackade på och vågade därför inte öppna dörren. De ropade att allt var okej, men polisen kom in med våld.
Kajanto vet inte om mannen då hotat polisen med kniven eller hur det gick till.

 De sköt honom i huvudet. Min syster är ögonvittne till det."

 

Bloggat: SVT-journalisten Joakim Lamotte skriver om kvällspressjournalister som betalar bråkstakarna för att bränna bilar, allt för att få bästa bilden. Vilket får Aftonbladets och Expressens ansvarige utgivare att gå till ett frontalangrepp. Anfall bästa försvar? LO-bloggen: "Även om många upplever att klyftorna i Sverige har ökat under senare år så är det inte allmänt känt att Sverige är det OECD-land där andelen fattiga har ökat snabbast de senaste 25 åren. Sverige är inte längre världens mest jämlika land – samtliga nordiska länder, liksom Tjeckien, Slovakien, Belgien och Österrike, har mindre inkomstskillnader."

 

Också Karin Petterson på Aftonblade är inne på ojämlikhetsspåret.

 
SvD 1, 2, AB 1,
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Miljöpartiets kongress gav en cyniker lite hopp

D

et kan inte vara roligt att heta Gustav Fridolin eller Åsa Romsson idag. Miljöpartiets språkrör har åkt på några riktiga stjärnsmällar på kongressen. Nej till vinster i välfärden! Ja till att fortsätta driva kravet om arbetstidsförkortning (om än med sänkt lön, där har mp en bit kvar fortfarande) och nej till uppgörelsen med alliansen om ungdomsrabatten på arbetsgivareavgiften som visat sig totalt verkningslös.
 
 
 
    Miljöpartiets ledning har all anledning att åka hem och rannsaka sig själva riktigt ordentligt. Uppenbarligen går den politiska eliten i partiet HELT i otakt med gräsrötterna i centrala frågor. I praktiken har den miljöpartistiska kongressen drämt igen dörrn framför näsan på folkpartiet genom att vrida partiet märkbart åt vänster. Det är otroligt svårt att se hur ett samarbete åt höger, med folkpartiet eller centern, skulle komma till stånd med den politiska kurs som mp-kongressen stakat ut. Den enda möjligheten vore att mp-ledningen gör en Göran Persson, som deklarerade att han sket i kongressbeslut han inte gillade. Vissa signaler på att miljöpartitoppen tänker ignorera kongressbeslutet om vinster har redan kommit in. Här Mats Pertoft, riksdagledamot för mp:
 
 
 
    Men om miljöpartiet är det demokratiskt vitala parti det framstått som de senaste dagarna och inte en toppstyrd demokratisk kuliss som sossarna eller moderaterna så kan det nog straffa sig för språkrören att försöka sig på nåt sånt. Det är såklart en otrolig prestigeförlust för en partiledning som länge pekat ut kursen högerut och känner en uppenbar motvilja mot vänsterpartiet - trots att vänstern är det parti som oftast röstar som mp i riksdagen. Nu har mp-kongressen placerat partiet ännu närmare vänsterpartiet. Då blir det ännu svårare att försvara språkrörens folkpartiflörtande.
 
 
    Fridolin, Romsson, Per Bolund, Maria Ferm och de andra miljöpartistiska mittentråkmånsarna kan nog få ett litet trovärdighetsproblem när de ska tala mot vinster i välfärden eller för arbetstidsförkortning efter att ha gått ut så hårt och markerat tvärtemot tidigare. Det är rätt åt dem. Men jag är ändå positivt överraskad av miljöpartiet. Jag hade redan gett upp hoppet om dem, liksom om sossarna. När jag såg kongressbeslutet om vinster hade jag svårt att tro mina ögon! Det är onekligen en viktig delseger för alla oss på vänsterkanten som argumenterat hårt mot miljöpartiets tidigare flumlinje i frågan och som aldrig riktigt bemötts med några vettiga motargument. Bara en massa klyschor. Nu kanske det kan bli ordning på torpet igen.
 
 
    Chanserna för ett nytt rödgrönt samarbete före eller efter valet 2014 ökade rätt dramatiskt med denna mp-kongress. Och så mycket sundare den miljöpartistiska demokratiska kongressordningen känns än s-kongressens korridormygel och bisarrt leninistiska uppställning bakom  en gummibandsståndpunkt som kan tänjas ut till precis det partiledningen vill. Miljöpartisterna vågade släppa fram debatten och resultatet blev över förväntan. Tack till mp-kongressen för att ni gav en cyniker tillbaks lite av tro på det politiska systemet igen! Se nu till att vakta er partiledning noga så att de inte backar från de vägval som ni gjort. Det ska bli skönt att slippa se miljöpartiet som en motståndare i några av de tyngsta politiska frågorna som kommer upp i valet 2014. En del nötter återstår att knäcka, som t.ex. ert stöd till regeringens förfärliga arbetskraftsinvandringspolitik som skapat en parallell slavarbetsmarknad. Men jag har nu hopp om att ni kan ta ert förnuft till fånga även där! Egentligen vill jag ju gilla er!
 
 
    Apropå cyniker så är det politiska kommentariatets demokratisyn något märklig. En statsvetare intervjuas i SvD:
 

"Han tror att andra partier kan känna sig osäkra och tvivla på MP som förhandlingspartner om de inte känner att de kan lita på det partiledningen säger.

Ledningen säger en sak, men så säger kongressen en annan. Då kanske man blir lite tveksam, säger Jonas Hinnfors."

 

Ja det är inte lätt det där med demokrati va? Kanske lättast att avskaffa den, så att vi får "stabilitet" och starka ledare vars ord är lag?

 

Uppdatering: Åsa Romsson såg ut som ett jagat rådjur i Agenda alldeles nyss. Bekräftade där att mp-ledningen har för avsikt att skriva på sexparti-överenskommelsen om friskolorna och alltså därmed köra över partikongressens beslut om att vinsterna i välfärden ska återinvesteras. Hon väljer att göra en Göran Persson alltså. Demokratin varade inte många timmar efter kongressens avslutning. Vad tycker miljöpartisterna om det?

 

DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, AB 1, 2, 3,
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Husby - högerns politik bär frukt!

E

gentligen tänkte jag inte skriva nåt om Husbyupploppen som nu spritt sig tlll andra ställen runt Stockholm, bland annat min egen gamla förort. Dels för att mycket klokt redan sagts av andra. Dels för att jag tror att det som driver på kravallandet är uppmärksamheten i media och allt annat snack. Men jag såg en uppdatering på facebook som jag ville publicera vidare därför att den, i all anspråkslöshet, säger allt:
 
 
 
 
    Det är förbannat tröttsamt med den gamla vanliga kräkreflexen som stökigheter i förorter utlöser hos en stor del av Sveriges befolkning: "jävla invandrare", "hårdare tag", "skicka in militären". Såna människor kommer aldrig att förstå några samband mellan nedskärningar, arbetslöshet, sociala orättvisor och kriminellt beteende. Därför att de inte vill förstå dem. Det är lättare att smeka sina egna fördomar än att försöka förstå några sammanhang. Men den som inte förstår orsaker kan inte komma med några fungerande lösningar. Den kan bara vara en gapig del av problemet.
 
 
    Det är också tröttsamt med folk som utropar vandaler till politiskt medvetna förkämpar för den misshandlade förorten. Jag tror inte att de som bränner bilar och härjar i förorterna ens ser sig själva som politiska aktörer, mer än i undantagsfall. Det är där problemet ligger. Förortens folk, de som har allra mest att vinna på politisk organisering, är sällan organiserade. Röstar ofta inte ens. Medan uppställningen på valdagen är total i överklassghetton som Danderyd och Täby. Överklassen vet vikten av att spela det politiska spelet. De spelar det väl. Se bara på hur Sverige har utvecklats under Reinfeldt. De rika vinner, på orter som Husbys bekostnad. De växande klyftorna blir en tryckkokare. Till slut exploderar det och locket flyger iväg. Kidsen som kravallar är inte lösningen på något problem. De sätter fingret på ett problem åt oss. Skriker så att vi inte kan ignorera det. Men de löser inget. De kan mycket väl ställa till det än värre för sig själva och för alla som bor i områdena. Det beror på var debatten tar vägen.
 
 
    Min spontana tanke när jag ser folk slå sönder sin egen förort går till en anekdot som jag tror kommer från Alice Miller, barnpsykologen som bland annat analyserat Hitlers barndom. Den handlar om en familj där pappan misshandlar mamman. Mamman slår i sin tur barnet. Barnet slår frustrerat i golvet. Vissa kanske tycker att jämförelsen förringar det våld som förortsungarna använder. Men tänk på det: hur kan maktlösheten bli tydligare än när folk i frustration slår sönder sitt eget bostadsområde? Som barnet som slår ut sin ilska på golvet, därför att det inte vågar slå pappa eller mamma.
 
 
    Viktigt är att polisens roll i skeendet i Husby diskuteras igenom noga. Det luktar fisk lång väg, både om den utlösande incidenten - den ihjälskjutne mannen - och de övergrepp som alltför många civila Husbybor vittnar om för att det ska röra sig om slump eller oväsentligheter. När vi gått till botten med varför polisen agerat uppenbart provokativt så kan vi börja diskutera kravallkidsen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Miljonprogram eller marknadshyror?

E

tt tillägg till det jag skrev i söndags om högerns megafoner som skriker efter marknadshyror: på 60-talet befann Sverige sig i en liknande situation som dagens, det fanns alldeles för få bostäder och bostadsbristen hotade att bli en hämsko för den ekonomiska utvecklingen. Statsminister Tage Ertlander gjorde bort sig i TV när på han frågan vad ett ungt par i Stockholm skulle göra svarade "ställa sig i bostadskön". Då liksom nu fanns det inte många bostäder att förmedla och Erlander och sossarna
framstod som verklighetsfrånvarade, vilket straffade sig i valet 1966. Deras svar blev miljonprogrammet: ett ambitiöst program för ekonomiskt stöd till nybyggande, finansierat av de nyskapade stora pensionsfonderna i ATP-systemet. Både allmännyttan och privata byggherrar byggde för fullt. Resultatet blev att det inom en tioårsperiod byggdes en miljon nya funktionella lägenheter med rimliga hyror. Inte så snygga att titta på utifrån - oftast - men bra bostäder inuti. Vi som vuxit upp i miljonprogramslägenheter känner nog en hatkärlek till de stora betongklossarna som tyvärr kommunerna på många håll låtit stå och förfalla. Att bo där var förknippat med låg status och många  ville bort från betongen. Men det var samtidigt inte att förakta att ha en stor, rymlig och billig bostad nära en t-bana eller pendeltåg.
 
 
Miljonprogrammet var ett exempel på 60-talets sociala ingenjörskonst. På den tiden trodde politikerna faktiskt på politikens möjlighet att lösa problem. Bostadsbrist var ett problem som kunde lösas, om viljan fanns och om statsministern gjorde bort sig i TV på frågan så att socialdemokraterna fick lite eld under fötterna. Vad miljonprogramsbyggandet betydde för 60-talets starka ekonomiska uppsving vet jag inte, men det är en inte särskilt vågad gissning att tänka sig att de stora pengar som sattes i snurr i samhällsekonomin genom nybyggandet bidrog till att ge det urstarka svenska ekonomiska lokomotivet ännu mer fart.
 
 
 Färgglatt miljonprogram i Flemingsberg
 
 
Kontrasten till det pessimistiska 2000-talet kunde inte vara större. Trots att Sverige idag är ett betydligt rikare land än på 60-talet. Trots att ny teknik och nya kunskaper gjort byggbranschen betydligt skickligare sedan dess. Trots att det råder en lika skriande bostadsbrist nu som då i våra storstäder. Trots att förutsättningarna borde vara ännu bättra idag än på 60-talet så törs politikerna inte satsa på ett nytt miljonprogram.
 
 
I ett läge när Sverige har massarbetslöshet och är i skriande behov av att investera och bygga sig ur den ekonomiska svackan, när svenska statsfinanser är goda och att låna pengar till investeringar är gratis tack vare låga räntor. I det läget gör våra politiker... ingenting.
 
 
Istället kampanjas det för fullt för att chockhöja hyrorna. Ansvaret för bostadspolitiken har flyttats från politikerna och samhället till hyregästerna, som enligt högermegafonerna ska betala byggandet av nya bostäder till de bostadslösa ur egen ficka, genom den egna hyresavin. Det är ju praktiskt, så slipper moderaternas rika kärnväljare i villaghetton som Lidingö, Täby och Danderyd vara med och finansiera genom skattsedeln.
 
 
Frågan är var skon klämmer? Är politikerna förlamade av brist på visioner? Gnuggar de händerna åt sönderfallet och ser fram emot att använda bostadsbristen som argument för marknadshyror? Eller vågar de helt enkelt inte bygga bort bostadsbristen, eftersom det skulle spräcka den svenska boprisbubblan? Sverige ligger i en osmickrande världstopp när det gäller hushållens skulder, som bland annat är en följd av den uppblåsta  bostadsrättsmarknaden. Om bostadsbristen skulle lindras skulle bostadsrättspriserna börja sjunka, vilket riskerar att spräcka hela bostadsbubblan. Ett till prima exempel på hur marknadslogik inte ger rimliga resultat i bostadssektorn.
 
 
Uppdatering: "Bostadsmarknaden fortsatte uppåt under 2012 och var den fastighetstyp som gav bäst avkastning till sina investerare... Bostäders goda avkastning över åren gör att sektorn setts som en attraktiv investering". Myten om den olönsamma bostadsmarknaden sågas av Hyresgästföreningen i dagens SvD.
 
 
DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, AB 1, 2,
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Upp med handen den som vill ha marknadshyror!

U

pp med handen den som vill ha kraftiga hyreshöjningar! Ingen? Nej jag trodde just det. Hyran för min tvåa tar nästan hälften av min inkomst och då bor jag ändå i allmännyttan. Det är inte vettigt vare sig samhällsekonomiskt eller privatekonomiskt att en så stor del av medborgarnas disponibla inkomster plöjs ner i bostadskostnaden. Det är pengar som hade kunnat användas mer produktivt och skapat efterfrågan på varor och tjänster = nya jobb. Istället går de in i bostadsföretagens kassakistor.
 
 
    Men ändå hörs det hela tiden - speciellt från SvDs och DNs ledar- och debattsidor - ett envetet tjatande om marknadshyror. Det är nu inte vanliga hyresgäster som tjatar, utan högerns megafoner - de gamla vanliga banditerna. Och såklart fastighetsägarna själva som ivrigt ser fram emot att skörda frukterna om/när hyresregleringen avskaffas. Ibland försöker de slå i oss att marknadshyror skulle innebära en hyressänkning eller ett nollsummespel  för oss som inte bor i de allra mest attraktiva storstadsstadsdelarna. Jag tror inte att någon är så korkad. En snabb titt på hur det ser ut i andra länder som tillämpar marknadshyror borde räcka och avskräcka. Vill man bygga svindyra men fina lägenheter till den rika medel- och överklassen och tvinga resten av befolkningen att trängas som sardiner i inte alls särskilt billiga och ofta rätt sunkiga lägenheter så är marknadshyror grejen! Några problem med boendet löser de såklart inte, däremot skapas en rad nya.
 
 
    Argumentet för dagen handlar istället om att hyror måste höjas så att byggbranschen ska vilja bygga mer. Samma byggbransch som idag medvetet manipulerar bostadsmarknaden för att pressa upp priserna. Att den svenska byggbranschen är ett skumt oligopol där verklig konkurrens inte tillåts pressa ner några bopriser är högerns  megafoner aldrig intresserade av att diskutera.
 
 
Assar Lindbeck, vars nästa mål är marknadshyror
 
 
    Assar Lindbeck, mannen vars ekonomiska råd gav oss permanent massarbetslöshet från 90-talet och framåt vill nu också höja våra hyror rejält. Men ett stycke i Lindbecks artikel är intressant:
 
 
    "Under de första decennierna efter andra världskriget kompenserades bortfallet av privata investeringar i hyresfastigheter av ökad kommunal bostadsproduktion. Men sedan ett antal år klarar kommunerna inte ens att underhålla sina tidigare byggda hyresfastig­heter, än mindre att producera stora mängder nya hyreslägenheter. Det totala antalet byggda hyres­lägenheter har i själva verket fallit från 15.000–20.000 per år i början av 1990-talet till knappt 5.000 per år därefter. Sedan mitten av 1990-talet har bostadsbyggandets andel av BNP i regel varit knappt 3 procent."
 
 
    Här skulle man - om man vore lagd åt ett mer socialt håll än Lindbeck - kunna fråga sig om det var så lyckat av samhället att abdikera från ansvaret för bostadsbyggandet och ge upp tanken på bostad som en mänsklig rättighet? Varför klarar inte kommunerna idag ens att underhålla sina gamla bostäder? Det är ingen naturlag som fört oss dit vi är idag utan politiska beslut sprungna ur 80- och 90-talets tidsanda, då all statlig inblandning var dålig och allt privat var bra. Det statliga stödet till byggande avvecklades och nyproduktionen rasade. Hyresrätter såldes av och blev bostadsrätter. Nu byggs mest  svindyra bostadsrätter, vilket förvisso är helt marknadsmässigt.
 
 
    Helt klart är situationen ohållbar i storstäderna. Bostadsbristen är på väg att bli en hämsko på Sveriges möjligheter att utvecklas ekonomiskt. Men precis som i den offentliga sektorn verkar den borgerliga regeringen bara titta på och förtjust gnugga sina händer åt sönderfallet som deras politik - eller brist på sådan - skapar. Ju snabbare sönderfallet sker desto snabbare kan högerns  "lösningar" på problemet lanseras: privatiseringar i offentlig sektor, marknadshyror på bostadsektorn. Regeringen Reinfeldt har än så länge inte riktigt vågat sig på att införa rena marknadshyror, men det är bara en tidsfråga. Högermegafonernas envetna tjat i SvD och andra forum bereder marken. Bostadsbristen i storstäderna gör folk desperata och beredda att testa även galna lösningar som marknadshyror. Dessutom, som Virtanen påpekade igår i Aftonbladet  i en väldigt skarp ledare, skapar regeringens bristpolitik, brist på jobb, brist på bostäder, en ung egogeneration som inte ens kan tänka sig ett samhälle där alla får plats och där man slipper slåss med näbbar och klor för att hålla näsan ovan vattenytan, därför att de aldrig sett det samhället. De har bara sett Reinfeldts brist-Sverige.
 
 
    Därför är det glädjande att LO nu hårdlanserar ett program för att bygga Sverige ur bostadsbrist och arbetslöshet. 70 miljarder kronor skulle det kosta att skapa 100000 nya jobb och bygga bland annat bostäder. Vilket är ganska lite. Alliansens "jobbskatteavdrag" kostar oss 86 miljarder kronor årligen, som en jämförelse. Deras planerade sänkning av arbetsgivareavgiften kostar 14 miljarder och ger praktiskt taget noll effekt på sysselsättningen.LO visar med sitt förslag att det går att åtgärda problem om det finns en politisk vilja. Vi måste inte överlämna allt åt "marknaden" och hoppas på det bästa.
 
 
    Assar Lindbeck kommer såklart aldrig att ta ordet omfördelning eller Olof Palmes devis: "politik är att vilja" i sin mun. I högerns och högerekonomernas värld finns bara samma gamla trötta marknadslösningar som svar på varje problem. Om inte vi hyresgäster ser upp riktigt noga så blir vi nästa försökskaniner i den nyliberala experimentverkstaden Sverige.
 
 
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6,
 
 
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Mittenkräksjukan

D

et är inte alls en nyhet egentligen, det har legat i luften ända sedan Löfven skuffade undan Juholt. Men idag skriver Aftonbladet att miljöpartiet och sossarna är på väg att formellt knyta banden inför valrörelsen 2014:
 

    "Enligt uppgifter till Aftonbladet kommer Miljöpartiet senast i höst att presentera Stefan Löfven som sin statsministerkandidat.

    Men man kommer inte att ingå i en ­koalition förrän ­efter valet. Ett detaljerat samarbete av den modell som gällde ­under valrörelsen under 2010 är inte ­aktuellt.

    – Det tajta rödgröna samarbetet föll inte så bra ut. Att sitta och göra upp i detalj om hur vi ska fungera var ingen bra lösning, säger en miljöpartist.

    Flera källor uppger att möten mellan partierna nu pågår på alla nivåer. Särskilt tydligt har det blivit i den ekonomiska politiken där Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP) gjort flera gemensamma utspel."

 

    Problemet är såklart att ett samarbete s-mp inte blir tillräckligt stort för att styra Sverige. Fler måste bjudas in:

 

    "Från båda partierna lyfter man att ett samarbete med Vänsterpartiet så här långt inte ingår i planen för framtiden. I stället kastar man blickar mot mittfåran och då särskilt Folkpartiet."

 

    Det ska bli intressant att se hur sossarnas egna tar emot det här beskedet. När Mona Sahlin försökte sig på samma manöver kostade det henne dyrt och hon var tvungen att backa. Men Stefan Löfvén har vridit sossarna rejält åt höger sedan dess, och de socialdemokratiska gräsrötterna och LO verkar åthutade och konfliktkrädda. 

 

    Ett tecken på att Löfvén kanske trots allt inte får det så lätt är den arga kritik som miljöpartiet fått motta från Aftonbladets ledarsida på sistone. Ledarbloggens Daniel Swedin skrev t.ex. apropå den i DN avslöjade historien om Hassan, arbetskraftsinvandraren som jobbade i Stockholms hemtjänst för en bråkdel av den lön som en svensk arbetare skulle få, under slavliknande arbetsförhållanden och tvingades sätta sig i skuld med 100000 kronor till arbetsgivaren för att få komma hit:

 

    "Men jag orkar faktiskt varken bli arg på kommunalpolitikerna i Stockholm eller på Billström. De vill ju ha det så här.

    Däremot blir jag faktiskt sur på Miljöpartiet. Det är nämligen deras fel att Hassan utnyttjas.

    Det är miljöpartisterna som drev igenom dagens system för arbetskraftsmigration, och som konsekvent vägrat tala om hur systemet missbrukas. Och det är miljöpartisterna som betraktar valfriheten som så viktig att alla invändningar kan viftas bort, antingen det rör fallande skolresultat eller människor som tvingas arbeta för skrupelfria arbetsgivare."

 

    Liksom om miljöpartiets plötsliga stöd till regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för unga, en reform som kostar 14 miljarder men inte skapar några nya jobb alls på längre sikt (de jobb som skapas på kort sikt blir svindyra, till en kostnad av 1-1,5 miljoner kronor styck, vilket skulle ge 4-5 jobb om pengarna gick till anställningar i den offentliga sektorn:

 

    "Om ett halvår står de fyra borgerliga partiledarena – och Åsa Romson – där igen och arbetar upp sig till raseri i försvaret av en av de dummaste reformer som har hittats på i det här landet."

 

    Lena Mellins "analys" av samarbetet mellan s och mp handlar om PR: miljöpartiet är ett "yngre" och "fräschare" parti med starkt stöd hos Stockholms kulturradikala men livsstilsborgerliga medelklass. Det ger sossarna "en stänk av modernitet". Tyvärr känns den politik som de båda partierna kommer att gå till val på 2014 inte ett stänk modern, snarare samma gamla trötta mittentugg som undviker att se de verkliga problemen i vitögat. Om man undviker att som Lena Mellin stirra sig blind på metafysiska fenomen som "stänk av modernitet" och istället  tittar på de politiska sakfrågorna så kan ett mittensamarbete mellan s och mp bli en riktig flopp:

 

    1. De båda partiernas ledningar tävlar med varandra i att vara mest okritiska till vinster i välfärden. Där har de förkrossande majoriteter av väljarkåren mot sig. Miljöpartiets totalt okritiska syn på de skattefinansierade privatskolorna kan komma att bli en sur karamell att suga på för s som möjligen just om skolorna kan utveckla någon slags sjukdomsinsikt.

 

    2. Miljöpartiets stöd för alliansens brutala arbetskraftsinvandringspolitik, som skapat en slavarbetsmarknad med helt andra villkor för utländsk arbetskraft än för svensk, kan antas ha ett minst lika lågt stöd hos väljarna som vinstkramandet. Det blir en svår nöt för de båda partierna att knäcka, för mp är inlåst i den borgerliga alliansen i denna fråga, liksom om ungdomsarbetsivareavgiften.

 

    3. Socialdemokraternas ekonomiska politik har pucklats på rätt hårt på sistone från alla håll. Mest svider det när Kjell Olof Feldt och Göran Persson skjuter på Löfven och Magdalena Andersson FRÅN VÄNSTER! I dagens läge är det ren idioti att fortsätta snåla när bara investeringar kan lyfta Sverige ur massarbetslösheten, men det förstår inte Löfvén. Miljöpartiet kommer knappast att pressa sossarna från vänster i ekonomiska frågor, det har de aldrig gjort hittills och Per Bolund, mps ekonomiske talesman, är knappast mannen för det jobbet. Att gå till val 2014 på en mer högervriden ekonomisk politik än Anders Borg kan knappast vara ett bra ingångsläge.

 

    Det var bara en hastig uppräkning av några problemområden. Den kan nog göras längre. I ett lyckat politiskt samarbete tillför de inblandade parterna sina starka sidor och kompenserar sina svagheter med den andres styrkor. Det enda jag på rak arm kan se att ett s-mp-samarbete bättrar på är sossarnas miljöprofil. På en mängd andra områden är det snarare risk för att de bägge partiernas svagheter förstärker varandra och att resultatet blir en sånt mediokert hopkok att ingen väljare riktigt begriper varför de ska rösta på en blek borgerlig kopia istället för originalet. Varför folkpartiet skulle byta till detta lag undrar jag om ens Löfvén och Fridolin själva kan förklara. 

 

Bloggat: Nemokrati,

 

DN 1,  AB 1, SvD 1, 2, 3, 

 

 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Margit Silberstein och sanningen

M

argit Silberstein, SVTs politiske kommentator/valarbetare åt alliansen snurrade till det igår när hon skulle kommentera regeringens sänkta krogmoms som s och v vill höja. Ur Aktuellt:
 
 
"Jag talade med en högt uppsatt tjänsteman hos socialdemokraterna som gav en målande bild av problemet: tänk dig att du står i kön på krogen och tar din bricka och ska välja mellan dagens matpriser eller socialdemokraternas dyrare mat. Det här visar problemet med att göra förändringar när de har funnits i verkligheten ganska länge."
 
 
 
Till att börja med: alliansens sänkning av krogmomsen gav inte lägre priser. McDonalds och andra hamburgerkedjor som kampanjat hårt för alliansen som tack för momssänkningen sänkte visserligen priserna precis efter momssänkningen, men höjde dem lika snabbt tillbaka igen. När tidningen Arbetet granskade effekterna på priserna av regeringens sänkning av krogmomsen, en reform som kostade 5,4 miljarder kronor, så fann de en blygsam prissänkning på 0,1 procent.
 
 
Menade Silberstein att det fruktansvärda hotet om en prishöjning på krogen på 0,1 procent (1 krona dyrare om du handlar för en tusenlapp) skulle avgöra valet 2014 till alliansens fördel? Finns det verkligen socialdemokratiska topptjänstemän som resonerar så idiotiskt? Ja, det är tyvärr alltför lätt att tänka sig. Men lika lätt att tänka sig att Silberstein drar de källor och fakta hon behöver för att kunna göra sitt jobb som alliansens valarbetare på Aktuellt ur röven. Det var ju så hon gjorde under Juholtaffären och det var ju så hon skrev sin bok full av faktafel om samma Juholtaffär.
 
 
Uppdatering: Idag skriver Aftonbladet om lobbyisterna som fick igenom sänkningen av krogmomsen.

"Har du något ­exempel på en lag där ni har varit med och påverkat?

– Ja, vi jobbade till exempel för några år sedan med Sveriges ­hotell- och restaurangföretagare kring den här momsfrågan som ju sedan blev politik i verkligheten. Det var ju ingen lag, men det var ju en skatt kan man ­säga.

Första januari 2012 sänktes momsen på restaurangtjänster från 25 till 12 procent."

 
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

S&M - det svenska auktoritära tvåpartisystemet

S

ossarna har fått mer välförtjänt skäll sedan jag skrev sist. Dels för de märkliga turerna kring Omar Mustafas petning ur partistyrelsen och de interna maktstriderna i Stockholmsdistriktet. Men inte bara det. Före detta s-tungviktaren Tomas Bodström levererade ett brett angrepp i SvD riktat mot socialdemokraternas odemokratiska partikultur:
 
 

    "Det märktes väldigt tydligt under den senaste partikongressen i Göteborg. 450 ombud från hela Sverige hade valts med stor omsorg från alla partidistrikten. De hade tagit ledigt från jobb, satt sig in i detaljnivå i de olika frågorna och var beredda att i fyra dygn stå till tjänst för att fatta beslut om vilken politik Socialdemokraterna ska föra inför det viktiga valet nästa år, då partiet inte har råd att förlora en gång till.

 

    Men de 450 ombuden fick inte vara med och bestämma. Det var inte i den stora kongressalen som besluten fattades. I stället avgjordes framtiden av en liten klick personer som gjorde upp det här på egen hand.

 

    Den oerhört spännande debatten om vinster i välfärden, där det verkligen finns både fördelar och nackdelar med systemet med friskolorna, uteblev helt. I stället fördes hätska debatter mellan meningsmotståndare där också retoriken och anklagelserna blir mycket grövre än de skulle ha blivit i en offentlig debatt, vilket får konsekvenserna att bitterheten och motsättningarna ökar och där förlorarna nu ruvar på hämnd i framtiden.

 

Likaså frågan om partiet ska driva frågan om en ytterligare pappamånad trycktes ned i en kompromiss. Jag lyssnade på många kloka inlägg i den debatten, men vad var det för mening att diskutera den frågan när det bara fanns ett enda alternativ att ta ställning till för kongressombuden? Att bara ha ett enda alternativ att rösta på är en förolämpning mot de personer som ska vara den yttersta demokratin i partiet."

 

 

    Bodström brukar inte vara en av mina favoriter men här säger han precis det jag skrev efter s-kongressen: "Varför är socialdemokratin så rädd för en ärlig och öppen debatt också i de mer kontroversiella frågorna? Det är inte ett tecken på styrka utan svaghet när en partiledning vinner en kongress genom att strypa debatten."

 

    Sossarna har så länge jag kan minnas varit ett auktoritärt parti där medlemmarna förväntar anpassa sig efter ledningen och partiordföranden istället för tvärtom. Man kommer att tänka på Bertoldt Brecht: "Skulle det inte vara bättre om regeringen avskedade folket och valde ett nytt"? Kanske denna auktoritära och odemokratiska partikultur varit en av förklaringarna till att SAP varit så framgångsrikt historiskt sett? Många väljare uppskattar "starka män" av Göran Perssons, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvéns sort. Speciellt, inbillar jag mig, de äldre väljarna. I takt med sossarnas vandring mot mitten så har det lilla utrymmet som fanns för gräsrötterna att påverka partiets politik försvunnit. Till exempel förklarade Stefan Löfvén innan s-kongressen att det numera är Anders Borg som bestämmer  sossarnas skattepolitik.

 

    Mitt i allt välförtjänt skäll på auktoritära sossar, låt oss inte glömma att det ser precis likadant ut i det andra stora maktpartiet: moderaterna. Den före detta riksdagsledamoten och nationalekonomen Anne-Marie Pålsson - hjärnan bakom moderaternas hjärtefråga RUT-avdraget - kom för några år med en frän kritik  mot Fredrik Reinfeldts auktoritära ledarstil: partiets riksdagsgrupp är bara röstboskap, ett knapptryckarkompani, som hålls i lika strama tyglar som vilken sovjetisk partikongress som helst. Kritik och uppstudsighet bemöts med karaktärsmord. Hon citerade Reinfeldt: ”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat.” I sin bok avslöjar hon bland annat om hur EUs Lissabonfördrag - den nya grundlagen - kuppades igenom på moderaternas partistämma genom att ingen fick läsa beslutsunderlaget.

 

 

    Minns Fredrik Reinfeldt och PR-gurun Per Schlingmanns omläggning av moderaternas framtoning över en natt - såväl det politiska budskapet (utanförskap! arbetslinjen!) som vilka ord moderaterna fick använda ("knoppa av" istället för "privatisera") och vilka kläder moderater får ha på sig (absolut inga pärlhalsband!).

 

 

    Moderaterna är också det parti som - tillsammans med SD -hårdast motsatt sig öppenhet kring de

ekonomiska bidrag som partierna mottar. Ingen vet idag hur mycket pengar moderaterna mottagit från privata företag och enskilda donatorer, eller om dessa donationer använts för att köpa politiska beslut av moderaterna. Sverige har fått kritik av korruptionsbekämparna Transparency International för hemlighetsmakeriet runt donationerna till våra politiska partier. Idag skriver Aftonbladet om en moderat politisk lobbyist som säljer påverkan på riksdagsledamöter för 50 000. Ett annat prima exempel på moderat korruption var när moderaterna i Stockholms stad köpte PR-tjänster för 155 625 kronor av den likaså moderata PR-byrån Kreab för att hantera Caremaskandalen. Stadsledningen använder alltså skattebetalarnas pengar för att dölja skandaler för samma skattebetalare i PR-dimmor. Totalt rör det sig om miljoner kronor. Kopplingarna mellan Carema och Attendo och moderaterna är många.

 

    Statsvetare brukar säga att moderater och socialdemokrater är svensk politiks centralstyrda kolosser. Jag skulle tro att också sverigedemokraterna, som toppstyrs av "de fyras gäng" och där lokala politiker rensas ut på löpande band när de säger emot ledningen, är ännu mer auktoritärt och odemokratiskt. Tyvärr är det knapptryckarkompanierna s&m - alltmer lika varandra också rent politiskt - som dominerar svensk politik och utvecklingen med "alliansen" och "de rödgröna" som mer integrerade samarbeten har förstärkt tendensen till tvåpartisystem. Som inte minst haverierna under och efter s-kongressen visar så skulle svensk politik och demokrati må väldigt bra om de stora kolossernas dominans bryts. På den rödgröna sidan vore det bra inte bara för politikens innehåll utan också för den demokratiska vitaliteten om vänsterpartiet växte sig starkare på socialdemokratins bekostnad. För, som Jonas Sjöstedt påpekade i Gomorron Sverige idag: I vänsterpartiet åker faktiskt partiledningen på däng med jämna mellanrum på kongresserna och det är ett tecken på en fungerande demokrati! Förhoppningsvis är projektet "de rödgröna" från valrörelsen 2010 nu tillbakarullat så de rödgröna partierna kan gå till val på sin egen politik och låta väljarna bestämma vilken politisk mix de föredrar.

 

    Kolla på hela inslaget med Jonas Sjöstedt, Tomas Baudin från LO och Michael Oscarsson, kd:

 

 

    På högersidan vore det förmodligen också bra ur en rent demokratisk synvinkel med en större röstspridning mellan borgerlighetens partier. Jag vet rätt lite om folkpartiets, kristdemokraternas och centerpartiets interna partikulturer men gissar att de är sundare än moderaterna. Men tvärtom verkar moderaterna vara på väg att äta upp de mindre partierna på högerkanten.

 

 

Uppdatering: Aftonbladet hänger ut de sex partier som röstade nej till en granskning av lobbyismen i svensk politik.

 

 

Bloggat: Osunt om lobbyisterna

 

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SvD 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, 

 

 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Dödsstöten för teflonministern Bildt?

T

eflonministern Bildt får ytterligare en omgång skit på sig idag. Nu framkommer det att han sprungit till den amerikanska ambassaden och avlagt rapporter om innehållet i hemliga regeringsförhandlingar, vilket övriga borgerliga partier varit ovetande om och definitivt inte skulle ha godkänt. Resultatet blev att den amerikanska ambassaden - och genom dem CIA - visste mer om de svenska regeringsförhandlingarna än det svenska folket som valt regeringen.
 
 
    Själv viftar Carl Bildt bort alla anklagelser om spioneri. Det återstår väl att se om teflonministern som klamrat sig kvar trots blodiga oljeaffärer i Afrika och annat överlever också detta. Lek med tanken på att han sprungit till någon annan ambassad och sladdrat, t.ex. Sovjetunionens. USA var precis lika blodbesudlat som den kommunistiska supermakten, om inte mer. 1976 hade USA precis avslutat sitt terrorkrig i Vietnam, som beräknats ha kostat fyra-fem miljoner vietnameser livet. Några år tidigare, på 60-talet, hade man hjälpt den indonesiske diktatorn Suharto att begå ett folkmord där över en miljon vänsteraktivister och kvinnokämpar fått sätta livet till. USA är det mest militärt agressiva landet i världen. Varje amerikansk president har vadat fram i floder av blod. Det ingår liksom i arbetsbeskrivningen. Det är bra att hålla i tanken att det var till det imperiet som vår Bildt sprang och sladdrade hemligheter.
 
 
    Vad tycker amerikanerna om Bildt då? Enligt Wikileaks är de inte alltför imponerade. "Begränsad politisk
förmåga". "Medium size dog with big dog attitude". (Bildt-bild Erik Rune).
 
 
    Nu är förvisso Bildt inte den ende svenske politiker som påkommits med att låta käften gå på högvarv på den amerikanska ambassaden. Också sossarnas utrikestalesman Urban Ahlin låter gärna käften glappa. Han bad till och med USA om hjälp med att sälja in kriget i Afghanistan för de tveksamma svenska väljarna. Så gjorde också Mona Sahlin. Vad serverar de i drinkarna på ambassaden egentligen?
 
 
 
    Lite extra intressant är att den person som pekas ut som Bildts amerikanske kontaktperson är Karl Rove. Rove var George W Bushs närmaste man och mästermanipulatör. Ingen kan spinna en politisk fråga som han. Han är visklekarnas och de lögnaktiga smutskampanjernas kung. Ett typiskt exempel är när han vann valet i Texas för George Bushs räkning mot den dåvarande guvernören Ann Richards genom att sprida rykten om att hon var lesbisk och att hennes adminstration "dominerades av lesbianer". Efter diverse skumraskaffärer var han tvungen att lämna Bushadminstrationen på 2000-talet. Men det hindrar inte att de svenska moderaterna flyger in Karl Rove för att anlita hans tjänster som politisk konsult. Att ta reda hur mycket denne ärkeskurk påverkat svensk inrikespolitik de senaste åren, och hur mycket moderaterna betalat honom för det, vore ett jobb för våra grävande journalister. Valrörelsen 2010, med de negativa kampanjerna mot bland annat Mona Sahlin. bär hans tydliga avtryck.
 
 
 
Uppdatering: Bildt fick dessutom pengar i unga år från ett CIA-program. Motsvarande 100 000 kronor i dagens penningvärde. Väl investerade pengar för USA som fick en toppspion i Sveriges regering.
 
 
SvD 1, 2, AB 1,
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

DNs brandkårsutryckning för att rädda Reinfeldts ansikte

N

ppdatering om NUON-affären: Peter Wolodarski tycker inte heller att staten ska äga företag. Oväntat? DNs hantering av Nuonaffären: säger inte ett knyst på två veckor. Jag har kollat deras hemsida varje dag för att se om de skriver något om den sämsta ekonomiska affär en regering gjort i Sveriges historia. Nada!
 
 
    Sedan, när tystnaden blir alltför öronbedövande skrivs det två ledare som flyttar fokuset från regeringen Reinfeldt genom att påstå att problemet var ägarformen: "staten ska inte äga företag" och tona ner de förluster som affären kommer att innebära: "riktigt hur dålig affären skulle framstå fyra år senare kunde naturligtvis inte förutses". Men Vattenfall har varit statligt sedan 1909 och har försett Sverige med billig och hyfsat grön el under hela den tiden. Trots en hög elskatt har svenskarna Europas billigaste el. OCH företaget har varit en vinstmaskin.
 
 
    Haveriet handlar inte om ägarformen, utan om borgerlighetens sorgliga brist på visioner. Och nivån på förlusterna var inte omöjliga att förutse: den internationella mäklarfirma som anlitades värderade Nuon till 50 miljarder. Regeringen gick med på att betala 97 miljarder. Trots att alla varningslampor blinkade. Om Peter Wolodarski får råda så ska de slippa ifrån ansvaret för det. Frågan är: hur bra blir det när liberaler - den ekonomiska och politiska maktens knähundar - driver tidningar?
 
 
Läs: Bör borgerliga politiker sköta företag? Om högerns vanskötsel av offentlig verksamhet och försklingring av skattemedel.
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Den livsfarliga narkotikapolitiken!

N

orrbottenskurirens ledarsida skriver väldigt bra om den svenska narkotikapolitiken, byggd på en idé om "nolltolerans", en tjusig teori som omsätts i en dödlig praktik:
 
 
"Narkotikapolitiken fungerar väldigt illa. Den utgår ifrån principen att det ska vara svårt att vara knarkare i Sverige. Det är det också, folk dör som flugor av narkotikan. Sverige ligger högt på skalan i en internationell jämförelse. Under förra året dog 429 personer av narkotika och det kan jämföras med människor som mördades eller dräptes där avled 88 personer. Under 2012 dog 312 personer i trafiken."
 
(...)
 

"Kriminaliseringen av droger, där vi straffar dem som skadar sig själva, har sin orsak i att vi har en självbild av att vi är så oerhört duktiga, moraliska och kunniga. Politikerna tog med oss i EU med argumentet att nu skulle Sveriges drogpolitik frälsa övriga Europa. Tyvärr glömde de att titta på statistiken, vi kan inte ens stoltsera med att särskilt få människor använder narkotika i Sverige. Vi ligger bra till bland ungdomar upp till 15 år. Men sedan följer vi genomsnittet för övriga länder när det gäller användning av droger.

 

När det gäller dödlighet ligger Sverige i botten och tävlar med Albanien om sämsta drogpolitiken. Som sagt, folk dör som flugor!"

 

Läs hela!

KATEGORI:Inrikespolitik

BÖR BORGERLIGA POLITIKER SKÖTA FÖRETAG?

N

u verkar hela regeringen - inte bara Jan Björklund - ångestsvettas i Nuon-affärens svallvågor. Det bör de. 97 miljarder statliga pengar som plöjts ner i övervärderad skitig energi - en usel affär på alla vis.
 
 
    Lite kul att högerdebattörerna passar på att hacka de med. Janerik Larsson, tidigare vice vd för Svenskt Näringsliv twittrar: ”Politiker ska inte äga företag.”
 
 
    Inte förvånande från det hållet. Men ganska korkat. Statliga bolag kan vara välskötta eller i dåligt skick, precis som privata. Förra året drog de statligt ägda företagen in 28 miljarder till statskassan genom utdelningar. Vin och sprit, med vinstmaskinen Absolut Vodka, tjänade till exempel in 2,3 miljarder till staten 2007, innan det såldes av allianzen. Men Janerik Larsson kanske hellre vill betala högre skatt?
 
 
    Kanske en bättre formulering vore: "Borgerliga politiker ska inte äga företag"? Vattenfall kukade ur
under Fredrik Reinfeldts och Maud Olofssons regim. Att de båda dessutom fått skarpa varningar från sina tjänstemän om Nuonaffären men ändå valt att låta styrelsen gå vidare är generande. Högerpartier verkar vara sällsynt slarviga med skattemedel och offentlig egendom. Jag säger bara Serafen, vårdcentralen som Filippa Reinfeldt sålde till moderaternas kompisar för 700 000 kr och som fyra år senare såldes vidare för 20 miljoner. Eller de kommunala förskolorna och hemtjänsten som Stockholmsmoderaterna sålde för 3,4 miljoner, när det verkliga priset beräknades till 81,7 miljoner. Allmännyttans lägenheter i Stockholm säljs till hyresgästerna med kraftiga rabatter - där har många miljarder av gemensamt uppbyggt kapital förskingrats på kort tid, och det enda bestående resultatet är en mer segregerad och dysfunktionell bostadsmarknad. Och det kan ju vara värt att minnas en annan borgerlig regerings stöd till den döende varvsindustrin, en konstgjord andning som kostade svenska skattebetalare 34 miljarder kronor. 
 
 
    Varför är borgerliga politiker så dåliga på att hantera skattepengar och offentlig verksamhet? Kan det ha något att göra med en negativ grundinställning till allt offentligt och statligt? Man rycker på axlarna och överlåter skötseln åt de direktörer man tillsatt - eller skyndar sig att sälja ut till vrakpris - när det i själva verket skulle behövas tydliga politiska visioner. Ofta finns det ju en god anledning till att statliga företag inte är privata.
 
 
    Vattenfall är strategiskt viktig som energiproducent, speciellt i dessa tider då alla pratar om klimatomställning men lite görs. Där har allianzen, och dess "gröna röst" centerpartiet, missat mot öppet mål. Istället för investeringar i grön energi, som växer starkt, har svenska statliga pengar pumpats in i kolkraftverk och annan skitig fossilenergi som gör planeten brunare. Nu tvingas istället Vattenfall meddela att 2000 jobb försvinner på grund av konkurrensen från förnyelsebart.
 
 
    På sex timmar bombarderas jordens öknar av lika mycket energi som mänskligheten gör av med på ett år. Tänk om Vattenfall istället hade investerat pengar i solkraftsbyggena i Saharaöken, som beräknas kunna försörja EU med 15 procent av sitt energibehov 2050. Tänk om vi istället för oengagerade borgerliga politruker haft en statlig ägare som faktiskt ville göra något av sin ägarmakt. Som hade en större vision för Vattenfall än att försöka tjäna en snabb hacka på att bli den största miljöboven runt Östersjön. Tänk om Nuon-haveriet blir startskottet för en diskussion om varför vi inte använder de statliga företagen till något vettigt, istället för bara ytterligare en chans att hånflina åt allianzens haverier!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik

Lite som SD - fast tvärtom!

H

ittade en ny stjärna på twitter: unge centerpartisten Algot Thorin, vice ordförande i CUF. Enligt beskrivning på sin blogg säger han sig vilja "bekämpa dumhet - alltså socialism och konservatism". När Algot bekämpar dumhet ser det ut såhär:
 
 
 
 
    Jag föredrar nog en annan Thorin, han Ekensköld som slåss mot orcher i Hobbit-filmen. När Algot Thorin ska bekämpa orcher så hugger han sig bara i foten. Är svenska socialbidrag viktigare än syriska människor? Stureplanscentern har otur när den tänker.
 
 
    Vi har hört det förut, fast tvärtom: är syriska människor viktigare än svenska socialbidrag? Vi vet att sverigedemokrater gärna ställer olika välfärdssystem mot invandring. Sjukvård, pensioner, ni fattar galoppen. Men när bestämde sig centerpartiet för att det var ett smart drag att göra som SD - fast tvärtom?
 
 
    På ett sätt är det såklart logiskt. Både SD och centern står långt till höger. Högerpartier vill sänka skatterna, aldrig höja dem. Här på diagrammet från SCB kan vi se att skatterna sänkts under en lång rad år:
 
 
    Men skatterna överför pengar från rika till fattiga. Från välbärgade män i medelåldern till mindre välbärgade kvinnor och barn. Skatter finaniserar välfärdsystem som sjukvård, pensioner och såklart även socialbidrag. Med högerpartier vid makten, oavsett om de heter centern eller SD, så kommer välfärdens andel av kakan att fortsätta krympa. Svångremmen kommer att fortsätta dras åt, som den dragits åt de senaste 25 åren. Den offentliga sektorn och socialförsäkringarna kommer att svältas ut, pensionerna kommer att urholkas. En liten grupp rika i välmående villaghetton som Lidingö och Danderyd i Stockholm - moderaternas kärnväljare - kommer att dra vinstlotten, de redan fattiga kommer att bli ännu fattigare. För 2013 anser sig regeringen och SD ha råd att sänka bolagsskatter för redan rika storföretag med 16 miljarder kronor:
 
 
 
    Det kallas omvänd Robin Hood-politik: ta från de fattiga, ge till de rika. Och det retar såklart upp många. Men vill man slippa den diskussionen så kan man försöka spela ut olika utsatta grupper som behöver stöd från samhället mot varandra eller mot de mer lyckligt lottade. Pensionärer mot unga. Sjuka mot friska. Invandrare mot pensionärer. Arbetslösa mot arbetande. Söndra och härska!
 
 
    När krubban är tom bits hästarna. Och varken SD eller centerpartiet vill fylla på med nytt hö i krubban. Däremot piskar de gärna hästarna från var sitt håll, hetsar dem mot varandra. Om Algot Thorins linje får råda inom centerpartiet, att fri invandring ska användas som hävstång för att bryta sönder det som återstår av den svenska välfärdsmodellen efter sex års högerregim, ja då kan nog alla vi som inte förstår varför centerpartiet överhuvudtaget finns till se fram emot valdagen 2014.
 
 
    Och Algot Thorin kan ju läsa "Bilbo, en hobbits äventyr" och ta sig en funderare över hur det går för den andre Thorin när han bara sitter och ruvar på sin drakskatt och vägrar dela med sig av den, fast nöden hos grannarna är stor.
 
 
 
 
DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, AB 1, 2,
 
 
 
 

KATEGORI:Inrikespolitik