ag har haft en lite kluven inställning till den politiska gruppering i vänsterpartiet som kallar sig själva "förnyarna". Historiskt sett har de ju, en del av dem åtminstone, fått rätt i den stora tvistefrågan: om partiet skulle kapa trossarna till kommunismen och bli ett vänsterparti av samma slag som socialistisk venstre i Norge och socialistisk folkeparti i Danmark. De var ofta tydligare och mer konsekventa i sin kritik av Sovjetunionen och andra länder som styrdes av kommunistiska partier fram till 1990-talet. Medan partiets huvudfåra fastnade i en dålig kompromiss; man fördömde kränkningarna av mänskliga rättigheter och frånvaron av verklig demokrati, men hoppades ändå på att det kommunistiska systemet skulle kunna reformeras och framhöll de positiva sidorna (ingen arbetslöshet t.ex.), förespråkade "förnyarna" ett tvärstopp för alla kontakter. För detta förtjänar de cred.
Men vänsterpartiet har inte bara en utrikespolitik, och inte ens denna utrikespolitik var till större delen inriktad på Östblocket utan snarare mot tredje världen och västeuropa. Vad är "förnyarnas" politiska recept för det nya socialistiska vänsterpartiet? Här har jag tyvärr blivit besviken. Det är en tunn soppa de vill koka. Och den lämnar ofta en bitter eftersmak, då den är kryddad med referenser till gamla oförätter och rena osakligheter.
Staffan Norberg, (v)-kommunalråd i Södertälje, har en fantastisk förmåga att få samma debattartikel publicerad gång på gång i DN. Tyvärr blir jag aldrig klokare av att läsa dem, utan får snarare känslan av att han klättrat ner i nån slags mental skyttegrav. Därifrån fyrar han av salva på salva, men eftersom han tillbringat så lång tid därnere vet han inte ens längre hur terrängen ser ut.
Norberg tycker som vanligt att (v)s ekonomiska politik - som väl platsar bra i en vänsterkeynesiansk mittfåra där pengar ska fördelas om från samhällspyramidens rika topp till dess breda bas, för att sätta fart på efterfrågan av varor och tjänster och skapa högre sysselsättning - är "partiets akilleshäl". Partiet skulle platsa i TV3 "Lyxfällan". Här måste jag faktiskt fråga mig om Norberg bor på samma planet som jag! En viss ekonomisk politik svarar precis mot hans beskrivning, och inte är det vänsterpartiets. Har Norberg lagt märke till finanskraschen 2008 som nästan sänkte kapitalismen? Europas havererande ekonomier idag? USAs ekonomiska nedgradering nyligen? Den nyliberala voodooekonomin, som sänker skatter och låtsas att det betalar sig självt, som sätter sitt hopp till att finansbubblor ska göra alla rika istället för att satsa på att skapa verkliga ekonomiska värden, som sätter ekonomiska tvångströjor på krisande länder och låtsas att det går att spara sig ur en depression, den är verkligen ett fall för "Lyxfällan".
Vänsterpartiets ekonomiska politik brukar förlöjligas av de politiska motståndarna. Men när facit senare kommer så muttras det mest i skägget. Vem säger till exempel idag att det var fel att släppa den fasta kronkursen? Att Sverige borde ha gått med i EMU-samarbetet? Har inte både en och annan ekonom medgett att sossarna sparade lite väl nitiskt på 90-talet, och därmed låste fast Sverige onödigt länge i en recession? Kan inte också vänsterpartiets "förnyare" idag medge att det hade varit bättre om (v) hade lyckats pressa Göran Persson att använda de enorma överskotten i statsbudgeten fram till 2006 för att skapa full sysselsättning och genomföra välfärdsreformer som motverkade de ökande klassklyftorna, än att bara lämna över 80 miljarder i överskott som Anders Borg sedan kunde använda för att sänka skatterna med? Kravet på 200000 fler anställda i offentlig sektor för att nå målet om full sysselsättning fick Staffan Norberg att gå i taket när det leverades 2006, men plockades nu senast upp av SSU. Ska Norberg skälla ut också socialdemokraterna för att de bedriver en alltför vänsterinriktad ekonomisk politik?
Inför vänsterpartikongressen är vi några stycken som valt att lyfta det som för socialister borde vara hjärtefrågan: hur skapar vi ett samhälle där inte ett fåtal kapitalister och rika kan styra och ställa med alla oss andra genom den makt som deras ägande och pengar ger? Hur skapar vi ekonomisk demokrati där idag auktoritär ekonomisk diktatur råder, så att alla människor får vara med och bestämma över sin arbetsplats och frukterna av sitt arbete? När vi ser hur världsekonomin havererar som en följd av en liten rik elit beteende, de som Citybank i ett internt memo kallade "plutokraterna", som berikar sig själva på alla andras bekostnad, så borde väl frågan om ekonomisk makt stå överst på dagordningen? Norberg är välkommen att skriva på vår motion, som dels vill stödja den kooperativa ägarformen där beslut fattas enligt principen en man - en röst, dels ge offentliganställda makt över sina arbetsplatser. Men tyvärr verkar vänsterpartiets "förnyare" vara mer arga på sitt eget parti än på de rika eliter som har tagit ett strypgrepp på världsekonomin.
Inte heller stycket om utrikespolitik känns särskilt sakligt, eller uppdaterat. Världen består av goda och onda? För vem då? Som vanligt är det svårt att förstå riktigt vem Norberg egentligen polemiserar mot. Någon hypotetisk ungkommunist med fötterna kvar i 70-talet förmodligen. För inte är det väl vänsterpartiets faktiska politik, som den står att läsa i olika politiska program? Klokt nog så undviker ju Norberg också oftast att komma med konkreta exempel. När han gör det blir det pannkaka. De diktatorer som nu har fallit i arabvärlden påstås vänsterpartiet "ha urskuldat" på grund av deras antagonistiska förhållande till Israel. Till att börja med så var Egyptens Mubarak och Tunisiens Ben Ali knappast Israels fiender. När Mubarak föll så spekulerades det i om Israel skulle ge honom politisk asyl. Knappt ens Muammar Khadaffi var något hot, bortom retoriken. Och jag uppmanar Staffan Norberg att komma med ett enda exempel på att vänsterpartiet "urskuldat" dessa gamla skurkar! Ett enda! Exempel på det rakt motsatta finns det däremot gott om, (v) röstade för att skicka Gripen till Libyen, och har varit bra mycket tydligare i sin kritik av Nordafrikas diktatorer än borgerligheten, som sett dem som en garant för stabilitet och västerländska affärsintressen.
Tyvärr håller argumentationen på sina ställen en sån låg nivå att den snarare än att uppmuntra till debatt dödar densamma. Osakligheter och snäsiga avfärdanden för knappast diskussionen framåt. Tyvärr har "förnyarna" av Staffan Norbergs snitt blivit en lika stor del av problemet som den kommunistiska falangen en gång var: Man galopperar fram med ideologiska käpphästar som aldrig avstäms mot verkligheten och avfyrar förutsägbara salvor mot halmgubbar. Vänsterpartiet förtjänar en mer innehållsrik och framåtblickande förnyelse!
elat partiledarskap, är det nåt för vänsterpartiet? Det är en av de frågor som stöts och blöts just nu. Jag har varit positiv till idén länge, men den har tidigare stött på hård patrull, som alla diskussioner om organisatorisk förändring brukar göra. Den här gången är det annorlunda. Många fler ser behovet av förnyelse. Partiledarvalet den här gången liknar ett amerikanskt primärval, med flera duktiga kandidater att välja mellan - varför inte välja två istället för en?
Thaher Pelasayed levererade häromdagen ett av de mer ambitiösa försöken att bemöta förslaget om delat ledarskap. Tyvärr slirar han lite i argumentationen och börjar spekulera i om vi som förespråkar denna reform gör det av taktiska skäl, för att gynna en eller annan kandidat. Men när jag läser en del av hans mer konstruerade invändningar mot delat ledarskap så måste jag erkänna att jag också funderar på om motståndet mot den här ledarskapsmodellen åtminstone delvis just handlar om det han beskyller andra för; taktiserande för att miss/gynna vissa kandidater. Hursomhelst: det borde vara onödigt att föra debatten på den nivån. Vi som har gillat tanken ända sedan miljöpartiet seglade upp i svensk politik förtjänar inte en sån utskåpning. Och anklagelserna om taktiserande för eller emot kräver tankeläsning för att kunna verifieras, så de fyller ingen funktion i en konstruktiv diskussion. Kanske det helt enkelt är så att tiden för en ledarskapsreform äntligen är mogen?
Till att börja med tycker jag att Thaher missat att bemöta ett tungt argument; nämligen möjligheten att med två ansikten utåt visa upp en bredare bild av vänsterpartiet för väljarna än idag. Vi kan ha både en invandrare och en svensk, en homo och en hetero, en intellektuell typ och en arbetarhjälte... Det blir lite svårare för motståndare och media att stereotypisera vänsterpartiet, något som är lite av en folksport. Väljarna får två personer att identifiera sig med, inte bara en. Vi visar en bild av ett jämställt parti. Och det spelar faktiskt roll att dessa två personer ges samma dignitet och tyngd, man når inte samma effekt med en vice ordförande. Jag vet inte om det var detta som åsyftas med "demokratiargumentet", men jag ser det mindre som en fråga om intern demokrati än om kommunikation med väljarna. Förhoppningsvis kan också en ledarskapsreform bli en del i ett större reformpaket som sänder en signal om nystart, något som jag tror partiet behöver!
Thaher varnar för att en modell med delat ledarskap riskerar att leda till toppstyrning, och hänvisar till (mp) under Eriksson/Wetterstrand. Här tycker jag att invändningarna börjar kännas lite väl konstruerade. Alla hierarkiska organisationer riskerar att toppstyras under fel omständigheter. Det kan gälla såväl miljöpartiet under duon Wetterstrand/Eriksson som sossarna. Och jag har mycket svårt att tro att de enmansledda partierna moderaterna och SD skulle vara mindre auktoritära än (mp) och (s). En modell med delat ledarskap skulle inte i sig vara vare sig mer eller mindre demokratisk, i min mening. Makten måste fortfarande ligga hos partiets medlemmar och det kollektiva ledarskapet i partistyrelsen och VU. Värda att notera är de parallella diskussioner som förs vid sidan av partiledardebatten, om mer medlemsomröstningar och liknande sätt att förankra besluten mer gräsrotsdemokratiskt i partiet, oavsett en eller två partiledare. (Toppstyrningsargumentet har en kusin också; scenariot att de båda ledarna inte tål varandra och slåss så att pälsen ryker. Alternativet att de ska bete sig som vuxna människor verkar inte finnas för vissa...)
Tanken är alltså inte att ge partiledarrollen dubbelt så mycket makt. Däremot ges en möjlighet att dela det tunga ansvar som makten medför på två. Det skulle kunna peppa fler personer att tacka ja som inte vill bära hela bördan själv. För låt oss vara ärliga; att vara ledare för vänsterpartiet är inte ett lätt jobb, även om det säkert har sina roliga stunder. Massmediala gatlopp förekommer, och många skamgrepp från motståndare. Det kan vara värt att ha Birger Schlaugs påpekande i minnet: vare sig han själv eller Maria Wetterstrand - miljöpartiets två populäraste rör - hade någonsin ställt upp på att vara ensamma partiledare, med allt det skulle innebära. Ibland är det bästa ledarna inte de som står längst fram i kön och mest ivrigt vill bli valda.
Sedan återkommer ett vanligt argument: detta att kvinnor i ett delat ledarskap överskuggas av män. Det är för mig en förolämpning mot kvinnor. Vilken man hade överskuggat Gudrun Schyman? Vem skulle trycka Rossana Valeria eller Ulla Andersson in i skuggorna? Maria Wetterstrand har väl varit miljöpartiets starkaste rör någonsin. Men inte heller Eva Goes var någon blyg viol. Och miljöpartiets dåvarande språkrör överskuggades väl om något av outsidern Åsa Domeij? Det finns en uppgivenhet i detta ständiga hänvisande till kvinnors förutbestämda underordning. Jag har väldigt svårt att se hur en ledarskapsmodell där kvinnor framöver garanteras (minst) en ledarpost kan innebära dålig jämställdhetspolitik. Och jag inbillar mig att vänsterpartiet är lite vassare på det där med jämställdhet än de övriga partierna, vilket borde göra oss till de bäst lämpade att ro en modell med delat ledarskap i land. Naturligtvis kan en sån förändring gå fel, men det kan man väl säga om alla processer som involverar människor! Det är bra att vi diskuterar igenom saken ordentligt nu i god tid så att så många minor som möjligt kan röjas. Men låt oss diskutera förslaget på sina egna meriter, och inte som ett slagträ i kampanjer för eller emot den eller den kandidaten!
(För övrigt tycker jag att det är intressant att det aldrig hänvisas till die Linke, det framgångsrika tyska vänsterpartiet, när det diskuteras delat partiledarskap, utan bara till miljöpartiet!)
ntligen gick så ridån ner för Muammar Khadaffi. Kungarnas konung. Afrikas Lejon. Mellanösterns galne hund. Just nu på flykt undan sitt eget folk, och konsekvenserna av sin egen galenskap.
Till sist visade det sig vara just så som vi sagt, vi som försvarat FN-resolution 1973 - som gav omvärlden mandat att skydda den libyska civilbefolkningen från Khadaffiregimens brutala attacker. Det libyska folket hatade sin diktator och var berett att resa sig upp och bryta sina kedjor, om bara den militära spelplanen utjämnades. Khadaffi hade ju haft 42 år på sig att förbereda sig på att slå ner ett folkligt uppror: genom inhyrda legosoldater och inköpta tunga vapen hade han förmodligen med rent våld kunnat klamra sig fast vid makten trots att de flesta libyer helst skulle se honom dingla från en galge. När trupperna från Misrata och bergen i väst nådde Tripoli mötte de inte mycket motstånd, stadens arbetarförorter hade redan rest sig i uppror mot Khadaffis förband och välkomnade sina allierade. Men om inte FN lyckats komma överens om en insats i mars, när diktatorns pansartrupper stod på tröskeln till Benghazi - upprorets hjärta - så hade det aldrig kommit någon hjälp till huvudstaden. Vi skulle idag istället för att diskutera den osäkerhet inför framtiden som varje revolution för med sig, frågat oss varför vi än en gång stod passivt vid sidan av och såg på en massaker som hade kunnat förhindras.
Det är såklart för tidigt för att säga något med säkerhet om var Libyen kommer att gå. Klart det finns frågetecken att räta ut. Khadaffis totalitära diktatur har skapat ett samhälle utan tydliga politiska alternativ, de tilläts aldrig formera sig. En väpnad konflikt mellan bröder lämnar ärr efter sig, som kan vara svåra att läka, och ibland flammar upp i nya öppna sår igen. Men det nationella övergångsrådet har hittills kommit med rätt signaler: man lovar ett snabbt (men inte för snabbt!) val till en konstituerande församling som ska ge Libyen en grundlag. Sedan allmänna val. Då blir det upp till libyerna att utkämpa den fortsatta kampen om landets framtid, för sociala reformer för rättvisa, om kontrollen över landets rika oljeresurser, med de vassaste vapnen av alla: politiska diskussioner och folklig organisering!
Men det krävdes en väpnad kamp för att nå hit, vilket verkar ha förskräckt många frasradikala revolutionärer som vanligtvis brukar insistera på att vänstern i Sverige måste klamra sig fast vid parollen om revolution! Deras recept för Libyen har varit att revolutionärerna genast måste lägga ner vapnen och börja förhandla med diktatorn, som insisterat på att han inte avgår, ja att han inte kan avgå eftersom han inte ens har någon formell position. Broder ledaren var som vilken libyer som helst, bara mer älskad. (Libyerna älskade att kyssa hans bild, meddelade han i ett av sina sista tal.)
Jag är glad åt att jag inte är i deras skor idag, de som protesterat utan att tänka efter. Men mest är jag lättad över att Khadaffis vågspel misslyckades. Regionens återstående folkförtryckare kan nu se vad de riskerar om de sätter in tungt artilleri, flygvapen och legosoldater mot civilbefolkningen. Men ett tag såg det ut som att den libyska diktatorn skulle lyckas dränka demokratirörelsen i blod. Det hade blivit ett farligt prejudikat: hade han lyckats hade fler följt efter.
Där menar jag att de som protesterat högljutt mot FN-interventionen drunknat i situationens komplexitet. De har inte kunnat hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Inte sett Libyens givna plats bland de andra regionala upproren och vilken demoraliserande effekt en massaker hade fått för demokratirörelsen över hela Nordafrika. Inte förstått att det som skiljde den libyska situationen från Egypten och Tunisien inte var revolutionärernas ideologi, utan regimens beredvillighet att bruka naket militärt övervåld. Inte greppat att man kan vara skeptisk mot NATOs och västs planer för Libyen framöver, och samtidigt stödja revolutionärerna helhjärtat. Istället har de mekaniskt överfört erfarenheterna från USAs krig mot Irak på en helt ny situation - fast västvärlden och NATO inte haft trupper på marken och inte varit pådrivande, utan snarare släpat efter i händelseutvecklingen.
Det som borde ha varit det radikala alternativet till NATO-insatsen - att ge rebellerna möjlighet att beväpna sig, när vi (västvärlden) nu sålt tunga vapen till Khadaffi, avhånades t.ex. i Flamman som "dårskap", och "ett säkert sätt att få en blodig och utdragen konflikt". I själva verket blev det de rebeller i Misrata och västra Libyen som utrustats med franska vapen som relativt snabbt förmådde rycka fram mot Tripoli och röka ut Khadaffi. Just Flamman har spelat en betydande men inte särskilt inspirerad roll för att formulera vänsterpartiets interna motstånd mot FN-resolutionen och Sveriges deltagande med Gripenplan. Talande nog så torkade redaktionens sympati med rebellerna, mätt i spaltutrymme, ut totalt så fort NATO kom med i spelet. Då upphörde plötsligt den libyska kampen för frihet att entusiasmera - inte bara Flamman utan många fler inom den radikala vänstern.
Jag är glad åt att vänsterpartiets utrikespolitik bestäms på annat håll, även om jag tycker att kursen svajat lite under trycket. Och visst har det varit tröttsamt att i de interna debatterna bli kallad "bombvänster", anhängare till "humanitär imperialism", och "folkpartist" av personer som oftast inte ens brytt sig om att sätta sig in i frågan ordentligt. Man får ha förståelse för att utrikespolitik är svårt. Men om det gång efter annan trampas på samma minor - från det kalla krigets dagar, via ex-Jugoslavien, fram till Libyen 2011 - så kanske det är dags att fråga sig om den doktrinärt antimperialistiska kartan är att lita på i alla väder?
Det kan vara värt att minnas hur det lät här hemma när den arabiska våren inleddes: en borgerlighet som snubblade över sina egna fötter och inte visste om de skulle stödja kraven på demokrati eller försvara de diktatorer man såg som garanter för "stabilitet" och västerländska affärsintressen. Carl Bildts famösa uttalande om att "det inte handlar om att stödja den ena eller andra sidan" i Libyen förföljer honom förhoppningsvis till döddagar. Nu vet vi varför han var orolig, det handlade om högst personliga (olje)intressen. Sedan dess har många kappor vänts efter vindarna och EUs och USAs höger försöker nu utmåla sig som demokratirörelsens såtaste vänner. Vi vet att de inte är det och vi vet varför.
Vänstern måste fortsätta stödja demokratiseringen i regionen konsekvent, utan att gå vilse i den libyska öknen eller låta stridsröken skymma sikten. Vänsterpartiets verklighetsnära utrikespolitik firade den här gången en framgång, med sitt stöd till resolution 1973. Låt oss fortsätta på den inslagna vägen, och lämna de utrikespolitiska dogmerna åt sektvänsters stalinister och maoister och såklart den ständigt pladdrande Hugo Chavez.
Till att börja med tycker jag att Thaher missat att bemöta ett tungt argument; nämligen möjligheten att med två ansikten utåt visa upp en bredare bild av vänsterpartiet för väljarna än idag. Vi kan ha både en invandrare och en svensk, en homo och en hetero, en intellektuell typ och en arbetarhjälte... Det blir lite svårare för motståndare och media att stereotypisera vänsterpartiet, något som är lite av en folksport. Väljarna får två personer att identifiera sig med, inte bara en. Vi visar en bild av ett jämställt parti. Och det spelar faktiskt roll att dessa två personer ges samma dignitet och tyngd, man når inte samma effekt med en vice ordförande. Jag vet inte om det var detta som åsyftas med "demokratiargumentet", men jag ser det mindre som en fråga om intern demokrati än om kommunikation med väljarna. Förhoppningsvis kan också en ledarskapsreform bli en del i ett större reformpaket som sänder en signal om nystart, något som jag tror partiet behöver!
Det är såklart för tidigt för att säga något med säkerhet om var Libyen kommer att gå. Klart det finns frågetecken att räta ut. Khadaffis totalitära diktatur har skapat ett samhälle utan tydliga politiska alternativ, de tilläts aldrig formera sig. En väpnad konflikt mellan bröder lämnar ärr efter sig, som kan vara svåra att läka, och ibland flammar upp i nya öppna sår igen. Men det nationella övergångsrådet har hittills kommit med rätt signaler: man lovar ett snabbt (men inte för snabbt!) val till en konstituerande församling som ska ge Libyen en grundlag. Sedan allmänna val. Då blir det upp till libyerna att utkämpa den fortsatta kampen om landets framtid, för sociala reformer för rättvisa, om kontrollen över landets rika oljeresurser, med de vassaste vapnen av alla: politiska diskussioner och folklig organisering! 
