N

 

 

 

 

Barett Brown

Abdulrahman, 16 år och mördad

på Obamas direkta order

O

    Målet för militärjuntan i Guatemala och för dess bundsförvant Ronald Reagan i Vita Huset var att bekämpa "kommunismen", vilket i Guatemala liksom i övriga latinamerika betydde att mörda alla som slogs för någon slags social rättvisa - allt från liberaler och socialdemokrater, fackföreningsaktivister, människorättskämpar till den radikala vänstern - och de aktivister som kämpade för rättigheter åt de förtryckta indianska befolkningarna. Konflikten i Guatemala började redan på 40-talet när den dåvarande regeringen genomförde reformer för att stärka de mänskliga rättigheterna och förbättra villkoren för vanliga arbetare.

 

 

Några av Rios-Montts och Ronald Reagans offer

 

Efrain Rios-Montt

 

 

J

P

"family values"

Men en skenhelig skitstövel kan visst vara valbar.

J

D

K

Obama får skylla sig själv! Det är min enda känsla när nu republikanerna och de ännu mer extrema tea-partisterna tagit tillbaka makten över USAs representanthus i ett val där de amerikanska vänsterväljarna var så besvikna att många valde sofflocket. Valdeltagandet var lågt, som brukligt i USA där det bara finns två högerpartier att välja mellan. Men den extrema högern var mobiliserad och resultatet blev därefter.

Det är ju inte som att han och demokraterna använt sin sällsynta majoritet de gångna två åren till något vettigt iallafall. Glenn Greenwald räknar upp försyndelserna:

D

Det är alltså egentligen inte svårt att förstå varför Obama och hans liberaler ser ut att vara på väg mot en katastrof i novembervalen. Eller varför råttor som Summers och Emanuel lämnar Obamas Titanic. Det som för en utomstående kan verka lite märkligt är att den grotthöger som för bara två år sedan var totalt uträknad redan är på väg in i den politiska värmen igen. För vad är de politiska grobianerna i "the tea party" om inte samma gamla krigshetsare, abortmotståndare, homohatare, hycklande kristna fundamentalister och marknadsfundamentalister som de som trängdes under George Bushs paraply - med ett nytt namn och en slafsig make-over?

F

ör er diagramtuggare så lägger jag in ett väldigt matnyttigt sådant. I korthet så visar det att den amerikanska privatkapitalistiska sjukvårdsmodellen både är vansinnigt mycket dyrare än andra industriländers sjukvårdssystem och levererar betydligt sämre resultat. De på högerkanten som jamsar om att privat vård skulle vara mer effektiv än offentlig vet inte vad de snackar om. Men det kanske vi inte behövde diagram för att lista ut. Klicka på miniatyren eller här!

Från min bloggsemester måste jag återvända för att skaka nävarna åt massmedias rapportering om Obamas sjukvårdsreform som just nu klubbas i USAs representanthus. I Agenda svallade nyss lovorden över det "historiska" beslutet. Omröstningen är inte i hamn i skrivande stund, och det är på håret, men förmodligen kommer den att gå Obamas väg. De stora dinosaurierna i hans parti har investerat för mycket förtroendekapital i det här för att tillåta ett misslyckande.

Det finns ett momentum här som är svårt att motstå: Vi vet ju alla, inte minst sedan "Sicko", att USAs sjukvårdssystem är just sicko, sjukt. I världens rikaste land saknar 47 miljoner medborgare, ofta  fattiga, sjukvårdsförsäkring. Landet har sämre nyckeltal för folkhälsa än tredje världen-länder som Kuba. Är du oförsäkrad kan du dö utan behandling, eller gå i personlig KK när du måste söka akuthjälp. Har du privat försäkring kan du bli av med den när du väl blir sjuk, eller se dina avgifter rusa i höjden. I USA är hälsa i högsta grad en fråga om pengar.

Obama lovade i sin valkampanj att han skulle göra något åt detta. Vem kan väl ha något att invända? Nå, till att börja med det amerikanska ultrahögerpartiet Republikanerna, vars motstånd mot varje reform som förbättrar villkoren för folket och försvagar storföretagen, i det här fallet vårdkapitalisterna, är givet på förhand. Vårdkapitalisterna själva har kämpat med näbbar och klor och investerat astronomiska summor i lobbying. Olika särintressen i det amerikanska sjukvårdssystemet försvarar sina inpinkade revir, och de har pengar att kriga med. På gatorna backas de upp av extremhögerns kommandotrupper som kallar Obama kommunist, socialist och nazist.

Inför den här rasande anstormningen har USAs liberaler kapitulerat. Den "historiska" sjukvårdsreform som Obama nu pressar igenom USAs kongress, med hårda nypor, är historisk förvisso, men inte en historisk seger för folket. För bortom hypen och de stora orden handlar det om en häpnadsväckande seger för vårdkapitalisterna: I framtiden MÅSTE alla amerikaner köpa deras produkter, eller riskera hårda böter. Smaka på den! Istället för att skapa en heltäckande statlig försäkring som de vi har i Europa, eller ens genomföra sitt vallöfte, den blygsammare möjligheten att välja mellan en statlig försäkring ("public option") och privata försäkrare, så tvingar nu Obama och Demokraterna sina landsmän att genom ett så kallat "individual mandate"  köpa försäkringar av privata vårdföretag. Företag vars oförmåga att leverera produkter som håller måttet är väldokumenterad. (Kongressledamöterna själva har däremot en statlig försäkring, "Medicare").

Motsvararande "historiska" lösning på hemlöshet vore att tvinga alla som inte har en bostad att köpa sig ett hus av en privatvärd. Eller bötfällas. Genialt!?

De privata vårdkapitalisterna ryktas redan ha korkat upp champagnen. Deras aktier på börsen steg som raketer när innehållet i Obamas vårdplan presenterades. De små eftergifter de tvingats till (för en viss reglering av deras verksamhet innehåller förslaget såklart, allt annat vore ju politisk självmord) kan de leva med. Som tack för dessa eftergifter i form av paragrafer med väl tilltaget manöverutrymme får man 30 miljoner nya kunder. Ur ett friskt befolkningssegment dessutom. Det är guld värt!

Att följa det politiska spelet i USA runt sjukvårdsreformen har varit informativt. Det har gått smutsigt till: hemliga avtal med "Big Pharma", vårdkapitalisterna som läckt ut. En Obama som i ett tidigt skede och under bordet sålde ut sitt vallöfte om att erbjuda en statlig sjukvårdsförsäkring som valmöjlighet, och aldrig ens släppte in förespråkarna för en heltäckande skattefinansierad sjukvård i diskussionen. Kohandel med abortmotståndare och högerliberaler, som behandlats med silkesvantar, samtidigt som Demokraternas vänsterflygel pucklats på av sin partiledning tills den gått ner för räkning. Att se Dennis Kucinich, förmodligen den amerikanska kongressens mest proggresive vänsterliberal, försöka förklara sin svängning från ett stenhårt nej till ett obegripligt ja, under loppet av några dagar, är rent plågsamt.

Men det mest slående är hur lite det amerikanska folket har betytt i processen. Det faktum att en majoritet av jänkarna enligt opinionsmätningar vill ha en gemensam, skattefinansierad försäkringslösning, enligt europeisk modell, och har så velat länge, spelar absolut ingen roll. Obamacare får dåliga opinionssiffror som helhet, men de delar som är omtyckta är just de som Obama var snabb med att plocka bort för att smeka vårdkapitalisterna medhårs - som möjligheten att välja en statlig försäkring; "public option". I världens rikaste land är det pengarna som styr politiken. Och det är för de amerikanska liberalerna ett mindre problem att deras vårdsreform inte gillas av det amerikanska folket, än om den inte hade gillats av vårdkapitalisterna. Det förslag som nu klubbas igenom kommer att fylla Demokraternas kampanjkassakistor med mycket pengar från dessa vårdkapitalister. Och i ett land där den tätaste presidentkandidaten alltid vinner är pengar såklart alltid ett vinnande argument i alla debatter.

intressant.se

I världens rikaste land går 37 miljoner hungriga. Dennis Smith, från Nothern Illinois Food Bank menar att hungern blivit "nästan epidemisk" i USA.

Men alla svälter såklart inte. Mest hungriga är afroamerikaner och latinos. Och en del amerikaner äter sig tvärtom till döds, som vi påmindes om igår när TV4 sände dokumentären "Supersize me!". För att inte tala om det befolkningssegment som har råd med drinken "Sapphire Martini" för 3000 dollar (ni kan ju själva räkna ut vad den skulle kosta i SEK).

D

Det gav inte mersmak, men väl blodsmak, Obamas tacktal i Oslo. Välartikulerad och retoriskt skicklig som alltid lade Nobelpristagaren fram sina argument för varför USA har rätt att kriga, i fredens namn. Jag misstänker att jag snart kommer att börja avsky den där väloljade tungan, som först kändes som en skön omväxling efter åtta års gutturala läten från George W Bush.

En skicklig propagandist, sympatisk och resonerande, är en så mycket effektivare ledare för krigsmaskinen USA än en halvkorkad Texascowboy. Det kan ju vara en anledning till att Obama inför presidentvalet mottog större kampanjdonationer från Wall Street och andra amerikanska maktcentra än motkandidaten John McCain. Han är en tvålfager posterboy för det amerikanska imperiet som talar om dialog och mänskliga rättigheter. För att sedan fortsätta med Bushs och de neokonservativas folkrättsvidriga krig och rövknullande av allt vad rättstat och internationella konventioner heter. En bonus är såklart att han desarmerar den kritik som Demokraterna framförde mot Bushs krig, tortyrcentraler och kidnappningar. För inte bara den amerikanska ultrahögern jublar över innehållet i Obamas Nobeltal, som de ser som ett erkännande av att de trots allt hade rätt hela tiden. Även amerikanska liberaler lockas av sirensången om "krig mot ondskan". Den amerikanske bloggaren Glenn Greenwald kommenterar:

"It's not just Republicans but Democrats that are now vested in -- and eager to justify -- the virtues of war, claims of Grave Danger posed by Islamic radicals and the need to use massive military force to combat them, indefinite detention, military commissions, extreme secrecy, full-scale immunity for government lawbreaking, and so many other doctrines once purportedly despised by Democrats but now defended by them because their leader has embraced them."

Efter ett år av Obama vid rodret i världens mäktigaste land börjar dimmorna lätta och det står allt klarare vad han står för. "Change we can belive in" var slagordet under presidentvalskampanjen. More of the same blev vad amerikanerna fick. På punkt efter punkt har Obamaministären först vacklat och sedan svikit.

• Wall Street slapp, som Rolling Stones Matt Taibbi påpekar, regleras och reformeras, och kan nu fortsätta precis som om kraschen för ett år sedan aldrig hänt. Inte konstigt med tanke på att Obamas ekonomiska team är direktrekryterat just från Wall Street, Goldman Sachs,och Citigroup, och var direkt ansvariga för att kraschen inträffade.
• Den militära ockupationen av Irak fortsätter. Kriget i Afghanistan utvidgas, och smittar av sig på Pakistan.
• Ingen från Bushadminstrationen ställs inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter och grova grundlagskränkningar.
• Sjukvårdsreformen har havererat och blir i praktiken en kupp mot det merikanska folket begången av de privata sjukförsäkringsbolagen.
• Förslaget om att stärka de hårt pressade fackföreningarnas möjlighetere att organisera sig har dribblats ut i periferin. Listan kan göras längre.

Idag meddelar USAs liberale president att han avser trappa upp det meningslösa kriget i Afghanistan med 30000 soldater. Varje soldat beräknas kosta den amerikanska staten en miljon dollar. Man kan ju leka med tanken; hur mycket fattigdomsbekämpning skulle den summa Obama nu satsar på krig räcka till i Afghanistan? Vilken metod är mest effektivt om man vill lägga grunden för demokrati och fred?

Jag vet inte hur många som tror att Obama kan vinna sitt krig. Bedömare i USA menar att han måste posera som krigshök några år, eftersom liberaler alltid blir knäsvaga när de skälls för fredsduvor av den konservativa högern. Så fler människor måste dö så att USAs liberale president kan ge sken av att ta i med hårdhandskarna. Möjligen kan kriget komma att trappas ner eller avslutas om Obama blir omvald 2012.

Bara cyniskt snack från den USA-hatande vänstern? Tvärtom. Många inom Obamas administration delar uppfattningen att kriget i Afghanistan inte kan vinnas och att en upptrappning är vansinne. Bland annat vicepresident Joe Biden. Han kanske har en klarare minnesbild än Obama av hur ryssarna körde fast i den afghanska kvicksanden och öste ner dyra pengar i ett krigsäventyr med oklart syfte.
I slutändan valde Obama att inte lyssna på förnuftets röster, eftersom det kanske skulle kosta honom inrikespolitiska poäng på kort sikt. Därmed har han återigen bevisat sitt dåliga omdöme och sitt svaga och vacklande ledarskap.

I går valde Honduras som väntat högerpolitikern Pepe Lobos till ny president, i ett val där den demokratiska oppositionen uppmanat till bojkott. Det enda rätta, inget val genomfört under presscensur och förföljelse av den politiska oppositionen förtjänar att kallas demokratiskt! Men valresultatet kommer självklart att användas av högern för att släta över kuppen i juni. Inte minst behöver folkpartiet och centern en räddningsplanka. De samarbetar genom den liberala internationalen direkt med kuppmakaren Micheletti, som nyligen valdes till internationalens vice ordförande.

Obama har i Honduras vacklat fram och tillbaks mellan olika positioner på ett märkligt oskickligt sätt. Man undrar om det bara är politisk klantighet, eller om kuppen genomfördes med USAs goda minne och man bara spelat för galleriet? Från början krävde Obama att den avsatte president Zelaya skulle återinsättas som villkor för att erkänna valresultatet. Det ändrades till ett ovillkorat erkännande. Vilket naturligtvis tacksamt togs emot av Micheletti (som själv inte kandiderade). Kuppmakarna lyckades i sitt uppsåt; en vänsterinriktad president avsattes och Honduras avskärmas från den latinamerikanska regionala gemenskapen, tänkt som en motvikt mot den hungrige grannen i norr.

För Latinamerika är kuppen i Honduras en dyster påminnelse. Generalerna (den hondurensiske kuppgeneralen tränades på School of the Americas, USAs tortyrskola med inriktning på demokratibekämpning), fascisterna och antidemokraterna står fortfarande i kulisserna och väntar på sin chans. För en kontinent där snart sagt varje land utsatts för militärkupper och juntastyre är det inte ett hypotetiskt scenario. Den nuvarande demokratiska vänstervåg som sveper genom Latinamerika har kunnat överleva i ett läge där storebror i norr haft händerna fulla på annat håll. Men nu bygger USA upp sin truppnärvaro, med nya baser i Colombia. Strategiskt lokaliserade för en attack på Venezuela eller något annat land som inte lägger sig platt för "den gode grannen" i norr.

Frågan ställdes till Obama på ett möte med de 32 latinamerikanska länderna i Trinidad, Tobago. "Är du en fånge"? Håller dina eliter, ekonomiska, politiska och militära, dig gisslan och tvingar dig att fatta det ena dåliga beslutet efter det andra, mot din vilja? Eller var du hela tiden "more of the same", snarare än "change we can believe in"?

Igår röstade det amerikanska representanthuset för en begränsad sjukvårdsreform. Som jag tidigare skrivit är det amerikanska, mestadels privata sjukvårdssystemet en mardröm. Världens rikaste land anser sig inte ha råd att göra det några av världens fattigaste länder gör; erbjuda alla sina medborgare en offentlig sjukförsäkring. Istället går man omvägen via privata försäkringslösningar, och försöker lappa över de värsta hålen genom att erbjuda statlig sjukvård som en slags socialhjälp till de allra fattigaste. Idag står 47 miljoner amerikaner helt utan sjukförsäkring, och 14000 blir utförsäkrade varje dag. Dessutom gör de privata sjukförsäkringsbolagen sitt allra bästa för leta kryphål, så kallade "pre-existing conditions", för att slippa betala ut försäkringen när försäkringstagaren väl blir sjuk.

Inte nog med att det privata sjukförsäkringssystemet är omoraliskt, det är dessutom ett massivt slöseri. 16 procent av den amerikanska bruttonationalprodukten spenderas på sjukvård, en mycket högre siffra än i jämförbara länder med statliga försäkringar. Det kan ha något att göra med att så mycket som 31 procent beräknas gå till ren byråkrati (värt att hålla i minnet nästa gång en borgare går igång på hur byråkratisk den offentliga sektorn är och hur mycket bättre det vore med privata lösningar...)

Den reform som Nancy Pelosi klubbade i natt i representanthuset gör en del för att komma tillrätta med de värsta skönhetsfläckarna i det amerikanska systemet. Viktigt är att den gör det svårare för försäkringsbolagen att lura av sina kunder sjukförsäkringen i efterhand. Men det är inte den sortens reform som en gång för alla tar tjuren vid hornen och gör det moraliskt rätta och ekonomiskt förnuftiga. Demokraterna gjorde tidigt i processen misstaget att kompromissa bort den enda vettiga lösningen; heltäckande statlig sjukvårdsförsäkring ("single-payer"). Istället har man tryckt på att en statlig sjukförsäkring ska erbjudas som valmöjlighet i vissa fall ("public option"). Av detta bidde till sist bara en tumme. Stötestenen har varit om den statliga försäkringen ska kunna hålla nere sina kostnader eller tvingas jaga de privata försäkringsbolagens ständigt stigande premier, vilket nu verkar bli fallet. Så den mindre grupp amerikaner (runt 6 miljoner verkar det röra sig om) som kan komma ifråga för den frivilliga statliga försäkringen får välja om de vill skinnas av privata försäkringsbolag eller av en statligt försäkring.
Förslaget innebär också att de amerikaner som idag väljer att stå utanför försäkringssystemet (och håller tummarna för att de inte ska bli sjuka) i framtiden tvingas in. En stilig gåva till de privata försäkringsbolagen; 30-40 miljoner nya motvilliga kunder levererade på ett silverfat.

Jag missade den första delen av TV4:s dokumentär om "sanningsrörelsen" om 9/11. Ser fram emot nästa del på söndag. Jag har märkt att den har en hel del "true believers" här i Sverige också. Och det är väl inte så konstigt. Busheran var djupt traumatiserande, inte bara för USA utan för hela världen. Bevisat samvetslösa manipulatörer som Karl Rove, republikaneras onde spin doctor, använde alla fula trick i boken för att sälja in två vansinniga krig hos den amerikanska allmänheten och omvärlden, och säkra det republikanska partiets maktmonopol genom ett omfattande maktmissbruk.

Att Rove fortfarande inte ställts inför rätta, trots bevisen för att han manipulerade den amerikanska rättsapparaten för politiska fördelar, är ett dåligt tecken för framtiden. Men låg han och Bush också bakom terrorattackerna i New York och mot Pentagon? Sanningsrörelsen påstår det, med den sortens vitglödgande trosvisshet som annars brukar återfinnas i religiösa sekter. För att bevisa sin sak anför man en mängd svåröverskådliga tekniska argument, och en hel del spekulativt konspirationsteoretiserande. För att kunna ta ställning till teknikaliteterna krävs det examina från naturvetenskapliga utbildningar som jag misstänker att inte bara jag, utan också sanningsrörelsens anhängare saknar. Det spekulativa konspirationsteoretiserandet krävs det däremot inte högskoleexamina för att avfärda. En skopa sunt förnuft räcker rätt långt. Noam Chomsky drar en lans för det sunda förnuftet i videoklippen här nedanför:

• Uppdatering: Tydligen har "sanningsrörelsen" lyckats få med minst en riksdagsman på vagnen. Egon Frid (v) tar i ett blogginlägg avstånd från rörelsen och betackar sig för att bli använd som någon slags galjonsfigur. Liknande saker har hänt i USA, där en av Obamas politiska rådgivare tvingats bort från sin post av en smått hysterisk mediakampanj efter att ha skrivit på ett upprop för en ny sanningskommission om 9/11. Att gå till botten med saker och ting låter ju som ett vällovligt syfte. Men frågan är om det finns så många stenar kvar att vända på här.

Det var nog fler än jag, som i vanliga fall ser mig som en inbiten realist när det gäller politik, och speciellt då amerikansk sådan, som lät sig förföras av Barack Obama. Vi hoppades på något nytt efter 8 år av vansinne och krigshets under Bushregimen. Nya, varmare vindar från världens mäktigaste land, som skulle tina upp den midvinterkalla politiska debatten även här i Europa. En afroamerikan, som beskrivits som ovanligt proggressiv (vänster) för att vara amerikansk toppolitiker, i rollen som världens mäktigaste man. Kanske - kanske - kanske skulle han inte bara sväljas hel av Washingtons politiska maskineri och spottas ut som en slätstruken högerliberal a la Bill Clinton.

Sedan dess har det runnit vatten under broarna. Kriget i Afghanistan har eskalerat. Bombräderna i Pakistan fortsätter. Det är fortfarande oklart om någon av Bush-regimens superskurkar kommer att åtalas för maktmissbruket, den folkrättstridiga tortyren av krigsfångar, manipulerandet av information för att rättfärdiga Irak-kriget. Wall Street har roffat åt sig många många miljarder av skattebetalarnas pengar, och gratulerat sig själva med nya astronomiska bonusar och fallskärmar. Fackföreningsrörelsens förhoppningar om att den nya liberala majoriteten i Washington skulle rösta för ett lagförslag som gör det lättare att bilda fackklubbar verkar vara på väg att grusas. Efter många svek och halvmesyrer börjar USAs proggressiva, de som bar fram Obama till presidentposten, mullra.

Just nu utkämpas en politisk batalj i USA som med rätt stor säkerhet kommer att bli avgörande för Barack Obama. Hans parti, demokraterna, har en reformering av det amerikanska sjukvårdssystemet som sin viktigaste profilfråga. Det är lätt att förstå. USA har, till skillnad från övriga industrialiserade välfärdsstater, ett privat sjukvårdssystem där medborgarna tvingas köpa sjukvårdsföräkringar av privata försäkringsbolag, istället för att som i exempelvis Sverige, staten garanterar alla medborgare rätt till sjukvård. De enda som täcks av en statlig försäkring i USA är de som det privata systemet inte vill ha; riskgruppen äldre och de allra fattigaste (alltså de som skulle ligga ett privat försäkringssystem alltför mycket till last). 47 miljoner amerikaner har ingen sjukvårdsförsäkring alls.

Resultatet av att överlåta det grundläggande mänskliga behovet av sjukvård till marknadskrafterna är en riktigt skräckhistoria. Förutom det omänskliga i att en så pass stor andel amerikaner helt saknar sjukvårdsförsäkring och alltså faktiskt riskerar att dö utan vård om de blir sjuka, så är systemet ett gigantiskt ekonomiskt slöseri. USA spenderar 16 procent av sin BNP på sjukvård. Det är ungefär en tredjedel mer, upp till dubbelt så mycket som jämförbara länder, som exempelvis Sverige med vår offentliga, skattefinaniserade sjukvård. WHO rankar det amerikanska sjukvårdsystemet på 37:e plats i världen, efter Costa Rica men innan Slovenien. Smaka på den; världens rikaste land har alltså en sjukvård som ligger på samma nivå som några av världens fattigare bananrepubliker. Att sedan de privata sjukförsäkringsföretagen gör sitt bästa för att förhindra att människor med svåra sjukdomstillstånd ens kommer in i systemet (de kostar för mycket) och letar varje ursäkt för att kasta ut redan betalande kunder om de blir sjuka, är droppen som får bägaren att svämma över för många amerikanare.

I de flesta andra länder skulle den här situationen vara så uppenbart ologisk och inhuman att politikerna skulle känna sig tvingade att göra något. Exempelvis införa ett system där staten erbjuder alla medborgare en sjukvårdsförsäkring. Men USA är inte som alla andra länder. Obama uttalade sig tidigare i sin politiska karriär för ett så kallat "single-payer"-system. Alltså en offentlig sjukvårdsförsäkring för alla. Men har med tiden tvingats backa från detta med hänvisning till att det inte anses realistiskt att i ett slag avskaffa hela den penningstarka privata sjukförsäkringsbranschen. Istället utlovade han en reform med en "public option", en möjlighet för medborgarna att själva om de så ville välja bort de privata föräkringsbolagen och köpa in sig i en offentlig försäkring. En offentlig försäkring skulle, var argumentet, tvinga de privata försäkringsbolagen att sänka sina avgifter. De senaste veckorna verkar Obama och demokraterna vara beredda att backa även på den punkten.

Under några veckor av intensivt kampanjande från den amerikanska dårpippihögern har Obama jämförts med Hitler, rykten om "dödspaneler" som ska skicka alla improduktiva medborgare till avrättning har florerat och länder med offentlig sjukvård, som Storbritannien och Kanada, har beskrivits som misär och elände.

Den förre amerikanska presidentens blodiga krig i Irak, som tidningen Lancet beräknade ha kostat 654965 människoliv 2006, kanske inte bara handlade om att roffa åt sig Iraks olja, trots allt. Den före detta franske presidenten Jaques Chiraq uppger att George W Bush i ett telefonsamtal berättat för honom om sina religiösa motiv till att inleda invasionen av Irak.

Den förre amerikanske presidenten ansåg att Gog och Magog, två mystiska och ondskefulla väsen beskrivna i Bibelns uppenbarelsebok och i Gamla Testamentet, härjade i mellanöstern. Enligt de bibliska profetiorna kommer Gog och Magog att samla arméer för krig mot Israel, och Gud kommer att förgöra dem med himmelsk eld. Bush berättade för Chiraq att han såg sig som utvald för att utföra Guds arbete och leda den heliga striden mot övernaturlig ondska i mellanöstern. Det argumentet bet emellertid inte på Chiraq, som oroades över George Bushs fanatiska religiösitet.

Den radikale amerikanske pastorn Jesse Jackson, en gång på god väg att knipa Demokraternas presidentnominering, levererar en svidande kritik av den kapitalistiska modellen för globaliseringen i en artikel i Huffington Post:

"GM got $15.4 billion on loans from taxpayers, with billions more to come. Yet, GM plans to move double the amount of jobs and manufacturing abroad. We didn't bail out GM so it could profit from moving more jobs to low wage markets abroad.

If we force workers to renegotiate labor agreements, we must also renegotiate trade agreements. There is a tremendous imbalance in the formula. We've globalized capital, without globalized rules, without globalizing worker's rights, environmental rights, women and children's rights."

USA är, precis som många andra västländer, på väg att avindustrialiseras, när allt fler jobb i tillverkningsindustrin flyttar utomlands till låglöneländer. Välbetalda jobb med någotsånär drägliga arbetsförhållanden omvandlas till slavarbete för småslantar. Det är såklart ingen slumpmässig utveckling, utan ett direkt resultat av att en specifik form av globalisering, modellerad efter nyliberala idéer, där enbart kapital och företag garanteras universella rättigheter, och arbetarnas kamp för bättre villkor hela tiden motarbetas systematiskt. Kapitalistiska företag drivs ständigt av jakt på ökad vinst och hårdare utnyttjande av arbetskraften. Till detta kommer ett accelererande överutnyttjande av naturresurser och miljö.

Jag har aldrig gillat ordet "globaliseringsmotståndare". Det är en beskrivning som högern, kapitalisternas springpojkar, vill kleta på alla de som kritiserar den hårdhänta kapitalistiska världsordning som de skapat de senaste 20-30 åren. I själva verket är motståndet mot att storföretagen ska kunna begå rovdrift på människor och miljö i högsta grad globalt. Frågan som vi måste ställa oss är inte om vi behöver globalisering eller inte, utan vilken slags global utveckling som vi vill se - en som ger morötterna åt storföretagen och piskan åt vanliga människor? Eller en som gynnar oss alla?