Tio skäl till att Obama förtjänar ruttna tomater snarare än en utrullad röd matta!

N

u är de igång och gläfser som lyckliga hundvalpar, Obamas knähundar. Medium size dog Carl Bildt håller i taktpinnen och sätter tonen för de andra. Och de är så lyckliga över att maktens vita, väl inövade charmörleende snart kommer att blända just dem, just vårt lilla obetydliga land. Hade Obama istället för en röd matta velat kliva fram över böjda ryggar under sitt Stockholmsbesök hade det nog inte fattats frivilliga som lagt sig platta. Här är tio skäl till varför Obama snarare förtjänar att välkomnas av ruttna tomater än en röd matta:
 
 
 
 
1. NSA! NSA! NSA!
 
    Den apparat för spioneri och övervakning av de egna medborgarna och oss övriga på den här planeten som byggts upp under Obamas president period saknar helt motstycke. Wolfgang Schmidt, f.d. chef för DDRs mäktiga och fruktade säkerhetstjänst STASI kommenterade: "För oss skulle det här ha varit en dröm som gått i uppfyllelse. Det är höjden av naivitet att tro att den här informationen inte används när den väl samlats in. Sån är hemliga regeringsorgans natur. Det enda sätt att skydda folkets privatliv är att inte låta regeringarna samla in den här sortens information till att börja med". Den brittiske före detta spionchefen Stella Rimington varnar nu för att våra regeringar använder hotet om terrorism för att skapa polisstater och angripa våra medborgerliga friheter, vilket spelar terroristerna rakt i händerna.
 
 
    Det senaste exemplet på Obamas maktbegär: eposttjänsten Lavabit, som sägs vara den som Ed Snowden använder för att kommunicera, stängde i förrgår ner sin verksamhet. Ställd inför den amerikanska regeringens krav på att spionera på sina användare för Obamas räkning valde man istället att dra ur kontakten. Lavabits ägare kommenterade: "I would _strongly_ recommend against anyone trusting their private data to a company with physical ties to the United States."
 
 
    Det är en Orwellsk mardröm direkt hämtad ur 1984 som konstruerats av de amerikanska underrättelsetjänsterna och de privata företag de samarbetar med. Deras mål är "total information awareness", att veta allt om alla. Det är en perfekt arkitektur för en diktatur som Obama och våra egna regeringar i EU skapat. En diktatur som inte går att störta eftersom den vet allt om alla. Med tanke på extremhögerns framgångar på många håll i Europa och de allt mer auktoritära vindarna som blåser i länder som Ungern är det inte en vild farhåga.
 
 
    Ed Snowdons modiga visselblåsning har gjort oss medvetna om omfattningen av Storebrorssamhället. Och avslöjandena fortsätter komma: de senaste släppen från Glenn Greenwald och The Guardian handlar om XKeyScore och hur NSA - som påstår sig syssla bara med hot mot nationell säkerhet - läckt information också om mindre allvarliga brott till det amerikanska polisväsendet. Läs vad jag skrivit tidigare om NSA och Obamas Storebrorssamhälle: 1, 2, 3, 4.
 
 
2. Lögnerna om NSA
 
    Obamas svar på övervakningsskandalen har varit lögner lögner och mer lögner. Obamas spionchefer har ljugit när de kallats till förhör i kongressen. Obama ljuger när han säger "we do not spy on americans". Det gör han. Och än värre, han spionerar på resten av oss också. Inte på våra regeringar, inte den vanliga underrättelseverksamheten, utan på vad du och jag skriver, säger och tycker. När Ed Snowden landat på Moskvas flygterminal sade Obama: "jag kommer inte att skicka jetplan efter Snowden eller ägna mig åt diplomatiskt köpslående eller utöva påtryckningar på hög nivå för att få honom överlämnad". Sedan drog USAs president in Snowdens pass och gjorde honom statslös och fick sina allierade i EU att tvinga ner det bolivianska regeringsplanet på marken utifrån en vag misstanke om att Snowden var ombord, vilket fick flera länder i latinamerika att omedelbart erbjuda Snowden politisk asyl. Det senaste exemplet på "påtryckningar på hög nivå" är det inställda mötet med Rysslands president Putin till förmån för medium size dog Bildt. Obama har också sagt sig "välkomna en debatt" om det amerikanska Storebrorssamhället han byggt upp. Samtidigt som han jagar mannen som startade debatten till världens ände. Obama ljuger väldigt bra. Det gör honom nyttig för de amerikanska eliter som är hans verkliga maktbas. Han är som Saruman i Tolkiens Sagan om de två två tornen: "en gammal lögnare med honung på sin kluvna tunga" och han har maktens vinnarleende. Det lurar många.
 
 
 
3. Kostnaden
 
    Enligt SvD kostade Obamas statsbesök i Norge 163 miljoner kronor. Det svenska lär hamna ungefär där också. Det är pengar som vi kan använda till bättre saker än att ge vår regering och Obama chansen att dunka varandra i ryggen.
 
 
4. Guantanamo - tvångsmatning
 
    Obama lovade att stänga fånglägret Guantanamo det första han gjorde som nyvald president. Det är fortfarande öppet. Där sitter 166 fångar, vara de allra flesta aldrig åtalats för något brott. 86 av de fängslade har clearats för att frisläppas och är alltså bortom alla misstankar civila som aldrig deltagit i någon terror eller några krigshandlingar. De har hamnat där av misstag men har ändå blivit kvar. Varför de inte släppts är oklart, kanske USA är rädda för att de ska hämnas för alla de år de suttit oskyldigt fängslade. Runt 100 av de internerade hungerstrejkar för närvarande och tvångsmatas under tortyrliknande brutala former, där blodiga slemmiga slangar som redan används på andra fångar tvingas ner i deras näsa och hals med våld. Rapartisten Mos Def provade på att bli tvångsmatad Guantanamo style och bröt ihop, se videon här! Tortyren av fångarna på Guantanamo skulle kunna upphöra med ett telefonsamtal från Obama.
 
 
 
 
5. Drönarbombingarna
 
    Under Obamas presidentskap har USA inriktat sig på en ny form av krigföring: förarlösa fjärrstyrda drönarplan som  bombar misstänkta motståndsmän och "terrorister" i länder som Pakistan och Yemen till atomer. Problemet är bara att fjärrstyrda bombplan inte är särskilt precisa: nyligen läcktes en hemlig rapport från Pakistans regering som visade att under perioden 2006-2009 hade 147 civila, varav 94 barn, dödats av USAs drönarplan i Pakistan. Och detta var innan Obamaadminstrationen skruvade upp volymen på drönarbombningarna rejält, längre in i hans presidentperiod. Siffran idag är garanterat mycket högre. Jag har all respekt för Malala Yousafzai, den pakistanska flicka som sköts av en taliban för att hon ville gå i skolan. Det var utmärkt att världens media lyfte upp hennes fall och visade upp henne som den hjälte hon är. Men de barn som dödas av Obama i Pakistan, vem berättar deras historia? Vem i väst kan nämna ett enda av deras namn?
 
 
6. Förföljelsen av journalister
 
    Under Obamas presidentskap har USAs regering intagit en aggressiv och oförsonlig attityd till journalister och media, vilket nog få hade väntat sig. I maj kom det ut att Obamas federala polis hade lagt vantarna på två månaders telefonidata från nyhetsbyrån Associated Press inklusive journalisters och anställdas hemtelefoni och mobiltelefonidata. Övervaknings av journalisters telefoner är såklart förödande för pressens möjlighet att göra sitt arbete, speciellt i kontaker med hemliga källor. Man har likaså övervakat Jay Rosen, en journalist på Fox News. Förföljelsen av Julian Assange och Wikileaks - som gör ett betydligt mer relevant journalistiskt arbete än något mediahus inuti USA - har varit grotesk. Mest skrämmande är försöken att stämpla individer som läcker för USAs regering  pinsam information som spioner och förrädare som "hjälper fienden", en åtalspunkt som kan ge döddstraff. Se t.ex. rättegången mot Bradley Manning. Läs gärna den hårresande historien om den yemenitiske journalisten Abdulelah Haider Shaye som fängslades efter att ha avslöjat att en bombattack som den yemenitiska regimen påstod att den utfört mot al-quaeda i själva verket begåtts av USA och att offren var civila. Efter en tid i fängelse var Shaye på väg att benådas av Yemens president efter påtryckningar, då greppade Barack Obama sin telefon och ringde personligen upp president Ali Abdullah Saleh och krävde att denne journalist skulle förbli fängslad för brottet att ha generat USA.
 
 
    Lika bisarrt är fallet Barett Brown, en journalist med inriktning på informationsteknik, som bland annat varit behjälplig de grupper av unga som gjorde uppror i arabvärlden 2011 och startade "den arabiska våren". Han har också skrivit om så kallad "persona management" - hur regeringar och företag kan skapa mängder av falska onlineanvändare för att sprida propaganda och manipulera internet. Brown sitter nu åtalad för att ha haft kontakt med hackergruppen Anonymous och - håll i er - ha kopierat en länk från ett chattrum till ett annat! Han riskerar 105 år i fängelse.
 
 
Barett Brown
 
 
7. Förföljelsen av visselblåsare
 
    Under sin presidentvalskampanj lovade Barack Obama att stifta nya lagar till skydd för visselblåsare som Ed Snowden - personer som slår larm om missförhållanden i privata företag eller inom staten. Det löftet ströks i all tyshet från hans websida i efterhand. Under Obamas tid som president har 8 personer - fler  än under alla andra adminstrationer sammanlagt - åtalats för spioneri på grund av att de slagit larm om missförhållanden. Här är hela listan! Mig veterligen har däremot inga av de ansvariga för de missförhållanden som avslöjats åtalats.
 
 
8. Wall Street-presidenten
 
    Obama kom till makten 2008 tack vare en liberal mitten-vänsterretorik där han varnade för finansindustrin på Wall Street och de allra rikastes girighet, men har i själva verket varit de rikas kandidat hela tiden. 57 procent av alla Wall Street-donatorer föredrog Obama 2008. Och de fick vad de betalade för. Som ni som såg dokumentären Inside Job som gick på SVT i veckan vet så fyllde Obama sitt ekonomiska team med insiders från firmor som Goldman Sachs. De som orsakat den finansiella härdsmältan 2008 som nästan fick hela världsekonomin att rämna och som ledde in länder som Grekland och Spanien i långvariga ekonomiska kriser valdes till toppositioner. Föga förvånande gjorde de lite eller ingenting för att komma tillrätta med de systemfel som orsakade finanskraschen. Det är bara en tidfråga innan det smäller igen. Men på Wall Street flödar återigen champagne och kaviar och bonusarna är fetare än någonsin. Det är bara Main Street, de vanliga människorna, som fått dra åt svångremmen under president Obama.
 
 
9. Dödar utan rättegång
 
    Obama har tagit sig en ny och skrämmande presidentiell befogenhet som ingen amerikansk president haft tidigare: möjligheten att utan rättegång eller någon formell juridisk prövning sätta individer - också amerikanska medborgare - på dödslistor. Den yemenitiske islamisten Anwar Al-Awlaki dödades efter en sådan direkt order från Obama. Mer chockerande var ändå mordet på hans 16-årige son Abdulrahman som sattes på dödslistan av Obama och dödades i en separat attack av en drönarbombare två veckor efter sin far. Det enda skälet till hans avrättning förefaller vara att han valt fel förälder. Vita Husets presstalesman Robert Gibbs kommenterade:
 
 
    SIERRA ADAMSON: "That’s an American citizen that’s being targeted without due process of law, without trial."
 
    SIERRA ADAMSON "And he’s underage. He’s a minor."
 
    ROBERT GIBBS: "I would suggest that you should have a far more responsible father. If they’re truly concerned about the well-being of their children, I don’t think becoming an al-Qaeda jihadist terrorist is the best way to go about doing your business."
 
 
Abdulrahman, 16 år och mördad
på Obamas direkta order
 
    I princip innebär detta att Obama, om han blev tillräckligt sur på någon, exempelvis mig för detta blogginlägg, skulle kunna skicka ett drönarplan och spränga mig i bitar. Om det inte händer så är det inte på grund av några juridiska tyglar som håller tillbaks utan för att det vore dålig PR. Att spränga araber eller asiater -.oskyldiga eller inte - i luften har emellertid aldrig varit dålig PR i USA eller Europa heller för den delen.
 
 
10. Saboterade klimatförhandlingar
 
    Sist men viktigast: USA är världens största miljöbov och ansvarigt för den största delen av de utsläpp av koldioxid som driver på den globala uppvärmningen. Det gör Obama personligen ansvarig för den kommande klimatkatastrofen som kommer att innebära massutrotning av arter och biotoper, mänsklig svält och massflykt från de torrare och hetare regionerna, fler naturkatastrofer och inte minst fler krig om de kvarvarande odlingsbara områdena. I sin presidentvalskampanj lovade Obama att ta krafttag mot den globala uppvärmingen. Men som president har hans största insats hittills varit saboterandet av klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Läckta meddelanden från amerikanska ambassader visar hur tajt USA och Obama samarbetade med den andra stora miljöboven - Kina - för att sabotera varje försök från Europas sida att få till ett bindande avtal för utsläppsbegränsningar:
 
 
    "Confidential US diplomatic cables published by WikiLeaks now show just how closely the world's biggest polluters -- the United States and China -- colluded in the months leading up to the conference. And they give weight to those who have long suspected that the two countries secretly formed an alliance."
 
 
 ***
 
 
    Personligen är jag ändå tacksam mot Barack Obama på en punkt: hans presidentperiod har visat världen vad liberalismen, denna fantastiskt överskattade politiska ideologi i slutändan kokar ner till. I valet mellan de vackra liberala principerna och lojaliteten till storföretagen och makten så väljer liberalen alltid det senare. Kom ihåg att Obama sågs som det liberalare valet när det stod mellan honom och Hillary Clinton. Liberalen Obama har byggt en övervakningsapparat som Stasi bara kunde drömma om och trampar gång på gång alla högtravande  frihetligt liberala principer i smutsen. Liberalismen är död.
 
 
AB 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN 1, 2,
 
Bloggat: Birger Schlaug: "När acceptansen av allt från drönarattacker till övervakning av andra länders medborgare ökar därför att det kommer från en president man bestämt sig för att gilla, då sitter man på ett sluttande plan som bara kan sluta i rent hyckleri.", Free and thinking, Annarkia, Anna Troberg,
 
 
 

The very nice mr Ronald Reagan

O

fattbara en kvarts miljon människor beräknas ha slaktats i Guatemalas brutala folkmord på den indianska Mayabefolkningen och olika radikala liberala- och vänstergrupper. Guatemala var på 80-talet skådeplatsen för några av de värsta USA-sponsrade massakrerna och övergreppna på den civila befolkningen i centralamerika.
 
 
    Målet för militärjuntan i Guatemala och för dess bundsförvant Ronald Reagan i Vita Huset var att bekämpa "kommunismen", vilket i Guatemala liksom i övriga latinamerika betydde att mörda alla som slogs för någon slags social rättvisa - allt från liberaler och socialdemokrater, fackföreningsaktivister, människorättskämpar till den radikala vänstern - och de aktivister som kämpade för rättigheter åt de förtryckta indianska befolkningarna. Konflikten i Guatemala började redan på 40-talet när den dåvarande regeringen genomförde reformer för att stärka de mänskliga rättigheterna och förbättra villkoren för vanliga arbetare.
 
 
    När en jordreform 1952 överförde land i träda tillhörande stora gods till fattiga bönder fick det amerikanska bolaget United Fruits, CIA och det amerikanska utrikedepartementet nog. Två fascistiska generaler utsågs till kuppmakare och gavs den utrustning och de pengar de behövde för att krossa demokratin i Guatemala.
 
 
    Med andra ord: samma historia som som i varenda land i central- och latinamerika - som USAs presidenter och nu senast utrikesminster John Kerry kärvänligt brukar referera till som "vår bakgård". Men i Guatemala blev det ovanligt grisigt. Sedan 40-talet har landet badats i blod. Men United Fruit har kunnat fortsätta med sin lönsamma exploatering. Vilket var huvudsaken.
 
 
    Igår föll till stor förvåning den fällande domen mot en av de bödlar som bär ansvaret för folkmordet i Guatemala, general Efrain Rios Montt. Han lyckades störta landet regering 1982 - enligt honom själv eftersom hans soldater tränats av Israel - och blev landets diktator under den period på 80-talet då våldet eskalerade och utrotningen av Mayabefolkningen skedde på industriell skala. Där begicks grymheter som ingen som inte varit på plats kan föreställa sig men om man idag vill få en aning så kan man titta på det som händer i Syrien. Det är intressant att Rios-Montt döms av en domstol i Guatemala och inte förs till Haag. Rättegången har stoppats av militären och domaren tvingas bära skottsäker väst och vara omgiven av livvakter hela tiden. Men ändå föll till slut domen, efter år av kampanjande från offrens anhörigas sida. Vad innebär det för Guatemalas nuvarande president, Otto Perez-Molina, som vid tiden för massakrerna var Rios-Montts löjtnant just i det hårdast drabbade indianområdet? Vad innebär det för USA, som i slutändan är ansvariga för allt som Rioss-Mont och hans kumpaner i Guatemala och övriga central- och latinamerika gjort? Rioss-Mont själv berättade under rättegången om ´ett väldigt trevligt möte med president Reagan´, även om han med den rutinmässiga lögnarens säkerhet förnekade att Reagan försett honom med pengar och vapen. Reagan själv var lika översvallande efter mötet, kallade Rios-Montt "en man med stor integritet, helt hängiven demokratins sak" och menade att Guatemalas bödel fått ta emot oförtjänt skäll. Rios-Montt själv menade att ´det är helt felaktigt att säga att vi tillämpar den brända jordens taktik i Guatemala. Vi tillämpar ´den brände kommunistens taktik´".
 
 
 
Några av Rios-Montts och Ronald Reagans offer
 
Efrain Rios-Montt
 
 
    Rios-Montt är bara en av de många bödlar som USA - och speciellt the very nice mr Ronald Reagan - på sin tid upphöjde till makten och försåg med vapen och pengar. Slaktarna i Guatemala mottog också mycket stöd, militär utrustning såväl som utbildning och underrättelseverksamhet från Israel. Mycket rättvisa återstår att skipa i Latinamerika och på många andra håll. Men förhoppningsvis kan åtminstone Rios-Montts offer - och deras levande anhöriga - vila lite fridfullare nu. Kanske det också sänder en varningssignal till dagens bödlar - som med supermakternas aktiva eller passiva stöd slaktar sin civilbefolkning med alla tillbuds stående medel. Bashar al-Assad, be warned!
 
 
Kolla Democracy Nows inslag om Guatemala:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

"Arbetslinjen" Newt Gingrich style: Barnarbete!


J

ag har skämtat om det några gånger när jag påpekat att högerns politik, som ofta av det politiska kommentariatet beskrivs som "modern" i själva verket handlar om att ta oss tillbaks till de förhållanden som rådde på 1800-talet: När blir det dags att återinföra barnarbete i västvärlden? (I fattigare länder har barnarbete såklart aldrig avskaffats, förmodligen har du kläder och skor tillverkade av barn i garderoben!)


Verkligheten låter förstås aldrig bli att överträffa dikten och ingen politisk satir kan överträffa den brutala tragikomik som är amerikansk inrikespolitik. Newt Gingrich, republikan av den mest elakartade sorten, vill "hjälpa" fattiga barn. Inte genom att bekämpa fattigdom - såklart. Utan genom att återinföra barnarbete.





Nu är bara frågan: Hur många dagar/månader/år kommer det att ta för den här förnyande och hypermoderna idén att leta sig in i den svenska borgerligheten via Timbro och de andra superhjärnorna som sköter den svenska högerns idédebatt? Du kanske skrattar åt tanken. Men vem kunde väl för tio år sedan föreställa sig en regering som skickade cancersjuka till arbetsförmedlingen? Ett centerparti som vill sänka lägstalönerna med en fjärdedel?


Arbetslinjen 2.0. Jag kan nästan höra det på Reinfeldts läppar: "Vi måste hjälpa barnen i utanförskap till kontakter med arbetsmarknaden och yrkeserfarenheter..."


Läs mitt tidigare inlägg
om Gingrich, när han hade vind i seglen och såg ut att kunna knipa nomineringen: "Pajasen för stunden!".





Newt Gingrich, pajasen för stunden


P

alestinier är ett påhittat folk, enligt republikanen Newt Gingrich. Den republikanska förvalsprocessen som ska skaka fram en motkandidat till Obama har hittills haft ett oväntat underhållningsvärde. Newt Gingrich - med vind i seglen för tillfället - är en riktig "family values"-snubbe. Fråga hans f.d. hustru, dumpad under pågående cancerbehandling till förmån för en yngre och friskare kvinna. Han är en principfast motståndare till statlig intervention, utom när det gäller bidrag till den egna delstaten och den där verksamma militärindustrin.


Men en skenhelig skitstövel kan visst vara valbar.
Republikanska väljare röstade trots allt fram både Reagan och W Bush. Frågan är dock om inte smärtgränsen är nådd i år? Förvalsprocessen har liknats vid en clownbil som kommer intutandes på scenen och kör några varv, lastad med ett gäng glada pajaser som var och en får sin stund i rampljuset, får tuta i sitt horn och göra sina konster.


Men underbart är kort. Det börjar se tomt ut på flaket. Vi har sett Texasclownen Rick Perry glömma bort vilka statliga departement han vill avveckla. "Sorry. Oops!". Nu försöker han få upp sin havererande kampanj på banan genom att racka ner på bögarna, vanligtvis ett säkert kort, men han kanske inte skulle ha valt just de bögar som riskerar sina liv i militären för det amerikanska imperiet? Pizzaclownen Herman Cain tyckte att Occupy Wall Streets aktivister  skulle klippa sig och skaffa ett jobb och ville grilla mexikaner med ett elektrifierat stängsel vid gränsen men tvingades  dra sig ur efter att inte mindre än fem kvinnor trätt fram och rapporterat om sexuella trakasserier. Religionsclownen Michelle Bachman vars man ägnar sig åt att "bota" bögar och flator från deras "sjukdom", var för fundamentalistisk för till och med de devota republikanerna! Sen hade inte hon heller järnkoll.


Den extreme libertarianen Ron Paul
framstår som ett under av rationalitet i sällskapet. Tyvärr så har nog den delen av hans program som har någon slags verklighetkontakt - kritiken av den amerikanska utrikespolitiska imperialismen - ungefär en snöbolls chans i helvetet att bli republikansk politik. Kraven på mer välfärdsslakt och ännu mer skattesänkningar för de rikaste ligger däremot bra till.


Politiska satiriker som Stephen Colbert och Jon Stewart firar happy days. Och visst kan man skratta åt eländet:

The Colbert Report Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Herman Cain Drops Out
www.colbertnation.com

 

Colbert Report Full Episodes Political Humor & Satire Blog Video Archive


Glöm bara inte att de här clownerna är elaka.
Och att någon av dem, om det vill sig riktigt illa, kan sitta med fingret på knappen till totalt världsförstörande kärnvapenkrig.


Men vad betyder egentligen detta?
Republikanerna har alltid varit elaka och småaktiga. Men irrationella klåpare? Det som en gång var världens tyngsta högerparti har fallit djupt.


Kanske det helt enkelt är så att affärsidén,
att kränga skattesänkningar för de allra rikaste som något som gynnar samhället i stort, inte fungerar längre i ett USA som präglas av extrema klassklyftor? Världens rikaste land, som till skillnad från världens övriga industrialiserade länder inte anser sig ha råd ens med en allmän sjukförsäkring. Militärutgifter har man dock råd med, oh yes, och om republikanerna har någon annan affärsidé, utöver att sänka skatterna för de rikaste, så är det väl att starta nya krig för det amerikanska imperiets ära (och för att krig alltid är ett bra sätt att tysta obekväm samhällsdebatt om de verkliga problemen).


Frågan är om de amerikanska eliterna kanske insett att PR-proffset Barack Obama är så mycket bättre på att försvara deras intressen än de republikanska dinosarurierna? Honungstungade Obama har under sin första presidentperiod kommit snubblande nära att lyckas med det som ingen republikansk president någonsin vågat  sig på; att attackera kronjuvelerna i FRDs välfärdsprogram - Social Security och Medicare/Medicaid. Min gissning är att han kommer att få fyra år till på sig för att avsluta det han påbörjat. Det republikanska primärvalet i år blir bara en freakshow, en uppvisning i politisk extremism. Händer det nåt intressant så händer det till vänster om Obama. Håll ögonen på Rocky Anderson, f.d. borgmästare i Salt Lake City!


Och palestinierna då?
Juan Cole slaktar Gingrich i ett mycket läsvärt blogginlägg:


"Palestine was a known place in medieval Islam. People referred to it as a place. It was sometimes the name of an administrative unit. There are coins stamped Filastin. People who lived in that area were Filastinis or Palestinians. Over time, 80% of them came to be Muslims, with the rest Christians. Between 1000 AD and 1800 AD there were very few Jews in geographical Palestine (Bonaparte found 3,000 or so as I remember).


That Palestinians were part of the Ottoman Empire is irrelevant to whether they are a nation or not. You could make all the same assertions about Albanians that Gingrich made about Palestinians. There was no Albanian state in antiquity. They were ruled by the Byzantine, Bulgarian, Serbian and Ottoman Empires. There was no Albanian province under the Ottomans.


But Gingrich does not assert that the Albanians are not a nation. It is not necessary to denationalize the Albanians. None of Gingrich’s campaign contributors wants to make the Albanians stateless and homeless and steal all their land and property.
If you want a “national” precedent for the Palestinians, in the 18th century when the Ottoman Empire had largely decentralized, Jazzar Pasha ruled Palestine from Akka and successfully fought off Napoleon Bonaparte."


DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9,


Wall Street: Talking about a revolution


J

ag hade tänkt skriva nåt om sossarnas budgethaveri. Det faktum att Håkan Juholts och Tommy Waidelichs första gemensamma ekonomiska motion släppte socialdemokratiska hjärtefrågor som a-kassan och sjukförskringarna vind för våg och trampade högerregeringen tätt i hälarna på marsch mot mittenträsket. Men orka!


Sossarnas kriskommission sade det ändå bäst. Det finns inga politiska vinster för socialdemokratin i att omstöpa sig till en blåkopia på moderaterna. Det finns redan fem högerpartier i Sveriges riksdag. Väljarna kommer att välja originalen före kopian. Om Håkan Juholt har något förstånd så lyssnar han på sin egen kriskommission. Eller så lyssnar han vidare på Tommy Waidelich, som väl får antas vara den ansvarige för förra veckans budgetfiasko. Han såg ut som Mr Trouble redan från dag ett den där. Men Juholt verkar ju vara en sjysst snubbe. Det vore trist att se honom gå samma väg som Mona Sahlin och Göran Persson.


Roligare än den svenska socialdemokratins ständiga identitetskris och lomhörda partihöger är det som nu pågår på Wall Street, finanskapitalismens hjärta. USAs ekonomiska maktcentrum. Plötsligt intaget av folket, som är less på att betala för de rikas skattesänkningar, bankernas grisfester och börsernas spruckna finansbubblor. De andra 99 procenten börjar vakna och re/agera. Efter år av ensidigt klasskrig från de rikas sida. Den enda procenten. Hur många amerikaner är vana vid att höra såna här politiska budskap?:





Läs ockupanternas första uttalande.
Det märks att det är en rörelse i sin vagga. Budskapet spretar än så länge åt många håll. Men vinkeln är klar; det här är inte låtsaspopulism som slickar uppåt och sparkar neråt, som the Tea Party eller Sverigedemokraterna, utan en rörelse som vågar sätta fingret på den verkligt ömma punkten: pengarnas totala makt över varje del av det amerikanska samhället, över varje hörn av vår värld. Kanske blir hon ändå bönhörd till slut, Tracy Chapman, hon som hoppades på en amerikansk revolution. "Finally the tables are starting to turn..."





Läs George Galloway om den hotande ekonomiska kollapsen och Barbara Ehrenreich om de stackars baktalade rika!



Egoismens kalla hjärta: "Låt honom dö!"


D

et stora mysteriet med nyliberalism är hur den ideologin någonsin lyckades  presentera sig själv som något nytt och fräscht. När dess enda bärande tanke egentligen handlar om att skruva tillbaks klockan ett par hundra år till den tid då statens enda funktion var att förtrycka folket och försvara de privilegierade minoriteternas - adeln, prästerskapet och  borgerskapets - privilegier. Det räcker med att lyssna på nyliberalerna själva. Ron Paul, republikansk presidentkandidat i USA ställde till med en del rabalder häromdagen genom att ärligt redovisa sin syn på vad samhället har för ansvar gentemot sina medborgare. Lyssna själva:


Ron Paul: "This whole idea that you have to take care of everybody..."
Wolf Blitzer: "Are you saying that society should just let him die?"
Publiken: "YEEAAAAHHH!"




Egentligen så är Ron Paul bara konsekvent i sin hjärtlöshet, och förtjänar en viss respekt för detta. Det som skiljer honom från de andra hycklarna på podiet är inte åsikterna i sig - likgiltigheten för andras lidande - utan ärligheten. Han är en av Ayn Rands trognaste lärljungar i amerikansk politik och håller den iskalla egoismens fana högt. Lyssna gärna på damen själv när hon i en intervju med Phil Donahue fränt avvisar alla tankar på att samhället bör hjälpa handikappade barn,  speciellt mentalt handikappade. Det är att sänka hela samhället till de "efteblivnas" nivå. Diskussionen om handikappade börjat ca 4.15. minuter in i videon. (Ayn Rand är som sagt centerpartiets Annie Lööfs politiske idol, tillsammans med Margaret Thatcher!)





Kolla gärna också på denna video som är ett svar på "låt honom dö!" från en kvinna vars bror avled i cancer!


Den sovande jätten vaknar?

Wall Street vann valet i USA

Obama får skylla sig själv! Det är min enda känsla när nu republikanerna och de ännu mer extrema tea-partisterna tagit tillbaka makten över USAs representanthus i ett val där de amerikanska vänsterväljarna var så besvikna att många valde sofflocket. Valdeltagandet var lågt, som brukligt i USA där det bara finns två högerpartier att välja mellan. Men den extrema högern var mobiliserad och resultatet blev därefter.

På ett sätt hade det nästan varit rätt åt Obamas liberaler om de förlorat kontrollen över senaten också, så att den amerikanska politiska processen helt gått i stå de kommande två åren fram till nästa presidentval. Så hade de kunnat ägna sig åt att blockera varandras förslag och kriga i sandlådan. Men känner vi Obama rätt vid det laget så hade då han snabbt flyttat sig de centimeter åt höger som fattas för att friktionsfritt kunna samarbeta med den amerikanska högern i alla frågor, inte bara många. Förmodligen kommer han att göra den förflyttningen ändå.

Det är ju inte som att han och demokraterna använt sin sällsynta majoritet de gångna två åren till något vettigt iallafall. Glenn Greenwald räknar upp försyndelserna:

"the escalation in the war in Afghanistan, the massive increase in civilian-slaughtering drone attacks, the virtually wholesale embrace of the Bush/Cheney civil liberties architecture, the defense of Don't-Ask/Don't-Tell and DOMA, the multi-billion-dollar bailout of Wall Street, the failure to stem the tide of the foreclosure crisis, or the elimination of the public option"

(Listan kan göras längre: Inga åtgärder mot vår tids stora katastrof - den globala uppvärmningen. Förslaget om att underlätta facklig organisering - till pappersåtervinningen. Alldeles för svagt stimulanspaket mot arbetslösheten och lågkonjunkturen. Den amerikanska motsvarigheten till FRA-lagen ej avskaffad - trots löften. Och så vidare.)

Vill man förstå varför Obama och hans liberala partikamrater så totalt sålt ut i allt som deras kärnväljare betraktar som hjärtefrågor så ska man betrakta elefanten i vardagsrummet i detta mellanårsval: pengarnas roll i amerikansk politik. Aldrig har så mycket pengar lagts ner i ett mellanårsval - hisnande 4 miljarder dollar. Och det är  företagen och Wall Street som pumpat sina nickedockors fickor fulla med cash. The tea party, som ofta beskrivs som en gräsrotsprotest mot bland annat de enorma stödpaketen till Wall Street efter finanskraschen har finansierats just av Wall Street. Inte ens vårdkapitalisterna, som Obama försökte vinna över genom att låta dem skriva lagförslaget till förra årets hälsoreform betalade tillbaka hans lojalitet. Republikanerna har totalt spenderat sju gånger mer än demokraterna på att vinna valet 2010. Efter ett beslut med det ironiska namnet "Citizens United" i USAs högsta domstol förra året så är det fritt fram för amerikanska storföretag och kapitalister att utan rstriktioner pumpa in pengar  i politiska kampanjer. USA är i och med detta i sanning en plutokrati, ett land där pengarna och företagen totalt dominerar den politiska processen. Ett annat ord för detta är fascism.

I detta läge har demokraterna, tidigare partiet som sagt sig värna låginkomsttagaren och den amerikanske arbetaren, krasst resonerat att det betalar sig bättre för dem att svika sina kärnväljares intressen än att svika Wall Street. Man anser sig inte ha råd att reta upp direktörerna och finansklipparna. Väljarna däremot, kan man kosta på sig att kasta bort mellan valen. Har man bara tillräckligt mycket kampanjpengar i kassakistan till nästa val kan man alltid köpa sig röster genom politisk TV-reklam och andra former av massmanipulation.

USA är utan tvekan ett imperium på dekis idag. Att företagen och plutokratin köper allmänna val och finansierar låtsasgräsrötter som tea-partisterna är bara ytterligare ett tecken i tiden. George W Bushs tid som president var en katastrof för landet på så många sätt, inte minst ekonomiskt. Ändå sitter nu hans trogna lärljungar återigen i majoritet i representantshuset och har vittring på ännu fler segrar. De kommer inte med några lösningar på USAs problem, men däremot fler skatterabatter för de allraa rikaste och fler krig. Frågan är hur den amerikanska vänstern kommer att hantera situationen framöver. Alltfler verkar ge upp hoppet för gott om liberala Demokraterna. Det talas redan om att ställa upp en vänsterkandidat mot Obama i presidentvalet 2012. I ett land där det politiska spektrat begränsas till två högerpartier, båda köpta av Wall Street och båda ur fas med den amerikanska befolkningen, är det nog helt nödvändigt.


DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, AB 1,



Råttorna lämnar Obamas Titanic

D

et går knackigt för Barack Obama. För några dagar sedan hoppade hans högra hand Rahm Emanuel av. Innan var det den ekonomiske rådgivaren Larry Summers som tackade för sig. Eller blev de sparkade? För den amerikanska vänstern har de båda varit röda skynken och de ses i högsta grad som ansvariga för Obamas politiska misslyckanden. Misslyckanden som troligen kommer att innebära att den amerikanska tokhögern, "the tea party", gör en stark comeback i det val som står för dörren. Larry Summers såg till att skydda bankerna och finanskapitalisterna efter att de 2008 nära på fick det globala kapitalistiska systemet att rämna genom sin sanslösa girighet. Istället för statliga regleringar av finansmarknader som löpt amok och konfiskeringar av de värsta skurkföretagen fick de en symbolisk smäll på fingrarna och sen tillbaks till business as usual.


Rahm Emanuel har som politisk rådgivare haft sina fingrar djupt nergrävda i de flesta syltburkar, men det politiska misslyckande som vilar tyngst över hans huvud är den sjukförsäkringsreform som efter mycket prat och många löften till slut bidde en tumme. Eller rättare sagt; det bidde en present till landets privata vårdkapitalister; en reform som de fick skriva själva, som uteslöt ens en frivillig statlig sjukvårdsförsäkring för den som ville, och som kommer att överföra ännu mer skattepengar till ett privat sjukvårdssystem som redan var världens dyraste, och förmodligen minst effektiva.

På område efter område kan man rada upp Obamas misslyckanden: Guantanamo är inte stängt. Kriget i Irak har inte avslutats, men privatiserats. I Afghanistan är USA på väg att få stryk av ett gäng gerillakrigare. USAs motsvarighet till FRA-lagen, FISA, är klubbad. Ekonomin är på väg ner i det svarta hålet igen, när effekterna av ett alltför blygsamt stimulanspaket klingar av. De ansvariga för Busherans tortyr och rättsövergrepp har inte ställts inför rätta. Istället har Obamaadministrationen tagit sig ännu mer rättsvidriga befogenheter - som att avrätta amerikanska medborgare utan ens en rättslig prövning. Klimatförnekarna i Kongressen har lyckats stoppa förslagen på blygsamma åtgärder mot koldioxidutsläppen.

Det är alltså egentligen inte svårt att förstå varför Obama och hans liberaler ser ut att vara på väg mot en katastrof i novembervalen. Eller varför råttor som Summers och Emanuel lämnar Obamas Titanic. Det som för en utomstående kan verka lite märkligt är att den grotthöger som för bara två år sedan var totalt uträknad redan är på väg in i den politiska värmen igen. För vad är de politiska grobianerna i "the tea party" om inte samma gamla krigshetsare, abortmotståndare, homohatare, hycklande kristna fundamentalister och marknadsfundamentalister som de som trängdes under George Bushs paraply - med ett nytt namn och en slafsig make-over?

I en fungerande demokrati hade valet inte stått mellan en höger light a la Obamas liberaler och en fundamentalistisk tokhöger som "the tea party". Men i USAs plutokrati är det pengarna som styr. I nio av tio fall vinner den kandidat med mest pengar i kassakistan. Alternativ till vänster om mitten är chanslösa, trots att det amerikanska folkets värderingar i ekonomiska och sociala frågor närmast kan beskrivas som socialdemokratiska.

Det fanns ändå en liten chans, i början av Obamas presidentperiod. Vad amerikanerna kallar "a window of opportunity". Hade den då omåttligt populäre Obama använt sin smekmånad och sitt politiska kapital till att genomföra några verkliga, efterlängtade reformer - som den offentliga sjukförsäkring han lovade i sin valkampanj - så hade läget nu förmodligen sett helt annorlunda ut. Istället visade sig USAs förste svarte president vara en försiktig general. En politisk insider som inte vill eller vågar utmana. Nu klagar han på att det är svårt att mobilisera ens övertygade kärnväljare att gå och rösta. Varför skulle de, de får ju ändå samma högerpolitik - oavsett vem som vinner valen!

"Change you can believe in" blev snabbt "No change, i cant believe it!". I Obamas misslyckande finns en läxa att lära även för rädda och vacklande socialdemokrater och socialliberaler på den här sidan Atlanten.


AB 1,

USAs privata vårdmardröm med ett diagram

F

ör er diagramtuggare så lägger jag in ett väldigt matnyttigt sådant.
I korthet så visar det att den amerikanska privatkapitalistiska sjukvårdsmodellen både är vansinnigt mycket dyrare än andra industriländers sjukvårdssystem och levererar betydligt sämre resultat. De på högerkanten som jamsar om att privat vård skulle vara mer effektiv än offentlig vet inte vad de snackar om. Men det kanske vi inte behövde diagram för att lista ut. Klicka på miniatyren eller här!

 

 

 

 

 

Obamacare ett skambud (men media köper)!

Från min bloggsemester måste jag återvända för att skaka nävarna åt massmedias rapportering om Obamas sjukvårdsreform som just nu klubbas i USAs representanthus. I Agenda svallade nyss lovorden över det "historiska" beslutet. Omröstningen är inte i hamn i skrivande stund, och det är på håret, men förmodligen kommer den att gå Obamas väg. De stora dinosaurierna i hans parti har investerat för mycket förtroendekapital i det här för att tillåta ett misslyckande.

Det finns ett momentum här som är svårt att motstå: Vi vet ju alla, inte minst sedan "Sicko", att USAs sjukvårdssystem är just sicko, sjukt. I världens rikaste land saknar 47 miljoner medborgare, ofta  fattiga, sjukvårdsförsäkring. Landet har sämre nyckeltal för folkhälsa än tredje världen-länder som Kuba. Är du oförsäkrad kan du dö utan behandling, eller gå i personlig KK när du måste söka akuthjälp. Har du privat försäkring kan du bli av med den när du väl blir sjuk, eller se dina avgifter rusa i höjden. I USA är hälsa i högsta grad en fråga om pengar.

Obama lovade i sin valkampanj att han skulle göra något åt detta.
Vem kan väl ha något att invända? Nå, till att börja med det amerikanska ultrahögerpartiet Republikanerna, vars motstånd mot varje reform som förbättrar villkoren för folket och försvagar storföretagen, i det här fallet vårdkapitalisterna, är givet på förhand. Vårdkapitalisterna själva har kämpat med näbbar och klor och investerat astronomiska summor i lobbying. Olika särintressen i det amerikanska sjukvårdssystemet försvarar sina inpinkade revir, och de har pengar att kriga med. På gatorna backas de upp av extremhögerns kommandotrupper som kallar Obama kommunist, socialist och nazist.

Inför den här rasande anstormningen har USAs liberaler kapitulerat.
Den "historiska" sjukvårdsreform som Obama nu pressar igenom USAs kongress, med hårda nypor, är historisk förvisso, men inte en historisk seger för folket. För bortom hypen och de stora orden handlar det om en häpnadsväckande seger för vårdkapitalisterna: I framtiden MÅSTE alla amerikaner köpa deras produkter, eller riskera hårda böter. Smaka på den! Istället för att skapa en heltäckande statlig försäkring som de vi har i Europa, eller ens genomföra sitt vallöfte, den blygsammare möjligheten att välja mellan en statlig försäkring ("public option") och privata försäkrare, så tvingar nu Obama och Demokraterna sina landsmän att genom ett så kallat "individual mandate"  köpa försäkringar av privata vårdföretag. Företag vars oförmåga att leverera produkter som håller måttet är väldokumenterad. (Kongressledamöterna själva har däremot en statlig försäkring, "Medicare").

Motsvararande "historiska" lösning på hemlöshet
vore att tvinga alla som inte har en bostad att köpa sig ett hus av en privatvärd. Eller bötfällas. Genialt!?

De privata vårdkapitalisterna ryktas redan ha korkat upp champagnen. Deras aktier på börsen steg som raketer när innehållet i Obamas vårdplan presenterades. De små eftergifter de tvingats till (för en viss reglering av deras verksamhet innehåller förslaget såklart, allt annat vore ju politisk självmord) kan de leva med. Som tack för dessa eftergifter i form av paragrafer med väl tilltaget manöverutrymme får man 30 miljoner nya kunder. Ur ett friskt befolkningssegment dessutom. Det är guld värt!

Att följa det politiska spelet i USA runt sjukvårdsreformen har varit informativt. Det har gått smutsigt till: hemliga avtal med "Big Pharma", vårdkapitalisterna som läckt ut. En Obama som i ett tidigt skede och under bordet sålde ut sitt vallöfte om att erbjuda en statlig sjukvårdsförsäkring som valmöjlighet, och aldrig ens släppte in förespråkarna för en heltäckande skattefinansierad sjukvård i diskussionen. Kohandel med abortmotståndare och högerliberaler, som behandlats med silkesvantar, samtidigt som Demokraternas vänsterflygel pucklats på av sin partiledning tills den gått ner för räkning. Att se Dennis Kucinich, förmodligen den amerikanska kongressens mest proggresive vänsterliberal, försöka förklara sin svängning från ett stenhårt nej till ett obegripligt ja, under loppet av några dagar, är rent plågsamt.

Men det mest slående är hur lite det amerikanska folket har betytt i processen.
Det faktum att en majoritet av jänkarna enligt opinionsmätningar vill ha en gemensam, skattefinansierad försäkringslösning, enligt europeisk modell, och har så velat länge, spelar absolut ingen roll. Obamacare får dåliga opinionssiffror som helhet, men de delar som är omtyckta är just de som Obama var snabb med att plocka bort för att smeka vårdkapitalisterna medhårs - som möjligheten att välja en statlig försäkring; "public option". I världens rikaste land är det pengarna som styr politiken. Och det är för de amerikanska liberalerna ett mindre problem att deras vårdsreform inte gillas av det amerikanska folket, än om den inte hade gillats av vårdkapitalisterna. Det förslag som nu klubbas igenom kommer att fylla Demokraternas kampanjkassakistor med mycket pengar från dessa vårdkapitalister. Och i ett land där den tätaste presidentkandidaten alltid vinner är pengar såklart alltid ett vinnande argument i alla debatter.

 

 




intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

37 miljoner hungriga amerikaner

I världens rikaste land går 37 miljoner hungriga. Dennis Smith, från Nothern Illinois Food Bank menar att hungern blivit "nästan epidemisk" i USA.

Men alla svälter såklart inte. Mest hungriga är afroamerikaner och latinos. Och en del amerikaner äter sig tvärtom till döds, som vi påmindes om igår när TV4 sände dokumentären "Supersize me!". För att inte tala om det befolkningssegment som har råd med drinken "Sapphire Martini" för 3000 dollar (ni kan ju själva räkna ut vad den skulle kosta i SEK).



De 37 miljoner som svälter i världens rikaste land får nog förmodligen aldrig sippa på en Sapphire Martini. Det är deras olycka, tillsammas med de 47 miljoner som saknar sjukförsäkring, att leva i ett land vanstyrt av två högerpartier, som tar från de fattiga och ger till de rika. De har, tillsammans med storföretagen och kyrkorna, gjort USA till ett väldigt trevligt land att bo i, om man är rik. Men med tredje-världen-liknande förhållanden för landets fattiga.

Eller har de? Frågan är om ens USAs rika eliter egentligen tjänar på sitt klasskrig
mot de fattiga. I kronor och ören räknat har det varit en succé. Men som forskningen nu visar: Ojämlikhet och klassklyftor drabbar i slutändan även de allra rikaste.

Om Ondskans Imperium och dess mordiske president

D

en här tiden poppar årskrönikor upp som svampar ur marken, en del läsvärda, en del mindre så. Democracy Now levererar en sammanfattning av Obamas första år som president som jag skulle vilja tvångsmata alla självgoda liberaler med Clockwork Orange style.




Journalisten och aktivisten Alan Nairn går sakligt och metodiskt igenom hur (lite) Imperiets utrikespolitik, dess krigande, statsterror och tortyr förändrats från Bush den yngre till Obama den kluvtungade. Hans slutsats; Obamas enda insats hittills har varit att leverera en spark i skrevet på den vita rasismen genom att visa att en svart man också kan bli president i det land där svarta tills rätt nyligen var undermänniskor. Den segern firade världen (jag med!) på valdagen för drygt ett år sedan.

Men från den dag han tillträdde och genom att han inte gjort ett skvatt
för att förändra Imperiets aggressiva strävan efter dominans, är Obama i högsta grad ansvarig för alla mord, all tortyr, alla krig och allt lidande som världens enda återstående supermakt orsakar. Och det vill inte säga lite; som Nairn påpekar utgör USAs militärbudget ungefär hälften av världens totala militära utgifter. Man är den överlägset störste utbildaren av paramilitära grupper. Man låter klientregimer som Saudiarabien, Israel och Colombia kriga, tortera och mörda i Imperiets ställe och med dess goda minne. Och man är det land i världen som dödar flest människor, punkt. Dessa enkla sanningar är märkligt svåra att finna i mainstreammedia och i den vardagliga politiska diskussionen i vårt land. Den som påpekar dem avfärdas reflexmässigt som USA-hatare av samma människor som gärna orerar långt och tröttsamt om varför dessa oresonliga muslimer, eller dessa militanta kommunister, är så hatiska mot våra "demokratiska och toleranta samhällen" här i väst.

Alternativa nyhetskanaler som Democracy Now är helt nödvändiga
för den som vill förstå världen vi lever i. Istället för uttjatade nyårslöften om gymkort och rökstopp, lova dig själv att du regelbundet tittar in hos Amy Goodman och hennes kollegor för en snabbkurs i intellektuellt självförsvar! (Och kolla absolut in inslaget!)



Obama mer Darth än Luke

Det gav inte mersmak, men väl blodsmak, Obamas tacktal i Oslo. Välartikulerad och retoriskt skicklig som alltid lade Nobelpristagaren fram sina argument för varför USA har rätt att kriga, i fredens namn. Jag misstänker att jag snart kommer att börja avsky den där väloljade tungan, som först kändes som en skön omväxling efter åtta års gutturala läten från George W Bush.

En skicklig propagandist, sympatisk och resonerande, är en så mycket effektivare ledare för krigsmaskinen USA än en halvkorkad Texascowboy. Det kan ju vara en anledning till att Obama inför presidentvalet mottog större kampanjdonationer från Wall Street och andra amerikanska maktcentra än motkandidaten John McCain. Han är en tvålfager posterboy för det amerikanska imperiet som talar om dialog och mänskliga rättigheter. För att sedan fortsätta med Bushs och de neokonservativas folkrättsvidriga krig och rövknullande av allt vad rättstat och internationella konventioner heter. En bonus är såklart att han desarmerar den kritik som Demokraterna framförde mot Bushs krig, tortyrcentraler och kidnappningar. För inte bara den amerikanska ultrahögern jublar över innehållet i Obamas Nobeltal, som de ser som ett erkännande av att de trots allt hade rätt hela tiden. Även amerikanska liberaler lockas av sirensången om "krig mot ondskan". Den amerikanske bloggaren Glenn Greenwald kommenterar:

"It's not just Republicans but Democrats that are now vested in -- and eager to justify -- the virtues of war, claims of Grave Danger posed by Islamic radicals and the need to use massive military force to combat them, indefinite detention, military commissions, extreme secrecy, full-scale immunity for government lawbreaking, and so many other doctrines once purportedly despised by Democrats but now defended by them because their leader has embraced them."

Efter ett år av Obama vid rodret i världens mäktigaste land börjar dimmorna lätta och det står allt klarare vad han står för. "Change we can belive in" var slagordet under presidentvalskampanjen. More of the same blev vad amerikanerna fick. På punkt efter punkt har Obamaministären först vacklat och sedan svikit.

  • Wall Street slapp, som Rolling Stones Matt Taibbi påpekar, regleras och reformeras, och kan nu fortsätta precis som om kraschen för ett år sedan aldrig hänt. Inte konstigt med tanke på att Obamas ekonomiska team är direktrekryterat just från Wall Street, Goldman Sachs,och Citigroup, och var direkt ansvariga för att kraschen inträffade.
  • Den militära ockupationen av Irak fortsätter. Kriget i Afghanistan utvidgas, och smittar av sig på Pakistan.
  • Ingen från Bushadminstrationen ställs inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter och grova grundlagskränkningar.
  • Sjukvårdsreformen har havererat och blir i praktiken en kupp mot det merikanska folket begången av de privata sjukförsäkringsbolagen.
  • Förslaget om att stärka de hårt pressade fackföreningarnas möjlighetere att organisera sig har dribblats ut i periferin. Listan kan göras längre.

Kanske var det naivt att ens hoppas på en förändring.
Det amerikanska imperiet är inte en demokrati utan en plutokrati, där de rika och mäktiga styr och ställer och folkopinionen inte spelar någon roll. Väljarna har ju trots allt bara två korrumperade högerpartier att välja på.

I opinionsundersökning efter opinionsundersökning anger amerikanarna
att de vill ha en allmän, offentlig sjukvårdsförsäkring som resten av världen, för att ta ett exempel. Istället tvingas nu de som hittills ställt sig utanför det privata sjukförsäkringssystemet med piskan in i ledet. Naturligtvis får försäkringsbolagen även fortsättningsvis ta ut vilka avgifter de vill. Inte konstigt att deras aktier stiger som raketer på börsen.



Om Obama som presidentkandidat var en Luke Skywalker,
som svingade sin ljussabel mot den korrumperade kejsaren (Dick Cheney) och det onda imperiet, har han som presidentkandidat snabbt gått över till den mörka sidan. Han framstår nu som en Darth Vader, en tragisk figur som robotaktigt gör det han måste för att säkra imperiets överlevnad. Kanske finns det en gnista godhet kvar någonstans inuti. Men vi kan nog tyvärr inte vänta oss några Hollywoodslut på den här sagan.

Men det finns såklart en och annan ljusglimt även i den här pågående tragedin. Det sitter faktiskt en socialist (!) i den amerikanska senaten, och han är såklart en nagel i ögat på både demokrater och republikaner. Här härjar han med Stephen Colbert:


The Colbert Report Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Fed's Dead - Bernie Sanders
www.colbertnation.com

Colbert Report Full Episodes Political Humor U.S. Speedskating

Den sorglige Obama

Idag meddelar USAs liberale president att han avser trappa upp det meningslösa kriget i Afghanistan med 30000 soldater. Varje soldat beräknas kosta den amerikanska staten en miljon dollar. Man kan ju leka med tanken; hur mycket fattigdomsbekämpning skulle den summa Obama nu satsar på krig räcka till i Afghanistan? Vilken metod är mest effektivt om man vill lägga grunden för demokrati och fred?

Jag vet inte hur många som tror att Obama kan vinna sitt krig.
Bedömare i USA menar att han måste posera som krigshök några år, eftersom liberaler alltid blir knäsvaga när de skälls för fredsduvor av den konservativa högern. Så fler människor måste dö så att USAs liberale president kan ge sken av att ta i med hårdhandskarna. Möjligen kan kriget komma att trappas ner eller avslutas om Obama blir omvald 2012.

Bara cyniskt snack från den USA-hatande vänstern?
Tvärtom. Många inom Obamas administration delar uppfattningen att kriget i Afghanistan inte kan vinnas och att en upptrappning är vansinne. Bland annat vicepresident Joe Biden. Han kanske har en klarare minnesbild än Obama av hur ryssarna körde fast i den afghanska kvicksanden och öste ner dyra pengar i ett krigsäventyr med oklart syfte.
I slutändan valde Obama att inte lyssna på förnuftets röster, eftersom det kanske skulle kosta honom inrikespolitiska poäng på kort sikt. Därmed har han återigen bevisat sitt dåliga omdöme och sitt svaga och vacklande ledarskap.

I går valde Honduras som väntat högerpolitikern Pepe Lobos till ny president,
i ett val där den demokratiska oppositionen uppmanat till bojkott. Det enda rätta, inget val genomfört under presscensur och förföljelse av den politiska oppositionen förtjänar att kallas demokratiskt! Men valresultatet kommer självklart att användas av högern för att släta över kuppen i juni. Inte minst behöver folkpartiet och centern en räddningsplanka. De samarbetar genom den liberala internationalen direkt med kuppmakaren Micheletti, som nyligen valdes till internationalens vice ordförande.

Obama har i Honduras vacklat fram och tillbaks mellan olika positioner
på ett märkligt oskickligt sätt. Man undrar om det bara är politisk klantighet, eller om kuppen genomfördes med USAs goda minne och man bara spelat för galleriet? Från början krävde Obama att den avsatte president Zelaya skulle återinsättas som villkor för att erkänna valresultatet. Det ändrades till ett ovillkorat erkännande. Vilket naturligtvis tacksamt togs emot av Micheletti (som själv inte kandiderade). Kuppmakarna lyckades i sitt uppsåt; en vänsterinriktad president avsattes och Honduras avskärmas från den latinamerikanska regionala gemenskapen, tänkt som en motvikt mot den hungrige grannen i norr.

För Latinamerika är kuppen i Honduras en dyster påminnelse. Generalerna (den hondurensiske kuppgeneralen tränades på School of the Americas, USAs tortyrskola med inriktning på demokratibekämpning), fascisterna och antidemokraterna står fortfarande i kulisserna och väntar på sin chans. För en kontinent där snart sagt varje land utsatts för militärkupper och juntastyre är det inte ett hypotetiskt scenario. Den nuvarande demokratiska vänstervåg som sveper genom Latinamerika har kunnat överleva i ett läge där storebror i norr haft händerna fulla på annat håll. Men nu bygger USA upp sin truppnärvaro, med nya baser i Colombia. Strategiskt lokaliserade för en attack på Venezuela eller något annat land som inte lägger sig platt för "den gode grannen" i norr.

Frågan ställdes till Obama på ett möte med de 32 latinamerikanska länderna i Trinidad, Tobago. "Är du en fånge"? Håller dina eliter, ekonomiska, politiska och militära, dig gisslan och tvingar dig att fatta det ena dåliga beslutet efter det andra, mot din vilja? Eller var du hela tiden "more of the same", snarare än "change we can believe in"?

Liberala svek i USA

Igår röstade det amerikanska representanthuset för en begränsad sjukvårdsreform. Som jag tidigare skrivit är det amerikanska, mestadels privata sjukvårdssystemet en mardröm. Världens rikaste land anser sig inte ha råd att göra det några av världens fattigaste länder gör; erbjuda alla sina medborgare en offentlig sjukförsäkring. Istället går man omvägen via privata försäkringslösningar, och försöker lappa över de värsta hålen genom att erbjuda statlig sjukvård som en slags socialhjälp till de allra fattigaste. Idag står 47 miljoner amerikaner helt utan sjukförsäkring, och 14000 blir utförsäkrade varje dag. Dessutom gör de privata sjukförsäkringsbolagen sitt allra bästa för leta kryphål, så kallade "pre-existing conditions", för att slippa betala ut försäkringen när försäkringstagaren väl blir sjuk.

Inte nog med att det privata sjukförsäkringssystemet är omoraliskt,
det är dessutom ett massivt slöseri. 16 procent av den amerikanska bruttonationalprodukten spenderas på sjukvård, en mycket högre siffra än i jämförbara länder med statliga försäkringar. Det kan ha något att göra med att så mycket som 31 procent beräknas gå till ren byråkrati (värt att hålla i minnet nästa gång en borgare går igång på hur byråkratisk den offentliga sektorn är och hur mycket bättre det vore med privata lösningar...)

Den reform som Nancy Pelosi klubbade i natt i representanthuset gör en del för att komma tillrätta med de värsta skönhetsfläckarna i det amerikanska systemet. Viktigt är att den gör det svårare för försäkringsbolagen att lura av sina kunder sjukförsäkringen i efterhand. Men det är inte den sortens reform som en gång för alla tar tjuren vid hornen och gör det moraliskt rätta och ekonomiskt förnuftiga. Demokraterna gjorde tidigt i processen misstaget att kompromissa bort den enda vettiga lösningen; heltäckande statlig sjukvårdsförsäkring ("single-payer"). Istället har man tryckt på att en statlig sjukförsäkring ska erbjudas som valmöjlighet i vissa fall ("public option"). Av detta bidde till sist bara en tumme. Stötestenen har varit om den statliga försäkringen ska kunna hålla nere sina kostnader eller tvingas jaga de privata försäkringsbolagens ständigt stigande premier, vilket nu verkar bli fallet. Så den mindre grupp amerikaner (runt 6 miljoner verkar det röra sig om) som kan komma ifråga för den frivilliga statliga försäkringen får välja om de vill skinnas av privata försäkringsbolag eller av en statligt försäkring.
Förslaget innebär också att de amerikaner som idag väljer att stå utanför försäkringssystemet (och håller tummarna för att de inte ska bli sjuka) i framtiden tvingas in. En stilig gåva till de privata försäkringsbolagen; 30-40 miljoner nya motvilliga kunder levererade på ett silverfat.

Två möjligheter som ändå kunde gett en strimma av hopp kompromissades bort i sista stund. Nancy Pelosi hade utlovat en omröstning om en heltäckande statlig försäkring. En sådan hade troligen inte gått igenom, men den hade inneburit en viktig markering, och satt frågan högt på dagordningen. Nu stoppades omröstningen. Den andra möjligheten, som verkar ha fintats bort efter påtryckningar från Obama själv, var för

slaget att ge de amerikanska delstaterna chansen att gå före och införa heltäckande delstatsliga sjukförsäkringar. Ungefär som det gick till då Kanada steg för steg införde sin statliga sjukförsäkring.

En hel del återstår innan vi vet med säkerhet hur det slutliga förslaget blir. Den amerikanska senaten, av tradition mer konservativ, ska också väga in med sitt förslag. Vita Huset, som varit högst drivande i att vattna ur sjukvårdsreformen till meningslöshet, kommer att fortsätta med det. Gårdagens omröstning visar återigen med all önskvärd tydlighet hur hårt uppbundna amerikanska liberala politiker är av de företag som profiterar på mänsklig olycka.

Bra att "sanningsrörelsen" kommer under lupp

Jag missade den första delen av TV4:s dokumentär om "sanningsrörelsen" om 9/11. Ser fram emot nästa del på söndag. Jag har märkt att den har en hel del "true believers" här i Sverige också. Och det är väl inte så konstigt. Busheran var djupt traumatiserande, inte bara för USA utan för hela världen. Bevisat samvetslösa manipulatörer som Karl Rove, republikaneras onde spin doctor, använde alla fula trick i boken för att sälja in två vansinniga krig hos den amerikanska allmänheten och omvärlden, och säkra det republikanska partiets maktmonopol genom ett omfattande maktmissbruk.

Att Rove fortfarande inte ställts inför rätta, trots bevisen för att han manipulerade
den amerikanska rättsapparaten för politiska fördelar, är ett dåligt tecken för framtiden. Men låg han och Bush också bakom terrorattackerna i New York och mot Pentagon? Sanningsrörelsen påstår det, med den sortens vitglödgande trosvisshet som annars brukar återfinnas i religiösa sekter. För att bevisa sin sak anför man en mängd svåröverskådliga tekniska argument, och en hel del spekulativt konspirationsteoretiserande. För att kunna ta ställning till teknikaliteterna krävs det examina från naturvetenskapliga utbildningar som jag misstänker att inte bara jag, utan också sanningsrörelsens anhängare saknar. Det spekulativa konspirationsteoretiserandet krävs det däremot inte högskoleexamina för att avfärda. En skopa sunt förnuft räcker rätt långt. Noam Chomsky drar en lans för det sunda förnuftet i videoklippen här nedanför:

 

  • Uppdatering: Tydligen har "sanningsrörelsen" lyckats få med minst en riksdagsman på vagnen. Egon Frid (v) tar i ett blogginlägg avstånd från rörelsen och betackar sig för att bli använd som någon slags galjonsfigur. Liknande saker har hänt i USA, där en av Obamas politiska rådgivare tvingats bort från sin post av en smått hysterisk mediakampanj efter att ha skrivit på ett upprop för en ny sanningskommission om 9/11. Att gå till botten med saker och ting låter ju som ett vällovligt syfte. Men frågan är om det finns så många stenar kvar att vända på här.

Obama vacklar om sjukvårdsreform - kan man nånsin lita på en liberal?

Det var nog fler än jag, som i vanliga fall ser mig som en inbiten realist när det gäller politik, och speciellt då amerikansk sådan, som lät sig förföras av Barack Obama. Vi hoppades på något nytt efter 8 år av vansinne och krigshets under Bushregimen. Nya, varmare vindar från världens mäktigaste land, som skulle tina upp den midvinterkalla politiska debatten även här i Europa. En afroamerikan, som beskrivits som ovanligt proggressiv (vänster) för att vara amerikansk toppolitiker, i rollen som världens mäktigaste man. Kanske - kanske - kanske skulle han inte bara sväljas hel av Washingtons politiska maskineri och spottas ut som en slätstruken högerliberal a la Bill Clinton.

Sedan dess har det runnit vatten under broarna. Kriget i Afghanistan har eskalerat. Bombräderna i Pakistan fortsätter. Det är fortfarande oklart om någon av Bush-regimens superskurkar kommer att åtalas för maktmissbruket, den folkrättstridiga tortyren av krigsfångar, manipulerandet av information för att rättfärdiga Irak-kriget. Wall Street har roffat åt sig många många miljarder av skattebetalarnas pengar, och gratulerat sig själva med nya astronomiska bonusar och fallskärmar. Fackföreningsrörelsens förhoppningar om att den nya liberala majoriteten i Washington skulle rösta för ett lagförslag som gör det lättare att bilda fackklubbar verkar vara på väg att grusas. Efter många svek och halvmesyrer börjar USAs proggressiva, de som bar fram Obama till presidentposten, mullra.

Just nu utkämpas en politisk batalj i USA som med rätt stor säkerhet kommer att bli avgörande för Barack Obama. Hans parti, demokraterna, har en reformering av det amerikanska sjukvårdssystemet som sin viktigaste profilfråga. Det är lätt att förstå. USA har, till skillnad från övriga industrialiserade välfärdsstater, ett privat sjukvårdssystem där medborgarna tvingas köpa sjukvårdsföräkringar av privata försäkringsbolag, istället för att som i exempelvis Sverige, staten garanterar alla medborgare rätt till sjukvård. De enda som täcks av en statlig försäkring i USA är de som det privata systemet inte vill ha; riskgruppen äldre och de allra fattigaste (alltså de som skulle ligga ett privat försäkringssystem alltför mycket till last). 47 miljoner amerikaner har ingen sjukvårdsförsäkring alls.

Resultatet av att överlåta det grundläggande mänskliga behovet av sjukvård till marknadskrafterna är en riktigt skräckhistoria. Förutom det omänskliga i att en så pass stor andel amerikaner helt saknar sjukvårdsförsäkring och alltså faktiskt riskerar att dö utan vård om de blir sjuka, så är systemet ett gigantiskt ekonomiskt slöseri. USA spenderar 16 procent av sin BNP på sjukvård. Det är ungefär en tredjedel mer, upp till dubbelt så mycket som jämförbara länder, som exempelvis Sverige med vår offentliga, skattefinaniserade sjukvård. WHO rankar det amerikanska sjukvårdsystemet på 37:e plats i världen, efter Costa Rica men innan Slovenien. Smaka på den; världens rikaste land har alltså en sjukvård som ligger på samma nivå som några av världens fattigare bananrepubliker. Att sedan de privata sjukförsäkringsföretagen gör sitt bästa för att förhindra att människor med svåra sjukdomstillstånd ens kommer in i systemet (de kostar för mycket) och letar varje ursäkt för att kasta ut redan betalande kunder om de blir sjuka, är droppen som får bägaren att svämma över för många amerikanare.

I de flesta andra länder skulle den här situationen vara så uppenbart ologisk och inhuman
att politikerna skulle känna sig tvingade att göra något. Exempelvis införa ett system där staten erbjuder alla medborgare en sjukvårdsförsäkring. Men USA är inte som alla andra länder. Obama uttalade sig tidigare i sin politiska karriär för ett så kallat "single-payer"-system. Alltså en offentlig sjukvårdsförsäkring för alla. Men har med tiden tvingats backa från detta med hänvisning till att det inte anses realistiskt att i ett slag avskaffa hela den penningstarka privata sjukförsäkringsbranschen. Istället utlovade han en reform med en "public option", en möjlighet för medborgarna att själva om de så ville välja bort de privata föräkringsbolagen och köpa in sig i en offentlig försäkring. En offentlig försäkring skulle, var argumentet, tvinga de privata försäkringsbolagen att sänka sina avgifter. De senaste veckorna verkar Obama och demokraterna vara beredda att backa även på den punkten.

Under några veckor av intensivt kampanjande från den amerikanska dårpippihögern har Obama jämförts med Hitler, rykten om "dödspaneler" som ska skicka alla improduktiva medborgare till avrättning har florerat och länder med offentlig sjukvård, som Storbritannien och Kanada, har beskrivits som misär och elände.


Ett lågvattenmärke (men knappast det lägsta) satte en högerskribent i tidningen Investment Business Daily, när han menade att Stephen Hawkins, den briljante fysikern med ett paralyserande handikapp, aldrig hade överlevt om han bott i Storbritannien:

"People such as scientist Stephen Hawking wouldn't have a chance in the UK, where the National Health Service would say the life of this brilliant man, because of his physical handicaps, is essentially worthless."

Detta gjorde många, inte minst Hawkins själva något förbryllade, eftersom han levt hela sitt liv i Storbritannien; han påpekade i ett svar;

"I wouldn't be here today if it were not for the NHS. I have received a large amount of high-quality treatment without which I would not have survived."

Farsartat och tragikomiskt, javisst. Men det säger också något om hur den konservativa högern arbetar. Eftersom fakta och verklighet aldrig står på högerns sida får man arbeta med andra metoder för att stoppa samhällsförbättringar; lögner, rykten och smutskastningskampanjer. Det tragiska är att många av de människor som protesterar mot en sjukvårdsreform i USA själva är lågavlönade och lågutbildade, och alltså i högsta grad skulle tjäna på ett systemskifte och en offentlig sjukvård.

De kommande veckorna kommer att visa om de amerikanska liberalerna
har den ryggrad och den politiska övertygelse som krävs för att återigen vrida tillbaks debatten till sakfrågorna. Man har folkopinionen på sin sida, man har majoriteten i parlamentet och man har en president i Vita Huset som drev sjukvårdsreform som en av sina viktigaste valfrågor. Om demokraterna och Obama kapitulerar i denna strid mot de rika privata försäkringsföretagens lobbiyster och den vansinnga skräckpropagandan från den yttre högerflanken får vi återigen anledning att fråga oss; kan man någonsin kan lita på en liberal?


Gog och Magog - Bushs heliga krig i Irak

Den förre amerikanska presidentens blodiga krig i Irak, som tidningen Lancet beräknade ha kostat 654965 människoliv 2006, kanske inte bara handlade om att roffa åt sig Iraks olja, trots allt. Den före detta franske presidenten Jaques Chiraq uppger att George W Bush i ett telefonsamtal berättat för honom om sina religiösa motiv till att inleda invasionen av Irak.

Den förre amerikanske presidenten ansåg att Gog och Magog, två mystiska och ondskefulla väsen beskrivna i Bibelns uppenbarelsebok och i Gamla Testamentet, härjade i mellanöstern. Enligt de bibliska profetiorna kommer Gog och Magog att samla arméer för krig mot Israel, och Gud kommer att förgöra dem med himmelsk eld. Bush berättade för Chiraq att han såg sig som utvald för att utföra Guds arbete och leda den heliga striden mot övernaturlig ondska i mellanöstern. Det argumentet bet emellertid inte på Chiraq, som oroades över George Bushs fanatiska religiösitet.


Jesse Jackson nails it!

Den radikale amerikanske pastorn Jesse Jackson, en gång på god väg att knipa Demokraternas presidentnominering, levererar en svidande kritik av den kapitalistiska modellen för globaliseringen i en artikel i Huffington Post:

"GM got $15.4 billion on loans from taxpayers, with billions more to come. Yet, GM plans to move double the amount of jobs and manufacturing abroad. We didn't bail out GM so it could profit from moving more jobs to low wage markets abroad.

If we force workers to renegotiate labor agreements, we must also renegotiate trade agreements. There is a tremendous imbalance in the formula. We've globalized capital, without globalized rules, without globalizing worker's rights, environmental rights, women and children's rights."

USA är, precis som många andra västländer, på väg att avindustrialiseras,
när allt fler jobb i tillverkningsindustrin flyttar utomlands till låglöneländer. Välbetalda jobb med någotsånär drägliga arbetsförhållanden omvandlas till slavarbete för småslantar. Det är såklart ingen slumpmässig utveckling, utan ett direkt resultat av att en specifik form av globalisering, modellerad efter nyliberala idéer, där enbart kapital och företag garanteras universella rättigheter, och arbetarnas kamp för bättre villkor hela tiden motarbetas systematiskt. Kapitalistiska företag drivs ständigt av jakt på ökad vinst och hårdare utnyttjande av arbetskraften. Till detta kommer ett accelererande överutnyttjande av naturresurser och miljö.

Jag har aldrig gillat ordet "globaliseringsmotståndare".
Det är en beskrivning som högern, kapitalisternas springpojkar, vill kleta på alla de som kritiserar den hårdhänta kapitalistiska världsordning som de skapat de senaste 20-30 åren. I själva verket är motståndet mot att storföretagen ska kunna begå rovdrift på människor och miljö i högsta grad globalt. Frågan som vi måste ställa oss är inte om vi behöver globalisering eller inte, utan vilken slags global utveckling som vi vill se - en som ger morötterna åt storföretagen och piskan åt vanliga människor? Eller en som gynnar oss alla?