Det gav inte mersmak, men väl blodsmak, Obamas tacktal i Oslo. Välartikulerad och retoriskt skicklig som alltid lade Nobelpristagaren fram sina argument för varför USA har rätt att kriga, i fredens namn. Jag misstänker att jag snart kommer att börja avsky den där väloljade tungan, som först kändes som en skön omväxling efter åtta års gutturala läten från George W Bush.

En skicklig propagandist, sympatisk och resonerande, är en så mycket effektivare ledare för krigsmaskinen USA än en halvkorkad Texascowboy. Det kan ju vara en anledning till att Obama inför presidentvalet mottog större kampanjdonationer från Wall Street och andra amerikanska maktcentra än motkandidaten John McCain. Han är en tvålfager posterboy för det amerikanska imperiet som talar om dialog och mänskliga rättigheter. För att sedan fortsätta med Bushs och de neokonservativas folkrättsvidriga krig och rövknullande av allt vad rättstat och internationella konventioner heter. En bonus är såklart att han desarmerar den kritik som Demokraterna framförde mot Bushs krig, tortyrcentraler och kidnappningar. För inte bara den amerikanska ultrahögern jublar över innehållet i Obamas Nobeltal, som de ser som ett erkännande av att de trots allt hade rätt hela tiden. Även amerikanska liberaler lockas av sirensången om "krig mot ondskan". Den amerikanske bloggaren Glenn Greenwald kommenterar:

"It's not just Republicans but Democrats that are now vested in -- and eager to justify -- the virtues of war, claims of Grave Danger posed by Islamic radicals and the need to use massive military force to combat them, indefinite detention, military commissions, extreme secrecy, full-scale immunity for government lawbreaking, and so many other doctrines once purportedly despised by Democrats but now defended by them because their leader has embraced them."

Efter ett år av Obama vid rodret i världens mäktigaste land börjar dimmorna lätta och det står allt klarare vad han står för. "Change we can belive in" var slagordet under presidentvalskampanjen. More of the same blev vad amerikanerna fick. På punkt efter punkt har Obamaministären först vacklat och sedan svikit.

• Wall Street slapp, som Rolling Stones Matt Taibbi påpekar, regleras och reformeras, och kan nu fortsätta precis som om kraschen för ett år sedan aldrig hänt. Inte konstigt med tanke på att Obamas ekonomiska team är direktrekryterat just från Wall Street, Goldman Sachs,och Citigroup, och var direkt ansvariga för att kraschen inträffade.
• Den militära ockupationen av Irak fortsätter. Kriget i Afghanistan utvidgas, och smittar av sig på Pakistan.
• Ingen från Bushadminstrationen ställs inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter och grova grundlagskränkningar.
• Sjukvårdsreformen har havererat och blir i praktiken en kupp mot det merikanska folket begången av de privata sjukförsäkringsbolagen.
• Förslaget om att stärka de hårt pressade fackföreningarnas möjlighetere att organisera sig har dribblats ut i periferin. Listan kan göras längre.