Den latinamerikanska vänsterns kamikazeprojekt - stödet till några av arabvärldens värsta diktatorer, i den allt överskuggande antiimperialismens namn - skrev jag om igår. Det jag hade missat då var det senaste självmålet: Hugo Chavez försvar av den blodbesudlade syriska diktaturen. Den syriske diktatorn Bashar Assad kallar Chavez för "broder" och "en stor humanist". Demokratirörelsen i landet avfärdas som "utländsk intervention".
Värre än så här kan det inte bli. Den syriska diktaturen är på alla sätt avskyvärd. Fråga invånarna i staden Hama, som 1982 bombades sönder och samman av den nuvarande diktatorns far, som straff för att ha satt sig upp mot hans envälde. Enligt syriska människorättsorganisationer mördades 40000 människor. Eller fråga de drygt 400 som mördats de senaste veckorna när de krävt demokrati och mänsklliga rättigheter. I Hugo Chavez värld är diktaturens offer inte vatten värda. Alla mordiska diktatursvin är hans vänner - bröder till och med - förutsatt att de är en nagel i ögat på USA. Demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter har ingen plats i ekvationen överhuvudtaget. Det är bara Imperiet mot Chavez som gäller.
Att inte alla inom den venezolanska eller latinamerikanska vänstern delar hans, Fidel Castros och Daniel Ortegas svartvita och hjärtlösa världsbild är en klen tröst just nu. Det hårdföra gardet är de enda som ges utrymme i massmedia, förmodligen för att tjäna som avskräckande exempel. Och avskräcka lär de nog göra. När diktaturerna väl rasat ihop så har väl ingen vettig arab den minsta lust att titta över Atlanten mot Latinamerika för allierade. Och det är tragiskt, eftersom de nya demokratiska arabländerna i mångt och mycket kommer att ha samma utsatta och obekväma förhållande till den amerikanska supermakten som Hugo Chavez Venezuela och de andra länderna i Latinamerika. Det borde bädda för en naturlig allians. Men Chavez och hans kumpaners urbota dumhet spelar här deras värsta fiende USA rakt i händerna. Och för de i väst som länge suttit på gärdsgården och inte kunnat bestämma sig för vad de egentligen tycker om Hugo Chavez, som jag själv, så kan nog de återkommande självmålen våren 2011 bli droppen som får glaset att rinna över.
esinformationsNämnden vänder blicken mot Colombia, och gillar det den ser. Kritvita karibiska stränder. Smaragdgröna bergsmassiv. Ekonomisk potential. God infrastruktur. Och förstås, en stabil demokrati. Landet styrs av den käre ledaren Alvaro Uribe, vars "tuffa program" för att komma tillrätta med knarkbaroner och gerillor gett resultatet att landet nu är "stabilare". Folkets stöd för den käre ledaren är "massivt". Och den käre ledaren har en "hederlig framtoning". Undrar om det finns två länder i regionen som bägge heter Colombia? För det Colombia jag känner till stämmer illa med den bild som Anders Bolling fantasifullt målar upp. När det gäller mänskliga rättigheter är landet Latinamerikas sorgebarn. Världens farligaste ställe att vara fackligt aktiv på. Människorättskämpar och andra aktivister mördas i drivor av såväl regeringens styrkor som paramilitära grupper, ofta med anknytning till regeringen. På 80- och 90-talet utraderades vänsterpartiet Unión Patriotica av en mängd riktade politiska mord, med avsändare regeringen och paramilitären. Upp till 5000 av partiets aktivister och politiker beräknas ha fått sätta livet till. Den pågående militära konflikten mellan regeringen, gerillorna och paramilitärerna har lett till enorma flyktingströmmar inom landet. 3,5 miljoner colombianer har drivits från sina hem. Sexuellt våld riktat mot kvinnor och barn är vanligt förekommande. Colombia är ett viktigt fotfäste för USA i regionen, olyckligtvis. Under täckmanteln "Plan Colombia" som påstår sig vilja bekämpa knarkandeln, expanderar USA sin militära närvaro. Den nuvarande amerikanske presidenten vill bygga sju nya baser i landet. Colombias knarkbaroner, förmodligen allierade med regeringen, oroar sig nog mindre för vad den militära upptrappningen kan innebära än Colombias grannländer, däribland Venezuela.
Den hederlige Uribe själv har en historia av nära kontakter med knarkmaffian, inte minst den ledgendariske kokainkungen Pablo Escobar och hans Medellinkartell. Ett nyligen släppt amerikanskt underrättelsedokument listar Uribe som en av Colombias viktigare knarkhandlare på 90-talet. Hans adminstration och politiska allierade har också varit indragna i en långlivad politisk skandal rörande samröre med paramilitära grupper. Förra året blev det känt att Colombias säkerhetstjänst länge spionerat på oppositionella grupper, politiska aktivister, människorättskämpar och fackföreningsmedlemmar och läckt information om dessa till paramilitära grupper. Andra höljdpunkter att minnas från hederlige Uribes presidenttid är militärens flinka användande av "falsos positivos", alltså att döda oskyldiga civila och klä upp dem i gerillaoutfit. DNs utrikesredaktion, visserligen med en historia av urspårningar, verkar den här gången helt ha irrat bort i en parallellvärld av dumpropaganda. Den liberala utrikespolitiska kompassen fortsätter snurra hej vilt. Om Colombia och Alvaro Uribe kan man säga mycket. Men "stabilt", "demokratiskt" och "hederlig" är inte de ord som först formar sig på tungan.
Jonas Sjöstedt har varit på Kuba och skriver ett läsvärt resereportage om sina intryck. Jag har också besökt landet, och jag kan bara instämma. När jag var där var läget som värst; Sovjetunionen hade nyss brakat ihop, och med den större delen av den kubanska ekonomin, som var helt beroende av handeln med Östblocket. Landet var fattigt, men på ett annat sätt än grannländerna. Jag såg ingen som svalt eller verkade undernärd, men heller ingen som såg ut att ha det alltför gott ställt. Inga tiggare på Habanas gator, men väl många som ville be om den ena eller andra tjänsten. Och "flickan i Habana", den prostitution som en gång drog vallfärdande amerikanska turister till ön, fanns återigen på sin post. Filmen "Fresas y Chocolate" (Jordgubbar och Choklad), hade precis släppts, och med den började en diskussion om homosexualitet ta fart i det kubanska samhället, som tidigare haft en repressiv hållning till den "borgerliga dekadensen".
Kubanerna är ett välutbildat folk, som vet tillräckligt mycket om omvärlden för att inse att den samhällsmodell de lever i har sina fördelar. Jag delar Sjöstedts uppfattning att anledningen till att den kubanska regimen kunnat klamra sig fast vid makten när andra svepts bort är att den har ett förhållandevis starkt stöd. Om det är en majoritet av det kubanska folket som backar upp bröderna Castro och kommunistpartiet är omöjligt att veta, eftersom inga val där olika partier får delta hålls, yttrandefrihet inte råder och pressfriheten är ett skämt. Kuba är till exempel en av deltagarna i Hugo Chavez mediaprojekt teleSur, en panamerikansk nyhetskanal med material från hela regionen. Men på Kuba sänder kanalen i en hårt censurerad form, där bara utvalda nyheter passerar det ideologiska filtret. Den kubanska bloggosfären har fått sig ett uppsving och blir ett sätt att komma runt censuren, men som Sjöstedt påpekar är internet inte i var kubans hand, vilket såklart passar den kubanska regimen som hand i handske. Kritiska bloggare, som GeneracionY, har trakasserats. Delar av vänstern har tyvärr en trist historia av att se mellan fingrarna med det auktoritära politiska styret på Kuba och bara framhålla utvalda bitar. En del lånar sig till och med till att sprida regimens propagandalögner öppet, som att det kubanska systemet skulle vara demokratiskt, till och med mer demokratiskt än riktiga parlamentariska demokratier.
Lyckligtvis är vänsterpartiet klokare än så, och kompromissar inte med demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba. Den vänstervåg som svept genom Latinamerika på senare år har visat att det scenario som bröderna Castros försvarsadvokater använder som ursäkt för fortsatt enpartidiktatur, att USA kan manipulera och köpa sig till önskat resultat i demokratiska val, inte behöver inträffa. Den kubanska enpartistaten framstår alltmer som en anakronism i en omgivning där demokratiska vänsterregeringar väljs av solida folkliga majoriteter. Det som inte var möjligt för 30 år sedan, då USAs dödsskvadroner härjade som värst och fascister och militärjuntor styrde på Washingtons mandat. Obama har för närvarande uppmärksamheten riktad åt annat håll, även om den gamla klåfingrigheten då och då gör sig påmind, nu senast i Honduras. Det är vänsterns ansvar att trycka på för demokratiska reformer på Kuba. Om landet moderniseras och öppnas kan de positiva sidorna av den kubanska modellen räddas för framtiden. Alternativet; fortsatt enpartistyre och politiskt förtryck, kommer förr eller senare att leda till ett sammanbrott, och förmodligen får landet då smaka på samma nyliberala chockdoktrin som skapade sociala härdsmältor i Östeuropa och Ryssland efter kommunismens sammabrott.
Det är snårigt att försöka skaffa sig en balanserad bild av vad som händer i Venezuela. Hugo Chavez har blivit det nya jourhavande kommunistspöket, när Fidel Castro blivit för gammal och sjuk för att skrämmas. I svenska (borgerliga) media får vi, som Kajsa Ekis Ekman skrev nyligen en väldigt selekterad och sönderhackad bild av en president som gormar om hur länge venezolanerna får duscha, vill förbjuda Barbie och läxar upp privata företag som tillverkar fel produkter. De goda sidorna, den minskade fattigdomen, kampanjerna mot analfabetism, för bättre sjukvård, den ekonomiska utvecklingen, förtigs.
Inte heller vänstermedia och bloggare verkar alltför sugna på att ta i den heta potatisen Venezuela, med några få undantag. Det är inte så konstigt. Vänstern har blivit bränd tidigare då man stött rörelser i tredje världen som sagt sig stå för rättvisa, frihet och nationellt självbestämmande men som när de kommit till makten snabbt om ovandlats till auktoritära härskare, inte mycket bättre än de förtryckare de störtade.
Ett problem är såklart att det är vansinnigt svårt att skaffa sig en heltäckande bild av politiska skeenden i land på andra sidan jordklotet. När informationen dessutom filtreras och vinklas så hårt som den gör i svenska medier är kanske det lättaste att bara rycka på axlarna och tänka; "nåja, det visar sig väl vem som hade rätt så småningom". Jag brukar passa på när jag träffar en livs levande venezolan att ställa lite försynta frågor om läget i hemlandet. Den bild jag fått då är såklart mycket mer nyanserad än både Chavez officiella retorik och den programmatiskt förlöjligande/hätska mediabilden.
Den här veckans nyhet var, förutom att Chavez inte gillar Barbie, att Venezuela stängt avflera TV- och radiokanaler som vägrat sända statliga kommunikéer, vilket de enligt en lag om "socialt ansvarstagande i media" är tvingade till. Den största av dessa RCTV, har varit en aggressiv kritiker av Hugo Chavez och hans regering, och stödde, liksom flera andra av de stationer som stängts, statskuppen 2002.
Det är såklart alltid djupt problematiskt när regeringar går in och försöker kontrollera massmedia. Det kan förhoppningsvis alla vara överens om. Taket måste vara högt inom journalistiken, och massmedia måste kunna fullgöra sitt uppdrag; att granska makten, utan cencur eller självcensur. Börjar man vandra ner den väg som börjar med ett fåtal stängda oppositionskanaler är risken inte obetydlig att man slutar i något som liknar den kubanska, hårt kontrollerade politiska modellen. Vilket vore vägs ände för den venezolanska socialismen, som gett så många latinamerikaner nytt hopp. Men jag är såklart också medveten om helhetsbilden. Det ÄR en allvarligt försvårande omständighet att venezolanska högermedia stödde det USA-sponsrade försöket att krossa den venezolanska demokratin i en statskupp, och i flera fall fortsatt med försöken att underminera en demokratiskt vald regering med smutsiga metoder. Rena lögner och personangrepp som får det mesta att blekna vid en jämförelse är standardammunition för de som vill få bort Chavez till varje pris. Frågan är vilket annat land som skulle tolerera massmedia som aktivt agiterat för en statskupp, eller uttalar att regeringschefen kommer att hängas upp och ner, som Mussolini i Italien? I Venezuela är statskupp knappast ett hypotetiskt scenario. USA lyckades nästan 2002, och fler försök har förekommit sedan dess. Inte heller är yttrandefriheten kvävd i landet. Vid en snabb googling hittar man en mängd regimkritiskt material på olika nyhetssidor, med frän kritik av ett slag som skulle vara omöjlig i enpartidiktaturer, vi behöver inte gå längre än till Kuba. En stor majoritet av venezolanska massmedia är privata, och rapporterar efter enligt huvud. Vänsterregeringen har å sin sida satsat hårt på att skapa alternativa mediakanaler till folket, inte minst teleSUR, ett regionalt nätverk som sänder i flera länder i Latinamerika, (däribland Kuba i hårt redigerat format).
Istället för att attackera sina fräna kritiker i borgerliga media med lagstiftningsvapnet borde Chavez snickra vidare på denna alternativa strategi. Ge de statliga kanalerna ett genuint public service-uppdrag, att erbjuda kvalitetsnyheter utan något som helst politiskt filter (i vilken mån det är möjligt kan man ju alltid diskutera). Människor är inte dummare än att de känner igen propaganda, oavsett om den kommer i höger- eller vänsterförpackning. I det långa loppet har Venezuela allt att vinna på att den överpolitiserade slaskjournalistiken ersätts av en nyanserande och saklig yhetsrapportering.
Och även om högermedia fortsätter vara osakliga, hatiska och antidemokratiska, hur mycket av ett hot kan de faktiskt utgöra? Chavez och hans politiska rörelse har återvalts gång på gång, i val som ingen observatör haft något att invända mot. Detta trots alla hatkampanjer. Så länge politiken gynnar vanligt folk och lyfter dem ur fattigdom och analfabetism så har Chavez ett övertag som ingen borgerlig mediakanal kan ta ifrån honom.
USA har helt stulit showen. Man såg snabbt till att ta kontroll över flygplatsen, och därmed vem och vad som kommer och går. Det första man gjorde var att flyga in mängder av soldater, med motiveringen att säkerhetsläget kräver massiv militär närvaro. Det motsägs av hjälparbetare på plats som istället menar att den snabba militariseringen trängt undan humanitär hjälp. Bland annat har plan med förnödenheter tvingats vända. Frågan är hur många liv som kunnat räddas om mindre soldater och mer räddningspersonal satts in snabbare? SVTs försiktige utrikeskommentator Bo Inge Andersson skrev för några dagar sedan:
Den svaga regeringen Preval som regerat landet sedan USA för andra gången kastade ut den populära och radikale presidenten Aristide 2004 sägs nu gömma sig på den USA-kontrollerade flygbasen. Aristide säger sig från sin exil i Sydafrika vilja återvända och dra sitt strå till stacken i återuppbyggnaden. Men så länge USA kontrollerar flygplatsen kan han nog glömma det.
Jag skrev i ett tidigare inlägg om varför Haiti är så erbarmligt fattigt och totalt oförmöget att hantera en humanitär kris som denna. USA har med sin envisa klåfingrighet krossat alla försök till verklig självständighet genom stöd till diktatorer, avsättande av presidenter med fattigdomsbekämpning på agendan och påtvingande av nyliberala ekonomiska doktriner som bara förvärrat läget. Aftonbladet kultur har idag en högintressant artikel som spinner vidare på temat:
Och som om inte situationen vore tillräckligt eländig redanså ifrågasätts nu också hjälporganisationernas roll. De är mediakåta och armbågar sig fram som konkurrerande storföretag för att framställa just sig själva som den ledande i hjälparbetet, vilket skapar kaos på plats. Så går det när man överlåter livsviktiga samhällsfunktioner på privata intressen.
Om jordbävningen på Haiti tänkte jag inte skriva. Ingen har väl vid det här laget kunna missa att det pågår en humanitär katastrof av episka proportioner på den karibiska ön. Behovet av hjälp utifrån är skriande, hör vi. Men hur kommer det sig att ön har så dåliga förutsättningar att ta hand om de sina när katastrofen slår till? Den historien berättas vad jag hört inte i media, på sin höjd en kommentar om den extrema fattigdom som råder.
Democracy Now tog i den heta potatisen i sin sändning igår, och påpekade bland annat att Haitis offentliga sektor krympts till den av nyliberaler föredragna storleken, den som kan dränkas i ett badkar. Landet har blivit helt beroende av en uppsjö biståndsorganisationer utifrån, som säkerligen drivs av ett gott uppsåt i sin verksamhet. Men när katastrofen slår till har dessa organisationer som högsta prioritet att se om sitt eget hus och egna anställda. I deras frånvaro, och i frånvaron av en fungerande stat, lämnas öns invånare i sticket.
Haiti har en smutsig historia, som dock är informativ för den som är intresserad av att förstå hur vår värld fungerar. Som första land i Latinamerika att slå sig fri från kolonialismen, och första land i regionen att avskaffa slaveriet, har man alltid varit en nagel i ögat på Frankrike och USA. Franrike krävde att de forna slavarna skulle ersätta sina slavherrar ekonomiskt för "kostnaderna" deras frihet innebar, vilket är en av förklaringarna till den rådande fattigdomen. USA var å sin sida rädd för att de egna slavarna skulle inspireras av de svarta haitiernas frihetskamp, och har även efter det egna slaveriets avskaffande stött en rad brutala diktatorer på Haiti, varav dynastin Duvalier: "Papa Doc" och "Baby Doc" väl är de mest kända. I nutid har USA varit inblandat i två kupper mot Haitis förre president; Jean-Bertrand Aristide, som var lite för radikal för att falla Washington i smaken. Bland annat motsatte han sig den privatisering av landets statliga företag som USA krävde, och var inte heller i övrigt beredd att slaviskt följa den nyliberala så kallade "Washingtonkonsensus", det ekonomiska program som skapat massfattigdom på den latinamerikanska kontinenten, men fantastiska affärsmöjligheter för amerikanska företag. 2004 flögs Aristide iväg till Afrika under pistolhot, eskorterad av amerikanska soldater och befinner sig fortfarande i exil. Och landet förblir ett av Latinamerikas verkliga sorgebarn, som nu har ytterligare en anledning att sörja. Kanske ändå jordbävningskatastrofen kan leda till något positivt om omvärlden får upp ögonen för vilka skador den mångåriga tortyr man utsatt landet för orsakat.
Kolla in Democracy Nows program om Haiti, där sägs det som du inte får höra i mainstreammedia:
Det bojkottade och kosmetiska valet i Honduras, där de två av högeretablissemanget godkända kandidaterna båda stödde militärkuppen mot Manuel Zelaya, innebar inte slutet för det politiska våldet i landet, om nu någon trott det. Tvärtom har det trappats upp. Medlemmar i motståndsrörelsen mot militärkuppen utsätts för hot, våld, tortyr och politiska mord och den demokratiskt valde presidenten Zelaya är fortfarande belägrad på Brasiliens ambassad. Den sjunde december sköts sex personer, medlemmar i motståndsrörelsen, ner på öppen gata i huvudstaden Tegucigalpa. Gärningsmännen var maskerade och körde en van utan regisstreringsnummer. En kvinna, 32-åriga Wendy Molina, överlevde attacken genom att spela död.
En vecka senare, den 13 december, mördades HBT-aktivisten och motståndsmannen Walter Tronchez. På väg hem sköts han i bröstet och avled senare på sjukhuset. Tronchez hade redan tidigare fått veta att han stod på kuppregimens dödslista, och skrev i ett brev några dagar före sin död:
"As a revolutionary I will be today, tomorrow and forever on the front lines of my people, all the while knowing that I may lose my life" Det politiska våldet riktat mot HBT-aktivister har också mångdubblats sedan Manuel Zelaya avsattes i juni. Bara det senaste halvåret har lika många homo-bi och transexuella dödats som under de tidigare fem åren: 18. Extra grymt våld har riktats mot de transexuella offren.
Som trogna läsare kanske minns så skrev jag för några månader sedan om att folkpartiet och centern genom den liberala internationalen samarbetar med Roberto Micheletti, den hondurensiske fascist som organiserade militärkuppen som avsatte Manuel Zelaya och blev startskottet för det pågående politiska våldet riktat mot oppositionen och den oberoende pressen. Inte nog med det, internationalens ordförande, holländaren Hans van der Baalen kallade kuppen "an enormous and brave action in favor of democracy". Som tack för krossandet av demokratin i Honduras belönades Micheletti av sina liberala vänner med att utnämnas till vice ordförande i den liberala internationalen.
Att våra svenska "liberaler" samarbetar med latinamerikanska fascister har uppenbart inget nyhetsvärde för mainstreammedia, att döma av den öronbedövande tystnaden. De är väl för upptagna med väsentligheter som slöjförbud, kungafamiljen och Tiger Woods.
Arbetaren och Motbilder uppmärksammar det jag skrivit om tidigare,centern och folkpartiets samarbete med den hondurensiska kuppmakaren Roberto Michelettii den liberala internationalen. Folkpartiets internationelle sekreterare försöker släta över det hela i en kommentar till Arbetaren, men hänvisar samtidigt till den groteskt vinklade resolution som internationalen antog i Kairo, som anklagar president Manuel Zelaya för "grundlagsbrott" och ger sitt stöd till valet på söndag. "Grundlagsbrottet" i fråga bestod i att Zelaya ville utlysa en rådgivande folkomröstning för att ta reda på vad de hondurensiska väljarna anser om tidsbegränsade mandatperioder för presidentämbetet. Och valet liberalerna hoppas ska legitimera Michelettis militärkupp ska alltså genomföras i ett land där den politiska oppositionen förföljs, arresteras och torteras, regimkritiker och journalister mördas och presscensur råder. Den politiska oppositionen i Honduras har uppmanat till valbojkott, och omvärlden ska såklart inte heller erkänna val som genomförs under dessa omständigheter. Tyvärr har USA under Obamas vacklande regim svängt från att kräva att Zelaya ska återvända som villkor för att erkänna valets legitimitet, till att som det ser ut nu gå med på vad som helst som Michelettis kuppregim föreslår. På hemmaplan skyller de bekvämt på republikansk utpressning.
Som jag skrev nyss så samarbetar folkpartiet och centern med de ansvariga för militärkuppen i Honduras genom den liberala internationalen, som nyss valde kuppmakaren Micheletti himself till vice ordförande. Sajten makthavare fyller på med mer information: Jan Björklund och Maud Olofsson har av sina partier utsetts till de svenska representanterna i internationalens presidium, vilket innebär att de är kollegor till den hondurensiske kuppmakaren. De svenska folkpartisterna representerades på mötet i Kairo, där Roberto Micheletti valdes till vice ordförande, av Birgitta Ohlsson, Carl B Hamilton och Olle Schmidt. Ohlsson skriver på sin blogg att "demokratifokus" ska vara målet för svensk utrikespolitik. Man kan ju undra vad det innebar för hennes, och de övriga folkpartisternas agerande i Kairo. Anser de, liksom internationalens ordförande, att Micheletti är en sann demokratisk hjälte?
Folkpartiets internationella sekreterare Fredrik Svenssson verkar iallafall inte dela den liberala internationalens ordförandes entusiasm, och uppger att han "inte skulle bli förvånad" om folkpartiet framöver agerar mot kuppmakaren. När de fått tid att fundera igenom om det är i strid med liberala principer att avsätta en demokratiskt vald president, terrorisera och mörda den politiska oppositionen och censurera och hota den fria pressen?
Om det här stämmer så är det väldigt goda nyheter. Kuppförsöket mot Honduras president Manuel Zelaya fick nog fler än mig att minnas hur det gick till på den gamla onda tiden. För inte särskilt länge sedan var Latinamerika en kontinent styrd av militärjuntor och fascister. Beväpnade till tänderna av USA, som vänligt nog utbildade regimernas torterare på "School of the Americas", såg man till att hålla alla folkliga, demokratiska rörelser kort. Oftast genom att mörda eller tortera den som uttryckte farliga samhällsomstörtande tankar som att folket ska ha inflytande över politiken. Läget har förbättrats de senaste åren. Medan USA haft händerna fulla av Irak och Afghanistan har de latinamerikanska folken röstat fram vänsterregeringar i land efter land. Men kuppen i Honduras var en kalldusch, en påminnelse om att demokratin aldrig kan tas för given.
värld är diktaturens offer inte vatten värda. Alla mordiska diktatursvin är hans vänner - bröder till och med - förutsatt att de är en nagel i ögat på USA. Demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter har ingen plats i ekvationen överhuvudtaget. Det är bara Imperiet mot Chavez som gäller.
program" för att komma tillrätta med knarkbaroner och gerillor gett resultatet att landet nu är "stabilare". Folkets stöd för den käre ledaren är "massivt". Och den käre ledaren har en "hederlig framtoning". 
ledgendariske kokainkungen Pablo Escobar och hans Medellinkartell. Ett nyligen släppt amerikanskt underrättelsedokument 
rättigheter på Kuba. Den vänstervåg som svept genom Latinamerika på senare år har visat att det scenario som bröderna Castros försvarsadvokater använder som ursäkt för fortsatt enpartidiktatur, att USA kan manipulera och köpa sig till önskat resultat i demokratiska val, inte behöver inträffa. Den kubanska enpartistaten framstår alltmer som en anakronism i en omgivning där demokratiska vänsterregeringar väljs av solida folkliga majoriteter. Det som inte var möjligt för 30 år sedan, då USAs dödsskvadroner härjade som värst och fascister och militärjuntor styrde på Washingtons mandat. Obama har för närvarande uppmärksamheten riktad åt annat håll, även om den gamla klåfingrigheten då och då gör sig påmind, nu senast i Honduras. 
dia är privata, och rapporterar efter enligt huvud. Vänsterregeringen har å sin sida satsat hårt på att skapa alternativa mediakanaler till folket, inte minst 
vem och vad som kommer och går. Det första man gjorde var att flyga in mängder av soldater, med motiveringen att 
och radikale presidenten Aristide 2004 sägs nu gömma sig på den USA-kontrollerade flygbasen. Aristide säger sig från sin exil i Sydafrika vilja återvända och dra sitt strå till stacken i återuppbyggnaden. Men så länge USA kontrollerar flygplatsen kan han nog glömma det. 
lite för radikal för att falla Washington i smaken. Bland annat motsatte han sig den privatisering av landets statliga företag som USA krävde, och var inte heller i övrigt beredd att slaviskt följa den nyliberala så kallade "Washingtonkonsensus", det ekonomiska program som skapat massfattigdom på den latinamerikanska kontinenten, men fantastiska affärsmöjligheter för amerikanska företag. 2004 flögs Aristide iväg till Afrika under pistolhot, eskorterad av amerikanska soldater och befinner sig fortfarande i exil. Och landet förblir ett av Latinamerikas verkliga sorgebarn, som nu har ytterligare en anledning att sörja. Kanske ändå jordbävningskatastrofen kan leda till något positivt om omvärlden får upp ögonen för vilka skador den mångåriga tortyr man utsatt landet för orsakat.
På väg hem sköts han i bröstet och avled senare på sjukhuset. Tronchez hade redan tidigare fått veta att han stod på kuppregimens dödslista, och skrev i ett brev några dagar före sin död:
utsetts till de svenska representanterna i internationalens presidium, vilket innebär att de är kollegor till den hondurensiske kuppmakaren. De svenska folkpartisterna representerades på mötet i Kairo, där Roberto Micheletti valdes till vice ordförande, av Birgitta Ohlsson, Carl B Hamilton och Olle Schmidt. Ohlsson skriver på sin blogg att 
