Sjöstedt om Kuba
Jonas Sjöstedt har varit på Kuba och skriver ett läsvärt resereportage om sina intryck. Jag har också besökt landet, och jag kan bara instämma. När jag var där var läget som värst; Sovjetunionen hade nyss brakat ihop, och med den större delen av den kubanska ekonomin, som var helt beroende av handeln med Östblocket. Landet var fattigt, men på ett annat sätt än grannländerna. Jag såg ingen som svalt eller verkade undernärd, men heller ingen som såg ut att ha det alltför gott ställt. Inga tiggare på Habanas gator, men väl många som ville be om den ena eller andra tjänsten. Och "flickan i Habana", den prostitution som en gång drog vallfärdande amerikanska turister till ön, fanns återigen på sin post. Filmen "Fresas y Chocolate" (Jordgubbar och Choklad), hade precis släppts, och med den började en diskussion om homosexualitet ta fart i det kubanska samhället, som tidigare haft en repressiv hållning till den "borgerliga dekadensen".
Kubanerna är ett välutbildat folk, som vet tillräckligt mycket om omvärlden för att inse att den samhällsmodell de lever i har sina fördelar. Jag delar Sjöstedts uppfattning att anledningen till att den kubanska regimen kunnat klamra sig fast vid makten när andra svepts bort är att den har ett förhållandevis starkt stöd. Om det är en majoritet av det kubanska folket som backar upp bröderna Castro och kommunistpartiet är omöjligt att veta, eftersom inga val där olika partier får delta hålls, yttrandefrihet inte råder och pressfriheten är ett skämt. Kuba är till exempel en av deltagarna i Hugo Chavez mediaprojekt teleSur, en panamerikansk nyhetskanal med material från hela regionen. Men på Kuba sänder kanalen i en hårt censurerad form, där bara utvalda nyheter passerar det ideologiska filtret.
Den kubanska bloggosfären har fått sig ett uppsving och blir ett sätt att komma runt censuren, men som Sjöstedt påpekar är internet inte i var kubans hand, vilket såklart passar den kubanska regimen som hand i handske. Kritiska bloggare, som GeneracionY, har trakasserats.
Delar av vänstern har tyvärr en trist historia av att se mellan fingrarna med det auktoritära politiska styret på Kuba och bara framhålla utvalda bitar. En del lånar sig till och med till att sprida regimens propagandalögner öppet, som att det kubanska systemet skulle vara demokratiskt, till och med mer demokratiskt än riktiga parlamentariska demokratier.
Lyckligtvis är vänsterpartiet klokare än så, och kompromissar inte med demokrati och mänskliga
rättigheter på Kuba. Den vänstervåg som svept genom Latinamerika på senare år har visat att det scenario som bröderna Castros försvarsadvokater använder som ursäkt för fortsatt enpartidiktatur, att USA kan manipulera och köpa sig till önskat resultat i demokratiska val, inte behöver inträffa. Den kubanska enpartistaten framstår alltmer som en anakronism i en omgivning där demokratiska vänsterregeringar väljs av solida folkliga majoriteter. Det som inte var möjligt för 30 år sedan, då USAs dödsskvadroner härjade som värst och fascister och militärjuntor styrde på Washingtons mandat. Obama har för närvarande uppmärksamheten riktad åt annat håll, även om den gamla klåfingrigheten då och då gör sig påmind, nu senast i Honduras. Det är vänsterns ansvar att trycka på för demokratiska reformer på Kuba. Om landet moderniseras och öppnas kan de positiva sidorna av den kubanska modellen räddas för framtiden. Alternativet; fortsatt enpartistyre och politiskt förtryck, kommer förr eller senare att leda till ett sammanbrott, och förmodligen får landet då smaka på samma nyliberala chockdoktrin som skapade sociala härdsmältor i Östeuropa och Ryssland efter kommunismens sammabrott.
Bloggadress: http://www.telesurtv.net