ag har alltid gillat Johan Ehrenberg: en bra skribent och smart socialist. Jag har hejat på alla hans tidningsprojekt. Jag och alla vänsterpartister jag känner. Den kärleken verkar emellertid inte vara besvarad. Istället har Ehrenberg valt att använda sin nya radikala dagstidning till att dunka på V inför EU-valet. I två ledare attackerar han partiets EU-kritik och i den senaste argumenterar han för varför vänstersinnade miljövänner ska rösta liberalt grönt istället för socialistiskt rött.

    Ehrenberg var ju som bekant en av få vänsterdebattörer som ansträngde sig för att få in Sverige i både EU och EMU - valutaunionen. Visst, ingen är perfekt och även solen har sina fläckar. Men med tanke på hur EU-projektet utvecklat sig - precis i den riktning som den EU-kritiska vänstern fruktade - vore det inte läge för en smula ödmjukhet?

 

 

    EU är idag den nyliberala nedskärningsunion - med svältkurspolitiken grundlagsfäst i fördrag och "stabilitetspakter" - som Nej-sidan varnade för inför de båda folkomröstningarna. Den expansiva ekonomiska politik som socialisten Johan Ehrenberg talat sig varm för, med stora statliga investeringar för att få snurr på de ekonomiska hjulen och pressa ner arbetslösheten, blir omöjlig med den ekonomiska politik som är grundlagsfäst i EU.

 

 

 

    Euron, den valuta som Ehrenberg gärna ville ansluta Sverige till, har varit en dyr katastrof för till exempel Spanien, vars ekonomiska kris är ett direkt resultat av den byggbubbla som blåstes upp när landet tappade kontrollen över sin egen räntepolitik till den europeiska centralbanken.

 

 

 

    "Assymetriska chocker" var ordet på EMU-kritkernas läppar inför folkomröstningen 2003: d.v.s. EU-ländernas ekonomier ser alltför olika ut för att samsas under samma valutaparaply. Det blir att sätta räntetermometern för hela Europa efter Tysklands behov. Assymetriska chocker vad var vi fick.

    I Spanien, Grekland och Portugal - länder som traditionellt tillhört de allra mest EU-entusiastiska - har EU med järnhand genomdrivit en krispolitik som lagt över hela saneringsbördan efter finanskrisen 2008 på de fattigaste, de arbetslösa, pensionärer, offentliganställda... De som aldrig blev inbjudna till den spekulativa festen fick plocka upp notan medan EU sett till att hålla de tyska och amerikanska banker som underblåst krisen skadeslösa. Privatiseringar är EUs lösning på det  mesta: Grekland har uppmanats att sälja av kulturskatter som Akroplis och hela öar.

 

 

    Det här är inga abstrakta ekonomiska sifferexerciser: EUs krispolitik mördar EU-medborgare. I Grekland har antalet självmord fördubblats sedan 2008. När hundratusentals greker lämnas utan sjukförsäkring stiger barnadödligheten. Tuberkulos, HIV-smitta, hjärtattacker och depression ökar. Samma sak för Spanien. Arbetslösheten i dessa länder - redan innan krisen några av EUs fattigare - har exploderat och den ekonomiska aktiviteten har imploderat.

 

 

 

    EU-samarbetet och euron har gynnat de rika länderna i norra Europa - speciellt Tyskland - och drabbat de fattiga i syd hårt. Den tidigare ofta EU-lyriska vänstern i dessa länder har tvingats ompröva sin hållning i varierande grad: rosen hade också taggar och till slut var det var det bara tagg och ingen blomma. Jag kom nyss hem från Katalonien, Spanien, där den republikanska vänstern - det stora partiet till vänster - sätter upp såna här valaffischer: 

 

 

 

    I ljuset av den här utvecklingen kontrar Johan Ehrenberg med trams: "nyliberalismen är värre i Sverige än i EU". Att han ska ompröva sina EU-svärmerier kanske är för mycket begärt, trots att den strategi han och hans likasinnade föreslog - gå med i EU för att dra unionen åt vänster - misslyckats kapitalt. EU är idag mer av ett högerprojekt än någonsin. EU-länder som Spanien och Ungern avskaffar viktiga delar av demokratin och yttrandefriheten.

 

 

 

    Nu sitter vi med facit i hand och EU-kramare över hela den politiska skalan tvingas av verkligheten dämpa sin tidigare triumfatoriskt tondöva JA-retorik. Då känns det onekligen både kamikaze och korkat av en vänsterpublicist att sätta sitt tidningsprojekts goodwill på spel genom att attackera EU-kritiska socialister under valrörelsens sista skälvande dagar.

    Känner Ehrenberg verkligen så stark motvilja mot V som parti? Eller är han fortfarande nergrävd i skyttegravarna från folkomröstningarna och kan bara inte sluta panga på?

 

 

    Igår blev det lite komiskt, när han förklarade att han som socialist tvingas rösta grönt, alltså på MP - som han själv medger är ett borgerligt parti - därför att klimatfrågan är den allra viktigaste och Vs EU-kritik enligt honom gör att partiet inte kan bedriva en effektiv klimatpolitik på den nivån.

    Ett argument som säkert kan få fler än en vänstersinnad miljövän att fundera två gånger på var de ska lägga sin röst.

    Tajmingen var emellertid usel: dagen efter Ehrenbergs utspel publicerar Naturskyddsföreningen en rankning av vilka klimatåtgärder de politiska partierna är beredda att driva i EU där V toppar ligan. Framför MP:

 

 

 

    Det sakpolitiska skäl som Johan Ehrenberg använder när han försöker lura i vänstersympatisörer att rösta på ett borgerligt parti i EU-valet existerar alltså inte.

    Kvar står bilden av en ansvarig utgivare för vår enda dagliga vänstertidning som utkämpar gårdagens EU-strider och låter sina personliga motviljor och nycker skymma helhetsbilden.