Om det här stämmer så är det väldigt goda nyheter. Kuppförsöket mot Honduras president Manuel Zelaya fick nog fler än mig att minnas hur det gick till på den gamla onda tiden. För inte särskilt länge sedan var Latinamerika en kontinent styrd av militärjuntor och fascister. Beväpnade till tänderna av USA, som vänligt nog utbildade regimernas torterare på "School of the Americas", såg man till att hålla alla folkliga, demokratiska rörelser kort. Oftast genom att mörda eller tortera den som uttryckte farliga samhällsomstörtande tankar som att folket ska ha inflytande över politiken. Läget har förbättrats de senaste åren. Medan USA haft händerna fulla av Irak och Afghanistan har de latinamerikanska folken röstat fram vänsterregeringar i land efter land. Men kuppen i Honduras var en kalldusch, en påminnelse om att demokratin aldrig kan tas för given.

Kollade lite på sossekongressen idag på SVTs löpande sändningar. Det såg både proffsigt och lite småtrevligt ut. Men skenet kan bedra, partikongresser brukar vara rätt ruffiga tillställningar under ytan. Det märkligaste med den här kongressen var annars förhandssnacket. Mats Knutsonarna, förståsigpåarna, förklarade att det här var Mona Sahlins Waterloo. Hennes sista chans. Om hon inte gav partivänstern på nöten skulle bilden av henne som en svag ledare etsa sig fast (och ingen vill ju rösta på en sån). Mer konkret rörde det frågor som om det är rätt att friskolor tar ut vinst ur verksamheten när det är skattebetalarna som står för notan. Mats Knutsonnarna ansåg det vara helt avgörande för det fortsatta förtroendet för Sahlin att partivänstern skulle få sig en smäll på sina klåfingriga, vinstkritiska labbar.

Lägligt nog så publicerade SVT samtidigt en ny opinionsundersökning som mätte svenska folkets inställning till att betala privata vinster med sina skattepengar. 52 procent var emot. Bara 30 procent var för. En inställning som bekräftar vad som framkommit tidigare. Man kan bara gissa vad detta innebär för  Mats Knutsons förtroende för svenska folket.

I det alternativa universum som jag bebor har det snarare länge sett ut som att svenska folket tappade förtroendet för SAP när partiet började föra en politik som mest gynnar medelålders välbärgade Mats Knutsonnar, förmodligen mer liberaler än socialister. Om detta stämmer så kunde man ju tänka sig att vägen till återvunnet förtroende skulle gå via en vänstersväng. Frågan är om den svenska sossehögern, med Mona Sahlin vid rodret, är beredda att kasta Tony Blair i papperskorgen, eller om det stannar vid lite frasradikalt munväder från talarstolen.

• Hur det gick i friskoledebatten? Såklart gick kongressombuden på partiledningens linje och motade vänsteroppositionen i grind. Det ska vara fritt fram även i fortsättningen för privata övervinster i skattefinansierad verksamhet. SAP kan därmed glädja sig åt Mats Knutssons fortsatta förtroende. Dock kan svenska folket möjligen ha vissa reservationer.
• Expressen är rolig ibland.

Läser hos Jonas Sjöstedt att det är provvalsdags nu. Partierna börjar sätta ihop sina listor inför den kommande valrörelsen, och glädjande nog har Jonas hamnat överst på vänsterpartiets lista i Västerbotten när medlemmarna fått säga sitt. Då tänkte jag passa på att komma dragandes med en gammal käpphäst: det är en ren (human)kapitalförstöring av vänsterblocket att inte ha Gudrun Schyman med på valbar plats inför 2010.

Jag har aldrig slutat vara ett fan av Gudrun, trots skatteaffärer och ökenvandringen i F!. Hon bevisade under sin tid som v-ledare vilken grym politiker hon är, debattglad, mediadarling och utrustad med en vass analysförmåga. Möjligen kan den senare ha tappat lite av sin udd; att lämna vänsterpartiet och bilda F! visade inte på politisk fingertoppskänsla. Men efter två misslyckade valrörelser och inget tecken på att den tredje ska gå bättre anar nog inte minst Gudrun Schyman själv att det är dags att börja leta en nödutgång.

Jag förstår att det låter orealistiskt och långsökt för många partigängare, men som politisk vildhjärna och orealistiker envisas jag; valrörelsen 2010 kommer att bli ett tufft tvåfrontskrig; den borgerliga regeringen kommer att bjuda på formidabelt motstånd, och den främlingsfientliga extremhögern kommer att hetsa mot muslimer och sola sig i medias effektsökerijournalistik. Gudrun Schyman behövs i det röd-gröna laget. Varför inte jämställdhetsminster i den kommande regeringen?

Invändningarna är såklart många. I vänsterpartiet finns det många som är besvikna efter Gudruns avhopp. De rödgröna partierna vill såklart heller inte ge henne och FI någon gratisresa, de konkurrerar ju om samma väljare. De rödgröna partiledarna, särskilt Ohly och Sahlin, kan också antas vara tveksamma till att släppa fram en lyskraftig politiker som kan överglänsa partiledare som har det lite knackigt med den egna populariteten. Och inte minst tycker nog alla tre partierna att de har många egna duktiga kandidater som de vill föra fram. Varför plocka in en politisk vilde?

Men jag menar att det går att lösa det mesta med lite god vilja. Till att börja med skulle Gudrun Schyman själv få visa prov på sådan genom att avstå från att kandidera för F!. Hon skulle representera det parti som ger henne plats på riksdagslistan (förmodligen vänsterpartiet) eller vara oberoende. Ett sätt att komma runt partiernas motstånd mot att offra säkra listplaceringar vore att placera henne på ett osäkert mandat. Det skulle ju föra det goda med sig att det osäkra mandatet därmed också blev lite mer säkert. Gudrun lockar väljare. Och besvikelse och misstänksamhet är överkomligt. Har de tre röd-gröna partierna lyckas bli såta vänner (så verkar det!) på ett år så ska väl även Gudrun få komma in i stugvärmen.

Som brasklapp till detta framdrömda scenario så vill jag lägga till att jag inser svagheten i det. Är Gudrun Schyman själv intresserad? Jag har inte sett några såna tecken. Men jag har alltid sett henne som en mycket ambitiös person. Det måste klia i kroppen på en gammal yrkespolitiker att tvingas sitta som åskådare när man inget hellre vill än kasta sig in i matchen. Och med F! så blir det nog fyra år till på läktaren.

En händelse som ser ut som en tanke: Några dagar efter att ledaren för det lilla rasistiska partiet publicerar sin linjeartikel där "muslimerna" påstås vara det största hotet mot Sverige och svenskarna, påminns vi om vad den sortens hets och extremism i slutändan får för praktiska konsekvenser.

Krigsförbryterskan Biljana Plavsic var politisk ledare för den serbiska utbrytarrepubliken i Bosnien (Republica Srpska) under kriget i forna Jugoslavien, och medansvarig för de etniska resningarna och massakrerna på bosniska muslimer. 8000 muslimska män och pojkar dödades i Srebrenica, försvarslösa radades de upp för slakt. Plavsics åsikter om muslimer var väl kända. De var "undermåligt serbiskt genetiskt material som konverterat till islam" ansåg den forne biologiprofessorna och poserade glatt på bilder med en annan krigsförbrytare, Arkan, omgivna av bosniska muslimers lik. Slobodan Milosevics hustru, Mira Markovic, som inte själv direkt är någon duvunge, ska ha kallat Biljana Plavsic för "en kvinnlig Mengele."

Hennes medbrottsling, Radovan Karadzic, som delade det politiska ledarskapet med den serbiske järnladyn, gör för närvarande sitt bästa för att förvandla krigsförbrytartribunalen i Haag, där han ska ställas inför rätta, till en parodi. Till skillnad från Miljana Plavsic, som tidigt insåg att den internationella rättvisan skulle hinna ifatt henne och frivilligt stack huvudet i snaran har Karadzic försökt hålla sig undan. Som överbefälhavare och bosnien-serbisk ledare var det Karadzic som skrev under "direktiv nummer 7", alltså ordern om att massakrera Srebrenicas invånare, civila såväl som militärer. Denna fd psykiatriker omsadlad till mini-Hitler lovade också att hans trupper skulle förvandla Sarajevo, den bosniska huvudstaden, till "en svart kittel", en order de gjorde sitt bästa för att lyda. Även Radovan Karadzics hat mot muslimer är väl dokumenterat. Massakern i Srebrenica var enligt honom en chans för serberna att "hämnas på turkarna". Och "muslimer" kan inte leva samman med andra folk, utan kommer att "ta över" genom att föda för många barn och andra liknande lömska knep.

Notera hur argumenten återkommer. Muslimer kan inte leva tillsammans med andra, de är trojanska hästar med hemliga planer på att ta över vårt land genom att föda barn. Än så länge vågar Jimmie Åkesson inte riktigt vara en svensk Radovan Karadzic. Men det är bara en tidsfråga innan han, eller någon annan spridare av muslimhat, tar steget. Därför är det viktigt att vi minns vad som hände i Jugoslavien. Lär vi oss de historiska läxorna kanske vissa tragedier inte behöver upprepa sig.

SSom sagt, helt förutsägbart har medias totala urspårning de senaste veckorna gett det lilla rasistiska partiet vind i seglen. I dagens opinionsmätning från SCB seglar det om de små borgerliga partierna och plockar många röster från moderaterna. Man får förmoda att det dunkas ryggar på landets redaktioner just nu, för det här måste väl vara det här man ville?

Genom att ge ett litet obskyrt och högerextremt parti huvudrollen i informationsflödet talar media om för väljarna var det intressanta händer. Exakt hur man resonerat när man kommit fram till att det är just SD som är högintressanta har undertecknad inte riktigt hunnit begripa. Som jämförelse kan man ju påpeka att två av de tre partierna som troligtvis bildar ny regering om ett år även de försökte baxa in sitt budskap i nyhetsflödet förra veckan; vänsterpartiet som antog sitt valmanifest och miljöpartiet på sina kommundagar. Vänsterpartiet fick väl några notiser om den politik som de vill möta väljarna med 2010, miljöpartiet som i någon mån ändå åtnjuter medias gunst fick lite mer täckning för sin konferens. Men jämfört med den sanslösa exponering som det lilla rasistiska partiet får varenda gång Jimmie Åkesson släpper en fjärt är den bevakning media lägger på dessa två troliga regeringspartier en piss i Missisippi. Det ska bli intressanta att se om socialdemokraterna, tio gånger större än det lilla rasistiska partiet, får åtminstone hälften av den mediabevakning som SD solat sig i nu när det är kongressdags även för dem.

Jag förutsätter att media kommer att fortsätta på den inslagna vägen, som nästan garanterar att vi får uttalade rasister i riksdagen om ett år. En annan möjlighet vore att de släpper sin fetisch för det lilla rasistiska partiet och istället börja diskutera svensk rasism och främlingsfientlighet som det bredare fenomen det är. Gustav Fridolin gör ett hedervärt försök i sin dokumentär om fenomenet. För den rasism som Sverigedemokraterna representerar är ju på inget sätt ny eller unik. Myterna och skrämselpropagandan om de främmande återkommer hela tiden. Det är bara hatobjektet för dagen som varierar i linje med vad som är för tillfället lämpligt. Som Fridolin påpekar är t.ex. nutida högerextremas varningar för att muslimerna föder för många barn och kommer att ta över våra vita, västerländska och högst civiliserade samhällen genom överdriven fruktsamhet bara en recykling av tidigare påståenden på samma tema om andra etniska minoriteter, som svarta och zigenare.

Men vi kan tyvärr inte hoppas över hövan på att media ska stå för den sortens kritiska genomlysning av den svenska rasismen. Så det blir upp till oss andra, den stora majoritet som hatar rasism, att slå hål på den skräckpropaganda och de idiotier som är Sverigedemokraternas livsluft, och som lever och frodas i internets stinkande undervegetation av rättshaverism och politisk extremism.

• Uppdatering: I en annan mätning från Synovate har SD inte lika höga siffror. Men de ökade markant i mätperiodens senare del, då media lät partiet monopolisera den politiska nyhetsbevakningen.

Ska man ge sig på en person med ett så inarbetat varumärke och med en så grundmurad integritet som Jan Guillou så får man nog allt ha mycket på fötterna. Nu blev det mest en gäspning, åtminstone från mig. Guillou-hatarna, för såna finns det ju, får säkert ett helt vattenfall på sin kvarn nu. Men för mig, som hellre friar än fäller om inte bevisen är klara och talande, så smakar Expressens KGB-scoop mest som soppa kokad på en spik.

Man har satt sina grävare på att, vad jag förstår, bara sammanställa redan kända fakta. Och lyckas inte belägga något brott, (att skriva en journalistisk artikel åt KGB är inte kriminellt) eller något uppsåt att skada Sverige från Guillous sida. Han fick som 22-åring kontakt med ryssarnas säkerhetstjänst och smörjde/smörjdes av KGB under 5 år. Enligt Guillou själv jagade han journalistiskt hetstoff. Expressen kan såklart inte motbevisa Guillou när han säger att hans avsikter var goda, rentav patriotiska. Jan Guillou kan å andra sidan inte heller bevisa sin oskuld, i brist på effektiva tankeläsare. Men det faktum att han inte lämnade ut några uppgifter som kan ha skadat Sverige, och att ärendet avskrevs i ett tidigt skede av SÄPO, som kände till det hela, talar till hans fördel.

Även om nu det för Guillou värsta scenariot skulle stämma; att han på 60-talet samarbetade med det ryska spioneriet för att skada Sverige, vad skulle det betyda idag? Hur många människor har levt ett helt liv utan att ha gjort saker som de senare fått anledning att ångra? Jan Guillou har som journalist och författare uträttat storverk för svensk demokrati och yttrandefrihet. Bara IB-avslöjandet om SÄPOs åsiktsregistrering av kommunister, garanterar honom en plats i historieböckerna. Oavsett om samröret med KGB var ett utslag av journalistiskt bravado, eller något annat, är vi nog många som mer än gärna fortsätter låna ett öra åt Jan Guillou. Få journalister talar med en så tydlig röst som honom. Den kommer inte att tystna bara för att det stormar i ett vattenglas.

• (Uppdatering: kanske Expressen gjort lite mer än bara sammanställa redan kända fakta. Det förekommer på diverse bloggar uppgifter om att SÄPO kan ha läckt information till tidningen. Det vore i sig uppseendeväckande och skulle kunna ge den här historien en oväntad vändning.)

Reportrar Utan Gränsen publicerade nyligen sin rapport om tillståndet för pressfrihet i världen 2009. Som vanligt placerar sig de nordiska länderna överst på listan, följda av ett antal europeiska och anglosaxiska. Värt att notera i år är jumboplatsen för Israel. Man halkar ner till 150:e placeringen på listan, efter Afghanistan, men före Vitryssland. Jag har ännu inte hört några av våra svenska liberaler oroa sig över det dystra tillståndet för pressfriheten i det land som man annars ger sitt oreserverade stöd. Men med tanke på vilket väsen de förde om Venezuela (124:e plats) när Hugo Chavez stängde radiostationer så är det väl bara en tidsfråga? För det kan väl inte vara så illa att man mäter vissa länder med andra måttstockar än andra?

Champagnekorkarna lär smälla hos Sverigedemokraterna. Massmedia, som redan tidigare varit Jimmie Åkessons effektivaste valarbetare, har helt gått i spinn. Det började med den rikliga, om än inte särskilt kritiska rapporteringen från partiets "landsdagar". Där lyckades man trumma ut några viktiga propagandapoänger. Förutom den redan välkända främlingsfientligheten vill partiet framställa sig som havandes de hårdaste nyporna mot brott (förutom när det är egna partimedlemmar som begått dem). Man försökte även lägga beslag på Astrid Lindgrens bild av Sverige, vilket nog får henne att vända sig i sin grav.

Sedan fortsatte Aftonbladet på den inslagna banan med att skapa skandalrubriker åt det lilla främlingsfientliga partiet genom att låta partiledare Åkesson smutsa ner debattsidan med rasistiska påhopp. Som grädde på moset kommer metadebatten där media pratar om media; "ska vi låta SD komma till tals?" (som om de inte redan i nuläget får komma till tals. Vilket annat parti, oavsett storlek, kan hoppas på en sån draghjälp av media med att föra ut sitt budskap som lilla SD får?).

Som jag skrivit tidigare är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet för ett litet parti som Sverigedemokraterna. Man har inte mycket att förlora. Däremot allt att vinna på att få sitt partinamn innött bland väljarna och "sina" frågor uppförda överst på agendan.
Intressant att notera i sammanhanget är att de verkliga problemen med integration diskuteras lika lite, eller mindre, när de främlingsfientliga tar över debatten. Jimmie Åkesson kommer såklart aldrig att fråga sig varför invandrare inte får jobb. Även om han gärna stämplar ut invandrare som "lata bidragstagare". Hade media tagit chansen att diskutera varför invandrare diskrimineras och hur man kan komma tillrätta med detta, så hade ju cirkusen runt SD åtminstone fört något gott med sig. Men istället ser vi en neurotisk och navelskådande attityd från media. Man sitter i TV-sofforna och undrar och oroar sig. Men nånstans anar man också en dold förtjusning. För skandalrubriker lockar läsare och tittare. Och ju fler skandalrubriker som ägnas det lilla främlingsfientliga partiet, desto fler människor som lockas av deras budskap. Vilket sedan kan ge ännu fler skandalrubriker. En destruktiv spiral, som skadar demokratin och integrationen.

Hade SD getts medial uppmärksamhet i proportion till hur många människor som faktiskt stödjer deras politik hade de varit chanslösa. Även med all denna gratisreklam i massmedia ligger de faktiskt inte särskilt bra till bland väljarna. Människor känner ett inre motstånd mot rasism och extremism. Om tillnyktring sker på nyhetsredaktionerna fram till valet, och övriga riksdagspartier mobiliserar sina sympatisörer och driver den viktiga debatten om integration framåt, är ändå chanserna rätt goda för att vi även i fortsättningen kan slippa öppet främlingsfientliga krafter i riksdagen.

Den här bloggen har fått nya kläder. Det kan ju behövas nu när vintern står för dörren. Den nya formen ska funka bra i Firefox, Explorer och Safari, åtminstone. Berätta gärna om den ser konstig ut i er browser.