Aktuellt meddelade igår att infrastrukturminster Åsa Torstensson, centerpartiet, kommer att vara den som under Sveriges ordförandeskap i EU får ansvaret för att jämka ihop en lagstiftning om IT och integritetsfrågor, närmare bestämt det så kallade Telekompaketet, som ska accepteras av alla länder. Kunde det ha blivit värre? Regeringens svagaste minister ska spela hardboll med Nicolas Sarkozy och andra klåfingriga politruker som vill kontrollera internet. Det kommer att bli en massaker.

Åsa Torstensson har inte direkt utmärkt sig för sin skarpa profil i dessa frågor tidigare. Centerpartiet har i regeringsställning röstat för alla de nya intergitetskränkande lagstiftningar som klubbats de senaste två åren. I Aktuelltsändningen kunde hon inte ens backa upp den egna Europaparlamentsledamoten Lena Ek, som röstat för den lagändring som kräver domstolsbeslut innan staten kan stänga av användare från internet för fildelning (det ändringsförslag som vänsterpartiets Eva-Britt Svensson lagt fram och mot alla odds fick majoritet för vid omröstningen).

Frågan som debatterades i Aktuellt var alltså det bisarra bonussystem som utvecklats på Huddinge närakut, där läkarna får extra betalt för att beta av så många patienter som möjligt på så kort tid som möjligt. Filippa Reinfeldt ville helst prata på om andra saker och gjorde ett otroligt klent intryck, medan Josefin Brink regerade. Kolla gärna själva, bonusarna kommer runt 16 minuter in i sändningen.

I samma fräscha företagaranda jobbar även privata Praktikertjänst, där läkarna får mer betalt för att ta emot fler patienter och göra färre prover på dem. Det privata företaget tillämpar ett system där kostnaderna för provtagningar dras från samma konto som läkarna tar ut sin lön från, snacka om goda incitamentsstrukturer! Alla vi som funderade över hur privatiseringar skulle skapa en "effektivare" vård behöver inte undra längre.

Dagens fuling står DN och Poltikerbloggen för. Av en enkätundersökning där man frågat 1300 vänsterpolitiker bland annat vad de anser om partiledaren, och fått 30 rejält kritiska svar, drar man till med krigsrubriker som "vänsterpartister kräver Ohlys avgång". Baserat på enkätundersökningen vore väl en mer rättvis rubrik "Ohly sitter säkert i sadeln"? Nu kan jag väl tänka mig att kritiken mot Ohly är större än vad enkäten visar. När ett parti tappar häften av sin väljarbas så är det omöjligt att inte också fråga sig om det behövs en förnyelse i toppen. Vänsterpartiet har gått dåligt två val i rad nu, vilket bör få partiet att börja diskutera förutsättningslöst var problemet ligger. I mina ögon är Lars Ohly en duktig politiker, vass i debatter, säger rätt saker, verkar vara en allmänt hyvens karl. Problemet är bara att det inte är mig han behöver övertyga.

Möjligen är en medelålders man som sent distansierade sig från den mer traditionella, kommunistiska delen av vänsterpartiet inte den person som lättast övertygar nya väljare. Antagligen skulle en kvinna lättare kunna locka de väljargrupper som idag inte tilltalas av vänstern. Josefin Brink är ett namn värt att hålla ögonen på framöver. Kul är också att Jonas Sjöstedt verkar vara tillbaks i gamet. Han representerar det bästa hos vänsterpartiet; radikal och nytänkande, utan att vilja kompromissa bort vänsterns själ i nån slags allmän samling i mitten.

På sin blogg skriver han att vänsterpartiets framskjutna NEJ till EU-medlemskapet kan blockera partiets möjlighet att bli taget på allvar när det framför sin sakliga och välmotiverade kritik av Unionen och presenterar sina idéer om hur EU kan förbättras. Risken är också att en betoning på utträde och nej leder till en slags förslappning både hos aktiva och väljare; vi vill ju ändå inte vara med, så varför ska vi bry oss om detaljerna?

Ett exempel på denna lite slappa inställning hittar jag i partiets valmaterial. Den utåtriktade kampanjtidningen "Tidningen", en parodi på Expressen, svämmar över av lätt populistisk och humoristisk kritik av EU-byråkrati, lyxliv i Bryssel och EUs klåfingrighet. Men gör ett rätt dåligt jobb med att informera väljarna om det som vad jag förstod var det rödgröna blockets paradargument denna valrörelse, nämligen den lönedumpning som kommer i Lavaldomens spår. Vänsterpartiets arbete i parlamentet mot nya integritetskränkande lagstiftningar borde även det vara ett trumfkort, men jag hittar bara en kort snutt om detta. Två missar som tyvärr säger en del om partiets svaghet när det gäller politisk taktik.

En rätt stor del av debatten kommer antagligen att kretsa kring huruvida partiet ska släppa kravet på utträde eller inte. För mig är det inte den centrala frågan. Som Sjöstedt skriver så är nog risken att vänsterpartiet uppfattas som lite offside av en väljarkår där även kritikerna med tiden alltmer accepterar EU-medlemskapet. Å andra sidan, vem vet hur EU kommer att utvecklas framöver? Får de högerextrema alltmer inflytande i Unionen, och i högre grad sätter sin prägel på den förda politiken kanske ett utträde återigen blir en brännande fråga. Lyckas vi inte parera Laval-domen, och den lönedumpning som redan är på gång, kommer allt fler lågavlönade att känna nackdelarna med EU-medlemskapet in på bara skinnet.

Det är iallafall roligt att en självkritisk diskussion kickat igång så snabbt om hur vänstern ska lägga upp sitt arbete framöver. Med lite drygt ett år kvar till nästa val är det viktigt att partiet drar slutsatser av även dåliga erfarenheter. Tyvärr tycker jag att den levande debatten inom vänstern lyst lite med sin frånvaro på sistone. Man biter ihop och tar smällarna, men är inte så sugen på att diskutera vad som skulle behöva förändras. Möjligen är partiet fortfarande traumatiserat efter de destruktiva och bittra inbördes striderna för några år sedan. Men det måste finnas ett positivt mellanläge mellan bunkermentalitet och inbördeskrig.

G

Till att börja med det svenska valresultatet. Det bjöd på få överraskningar. Vänsterpartiet rasar i väljarjarstöd. Partiet har varit helt akterseglat i denna valrörelse, precis som 2006. Egentligen borde vänsterpartiet ha seglat i medvind; man har en lika bra politik i integritetsfrågor som Piratpartiet, lika stark miljöpolitik som miljöpartiet och levererar den tydligaste kritiken mot EUs supermaktsbygge. Varför detta inte resulterar i ett gott valresultat måste partiet sätta sig ner och fundera hårt och länge på. Jag kan dra mitt strå till stacken; partiet saknar effektiva röster för att kommunicera med en större publik. Lars Ohly som partiledare har svårt att nå ut och göra inbrytningar i nya väljargrupper. Eva-Britt Svensson som förstanamn på valsedeln har inte heller lyckats bryta igenom mediabruset trots ett bra jobb i parlamentet. Det faktum att partiet valt att inte annonsera av ekonomiska skäl har såklart också spelat roll. Politiskt så har partiet inte lyckats etablera några starka frågor som väljarna kan förknippa med vänsterpartiet. I tidigare val så har EU-kritiken varit en sådan självklar fråga som gett väljarna chansen att identifiera sig med partiet, men i detta val har de större EU-frågorna mörkats, inte förvånande då de stora partierna inte vill ta den debatten.

I övrigt är såklart Piraternas framgång anmärkningsvärd, och medför ett par ljusglimtar. Dels att integritetsfrågorna nu kommer att bli brännheta i den svenska inrikespolitiska debatten. De stora partierna kommer att försöka lägga sig nära Piratpartiet i retoriken för att försäkra sig om att de inte kommer in i riksdagen. Tyvärr kommer det nog inte att innebära att de integritetskränkade lagförslag somhögerregeringen lagt ändras. Det kommer att snackas mycket hetluft ett tag framöver. Den andra ljusglimten är att Piratpartiet stulit vinden ur seglen för Sverigedemokraterna, som nog hade räknat med en plats i parlamentet. En sån framgång hade underlättat för dem rätt betydligt att även komma in i riksdagen nästa val på sin främlingsfientlighet.

På EU-nivå stärker högern sina positioner på bred front. Både den direkt främlingsfientliga extremhögern och den kristdemokratiska och konservativa delen. Det kan tyckas motsägelsefullt att högerkrafterna stärker sin position just nu när kapitalismen visar sitt allra fulaste tryne. Men egentligen inte. Högerns framgång är en direkt följd av vänsterns svaghet. Eftersom de europeiska socialdemokratiska partierna avideologiserats och omvandlats till mittenpartier så uppfattas vänstern inte längre som ett systemkritiskt alternativ. Socialismen som politisk idé har fortfarande inte riktigt återhämtat sig från åttio och nittio-talets högervindar. Det bästa socialdemokratin kan prestera för tillfället är en lite mer aktiv konjunkturpolitik för att parerar den pågående kapitalistiska krisen än vad högerpartierna orkar med, och det räcker inte för att mobilisera vänsterns väljare, som istället i stor utsträckning stannar hemma.

Den europeiska socialdemokratin står här inför ett vägskäl; fortsätta vara mittenpartier som glömt sitt politiska arv. Fortsätta lämna walkover till markadsliberalismen och centralisera mer makt till eurokraterna i Bryssel som fattar beslut långt bortom den verkliga demokratins arena. Eller inse att behovet av en socialistisk, radikal, demokratisk vision aldrig varit större. Nyliberal marknadsfundamentalism har inte varit svagare på mycket länge. Milton Friedman och Alan Greenspan har redan lämnat scenen. Frågan är vilka som kommer att ta deras platser. Här kunde den europeiska arenan vara en viktig mötesplats för vänstern. Den socialdemokratiska såväl som den till vänstern om dem, och även den växande gröna rörelsen, som väl är den enda proggressiva röst som har anledning att fira idag. En gemensam vision kanske är att ta i. Det är en styrka att vänster har olika idétraditioner och en rikedom på tankar om hur samhället ska förbättras. Men den europeiska vänstern borde försöka sig på att formulera åtminstone en gemensam färdriktning. En sådan borde koncentrera sig på några övergripande systemfrågor:

1. Klimatfrågan. Behovet av en radikal omläggning av våra energisystem kommer bara att bli tydligare och tydligare ju mer vi ser klimatförändringens effekter i vår omvärld.
2. Jämställdhet. Många länder i EU är väldigt mycket mer patriarkala än Sverige. En politik för jämlikhet mellan könen, som även täcker in homo- och bisexuellas rättigheter är självklar för vänstern.
3. En politik för utjämning av ekonomiska klyftor. Radikal omfördelningspolitik som flyttar resurser i samhället till de som mest behöver dem.
4. Demokratisera EU. Allt mer av makten i samhället har flyttats bort från de demokratiska arenorna de senaste 20 åren. Finansmarknader och storföretag har flyttat fram sina positioner med stormsteg. Politikerna, de folkvalda representanterna, har lämnat bort alltmer inflytande över samhället till kapitalister och byråkrater. Det behövs en motstrategi för decentralisering och demokratisering. Och vänstern måste återuppliva diskussionen om ekonomisk demokrati, nu när det blir alltmer uppenbart att kapitalismens fåmannavälde är direkt skadligt inte bara för samhället i stort utan även för företag och anställda.

Helt plötsligt ville centerpartiet och folkpartiet, som i regeringsställning drivit igenom FRA- och IPRED-lagen med näbbar och klor och stenhård partipiska, vara fildelarens och integritetens bästa vänner. Gunnar Hökmark sade sig inte vilja skicka polisen på unga fildelare, trots att det är en lagstiftning som gör precis det som hans parti genomfört. Man tar sig för pannan och undrar om det finns någon måtta för hur röstkåta politiker kan vränga in och ut på sig själva. Deras hyperkänsliga väderkorn plockar upp hur valvinden blåser, och den egna politiken göms undan eller hårdsminkas till oigenkännelighet. Tills valrörelsen är över och den vanliga manglingen återupptas.

Jag tror tyvärr inte att den vanlige väljaren blir så mycket klokare på såna här debatter, när politruker säger det de tror att tittarna vill höra, och debattledaren inte har pondus eller sakkunskap nog att ta dem i örat. Det är ett verkligt problem för demokratin, som förutsätter att väljarna faktiskt ska kunna få reda på vad de olika partierna står för i olika frågor för att sedan kunna välja ut vilket av dem som förtjänar hennes röst.

Lena Ek framstod återigen som högersidans verkliga stolpskott, hon svamlar vitt och brett men säger lite. Moderaten Hökmark stod å sin sida för debattens riktiga skamgrepp när han försökte omtolka vänstersidans oro för lönedumpning till främlingsfientlighet; "skyll inte på utlänningarna som kommer till Sverige"! Whaaat? Nej, skyll inte på dem. Ge dem istället ordentliga löner och arbetsvillkor, din gamle skojare!

På vänsterkanten var Marita Ulvskog i högform. Jag har alltid gillat henne, hon är en bra sosse. Och den här valrörelsen verkar hon ha hittat en form som passar henne, hon kändes aldrig som gjuten i rollen som partisekreterare. Men det är ju ärligt talat ett rätt trist jobb. Vänsterpartiets Eva-Britt Strandberg gjorde ett hyfsat jobb men kom inte riktigt till sin rätt den här gången, hon har varit skarpare i andra debatter. Viktiga pluspoäng plockar hon dock alltid genom sin sunda inställning till EUs svindlande löner och traktamenten.

Miljöpartiets Carl Schlyter är lite för trixig och fixig för min smak, men jag tror nog att hans stil tilltalar många av miljöpartiets möjliga väljare. Och Sören Wibe säger nästan alltid rätt saker, men får nog svårt att vända skutan, för Junilistan är på väg att segla ut från Bryssel.

Jag skrev häromdagen att det var svårt att se vad EU-valet egentligen handlade om eftersom de stora EU-foriska partierna inte vill diskutera EU-frågor. Efter att ha kollat in ett antal debatter och följt medias valbevakning de senaste dagarna har det klarnat lite. Ett par huvudteman har seglat upp; vänsterpartierna varnar för lönedumpning och högerpartierna vurmar för allas rätt att söka sjukvård i vilket EU-land som helst.

Det är såklart helt rätt av vänstern att ta frågan om det så kallade "utstationeringsdirektivet" på allvar. Ambulerande låglönearbetare som sänker löner och försämrar arbetsvillkor för alla löntagare är något som oroar fler än vänsterns kärntrupper. Den utvecklingen är inget dystert möjligt framtidsscenario, om saker vill sig riktigt illa. Det är den verklighet som vi befinner oss i idag, efter att EG-domstolen meddelat att medlemsländer inte kan försvara sin egen arbetsrätt, som man menar är ett hot mot EUs inre marknad och fria rörlighet för arbetskraft. Väljarna förtjänar en chans att säga sin mening om denna överifrån påtvingade högerpolitik. Det är bra att till sist även sossarna kommer med på flaket och protesterar, även om det är senkommet. Hade de rutit ifrån redan när Lissabonfördraget klubbades hade lönedumpning kunnat slängas i papperskorgen i ett tidigt skede.

När det gäller rätten att söka sjukvård i valfritt EU-land är jag möjligen inte tillräckligt informerad för att lägga ut texten brett. Smart av högerpartierna att välja denna profilfråga, eftersom det ger dem en chans att utmåla sig själva som den lilla människans försvarare mot de stora systemen. Vad skillnaderna mellan högern och vänsterns hållning här innebär verkar lite luddigt. Jag skulle vilja hålla isär två saker när man pratar om rätt till sjukvård utomlands; självklart ska den som är sjuk och inte kan ges adekvat behandling i Sverige ha möjlighet att söka den specialistvård den behöver i annat land, om behandlingen ifråga är effektiv. Det borde vi inte ens behöva diskutera. Invänds det att detta blir dyrt för det svenska socialförsäkringssystemet så kan man ju då påpeka att allt är en fråga om resurser, och hur de fördelas. Vill man ha råd att erbjuda alla medborgare den bästa tänkbara vård så kanske man inte kan sänka skatterna med 150 miljarder, hrm hrm.

Däremot är det inte i mina ögon självklart att medborgare kan kräva behandling i ett annat EU-land om likvärdig behandling kan ges inom svensk sjukvård. Men även där kan man behöva ta hänsyn till speciella omständigheter, som att en person har alla sina anhöriga i annat land och behöver deras stöd under rehabilitering. Vänsterblocket har i denna fråga lite grann låtit sig motas in i hörnet av högerpartierna som målar ut dem som systemens försvarare, likgiltiga för den lilla människan. Men om vänstern bättre förklarar vad deras förslag faktiskt innebär kanske den gadden tappar sitt sting.

Slutligen har så även Piratpartiet börjat få sin beskärda del av en noggrannare granskning. Det var lite oväntat. Min erfarenhet är att media gärna lyfter upp valets segrare på piedestal när de anar varåt valvinden blåser. Den kritiska granskningen brukar komma efter valet, när euforin mojnat lite. Men det är bra. Piratpartiets vägran att deklarara för väljarna vilken partigrupp man vill tillhöra är deras akilleshäl. En piratröst kan i praktiken innebära en röst för eller emot det mesta, beroende på om de till slut hamnar i den liberala eller gröna gruppen. Det är rätt orimligt att partiets väljare förväntas köpa grisen i säcken. Även om knorren på svansen sticker upp vill vi nog veta hur resten ser ut också.

Plötsligt händer det! Borgerlighetens kandidater har försökt mumla sig igenom hela valrörelsen utan att tala klarspråk om den lönedumpning som blir resultatet av EUs inre marknad och fria rörlighet för arbetskraften, så som det mejslats ut i EUs grundlag och tolkats av EG-domstolen. Den så kallade Laval-domen som nekar fackföreningsrörelsen rätten att agera mot företag som importerar arbetskraft från andra länder, arbetskraft som tvingas jobba för ersättningar under kollektivavtalen, är en klar signal. Lönedumpning är inledd och ska fortsätta. Det kommer såklart att skapa en press neråt på löner och ersättningar i de flesta EU-länder. I ett Europa där skillnaderna fortfarande är enorma mellan rika och fattiga länder och regioner finns det alltid någon som är beredd att göra jobbet billigare och utan den ena eller andra försäkringen. EU riskerar på det här sättet att bli löntagarnas mardröm och en grogrund för galoppande främlingsfientlighet. I Storbritannien hörs redan slogan som "british jobs for british workers".

Att få en borgerlig politiker att tala klarspråk om det här är såklart omöjligt. De gillar å ena sidan utsikten, men vill helst inte synas i bild själva. Det kan ju skrämma bort en och annan väljare som plötsligt inser vad högerpolitik egentligen handlar om. Därför var det uppfriskande att ta del av centerpartiets Abir Al-Sahlanis utläggning i en TV-sänd debatt från Helsingborg idag. Även om resonemanget var något virrigt mejslade hon fram några principiella argument:
1. För centerpartier är fackliga rättigheter inte rättigheter för individen, utan bara rättigheter för gruppen. I centerns värld är det viktigaste att individen kan sälja sin arbetskraft i vilket EU-land som helst, hur billigt som helst, och om facken protesterar mot detta för att det dumpar lönerna för alla, tough shit, det är ju "individens rättigheter" som är viktigast.
2. Al-Sahlani tyckte att det var utmärkt om lettiska arbetare kunde komma till Sverige och jobba för 15000 i månaden, även om det är långt under svenska kollektivavtal, för det innebär att de" tjänar tre gånger så mycket som de tjänar i hemlandet". Man ställer sig ju frågan var centerpartiet drar den nedre gränsen? Om arbetsgivarna plockar hit någon för att jobba för tio kronor i timmen, är det också jättebra, om det innebär att personen tjänar mer än hemma?

Det mest komiska är när personer som hejar på lönedumpning, som Al-Sahlani, sen anklagar de som vill att alla som gör samma jobb ska vara garanterade samma rättigheter för rasism. Om något är rasism är det väl att importera arbetskraft som ska utföra samma jobb som svenskar för sämre lön och sämre ersättning?

Inte mindre komiskt är det att en politiker, må så vara en borgare, så uppenbart inte vet vad hon snackar om. Att utmåla löntagarnas rättigheter som ett hot mot "individens frihet" är enastående obegåvat och ogenomtänkt. På arbetsmarknaden är alla enskilda löntagare svaga om de måste förhandla ensamma mot arbetsgivaren, som har pengarna och makten att ge eller neka anställning. Därför finns fackföreningar, vars huvuduppgift är att monopolisera utbudet av arbetskraft så att inte arbetsgivaren kan spela ut enskilda arbetstagare mot varandra i en nedåtgående budgivningsspiral där löntagaren bara kan förhandla genom att sänka sin lön. Att centerpartiets politiker inte förstår detta enkla sammanhang säger mycket om hur illa ställt det är i detta parti nuförtiden.

Dagens märkligaste nyhet; att myndigheterna i Hongkong påträffat spår av kokain i energidrycken Red Bull, är ett drömupplägg för den ordvitsige. Ingen kan ju ha missat reklamkampanjerna med tecknade figurer som svävar omkring i det blå efter att ha druckit en Red Bull. Frågan är om den här nyheten är en reklamkupp. Enligt uppgifterna som kommit fram rör det sig om 0,1-0,3 mikrogram kokain per liter dryck. Ett mikrogram är 0,000001 gram. Alltså alldeles mikroskopiskt lite. Det är helt uteslutet att en sån liten mängd skulle påverka konsumenten på något märkbart sätt. Allt annat än mikroskopiska är dock mängderna koffein och socker i läsken, substanser som definitivt är psykoaktiva och centralstimulerande. Ska vi oroa oss över något i de energidrycker som blivit allt populärare är det snarare dessa två ingredienser.

Om det är Red Bull själva som blandat i mikromängder kokain i burkarna eller om det är myndigheterna i Hongkong som klantat sig eller sysslar med något fuffens får väl framtiden utvisa. Om det är en reklamkupp är den vågad, men kan nog visa sig vara ett genidrag. Kokain har populariserats alltmer på senare år och förknippats med rikedom och lyx. En annan energidryck som fiskade i samma vatten hoppade över subtiliteterna och döpte sig rakt av till "Cocaine".

(Som en parentes till den här historien kan nämnas att Coca-Cola från början tillredde sin dryck med kokablad, och fortfarande använder en kokainfri variant av bladen för smaksättning. Inget företaget brukar vilja prata högt om.)

IIgår visade sig vår regering återigen från sin sämsta sida. Småpartierna som plaskar i moderaternas bakvatten fick chansen att snickra vidare på sina respektive nischer; folkpartiets främlingsrädsla och centerpartiets marknadshallelujah. Jan Björklunds utspel om att tvinga alla elever att delta i all undervisning, även de vars religiösa föräldrar kan ha problem med exempelvis sexualundervisning och skolgympa, hade kunnat vara grunden för en intressant diskussion. Om det inte så uppenbart var en flört med muslimrädslan som blivit de svenska "liberalernas" signum. Björklund var uppenbarligen rädd för att budskapet inte riktigt skulle gå hem om han inte skrev det på tittarnas näsa, och påpekade ett par gånger att det var just muslimer som var problemet.

När jag gick i skolan hade vi inga muslimer som trilskades, däremot ett par barn från Jehovas Vittnen som inte ville delta i skolgympan. De slapp. På den tiden var folkpartiet en (över)entusiastisk förkämpe för olika religiösa minoriteter. De införde till och med det vidriga systemet med religiösa friskolor, där eleverna matas med diverse religiösa gruppers skeva världsbild och man kan anta att inte bara sexualundervisningen och skolgympan brister. Om folkpartiet verkligen oroade sig över att barn och ungdomar berövas viktiga delar av en allsidig undervisning enligt läroplanen skulle skolminister Björklund istället göra ett utspel om religiösa friskolor. Men det ger såklart inte lika mycket röster som det direkta pockandet på muslimrädslan. Visst tycker jag att skolan ska erbjuda alla elever en allsidig undervisning, inte ett smörgåsbord där föräldrarna tillåts välja och vraka efter sin egen ideologi. Men vägen dit går knappast genom stigmatiserande utspel som hänger upp speficika grupper på skampålen, och bara driver fler att söka sig till de direkt segregerade friskolorna, som Björklund inte vill eller vågar angripa.

Näst på tur var Maud Olofsson, som återigen fick chansen att briljera i Milton Friedmanism. Kommunerna ska inte bedriva verksamhet som kan konkurrera ut privata företag, meddelade hon trosvisst. Varför kom inte riktigt med, utan det bara var så. Så alla ni som tränar på ett kommunalt gym som både är bra och billigt, sötebrödsdagarna är räknade nu. Att erbjuda friskvård till rimliga priser ingår uppenbart inte i kommunernas mandat, i centerpartiets Sverige. Jag undrar bara vilka de här "kärnverksamheterna" som kommunerna ska koncentrera sig på enligt Maud är, eftersom hon ju mer än gärna säljer ut både sjukhus och skolor. Vi som varit med ett tag och hört privatiseringsvalsen dras varv på varv minns nog hur det lät i början. Då skulle allt bli både billigare och bättre, bara de stela offentliga monopolen avskaffades. Den glättiga världsbilden kolliderade sedan med en verklighet där privatiseringar innebär både försämringar och fördyringar.

Tänk på saken; de kommunala gymmen "konkurrerar ut" de privata, enligt Maud. Hur konkurrerar en verksamhet ut en annan? Genom att erbjuda billigare och bättre tjänster, såklart. Kommunal verksamhet har lägre vinstkrav, eller inga alls, och kan därför vara billig. I Stockholm kostar de kommunala gymmen ibland hälften så dyrt som de privata. Det de saknar i flashiga lokaler och hurtiga privata tränare kompenserar de med att erbjuda bra utrustning till vettiga priser. Men i centerpartiets marknadsfundamentalistiska värld är det såklart ett stort problem att privata företag inte kan skinna medborgarna till sista kronan, hela tiden. Det stör balansen och sänker vinstmarginalerna. Så håll i plånboken, Maud är i farten igen!

Slutligen var så radarparet Reinfeldt-Sahlin upplagda för en till holmgång i Agenda. Är jag den enda som tycker att debatterna mellan dessa två känns som ritualer, upprepningar av saker som redan sagts 100 gånger och en massa tröttsamma elakheter som inte ens avsändaren egentligen verkar ta på allvar? Statsministern såg för kvällen ut som ett sömnpiller, måhända är det valrörelsen som tar ut sin rätt. Jag börjar dock ana en latent elakhet under den sömniga ytan. Reinfeldt ser mer och mer ut som företrädaren Göran Persson; en arrogant ulv som försöker inbilla oss att han är ett mjukt får.

Ingen har väl missat Susan Boyle, den vanliga, för att inte säga alldagliga kvinnan från en liten by i Skottland som fick hånskrattet att fastna i struparna på de cyniska domarna i en brittisk talangtävling genom att brista ut i skönsång. Själv tyckte jag att det var ett fint ögonblick, kan inte neka till det. Boyle såg på intet sätt ut som en stjärna. Snarare som en snäll men lite bortkommen tant.

Jag vet inte om det var ett slugt marknadsföringstrick av programmet eller om Boyles "sångchock" hände spontant, men sensation blev det. Vi älskar väl alla sagan om den fule ankungen som blir en vacker svan. Och vem passade bättre för den rollen än Susan Boyle, 48 år och enligt egen uppgift "okysst"?

Men lika mycket som media älskar att skapa nya stjärnor och höja dem mot skyarna, lika mycket älskar de också att slita ner dem från piedestalen och trycka ner dem i dyngan. Boyle fick sin beskärda del av den glittrande medaljens baksida redan innan talangtävlingen avslutats. Snaskiga uppgifter om sviktande mental hälsa och nerver som gått överstyr. En alltmer personlig granskning av en kvinna som aldrig levt ett liv i offentligheten, och som väl kan antas vara lika lite förberedd på att plötsligt hamna i det bländande strålkastarljuset som vilken som helst av oss vanliga dödliga. Idag levererar kvällspressen nådastöten, uppgifter om att Boyle tvingats söka in akut för psykiska besvär och "förvirrat vandrat runt i sina underkläder".

Susan Boyle lär nog ta sig en allvarlig funderare på vad hon egentligen gav sig in på när hon ställde sig där på scenen på bästa TV-tid. Och jag funderar över om alla dessa talangtävlingar blivit en slags moderna gladiatorspel; där deltagarna får slåss om folkets nyckfulla kärlek, men i vilken stund som helst också vara beredda på att Caesar (massmedia) visar tummen ner. Det som i romarriket var en dödsdom blir i nutid massmedialt gatlopp som slutar på psykakuten för den sköre.