Dagens fuling står DN och Poltikerbloggen för. Av en enkätundersökning där man frågat 1300 vänsterpolitiker bland annat vad de anser om partiledaren, och fått 30 rejält kritiska svar, drar man till med krigsrubriker som "vänsterpartister kräver Ohlys avgång". Baserat på enkätundersökningen vore väl en mer rättvis rubrik "Ohly sitter säkert i sadeln"? Nu kan jag väl tänka mig att kritiken mot Ohly är större än vad enkäten visar. När ett parti tappar häften av sin väljarbas så är det omöjligt att inte också fråga sig om det behövs en förnyelse i toppen. Vänsterpartiet har gått dåligt två val i rad nu, vilket bör få partiet att börja diskutera förutsättningslöst var problemet ligger. I mina ögon är Lars Ohly en duktig politiker, vass i debatter, säger rätt saker, verkar vara en allmänt hyvens karl. Problemet är bara att det inte är mig han behöver övertyga.

Möjligen är en medelålders man som sent distansierade sig från den mer traditionella, kommunistiska delen av vänsterpartiet inte den person som lättast övertygar nya väljare. Antagligen skulle en kvinna lättare kunna locka de väljargrupper som idag inte tilltalas av vänstern. Josefin Brink är ett namn värt att hålla ögonen på framöver. Kul är också att Jonas Sjöstedt verkar vara tillbaks i gamet. Han representerar det bästa hos vänsterpartiet; radikal och nytänkande, utan att vilja kompromissa bort vänsterns själ i nån slags allmän samling i mitten.

På sin blogg skriver han att vänsterpartiets framskjutna NEJ till EU-medlemskapet kan blockera partiets möjlighet att bli taget på allvar när det framför sin sakliga och välmotiverade kritik av Unionen och presenterar sina idéer om hur EU kan förbättras. Risken är också att en betoning på utträde och nej leder till en slags förslappning både hos aktiva och väljare; vi vill ju ändå inte vara med, så varför ska vi bry oss om detaljerna?

Ett exempel på denna lite slappa inställning hittar jag i partiets valmaterial. Den utåtriktade kampanjtidningen "Tidningen", en parodi på Expressen, svämmar över av lätt populistisk och humoristisk kritik av EU-byråkrati, lyxliv i Bryssel och EUs klåfingrighet. Men gör ett rätt dåligt jobb med att informera väljarna om det som vad jag förstod var det rödgröna blockets paradargument denna valrörelse, nämligen den lönedumpning som kommer i Lavaldomens spår. Vänsterpartiets arbete i parlamentet mot nya integritetskränkande lagstiftningar borde även det vara ett trumfkort, men jag hittar bara en kort snutt om detta. Två missar som tyvärr säger en del om partiets svaghet när det gäller politisk taktik.

En rätt stor del av debatten kommer antagligen att kretsa kring huruvida partiet ska släppa kravet på utträde eller inte. För mig är det inte den centrala frågan. Som Sjöstedt skriver så är nog risken att vänsterpartiet uppfattas som lite offside av en väljarkår där även kritikerna med tiden alltmer accepterar EU-medlemskapet. Å andra sidan, vem vet hur EU kommer att utvecklas framöver? Får de högerextrema alltmer inflytande i Unionen, och i högre grad sätter sin prägel på den förda politiken kanske ett utträde återigen blir en brännande fråga. Lyckas vi inte parera Laval-domen, och den lönedumpning som redan är på gång, kommer allt fler lågavlönade att känna nackdelarna med EU-medlemskapet in på bara skinnet.

Det är iallafall roligt att en självkritisk diskussion kickat igång så snabbt om hur vänstern ska lägga upp sitt arbete framöver. Med lite drygt ett år kvar till nästa val är det viktigt att partiet drar slutsatser av även dåliga erfarenheter. Tyvärr tycker jag att den levande debatten inom vänstern lyst lite med sin frånvaro på sistone. Man biter ihop och tar smällarna, men är inte så sugen på att diskutera vad som skulle behöva förändras. Möjligen är partiet fortfarande traumatiserat efter de destruktiva och bittra inbördes striderna för några år sedan. Men det måste finnas ett positivt mellanläge mellan bunkermentalitet och inbördeskrig.