På Socialistiskt Forum igår, vilket var tråkigt. Jag hade sett fram emot en vass debatt mellan den nyliberale eminensen och Daniel Ankarloo, som i boken "Marknadsmyter" kritiserat honom för att försöka bevisa kapitalismens förträfflighet genom ett högst selektivt urval av statistik. Norberg uppger barnafödande (by proxy) som förklaring till det inställda giget, och det får man väl anse som giltigt frånfälle. Nu fick istället Ankarloo redovisa Norberg och sina egna motargument och det var intressant det med. Köpte såklart boken utanför och den ska läsas snarast. Men hela diskussionen får mig att tänka på Noam Chomskys "slavägarargument". Det nordamerikanska slavägarsystemet höjde sakta men säkert slavarnas levnadsstandard över tid. Var det ett argument för att behålla det?

Stefan de Vylder, nationalekonom med hjärtat till vänster

Jag har försökt gilla människan lite iallafall. Förtränga minnena av höger-Mona som skickades fram i debatterna med vänsterpartiet på 90-talet för att försvara välfärdsslakt och systemskiften. "Vi har levt över våra tillgångar"-Mona. Tänkt att hon kanske lärt sig några läxor av gatloppen i media, och att till och med en vindflöjel kan svänga rätt när vinden blåser bort från nyliberalism och marknadsfundamentalism.

Men dagens utspel om att samarbeta med något av högerpartierna om det lilla främlingsfientliga partiet kommer in i riksdagen som vågmästare var faktiskt droppen. För det första är det politiskt vansinnigt att redan nu sitta och skissa upp förlorarscenarion. Den opinionsmätning som får Mona Sahlin att börja spinna ser rätt bra ut för det rödgröna blocket, med 48,7 procent är det inte många röster som fattas för egen majoritet. SD är däremot nära riksdagsspärren, som de varit i de flesta mätningar.

Att i det läget fokusera diskussionen på hur man ska agera om allt går åt pipsvängen är totalt vansinne. Vänsterblocket ska satsa på egen majoritet och förutsätta att det går vägen. Det bästa sättet att vinna val är att upplysa väljarna om skillnaderna mellan höger och vänster och låta dem tänka själva.

För det andra ger Mona Sahlin det lilla främlingsfientliga partiet en makt och en plats i diskussionen som de inte klarar av att erövra på egen hand. Precis tvärtemot Ulf Bjerelds kloka strategi för hur partiet ska hanteras. Att göra dem till en politisk stridsfråga mellan blocken, och putsa på deras martyrgloria, spelar dem såklart rakt i händerna.

Jag önskar att jag kunde skriva att jag inte kan tänka mig att Mona Salhin är så dum att hon inte begriper att detta utspel är en storstilad julkpapp till extremhögern. Men efter att ha sett henne argumentera för sig i Gomorron Sverige vet jag inte. Hade hon tänkt sig att splittra den borgerliga alliansen genom taktikspel? Ett barn borde förstå att de bara skickar tillbaks bollen till vänsterblocket genom att bjuda in miljöpartiet. Och om Mona inbillar sig att hon kan samregera med de allt nyliberalare f.d. mittenpartierna så är det ju uppenbart inte vänsterpolitik hon vill bedriva som statsminster. Kanske när hon förhoppningar om att kunna dumpa vänsterpartiet och istället bilda en mittenkoalition? Om det är målet så finns det smartare taktiker än den hon valt, som återigen bjuder extremhögern på en plats i solen.

Tyvärr verkar statsminster Reinfeldt ha en avsevärt mycket klarare analys än Mona Sahlin och påpekar helt korrekt: " I flera länder har vi sett hur extremistpartier vuxit när det uppfattats som att alla andra sätter sig i samma båt och man tar bort konflikterna ur politiken."

Antingen har det största partiet på vänsterkanten en partiledare med förbluffande svagt politiskt handlag. Eller en partiledare som hellre samarbetar med nyliberaler än socialister. Båda alternativen är deprimerande.

Andra skriver om samma sak.

Har man personlig integritet och ett fritt internet som profilfrågor så får man väl allt se till att ta dem på det allvar de förtjänar. Jag måste säga att jag inte förstår tonläget som nu hörs från Piratpartiet, som nyss röstade ja till det svaga kompromissförslaget som EUs Telekompaket innebär. Rick Falkvinge går i frän polemik med de vänsterpartister som kritiserat Telekompaketet och (pp)s stöd till detta på sin blogg. Förmodligen svider det i skinnet när partiet ifrågasätts i sina hjärtefrågor. Men varför dessa rationaliseringar till försvar för en svag kompromiss?

Ännu märkligare blir det i DN, där partiets EU-parlamentariker Christian Engström gör den rosenrödaste tolkningen av alla tillfrågade parlamentariker av Telekompaketets möjlighet att skydda internetanvändare från avstängning som straff för fildelning. Parlamentarikerna från de övriga partierna luftar sin tveksamhet till om Telekompaketet verkligen innebär ett skydd. Och nätaktivisterna DN pratar med, som man ju kunde tro borde vara de som står piraterna närmast, är kritiska. Eva-Britt Svensson ger en saklig bakgrund till sin nej-röst här.

Arbetaren och Motbilder uppmärksammar det jag skrivit om tidigare, centern och folkpartiets samarbete med den hondurensiska kuppmakaren Roberto Micheletti i den liberala internationalen. Folkpartiets internationelle sekreterare försöker släta över det hela i en kommentar till Arbetaren, men hänvisar samtidigt till den groteskt vinklade resolution som internationalen antog i Kairo, som anklagar president Manuel Zelaya för "grundlagsbrott" och ger sitt stöd till valet på söndag. "Grundlagsbrottet" i fråga bestod i att Zelaya ville utlysa en rådgivande folkomröstning för att ta reda på vad de hondurensiska väljarna anser om tidsbegränsade mandatperioder för presidentämbetet. Och valet liberalerna hoppas ska legitimera Michelettis militärkupp ska alltså genomföras i ett land där den politiska oppositionen förföljs, arresteras och torteras, regimkritiker och journalister mördas och presscensur råder.

Den politiska oppositionen i Honduras har uppmanat till valbojkott, och omvärlden ska såklart inte heller erkänna val som genomförs under dessa omständigheter. Tyvärr har USA under Obamas vacklande regim svängt från att kräva att Zelaya ska återvända som villkor för att erkänna valets legitimitet, till att som det ser ut nu gå med på vad som helst som Michelettis kuppregim föreslår. På hemmaplan skyller de bekvämt på republikansk utpressning.

Det blev rätt intressant när Lars Ohly gästade Malou, som håller mig sällskap till frukostkaffet på lediga morgnar. Hon grillade Ohly med obekväma frågor om kommunismen och den egna populariteten, och jag tyckte att han klarade sig fint. Ibland kan det bli lite flåshurtigt, men i morse var vänsterledaren eftertänksam och resonerande och gav nog en och annan av de som hakat upp sig på hans före detta kommunism en mer nyanserad bild.

Det är för mig som var med i debatterna runt namnbytet (i ungdomsförbundet) otroligt skönt att se att de argument som vi då anförde; att kommunismen som begrepp fyllts med ett annat innehåll än vad kommunister skulle vilja, äntligen fått fäste och blivit en självklarhet även för de som då det begav sig spjärnade emot. För visst är det så. Kommunism är en etikett som historien gjort omöjligt. Det betyder en sak för den lilla gruppen övertygade, och något helt annat för omgivningen. Det kan inte bara skyllas på borgerlig propaganda. Övergrepp och urartningar i auktoritära kommunistländer, och inkonsekvens och velande attityder hos demokratiska kommunistpartier i exempelvis västeuropa har gjort det mesta av jobbet gratis åt högerns propagandister.

Men kärnfrågorna består. De värderingar som kommunister, socialister, syndikalister, anarkister, humanister och proggressiva försökt förverkliga i många olika länder, i många olika tider, är inte mindre viktiga idag. Varje finanskris, varje social nedrustning, varje attack på löntagarnas rättigheter,  var dag som går utan att vi gör något åt klimatförändringarna, eftersom vi är fastlåsta i ett ekonomiskt system som inte kan tänka långsiktigt, flyttar vänsterns grundläggande maktanalys högre upp på agendan. Som Ohly säger; ekonomisk demokrati och ett klasslöst samhälle.

Vilken etikett, om någon, man klistrar på detta värderingspaket är av mindre betydelse. Det viktiga är att göra sig förstådd, att tala om samma saker.

Uppdatering: streamingen verkar ha pajat, men det funkar om man går in på TV4 Play och kollar.

När nu affären med den adliga lyxbilstillverkaren, med kineser och ryssar i bakgrunden, spruckit, som många förutsagt, så är sanningens timme slagen för SAAB. Maud Olofssons märkliga hantering av affären har bara gjort saken värre, och det verkar nu troligt att även denna borgerliga regering kommer att få avvecklingen av en till  viktig svensk basindustri på sitt samvete. Men regeringen är inte SAABs enda problem. Man har inte gjort bilar som tillräckligt många velat köpa, och de amerikanska ägarna General Motors har tillräckligt med problem på sin egen tallrik och orkar nog inte släpa på ytterligare ett dotterbolag som misslyckas med att  göra vinst.

Istället för att lägga ner den högkvalitativa tillverkningsindustrin som SAAB förfogar över är det dags för politikerna att spänna musklerna. Världen kanske kan klara sig utan en tillverkare av konventionella bensinbilar i den högre prisklassen, men vi behöver verkligen bra miljöbilar! Låt staten köpa loss företaget från GM (det går säkert att förhandla fram ett bra pris) och låt de anställda själva driva SAAB. Förutsättningen ska vara att de koncentrerar verksamheten på att ta fram koldioxidneutrala bilar till överkomliga priser. På det sättet slår vi två flugor i en smäll; dels räddar vi tusentals jobb i Sverige, och dels får vi en högkvalificerad biltillverkare som enbart inriktar sig på miljöbilsmarknaden, annars rätt styvmoderligt (i vissa fall rent fientligt) behandlad av bensinbilstillverkarna.

De kapitalistiska biltillverkarna har gång på gång bevisat att de inte har de visioner och den insikt som krävs för att på allvar starta miljöomläggningen av fordonsindustrin. Men verkligheten väntar inte på att myntet ska trilla ner i skallen på bildirektörerna. Bilismen är ett av våra största miljöproblem, ett som bara kan fixas om samhället är villigt att gå in och bidra med ett långsiktigt perspektiv, bortom kvartalsrapportstyranniet. SAABs nuvarande situation är pinsam och dyster, men den kan också bli en möjlighet. Om våra politiker vågar ha visioner. Men klart, med Maud Olofsson på näringsdepartermetet kanske man inte ska hålla andan medan man väntar...

Som jag skrev nyss så samarbetar folkpartiet och centern med de ansvariga för militärkuppen i Honduras genom den liberala internationalen, som nyss valde kuppmakaren Micheletti himself till vice ordförande. Sajten makthavare fyller på med mer information: Jan Björklund och Maud Olofsson har av sina partier utsetts till de svenska representanterna i internationalens presidium, vilket innebär att de är kollegor till den hondurensiske kuppmakaren. De svenska folkpartisterna representerades på mötet i Kairo, där Roberto Micheletti valdes till vice ordförande, av Birgitta Ohlsson, Carl B Hamilton och Olle Schmidt. Ohlsson skriver på sin blogg att "demokratifokus" ska vara målet för svensk utrikespolitik. Man kan ju undra vad det innebar för hennes, och de övriga folkpartisternas agerande i Kairo. Anser de, liksom internationalens ordförande, att Micheletti är en sann demokratisk hjälte?

Folkpartiets internationella sekreterare Fredrik Svenssson verkar iallafall inte dela den liberala internationalens ordförandes entusiasm, och uppger att han "inte skulle bli förvånad" om folkpartiet framöver agerar mot kuppmakaren. När de fått tid att fundera igenom om det är i strid med liberala principer att avsätta en demokratiskt vald president, terrorisera och mörda den politiska oppositionen och censurera och hota den fria pressen?

Brandattentat mot flyktingförläggningar, en markant ökning av hatbrott, kommunpolitiker som protesterar mot att ta emot flyktingbarn, ett främlingsfientligt parti som vädrar morgonluft... som en dassig SVT-repris av en film man inte orkade se ens första gången. Nu fattas det bara en John Ausonius som tar på sig själv att handfast "rensa upp" med lasersikteutrustat gevär.

Rapport havererar vidare. Nyhetsinslaget från Vellinge, där ett tiotal rasister mötts av ett hundratal antirasister, blir bisarrt vinklat. Inga motdemonstranter eller någon ur den stora majoritet Vellingebor som är kritiska till den moderata kommunledningens skamliga politik får uttala sig. Däremot det främlingsfientliga ungdomsförbundets ordförande. Och några Vellingebor med tveksamma sympatier som tycker att det är hemskt att folk ljudligt uttrycker sitt motstånd mot rasism. Nyhetsinslaget från TV4 ger å andra sidan en strimma hopp: det finns även positiva motkrafter, som engagerat sig för att de nyanlända flyktingbarnens första bild av Sverige inte ska bli brandattentat utanför förläggningen.

Och så en oväntad vändning. Folkpartiets ledning, med "integrationsminster" Sabuni i spetsen, får smäll på fingrarna av kongressen. Svenskt medborgarskap ska inte vara villkorat till "medborgartester". En försummad chans för partiet att fortsätta smeka innötta främlingsfientliga fördomar medhårs. Partiledare Björklund kompenserar nederlaget genom att påminna om att folkpartiet minsann villkorar medborgarskapet till ett språktest. Frågan är om kongressledamöterna tänkt över sin situation ordentligt. Den allt mer nyliberala politik man står för vinner inga nya väljare. Inte heller den charmlöse Jan Björklund. Om folkpartiet inte får dragga bottenslammet i det främlingsfientliga träsket efter nya väljare, var ska man då leta?

Vänsterpartiet röstade i veckan som enda parti mot en upptrappning av de svenska militära insatserna i Afghanistan, sa nyhetsuppläsaren, och jag trodde att jag hört fel. Miljöpartiet kom ju nyss ut ur bunkern och krävde ett slut på det svenska deltagandet i USAs krig, vilket gav värdefull exponering på bästa sändningstid.

Eftersom media har beröringsskräck inför vänsterpartiet (som motsatt sig kriget hela tiden) så är det såklart bekvämare för dem att låta miljöpartiet vara rösten för fred i Afghanistan. Kanske det var den cyniska kalkylen som miljöpartisterna gjorde? Hur kan man annars förklara att partiet röstar mot sig själv? Röstmaximering genom att inta alla ståndpunkter samtidigt?

Miljöpartiets kappvänderi har satt myror i huvudet på fler. Birger Schalug skriver:

"Blir du förvirrad över hur ett parti kan tala så vackert sedan rösta emot sig själv så är det förståeligt. Det var exakt den sortens hyckleri som miljöpartister under hela 80-talet häcklade socialdemokrater för att ägna sig åt - säga ett, göra tvärtom. Storebror har lärt lillebror hur det går till. Både att blåsa sina medlemmar och publiken. Det är politik när den är som sämst.

Det känns tragiskt för en grön själ att behöva konstatera att det enda parti som i just denna fråga betett sig rakt hela vägen är Vänsterpartiet."

Den liberala internationalen - där både folkpartiet och centern är medlemmar - valde häromdagen den hondurensiske kuppmakaren Roberto Micheletti till vice ordförande. Högerliberalen Micheletti avsatte vänsterliberalen Manuel Zelaya i en militärkupp i juni. FN, EU, OAS (det latinamerikanska regionella samarbetet) och till och med USA har fördömt kuppen, och krävt att Zelaya ska återinsättas som Honduras president. Däremot inte den liberala internationalen, som tvärtom belönar Roberto Micheletti för hans insatser. Den liberala internationalens ledare Hans van Baalen prisar Micheletti för hans mod och kallar kuppen "an enormous and brave action in favor of democracy".

Amnesty och andra människorättsorganisationer är inte lika översvallande i sina omdömen. En rapport från augusti talar om 3500-4000 godtyckliga arresteringar av politiska motståndare till regimen, sexuella övergrepp, militärt övervåld och rättsövergrepp. Man har även belagt ett flertal politiska mord och "försvinnanden".

Kuppregimen har också attackerat oberoende media och journalister. Bland annat genom att stänga flera regimkritiska mediastationer, mörda, hota och utvisa journalister och utfärda nya lagar för presscencur. Reportrar utan Gränser påpekade i ett uttalande redan i juni att angreppen på massmedia pekar på att kuppregimen vill mörka vad som egentligen pågår i landet.

På folkpartiets landsmöte. Vänstern är fienden. Lars Ohly har, genom att kräva ett svenskt slut på deltagandet i kriget i Afghanistan bevisat sin regeringsoduglighet (!). Jag förmodar att DNs liberale Peter Wolodarski genom att kräva samma sak häromdagen bevisat sin ledarskribentoduglighet? Att Svenska Afghanistankommitten genom att kritisera högerns förljugna argumentation kring varför Sverige deltar i kriget bevisat sin solidaritetsarbetesoduglighet?

Vilda jabbar mot "den intellektuella kulturvänstern" som varken är intellektuell eller kulturell. Lite oklart varför, antagligen för att människor som inte tycker som Jan Björklund inte kan vara någotdera.

Kommunistspöket plockas såklart fram vid högtidliga tillfällen. De "socialistiska" länderna (öststaterna) lyckades inte utveckla välstånd, trots myckna naturresurser och tillgång på arbetskraft. Det betyder med automatik att alla som kallar sig socialister, oavsett vilken ekonomisk politik de står för, kommer att skapa nya DDR-samhällen. Björklund glömde att beröra det faktum att införandet av kapitalismen har inneburit sociala härdsmältor i de flesta fd kommuniststaterna. Enbart det ryska nyliberala experimentet har inneburit det värsta tappet i medellivslängd som någon industrialiserad stat drabbats av någonsin.

Vänsterpress, interntidningen damp ner i brevlådan igår. Jag ser att debattens vågor går höga om kriget i Afghanistan. Nu när miljöpartiet svängt i frågan, och även framskjutna opinionsbildare på borgerliga morgondrakar börjat tvivla, så känns det som att det borde finnas förutsättningar för en mer konstruktiv diskussion om hur Sverige bäst kan göra en insats för fred och mänskliga rättigheter i det misshandlade Afghanistan. Debatten har ju annars rätt slentrianmässigt snöat in på om ett motstånd mot svenskt deltagande i USAs krigförande med automatik betyder stöd för talibanska syrattacker på afghanska kvinnor. Som krigsmotståndarna länge påpekat går utvecklingen i Afghanistan åt helt fel håll. Den USA-stödda marionettregimen är genomkorrumperad, valfuskar, knarkhandlar, begår övergrepp mot civilbefolkningen och driver varje dag fler afghaner i armarna på talibanerna. Afghanska feminster menar att läget för kvinnor i landet aldrig varit värre. Dessutom är USA på väg att förlora kriget, och förbereder en massiv upptrappning med 40000 nya soldater som ska skickas in i ett krig som inte ens de militära befälhavarna själva verkar kunna förklara.

Den här verkligheten nämner inte Staffan Norberg, Södertäljde, i ett inlägg som mest blir en lång selektiv rabbling av vad han ser som vänsterpartiets tillkortakommanden, rent allmänt. Vad jag förstår så ska vänstern stödja USAs krig i Afghanistan för att man tidigare kritiserat USA i andra sammanhang, och man vill ju inte misstänkas för att ta ställning mot världens enda återstående supermakts krigande på principiella grunder. Det håller inte Staffan Norberg. Överhuvudtaget känns det inte särskilt sjysst att hela tiden diskutera aktuella politiska ställningstaganden med nån slags kalla-krigsraster som ska placera in meningsmotståndare i gammelkommunisternas skara och putsa på den egna hjälteglorian. Kriget i Afghanistan är inte en okomplicerad fråga, det finns goda och mindre goda argument för olika ställninsgtaganden. En garanterat o-kommunististisk frihetlig socialist (som jag) som aldrig deltagit i några interna skyttegravskrig måste också tillåtas ha en åsikt utan att för den sakens skull stämplas ut med den ena eller andra förringande etiketten eller nedsättande resonemanget om mina dunkla bevekelsegrunder.

Mer upplyftande var det att läsa en insändare från en partimedlem i Uppsala, som föreslår att vänsterpartiet ska verka för en skatterabatt på rättviseprodukter, och en skattebefrielse för varor som producerats i arbetarstyrda företag. Helt rätt och riktigt! Det är dags att vänsterpartiet återigen tar tar i diskussionen om ekonomisk demokrati, en alternativ modell till dagens superkapitalism. Den var levande och aktuell ett tag, inte minst när den globaliseringskritiska rörelsen var stark. Idag verkar vänstern se sitt ekonomiska uppdrag mer som att leverera en rättvisare fördelningspolitik än sossarna. Det är bra, men inte tillräckligt. Kärnan i socialismen, det begreppet från början betydde, är att avskaffa det kapitalistiska fåmannavälde som håller ekonomin i ett strupgrepp. Så länge som det består kommer politiken bara att vara "the shadow cast over society by big business", som den amerikanske filosofen John Dewey påpekade. Vänsterns politiska och ekonomiska vision måste handla om att flytta makten till de som arbetar och berörs av besluten. En demokrati värd namnet, och en frihetlig vision så god som någon.

Men man ska inte stanna vid att trixa med skattesatser. Den svenska staten äger fortfarande, trots vår borgerliga regering, stora och viktiga företag. Kommuner och landsting är stora arbetsgivare och driver många olika slags verksamheter. Det är dags att börja föra en konkret diskussion om hur vi ska kunna demokratisera de delar av ekonomin som vi direkt kontrollerar, genom vårt gemensamma ägande. Modeller för arbetarstyre bör prövas. Självklart kommer det att få högern att gå i taket. Men den diskussionen borde vänstern välkomna. En utmärkt pedagogisk chans att visa på vilka som egentligen är rädda för demokrati, och vilka som välkomnar den.

Det är mycket Maud just nu. Näringsministern valsar runt i media och ser mer stressad ut för var dag som går. Att hon känt till att Vattenfall satts i pant i händelse av en olycka i de tyska kärnkraftverk man investerat i, och dessutom i efterhand försökt påstå  att hon inte visste om det, är såklart allvarligt. Men lika allvarligt är att statliga Vattenfall tillåtits fortsätta sina vansinniga investeringar i smutsig kolkraft och farlig kärnkraft, såväl under centerpartiets tid på näringsdepartementet som sossarnas.

Kampanjen för att försöka framställa sig själva i bättre dager genom att hata på vänsterpartiet har inte heller fallit i god jord. Centerpartiet har själva många många skelett i den ovädrade garderoben. Man var under 30-talet, och fram till Hitlers fall, det svenska parti som gladast hånglade upp den tyska nazismen, i hård konkurrens med högerpartiet (moderaterna). DN hänger ut några av de smutsigare byken till beskådan, och påminner om att centern, till skillnad från vänsterpartiet, aldrig utkommit med några vitböcker eller gjort någon ansats överhuvudtaget till att göra upp med sina historiska misstag. Den anklagelsen kan riktas mot fler av våra högerpartier.

Jonas Sjöstedt påminner om att centerpartiet var de som, tillsammans med högern, hårdast drev kravet på att förbjuda kommunistpartiet. Under andra världskriget hängde hotet om partiförbud som en giljotin över SKP, vänsterpartiets föregångare. Partiets tidningar beslagtogs regelbundet, medlemmarna åsiktregistrerades och fängslades i arbetsläger, där de sattes att gräva diken och skyffla igen dem igen, i väntan på en tysk inmarsch i Sverige, då de skulle lämnas över till Hitler som en fredsgåva. Inte bara kommunister fängslades där på Hitlertysklands inrådan, utan också socialister och andra radikala nazikritiker.

Möjligen känner dagens centerpartister inte till sin egen historia. De har kanske förläst sig på Per Ahlmarks revisionistiska historieskrivning, där allt är svartvitt. Eller så hoppades de att den sortens gruppsykologiska mekanismer som funkar på skolrasterna, när alla får chansen att höja sin egen status i gruppen genom att slå några slag på den mobbade killen, skulle kicka igång även denna gång. Nu blev resultatet mer tragikomiskt. Daniel Scythe ger en målande beskrivning:

"Centern är ju faktiskt ett av de partier i Sverige som främst skulle kunna tänkas försöka glömma vad som hände kvällen innan men nej då, de har helt förträngt vad de själva sa och vem de hade sex med och drar likt sällskapets kamikazepiloter upp sin digitalkamera med festbilderna i ett större sällskap utan att ha tittat igenom dem först."

Vänsterpartiets historia har tröskats igenom till leda. Folkpartiet har länge haft smutskasting som profilfråga. En taktik som under Lars Leijonborg ledde partiet till nya opinonsmässiga bottennapp (tills man kom på att man kunde vinna nya väljargrupper genom att flörta med främlingsfientlighet). Högerpartierna har däremot länge klarat sig undan granskning. Det gäller inte bara centerpartiet. Även om moderaternas motstånd mot rösträtten och  varenda demokratisk reform och välfärdsreform blivit någorlunda belyst, så återstår mycket att säga om partiets internationella kontaktnät under kalla kriget, och idag. Vad tyckte högern egentligen om Pinochets statskupp i Chile, om apartheidregimen i Sydafrika? Vilka samarbetar partiet med idag?
Folkpartiet villl gärna framställa sig själva som demokratins riddare på vit springare. En historia som bångstyrigt krackelerar vid närmare undersökning.

När kommer böckerna som synar högerns historia i sömmarna? När gör Janne Josefsson ett program som granskar folkpartiets stöd till Irakkriget och advokatyr för Israels statsterror mot en försvarslös palestinsk civilbefolkning? Kontakterna med Colombias blodbesudlade regim? För i folkpartiets fall handlar det inte om synder och misstag som förlorar sig i historiens dimmor. Synar man partiets nutid hittar man skamfläckar som vida överträffar allt man kan anklaga vänstern för.

Så kom det en opinionsmätning från Vellinge som visar att en bred majoritet (63 procent) av invånarna i denna genomblå kommun är positiva till att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Endast en liten minoritet (18 procent) säger nej. Det moderata kommunalrådet står med byxorna nere. Han som hävdade att han agerade med sina väljares mandat i ryggen när han försökta stänga kommungränsen för 30 flyktingbarn. Han kanske gjorde det vanliga misstaget att tro att bara för att rasisterna och de mest hatiska grupperna i samhället hörs mest och skränar högst så representerar de också en majoritetsuppfattning. Eller så kanske han lyssnade för mycket till sin egen inre röst.

Som Martin Luther King sa; "den stora tragedin är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad." Jag hoppas att den tysta majoriteten i Vellinge tar chansen att visa vad de tycker om sitt kommunalråd om ett år, när det är val. Om inte förr.

- Det kan vara halvtomt på de ordinarie bussarna, ändå kallas vi in för att köra extrabussar. Det handlar om att mjölka SL på så mycket pengar som möjligt, säger en bussförare som vill vara anonym till DN.se.

Flera anställda hävdar även att Busslink debiterat SL för resor som aldrig körts. Dels handlar det om planerade körningar som ställts in utan att tas bort i systemet, dels om fejkade körningar som uppges ha skett när bussarna i själva verket varit ur trafik.

- Under min tid som driftledare så vet jag att det registrerades körningar som aldrig ägt rum. Som jag ser det så gjordes det helt medvetet över våra huvuden, säger Jeanette Lillhammar, som nu lämnat företaget.

Hur ska du förhålla dig till EU, kära vänsterparti? Frågan har kommit upp på tapeten efter Europaparlamentsvalet, som inte gick nåt vidare. Du har länge varit en vass kritiker av EU-systemet, som flyttar allt mer av de politiska besluten bort från de nationella parlamenten, med en någorlunda hyfsad demokratisk förankring och trovärdighet, till EU-byråkratin. Det tackar jag dig för!

Folkpartiet i Trollhättan tycker att vi ska skicka knarkundar på skolbarn. Passar som hand i handske med andra skolpolitiska profilfrågor för partiet, som politiska angiverisystem elever emellan.

Jag vet att det är fult att säga "vad var det jag sa". Så jag säger väl inte det. Utan låter Sifo-chefen Toivo Sjörén säga det istället:

"Sverigedemokraterna har varit starkt exponerade före och under den här mätperioden. Det har varit en ordentlig marknadsföring av deras budskap. Partier som inte finns i riksdagen behöver uppmärksamhet för att nå fram"

Jag har tjatat på som en rättshaverist här, jag vet. Men när massmedia öppnar alla slussportar och kastar allt sinne för proportioner överbord, när ett litet obskyrt parti som hittills misslyckats med det mesta (inklusive ta sig in i riksdagen) tillåts äga nyhetsbevakningen under flera månader, då måste vi vanliga medborgare sätta klackarna i golvet.

Den totala slagsida som massmedias politiska bevakning uppvisat de senaste månaderna, och i någon mån ända sedan valet 2006 är ett direkt hot mot demokratin. Istället för att diskutera de frågor som kommer att vara avgörande efter valet 2010 (oavsett vilket block som vinner); arbetslöshet, ekonomi, klimatpolitik, fördelningspolitik, hakar bevakningen med monomanisk frenesi upp sig på ett enda parti, som fortfarande har en lång väg att vandra innan de tar sig in i riksdagen. Men för varje nyhetsinslag som blåser upp deras betydelse, varje taktiserande kvasidiskussion om att de kan bli vågmästare och vad som kan hända då, för varje sofftyckarprogram som med illa dold förtjusning frossar sig i eländesscenarion, får de en till skjuts framåt mot målet.

Massmedia har sedan valet 2006 varit Sverigedemokraternas duktigaste valarbetare. Kanske dags för självrannsakan? Eller gömmer man sig fortfarande bakom att man  rapporterar om det folk vill veta? Jag är en flitig massmediakonsument, och jag är väldigt nyfiken på vad våra övriga partier, som till skillnad mot det lilla främlingsfientliga lyckats ta sig in i riksdagen, anser om olika frågor. Jag tror också att den konsumentupplysningen är viktigare för mig inför 2010 än att bli tvångsmatad mer etnoporr och mer SD-hysteri.

DNs Henrik Brors påpekar något viktigt; det lilla främlingsfientliga partiet har en väl upparbetad internetstrategi som ger dem en galen dominans i kommentarsfälten hos våra stora dagstidningars webbsidor och i diverse webbaserade opinionsmätningar. Det hjälper såklart också dem att framstå som viktiga och ger dem en kontaktyta utåt som de annars saknat. Lite påminner det om de så kallade netroots-gruperna i USA, med skillnaden att dessa oftast är proggressiva. Det är dags att riksdagspartierna sätter sig ner och funderar på hur de ska möta extremhögern på denna nya, och inte oviktiga arena.

Slutligen så bekräftar massmedias val av vinkel på opinionsmätningen i fråga just det jag påpekar ovan. Miljöpartiet får en rekordsiffra; 9,7 procent. Mig veterligt har de aldrig legat högre. Deras ökning är också, till skillnad från det andra partiets, statistiskt säker. Ändå blir det en bisats.

TV4s beslut att tillåta politisk reklam inför valrörelsen har skapat en del debatt, men kanske inte lika mycket som det borde. Vinkeln har varit om det är rimligt att låta just ett utpekat politiskt parti köpa reklamtid. Det är ett stickspår. Problemet med politisk TV-reklam är större än så.

Politik handlar redan alltför mycket om pengar. Högerpartierna har sina trogna sponsorer; näringslivet och rika bidragsgivare. Självklart kommer de partier som representerar de som har det bäst ställt i samhället att ha fickorna fulla av pengar. Sossarna har mäktiga LO i ryggen som sponsrar med många fina miljoner. Till och med det lilla främlingsfientliga partiet har åtminstone en Krösus Sork (knäckebrödsmiljonären) som gödslar partikassan. Men vilka ska sponsra de partier som slåss för de med tunnast plånbok? Vilka intressegrupper kan finansiera de som stödjer framtidens energikällor, framtidens företag?

I USA är politisk TV-reklam redan väl etablerat. Partisystemet där är i mångt och mycket kampanjkommitteer för pengainsamling. Resultatet blir att det parti och den kandidat som samlar in mest pengar vinner. Senast Barack Obama, som fick många sköna slantar bland annat från Wall Street och de privata sjukförsäkringsföretagen. Det är inte särskilt hårddaget att säga att amerikansk politik handlar om att köpa sig segern. Där spelar TV-reklam en avgörande roll.

Föga förvånande då att amerikansk politik domineras av två högerpartier. Föga förvånande att inget av dessa vill eller vågar lagstifta mot Wall Street, trots de vidlyftiga spekulationaffärer som nyss drog ner världsekonomin i ett svart hål. Föga förvånande att den nya sjukvårdsreformen inte gör något för att hålla nere de privata försäkringsjättarnas premier, men däremot tvingar alla amerikaner att lösa en privat sjukförsäkring.

Politisk TV-reklam kan bara innebära en sak; amerikanisering av den svenska politiken. Det är ett mycket värre scenario än att det ena eller andra högerextrema partiet kan köpa sig några reklamsnuttar.

När man tittar runt lite på den del av internet som utgörs av extremhögerns snåriga undervegetation så slås man snabbt av vilka martyrer de ser sig som. Fjärran från sura smygrasister med smått rättshaveristiska drag blir de, när de får beskriva sig själva, modiga förkämpar för yttrandefrihet och demokrati. Tystade och bekämpade av det "mångkulturella etablissemanget" (landsförrädarna!). Att Sverigedemokraterna återkommer regelbundet som förstasidesstoff i nyhetsmedia, och alla debattprogram och alla sofftyckare av rang har etnoporr som stående punkt på dagordningen påverkar inte offermyten det ringaste.

Det finns emellertid en annan bild av verkligheten. Idag berättar DN om en modig kristdemokrat i Vellinge, Anders Alkewall, som vågade sig på att föreslå att kommunen skulle gå ut med en intresseanmälan till kommuninvånarna för att se om någon kunde tänka sig att ta emot ett ensamkommande flyktingbarn. Inte oväntat blev det kalla handen när Vellingemoderaterna, de brunblå, vägde in. Det blev dessutom en massa hotfulla mail i politikerns inbox. "I stater där det är ordning och reda gör man sig av med sådana som dig." fick han veta. Familjens bilar saboterades, de fick hem varor de inte beställt och tvingades skaffa hemliga telefonnummer.

Det här är vardag, nästan slentrian för politiker av alla kulörer. Den som vågar gå ut och kräva en generösare flyktingpolitik får räkna med trakasserier. Den som kritiserar extremhögern kan i värsta fall tvingas leva med en reell hotbild. Många politiker, framförallt på kommunnivå, skräms så till den grad att de hoppar av sina uppdrag, som Anders Alkewall. Däri ligger ett verkligt hot mot demokratin och yttrandefriheten.

Nu börjar det sent omsider komma igång en diskussion. Det är på tiden. Vi har sett en del rätt tvära kast på sistone. Samarbetet med sossarna och miljöpartiet verkar ha ställt vänsterpartiet inför ett dilemma; hur mycket vågar man profilera sin egen politik, med risk att stöta bort mer mittenorienterade väljare från vänsteralliansen som helhet? Testballongen som partiledningen släppte upp efter EU-valet, om ett nedtonat motstånd mot unionen, verkar inte ha fallit i god jord hos väljarna. Inte heller belönas man för att man åtminstone för tillfället skruvat ner den principiella kritiken mot budgetreglerna, som gör det svårare att finansiera vänsterpolitik. Risken är tvärtom att partiet uppfattas som allt mer sossigt och allt mindre radikalt. Även om partiets formella krav på utträde i praktiken betyder lite, såvida vänsterpartiet inte uppnår 51 procent av rösterna i ett val, så är det en viktig markering mot den framväxande europeiska superstaten. Liksom kritiken mot den tvångströja till budgetordning som Gösta Bohman en gång klurade ut (och Göran Persson införde).

Jag tror inte att man ska tillskriva opinionsmätningar alltför stor betydelse. Men på senare tid har partiet ändå verkat befinna sig i en nedåtgående trend. Det sammanfaller såvitt jag kan se med att man alltmer uppfattas som en väldresserad och lågmäld del i det rödgröna samarbetet. Rättvist eller inte så riskerar partiet att framstå som svagt när man yxar av de mer utstickande delarna av sin politik för att bättre passa in mellan s och mp. Det är inte bara en förlust för vänsterpartiet, utan även för den politiska debatten i Sverige. Den socialistiska samhällskritik som bara vänsterpartiet kan leverera behövs. Frågan man måste ställa sig är om partiet skulle ha bättre chanser att driva på som fristående vänsterytter, som inte i förväg bundit upp sig för kompromisser och lovat sitta tyst i klassen?

Jag tyckte tidigt att ett fördjupat rödgrönt samarbete lät som en bra idé. Det skulle kunna innebära något radikalt nytt i svensk politik, och förhoppningsvis tvinga de tre partierna vänster om mitten att prata mer med varandra. Men om priset för samarbete blir utslätning vet jag inte om jag vill vara kvar på vagnen. Samtidigt vill jag inte heller se ett vänsterparti som ställer sig vid sidan av och skäller på ren reflex. Det återstår ännu ett år till valet, och jag hoppas att partiet kan hitta en vettig balans mellan profilering och samarbete. Men det kan också vara värt att hålla i huvudet att det finns en nödutgång.

Jag tyckte just att det hade varit lite tyst om det lilla främlingsfientliga partiet nu ett par veckor. Även om det såklart finns med i bakgrunden hela tiden som en surrande fläkt man inte längre märker. Men lita på att partiets duktigaste valarbetare gör sitt bästa för att återställa ordningen: Veckans uppblåsta SD-storm i ett vattenglas är här. TV4 har beslutat att inte låta det lilla främlingsfientliga partiet delta i Parlamentet. Ett rätt rimligt beslut kan man tycka. Som Ulf Bjereld påpekar är det kontraproduktivt att skänka extremhögern plattformar de inte hittills lyckats erövra av egen kraft. Feel-goodprogram i marksänd TV borde falla inom denna kategori. Men såklart ska det blåsas i stora indignationstrumpeten. Tror någon att en liknande hysteri utbrutit om det gällt Lars Ohly och vänsterpartiet? Vilket annat parti menar tyckeriet har en självklar rätt att delta i underhållningsprogram på bästa sändningstid?

På Facebook noterar jag att Zana Hussans klubb "Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack!" nu snart är uppe i 250000 medlemmar. Snart har alltså lika många svenskar aktivt valt att visa sin motvilja mot den främlingsfientliga extremhögern som de som i en opinionsmätning sagt sig fundera på att rösta på den. Vilket naturligtvis INTE innebär att Facebook-fenomenet ges lika mycket uppmärksamhet som det lilla främlingsfientliga partiet. Inte ens häften, eller en tiondel. Att många svenskar upprörs in i själen av tanken på rasister i riksdagen passar ju inte in i medias övergripande ramberättelse. Den som ska handla om hur missnöjda svenskar som i alla år knutit nävarna i fickan i protest mot de mångkulturella hemskheter som en halvdiktatorisk vänsterelit tvingat på dem nu till sist fått nog. Att antirasism och tolerans är mer svenskt och mer representativt än intolerans och muslimhat blir inga nyheter under de förutsättningarna. Det vore som att försöka pressa in en fyrkantig pusselbit i ett runt hål.

Statliga Vattenfall planerar enligt TV4 att sälja ut det svenska elnätet för att få loss pengar till att - hör och häpna - storinvestera i brittisk kärnkraft! Man tar sig för pannan! Ansvaret för detta  faller i slutändan på Maud Olofssons näringsdepartement. Kärnkraftsmotståndarna i centern kan alltså bli ansvariga för inte bara en av de största privatiseringarna av svensk infrastruktur någonsin, utan också att pengarna från försäljningen finaniserar ett av de farligaste och dyraste energislag man kan tänka sig.

Erfarenheterna från tidigare privatiseringar av elförsörjningen är förskräckande. Konsumenterna får betala priset när privata intressen dyker in och ska göra vinster. Det finns inget skäl att tro att inte samma mönster upprepas den här gången. Men det spelar såklart ingen roll för marknadsfundisarna. Uppenbart inte heller alla fina programförklaringar om vikten av att satsa på förnyelsebara, rena energikällor.

"Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman."

Så skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Det är en modig artikel, som jag misstänker att få borgare skulle vågat sig på att skriva. Vilken moderat eller folkpartist kryper idag till korset och berättar varför de stödde apartheidregimen i Sydafrika? Contrasgerillan i Nicaragua? Pinochets diktatur i Chile? Suhartos statsterror i Indonesien? Sanningen, som lägligt retuscheras bort när segrarna skriver historien, var ju att det kalla kriget hade två sidor. Båda hänsynslösa och med hårda nypor. Och trots allt efterklokt som sägs idag om VPKs stora dumhet; att man aldrig helt bröt kontakterna med kommunistpartierna i öststaterna, så var den krassa verkligheten att den svenska högern var hårdare uppbunden av sin lojalitet till USA än VPK till Östblocket. Det är nästan lustigt att i efterhand försöka rekonstruera alla krumbukter. Som när högern ville ha Olof Palmes huvud på ett fat för att han kallat den spanska diktatorn Franco för "satans mördare". Eller som när borgerliga politiker fördömde Vietnams humanitära intervention i Kambodja, den som avsatte diktatorn Pol Pot. För att USA gjorde det. Och högerns kalla-krigskompass pekade alltid ofelbart mot Washington. Den har för övrigt aldrig slutat peka dit. Som folkpartiets trosvissa stöd till USAs klientstat Israel, och Jan Björklunds iver att delta i det amerikanska oljekorståget i Irak visar.

Men det är lätt att skylla ifrån sig genom att prata om den andra sidans fel och brister. Det gör borgarna hela tiden, låt oss inte vara som dem. Det är skönt att läsa Åsa Linderborgs självkritiska, men inte krypande, artikel. För ofta blir det ju också en lätt retuscherad bild av historien när kommunisterna ger sin sida av saken. Visst tror jag att en del av förklaringen till att man fortsatte kontakterna med kommunistpartier i öst var en vilja att påverka i demokratisk riktning. Med Gorbachev vid rodret i Sovjet kunde man ju också för första gången hoppas på att lyckas. Visst vet jag att VPK var mer entusiastiskt över den alliansfria rörelsen än Warsawapakten. Visst vet jag att man odlade kontakter med  oppositionella i DDR och Tjeckoslovakien. Visst vet jag att den bild som fanatiker som Staffan Skott och Per Ahlmark ger är hårdvinklad bortom allt förnuft. Men jag vet också att det fanns en riktning i partiet, en kommunistisk hårdför falang, som hade en rätt luddig bild av Sovjetunionen och dess satelliter. En minoritet, som blev mindre när de moskvatrogna kommunisterna bröt sig loss för att bilda APK. Men som aldrig helt slutade att vara en faktor i partiets interna liv.

Åsa Linderborg skriver de hårdföras historia utan att ducka undan det problematiska. Men hon ger också en förståelse för varför det blev som det blev. De generationer av arbetare som för sin kommunistiska övertygelse offrat karriärer och vänskaper, blivit åsiktsregisterade, satta i arbetsläger, förföljda på arbetsplatserna och till och med dödade, var inga skurkar. Det var människor som drevs av ett patos för rättvisa och demokrati. Men de hade investerat alltför mycket hopp i att den ryska revolutionen var det första steget, den första länken i förtryckets kedja som brast. Och när människor vill tro någonting, när deras världsbild vilar på denna tro, så är det svårt att se tecknen på att allt kanske inte är som det borde vara. Ingen är så blind som den som bestämt sig för att inte se.

För sin ärliga berättelse kommer såklart Linderborg att hängas ut. Tekniken att med lösryckta citat ge en förvanskad bild av helheten behärskar borgerligheten till fulländning. Låt dem leka sin lek. Deras problem är att den politik de företräder ger morötterna åt en liten rik och besutten skara, och piskan till alla oss andra. Självklart behöver de ge en enögd, förljugen bild av vad deras politiska motståndare representerar. Mot såna slag under bältet är Linderborgs ärlighet, och vilja att se hela bilden, den bästa sortens intellektuella självförsvar.

En högt uppsatt läcka vid IEA (International Energy Agency) anklagar USA för att mörka om hur mycket olja som återstår i de nuvarande oljefälten, och överdriva chanserna att hitta nya. Anledningen uppges vara att man förutspår panik på finansmarknaderna om de verkliga förhållandena blir kända. Ungefär tio minuter in i sändningen:

När det som stalinisterna kallade den "antifascistiska skyddsvallen" föll i Berlin var jag en ung nybakad socialist. Det var en förvirrande men hoppfull tid. Politiska realiteter som verkat gjutna i betong skiftade och förändrades från dag till dag. Politbyråer och partikoryféer vacklade och föll. Jublande folkmassor skanderade "vi är folket" och fick det självutnämnda avantgarde som regerat i folkets namn att skämmas. Den mur som skilde familjer, vänner och älskande åt, som aldrig borde byggts, revs.

Självklart var min lojalitet hos folkmassorna på gatan. Inte hos politrukerna och deras fossilerade  statsapparater, oavsett vilken etikett de ville klistra på sig själva. Kanske insåg de själva att utvecklingen hade sprungit ifrån dem. På många håll bakom den forna järnridån höjdes röster för en demokratisk socialism, välfärdsstater av skandinavisk modell, reformer för arbetarstyre i de byråkratiska statliga företagen. Få kanske minns det idag, men när Gorbachev lanserade glasnost och perestrojka var det inte rövarkapitalism han eftersträvade. Snarare en socialism värd namnet. Nu hade historien en annan plan. Istället för välfärdsstater belönades de protesterande folkmassorna med sociala härdsmältor och istället för demokratiserade arbetsplatser bara ett vaktskifte (eller för all del en chans att dela erfarenheten av arbetslöshet med sina kamrater i det västerländska proletariatet).

Men några euforiska månader 1989 verkade det mesta möjligt. Om korrumperade makteliter kunde rasa ihop som korthus i de forna kommunistländerna, var inte fredliga samhällsomvandlingar för fördjupad demokrati möjliga även hos oss? Om murar mellan människor kunde rivas så lätt och så självklart i öststaterna, vem kunde väl i framtiden med hedern i behåll försvara en enda mur någonstans i världen?

Med facit i hand är det lätt att bli cynisk. Istället för fördjupad demokrati fick vi "marknadens" diktatatur. Ett fåtal finanskapitalister och globaliseringspräster dikterade de nya villkoren för kuvade politiker. När kommunistländerna fallit fanns inte längre något alternativt system att konkurrera med, och västerländska kapitalister ansåg inte längre sig behöva dela med sig av en bit av kakan för att hålla arbetarna lugna. Istället för Berlinmuren fick vi en mur i Palestina, en runt EU, en mellan USA och dess sydligare grannar. För människor kommer alltid att vilja fly från orättfärdiga samhällen, förtryck och ekonomisk misär.
Men idag saknar jag de röster som då höjdes i självklara fördömanden av Berlinmuren. Vad säger de om Israels "skyddsmur"? Om de spökskepp fyllda av döda flyktingar som flyter runt EUs kuster? (En flyktingvåg som vi själva skapar genom att slå ut våra fattiga grannars jordbruksnäringar med våra statssubventionerade produkter.)

Igår röstade det amerikanska representanthuset för en begränsad sjukvårdsreform. Som jag tidigare skrivit är det amerikanska, mestadels privata sjukvårdssystemet en mardröm. Världens rikaste land anser sig inte ha råd att göra det några av världens fattigaste länder gör; erbjuda alla sina medborgare en offentlig sjukförsäkring. Istället går man omvägen via privata försäkringslösningar, och försöker lappa över de värsta hålen genom att erbjuda statlig sjukvård som en slags socialhjälp till de allra fattigaste. Idag står 47 miljoner amerikaner helt utan sjukförsäkring, och 14000 blir utförsäkrade varje dag. Dessutom gör de privata sjukförsäkringsbolagen sitt allra bästa för leta kryphål, så kallade "pre-existing conditions", för att slippa betala ut försäkringen när försäkringstagaren väl blir sjuk.

Inte nog med att det privata sjukförsäkringssystemet är omoraliskt, det är dessutom ett massivt slöseri. 16 procent av den amerikanska bruttonationalprodukten spenderas på sjukvård, en mycket högre siffra än i jämförbara länder med statliga försäkringar. Det kan ha något att göra med att så mycket som 31 procent beräknas gå till ren byråkrati (värt att hålla i minnet nästa gång en borgare går igång på hur byråkratisk den offentliga sektorn är och hur mycket bättre det vore med privata lösningar...)

Den reform som Nancy Pelosi klubbade i natt i representanthuset gör en del för att komma tillrätta med de värsta skönhetsfläckarna i det amerikanska systemet. Viktigt är att den gör det svårare för försäkringsbolagen att lura av sina kunder sjukförsäkringen i efterhand. Men det är inte den sortens reform som en gång för alla tar tjuren vid hornen och gör det moraliskt rätta och ekonomiskt förnuftiga. Demokraterna gjorde tidigt i processen misstaget att kompromissa bort den enda vettiga lösningen; heltäckande statlig sjukvårdsförsäkring ("single-payer"). Istället har man tryckt på att en statlig sjukförsäkring ska erbjudas som valmöjlighet i vissa fall ("public option"). Av detta bidde till sist bara en tumme. Stötestenen har varit om den statliga försäkringen ska kunna hålla nere sina kostnader eller tvingas jaga de privata försäkringsbolagens ständigt stigande premier, vilket nu verkar bli fallet. Så den mindre grupp amerikaner (runt 6 miljoner verkar det röra sig om) som kan komma ifråga för den frivilliga statliga försäkringen får välja om de vill skinnas av privata försäkringsbolag eller av en statligt försäkring.
Förslaget innebär också att de amerikaner som idag väljer att stå utanför försäkringssystemet (och håller tummarna för att de inte ska bli sjuka) i framtiden tvingas in. En stilig gåva till de privata försäkringsbolagen; 30-40 miljoner nya motvilliga kunder levererade på ett silverfat.

Babels torn är i biblisk mytologi ett monument över människans högmod. Ett högmod som Gud straffade med språkförbistring:

"Go to, let us go down, and there confound their language, that they may not understand one another's speech."

Maria Wetterstrand seglar upp som det rödgröna lagets starkaste kort. Hon är nu populärare än Mona Sahlin. Som DN påpekar i sin kommentar vore det i dagsläget mest rationella för de rödgröna att låta Wetterstrand ta debatterna med Reinfeldt. Mona Sahlin verkar åtminstone ha brutit den nedåtgående trenden. Och Lars Ohly kvarstår på jumboplats med Peter Eriksson. Miljöpartiet kan tillåta sig att ha ett språkrör som mer talar till de redan övertygande kärnväljarna än når ut till nya väljargrupper. Men vänsterpartiet? Antingen inför man en liknande språkrörsmodell som mp, eller så måste man hitta något system för att låta en kvinnlig politiker utan den sortens historiska belastningar som drar ner Ohly (Josefin Brink) ta tillräckligt många debatter för att etablera sig som vänsterpartiets näst mest kända ansikte utåt. För byta partiledare hinner man nog inte såhär tätt inpå ett val. Dags för vänstern att börja fundera på att re-rekrytera Gudrun Schyman?

Också i DN hittar jag en intressant artikel om Scientologernas religiösa friskola Lövgården, som kritiseras på hela tolv punkter efter en oanmäld inspektion från Utbildningsförvaltningen. Allvarliga brister i verksamhetens kvalité anmäls. Och föreningen Albatross, som driver sammanlagt 6 friskolor som tillämpar L Ron Hubbards ideer om inlärning (Applied Scholastics) verkar påfallande ointresserad av att informera sina kunder om vilken pedagogik man använder. Det är ett mönster som går igenom även i andra scientologiska frontorganisationer. Man lockar in nya medlemmar under falsk flagg, eller åtminstone utan att öppet deklarera sin religiösa tro.

Sammalagt 7,3 miljoner körde skattebetalarna in i Albatross verksamheter under 2008. Vilket väl så gott som något illustrerar vansinnet med religiösa friskolor, den nya mjölkkossan för allehanda stolliga smågrupper som ser chansen att tjäna en snabb hacka. Vi får hoppas på fler oanmälda inspektioner framöver, det verkara vara det enda sättet att avslöja skojarna.

Slutligen på Newsmill en intressant analys av extremhögerns ytterst selektiva religionskritik. Tillämpar man samma metodik som Jimmie Åkesson och hans kompisar använder när de kritiserar islam på exempelvis Bibelns Gamla Testamente så blir bilden av kristendomen såklart den av en ytterst våldsfixerad, sadistisk och intolerant religion.

Jag missade den första delen av TV4:s dokumentär om "sanningsrörelsen" om 9/11. Ser fram emot nästa del på söndag. Jag har märkt att den har en hel del "true believers" här i Sverige också. Och det är väl inte så konstigt. Busheran var djupt traumatiserande, inte bara för USA utan för hela världen. Bevisat samvetslösa manipulatörer som Karl Rove, republikaneras onde spin doctor, använde alla fula trick i boken för att sälja in två vansinniga krig hos den amerikanska allmänheten och omvärlden, och säkra det republikanska partiets maktmonopol genom ett omfattande maktmissbruk.

Att Rove fortfarande inte ställts inför rätta, trots bevisen för att han manipulerade den amerikanska rättsapparaten för politiska fördelar, är ett dåligt tecken för framtiden. Men låg han och Bush också bakom terrorattackerna i New York och mot Pentagon? Sanningsrörelsen påstår det, med den sortens vitglödgande trosvisshet som annars brukar återfinnas i religiösa sekter. För att bevisa sin sak anför man en mängd svåröverskådliga tekniska argument, och en hel del spekulativt konspirationsteoretiserande. För att kunna ta ställning till teknikaliteterna krävs det examina från naturvetenskapliga utbildningar som jag misstänker att inte bara jag, utan också sanningsrörelsens anhängare saknar. Det spekulativa konspirationsteoretiserandet krävs det däremot inte högskoleexamina för att avfärda. En skopa sunt förnuft räcker rätt långt. Noam Chomsky drar en lans för det sunda förnuftet i videoklippen här nedanför:

• Uppdatering: Tydligen har "sanningsrörelsen" lyckats få med minst en riksdagsman på vagnen. Egon Frid (v) tar i ett blogginlägg avstånd från rörelsen och betackar sig för att bli använd som någon slags galjonsfigur. Liknande saker har hänt i USA, där en av Obamas politiska rådgivare tvingats bort från sin post av en smått hysterisk mediakampanj efter att ha skrivit på ett upprop för en ny sanningskommission om 9/11. Att gå till botten med saker och ting låter ju som ett vällovligt syfte. Men frågan är om det finns så många stenar kvar att vända på här.

Den pågående förbruningen av borgerligheten som Ali Esbati brukar skriva om, till stort förtret för diverse "liberaler", blir allt svårare att bortse från. Ingen borde missa det bloggbråk som utbrutit efter att norska fremskrittspartiets Siv Jensen bjöd in ett antal liberala opinionsbildare på PR-lunch häromveckan. Tanken var att försöka tvätta bort bilden av fremskrittspartiet som ett högerpopulistiskt missnöjesparti med monomanisk fixering på muslimer och invandring. Den främlingsfientliga profilen tonas ner, åtminstone när partiet lunchar med svenska högerbloggare. Istället är det bilden av "nordens Margaret Thatcher" som Siv Jensen vill kränga. Ett epitet som hon vad jag förstår uppfunnit själv.

Lunchen verkar ha gått över förväntan. Timbroiter som Johnny Munkhammar och islamofober som Dick Erixon, som väl möjligen inte hade så många reservationer ens innan, torgför gläfsande entusiastiskt bilden av Fremskrittspartiet och Jensen som nordens liberala hopp.

Det höjs också några kritiska röster. Borgerlighetens liberala samveten, Johan Norberg och Isobel Hadley Kamptz varnar för att flörta med främlingsfientlighet. Mattias Svensson skriver träffande på sin blogg om "högerpopulismens järnhårda lag". Liberal frasologi tjänar mest som fernissa för att inte den råa rasismen under ytan ska lysa alltför grällt. En fråga till alla nyliberaler som förtjusta hyllar Fremskrittspartiets som nordens liberala hopp; vad tror ni de vinner väljare på? Att predika Ayn Rand, i den mån nu det görs? Eller spela på fördomar och singla ut etniska minoriteter? Vad var förklaringen till folkpartiets valframgångar 2002? "Språktest" och annat flörtande med de som tycker att invandrare inte sätts åt hårt nog? Eller en nyfunnen kärlek för liberalism i valmanskåren?

Den för liberaler dystra politiska verkligheten verkar vara att klasssiskt liberala idéer inte vinner så värst många väljare. Alltså får kallhamrade realpolitiker som Johnny Munkhammar börja fiska i grumligare vatten. Han och Erixon kanske instämmer i en annan nyliberal förgrundsgestalts devis: "det spelar ingen roll vilken färg katten har så länge den fångar möss"?

Så fick han sin chans till revansch Guillou. I en debatt där det bästa i svensk journalistkår ställdes mot det sämsta. Motdebattören var nämligen ingen annan än Svenska Dagbladets märklige kuslige Per Gudmunsson. Redan i inledningen släppte Guillou bomben; han hade faktiskt nämnt samröret med KGB i sina memoarer, om än inte så utförligt. Ett faktum som han enligt egen utsago försökt trycka in i rapporteringen hela drevveckan. "Tack och lov för att jag den här gången får chansen i direktsändning" sa en lite omskakad Guillou. Om det han säger stämmer, att han konsekvet fått sin högst relevanta faktaupplysning bortklippt, så är det extremt anmärkningsvärt. I stort sett hela anklagelseakten mot honom har ju byggt på att han "förtigit" sitt lilla agentäventyr. Om han nämnt detta, må så vara i all korthet, så borde ju hela drevet ha imploderat som en trasig ballong. Men det kanske var just därför sakupplysningen aldrig kom med. "Kolla aldrig en bra story", heter det ju. Debatten i övrigt var väl i det närmaste en walk over. Gudmunsson kom liksom aldrig med i spelet.

Förutom att rocka SVTs agenda så har mannen dessutom hunnit med att ifrågasätta kapitalismen i sin Aftonbladetkolumn. Det är bra Guillou, ånga på, anfall är bästa försvar!

Har nyss varit på bio och sett Michael Moores nya: Capitalism - a love story! Inte riktigt hunnit smälta intrycket än. Tur att det var Michael Moore som gjorde den här dokumentationen av den amerikanska rövarkapitalismen i ett avancerat skede av förfall. Nu får man garva en hel del också när han kuskar runt på Wall Street med brottsplatstejp och försöker arrestera de högsta ansvariga för frosseriet och stölderna av skattemedel. Den bästa scenen i filmen måste vara när Moore fösöker trycka sig in genom en svängdörr till en av brottsplatserna och vaktpersonalen på andra sidan håller emot för glatta livet.

Tur att det finns humor här i livet. De stora tragedierna skulle bli för jobbiga att smälta annars. Men Moore är sällan dyster. Förbannad ja, raljant ibland. Men alltid högst relevant. Den här filmen kunde inte ha varit mer vältajmad. Och den slutar med en uppmaning; gör något av er ilska. Knyt inte bara händerna i fickan. Amen to that!

Och Bengt Westerberg var i salongen. Undrar just vad han tänkte?

Köpenhamns undre värld är indragen i ett regelrätt krig om den lukrativa marknad som skapades när den halvlegala haschmarknaden i Christiania stängdes. Häromdagen sköts en till lokal Hells Angels-ledare. DN rapporterar att det på ett år varit skottlossning på öppen gata vid 109 tillfällen, 6 personer har dödats och 58 skadats. Man intervjuar en försäljare av skyddsutrustning som berättar att han nu kränger i snitt 4 skyddsvästar om dagen, en ökning på 400 procent. Ofta till vanliga människor.

Situationen påminner lite om den i Mexico, fast i mindre skala. Även där utkämpas ett regelrätt inbördeskrig mellan knarkmaffior inbördes och polis och militär. Men Danmark vore såklart inte det Danmark som vi lärt känna och älska om inte den obligatoriska rasistiska knorren funnes med. 70 procent av danskarna ser enligt DN Hells Angels som "de goda" och ligorna med annan etnisk sammansättning som "de onda". Hells Angels, inga dumskallar, har ju precis som Pia Kjersgard fattat att det går att plocka billiga sympatipoäng genom att spela på rasistiska underströmmar i samhället, och lyckas så framställa sig som mer moraliskt högstående än andra kriminella knarkkrängare.

Händelseförloppet i Köpenhamn är extremt tydligt. Politikerna skapade en lukrativ svart marknad för en vara som många danskar hett efterfrågar. De kriminella ligorna dök genast in och började slåss om andelarna. Konflikten drabbar inte bara dem, den skvätter även över på vanliga danskar. En väg att tackla problemet pekades ut av politikerna i Köpenhamns stadsfullmäktige, där en majoritet bestående av socialdemokrater, socialistisk folkeparti och enhetslistan föreslog en legalisering av hasch enligt Amsterdammodellen.  I Mexico har politikerna tvingats legalisera mindre mängder narkotika för eget bruk sedan knarkkriget eskalerat till en outhärdlig nivå. Ett omarbetning av ett förslag som röstades igenom av Mexicos parlament för några år sedan, men då stoppades efter hårda påtryckningar från USA.

Kriget mot knarket kan inte vinnas, så länge det finns en efterfrågan. Det innebär ett enormt slöseri av  skattepengar och polisiära resurser som behövs bättre på annat håll. Det innebär också att man skapar brottslingar och kåkfarare i onödan.  De som göds av den nuvarande situationen är de kriminella ligorna, och de politiker och poliser de köper för knarkpengarna. Ju förr vi omvärderar den nuvarande hopplösa strategin desto bättre.