A

 

 

    Vaddå "partierna"? Det är väl inget att hymla med att det är två - 2! - partier som spjärnar emot alla förslag om skingra hemlighetsmakeriet runt partibidragen: moderaterna och sverigedemokraterna. Överklassens två partier. Som mottar många påsar pengar under bordet från diverse ljusskygga individer som vill påverka samhället i riktning högerut med sina pengar men utan att synas. Vad är det för poäng med att mörka det och tala om "partierna" i svepande ordalag? Om folk ska ha en vettig chans att välja bort de partier som står för korruption, lobbyism och hemlighetsmakeri så måste det väl för fan klart och tydligt framgå i granskningarna vilka de partierna är?

 

 

    Tyvärr fegar ofta journalister ur när de beskriver "partierna" som en enda stor formlös grå massa som tycker likadant. Ett annat exempel ur gårdagens AB är en annars utmärkt krönika av Guillou om nationalekonomins haveri: "Denna auktoritetstro inför räknenissars hugskott har fått svensk politik att trängas ihop i mitten till den grad att man inte längre kan skilja partierna åt, som om höger och vänster inte längre fanns." Jan Guillou vet mycket väl att vänsterpartiet INTE är en del av det inskränkt ekonomistiska konsensus han kritiserar. Det faktum att v vågar gå utanför mallarna och tänka självständigt om ekonomi har varit grunden för många attacker från de politiska motståndarna under åren. Återigen, journalistisk ska ge folket förutsättingar att fatta informerade val. En tidigare granskning gjorde rätt:

 

 

 

Share |

 

 

 

 

D

aniel Sestrajcic från vänsterpartiet i Malmö råkar ut för den gamla vanliga fulkampanjen från höger som drar igång så fort någon kritiserar Israels apartheidpolitik och ockupation av Palestina. Moderaterna i Malmö skriver insinuanta debattinlägg om Sestrajcics "judefientlighet". Någon

tapetserar Malmö med fjärilar med hans ansikte på och antisemitiska slagord. Samma gamla visa som alltid med andra ord. Taktiken från "Israelvänner" är likadan i hela västvärlden: försök med alla medel vända diskussionen bort från Israels brott mot folkrätten, dess ockupation och dess omänskliga behandling av palestinierna. Stämpla alla som kritiserar detta som judehatare. Ingen kan ha undgått att se taktiken tillämpas. Ingen som någon gång kritiserat något som Israel gjort har undgått insinuationerna eller de direkta anklagelserna. Debatten om Israels ockupation av Palestina är ett prima exempel på hur fula etiketter klistras på motståndare för att sabotera debatter och skrämma människor från att våga använda sin yttrandefrihet.

 

Kommuniststämpeln funkar i USA också

 

 

D

Annie Lööf vill uppenbarligen inte "ta debatten"om det glada näringsdepartementets skattefinaniserade

fylleslag. När spritnotorna uppgår till 600 000 kr så kan man förstå det. Men frågan är hur näringsministern inte bara kan bli påkommen med att sabotera granskande journalistik utan dessutom kan ljuga sig genom en utfrågning i KU, utan att bli utsatt för ett mediedrev från helvetet?  Inbillar sig någon att en sosse eller vänsterpartist hade sluppit så lindrigt undan?

D

A

T

V

"Sedan valet 2006 har regeringens ministrar ofta vägrat debattera med oppositionen. Borg, Reinfeldt, Ask och de andra har ställt det som krav för att de själva ska medverka i radio och tv. Inga debatter eller studiosamtal med Sahlin, Östros, Bodström eller någon av de andra företrädarna för den röd-gröna alliansen.

Och massmedierna har gått med på kraven."

J

Överdriver jag? Visst får också de borgerliga partierna sina slängar av sleven ibland. Men kan någon seriöst föreställa sig att Mats Knutsson, KG Bergström, Margit Silberstein elller någon annan av gammelmedias åsiktskonstaplar någonsin skulle beskriva vänsterpolitik som ett realistiskt projekt? Deras politiska pendel svänger bara åt ett håll. Politisk förnyelse är bara förnyelse om den för Sverige tillbaks i riktning mot de förhållanden som rådde under 1800-talet. Det ultimata förnnyelseprojektet vore väl sålunda barnarbete? Eller kanske tolv timmars arbetsdag, sju dagar i veckan?

Men socialdemokraterna är i högsta grad medskyldiga. Sedan Ingvar Carlssons dagar har partiets högsta företrädare lagt ner en rätt betydlig mängd energi på att sprida bilden att det bara finns en väg att vandra - bakåt - och kallat det förnyelse. Det har satt det politiska kommentariatet i en guldsits: man har utan att skämmas kunnat sälja in sina högborgerliga värderingar som politisk konsensus och har därmed också kunnat avfärda alla alternativa politiska idéer som verklighetsfrämmande. När socialdemokraterna nu (kanske) gör en försiktig vänstersväng och hädar i kyrkan genom att ifrågasätta självklarheter som RUT-bidraget (kommentariatets allra heligaste sakrament) så kortsluts något i hjärnan på de som bekvämt vant sig vid att presentera de egna åsikterna som allmänna sanningar. Men på lite längre sikt kanske de tvingas sparka igång den där tankeapparaten som surrat på i autopilot. Socialdemokratin i Sverige sätter ju nämligen den politiska mittpunkten, även om de själva verkar ha glömt bort det. Om de vågar envisas med att hitta en egen politik, inte nödvändigtvis skräddarsydd efter Mats Knutsson, KG Bergström och Margit Silberstein, så ställs de politiska konstaplarna inför ett svårt val: fortsätta förlöjliga alla idéer som inte erhållit Timbros och Svenskt Näringslivs vattenstämpel, och riskera att framstå som smärtsamt partiska, eller börja göra sitt jobb med en gnutta seriositet.

Kanske en kalldusch som den i söndags är nyttig för sossarna, så att de verkligen börjar ta sig en funderare över vilket politiskt klimat de bidragit till att skapa i Sverige med 20 års politiska reträtter och högeranpassningar.

När Wikileaks publicerade sitt material om USAs krigande i Afghanistan "Afghan War Diary" så svarade USAs krigshögkvarter Pentagon omedelbart med en massiv PR-kampanj som försökte - och lyckades - flytta fokuset bort från innehållet i de släppta filerna. Världen upprördes mer över att Wikileaks (enligt Pentagon) försatte amerikanska trupper och deras afghanska samarbetsmän i fara än att samma amerikanska trupper tystar ner och ljuger om massakrer på oskyldiga civila, att minst 195 oskyldiga civila afghaner avrättats av hemliga amerikanska specialkommandon och att mellan 14000-34000 civila dödats sedan USA invaderade Afghanistan. Detta blev huvudfrågan - trots att Wikileaks i förväg hade samarbetat med den amerikanska försvarsmakten för att stryka känslig information.

Även SVTs nyhetsflaggskepp Aktuellt tuggade i sig Pentagons PR och rapade upp dimridåer: Unge nyhetsankaret Jon Nilsson kunde knappt tygla sitt raseri när han fick chansen att ställa Julian Assange mot väggen. Samma fråga ställdes om och om igen med en ny formulering: Hur kan ni "hjälpa talibanerna" och "riskera liv"? Inget svar godtogs. Påpekandet att den amerikanska krigföringen varje dag innebär nya dödsoffer viftades bort. Jon Nilsson var åklagaren och Assange var på förhand dömd. Den amerikanska försvarsmaktens PR-lögner var beviset.

Ingen ska komma och slå i mig att Aktuellts nyhetsredaktion gör såna här misstag av ren dumhet. Nyhetsrävarna är inte tappade bakom en vagn. De vet att både Pentagon och Israels militär för krig på två fronter; dels ett rent militärt och dels ett propagandakrig. De vet att sanningen är krigets första offer. Möjligen är Jon Nilsson och Lennart Persson båda så förblindade av sina egna lojalitetskopplingar till USA och Israel att de bryr sig mindre om att få fram sanningen än att försöka undvika PR-katastofer för länderna ifråga. Isåfall har de såklart inget att göra på en nyhetsredaktion som Aktuellt. Möjligtvis är också SVT fast i den kommersiella nyhetslogikens rävsax; man måste visa "båda sidorna" av en nyhet, även om man vet att den ena sidan är en garanterad lögn. Möjligen är Aktuellts urartningar bara ett till tecken på den allmänna högervridningen av alla delar av det svenska samhället. Men det borde rimligtvis även oroa SVT. Hur ska de motivera svenska folket framöver att fortsätta betala dyra licensavgifter för att garantera en nyhetsrapportering som vågar kritisera makten, när Aktuellt nöjer sig med att retweeta PR-lögner från Pentagon och IDF som om de vore dagens sanningar?

Mediaforskaren Kent Asp kommenterar Expressens hatkampanj mot Mona Sahlin:

I en situation med massarbetslöshet och en regering som inte har en politik mot denna kunde man ju vänta sig att frågan skulle stå högst på dagorningen i den politiska debatten inför valet. Massmedia, kunde man tycka, skulle här kunna spela en viktig roll. I Rapport igår spelades visserligen en roll, försvarsadvokatens. Smaka på de här citaten:

"Trots att fler och fler har fått jobb får nu regeringen kritik av TCO"

"När regeringen tillträdde för fyra år sedan lovade man fler jobb, och så har det blivit, trots finanskris och lågkonjunktur"

"I augusti 2010 jobbade 84000 fler än i augusti 2006".

"Just när arbetslösheten till sist verkar ha planat ut får regeringen kritik för att gömma arbetslösa i stödprogram."

Lägg till detta en nöjd arbetsförmedlare som berättar hur skönt det är med alla dessa nya jobb som strömmar in. Visst hakar reportaget sedan på det som kunde ha varit huvudspåret, en kritisk rapport från TCO som menar att regeringen gömmer undan arbetslösa i åtgårder. Men bilden har redan etablerats. Glöm massarbetslösheten. Glöm att sysselsättningen fallit kraftigt. Glöm att vi har EUs tredje värsta arbetsmarknad för unga. Glöm att arbetslösheten ökat snabbare i Sverige än i andra EU-länder. Glöm att regeringen inte har någon annan jobbpolitik än samma mantra som de tillämpar på alla områden; sänk skatten! Kom ihåg bara detta: regeringen har levererat "fler jobb". Inte mindre arbetslöshet. Men fler jobb. Eftersom Sveriges befolkning har vuxit, så har vi nu fler som arbetar. Med samma logik skulle man genom att importera 9 miljoner människor kunna "skapa" typ 4-5 miljoner nya jobb. Slam dunk! Och den bästa "jobbpolitiken" kanske vore att förbjuda preventivmedel?

Den lilla detaljen att fler människor är arbetslösa, färre människor sysselsatta, den ska vi väl inte bråka om? SVT börjar likna Kina-TV.

Det var en gång en skjutjärnsjournalist som hette Janne Josefsson. Han verkade brinna för något. Känna ett rättvisepatos. Som ung arbetarkille från en betongförort kände jag att Janne brydde sig. Stod på min sida. Han var visserligen en buffel och verkade ibland gå igång lite väl mycket på den power trip som en kamera kan ge den som använder den för att nagla fast någon kallsvettig stackars byråkrat eller fifflare i strålkastarljuset. Men det var ju för en god sak...

Sen hände det något.

Kanske var det efter valstugereportaget 2002 där han avslöjade moderaternas valarbetare som hycklande rasister. Jannes kritiker rasade. Han fick på tafsen för att han filmade med dold kamera. Han anklagades för att ha avgjort hela valet och vara partisk.

Nuförtiden vet jag faktiskt inte riktigt vad Janne Josefsson brinner för. Mer än att nita Lars Ohly. Hans granskning av vänsterpartiet 2005 må väl vara hänt. Det fanns en del frågetecken att räta ut där och om partiet och dess partiledare inte svarade bra på frågorna då så gav det kanske en möjlighet till eftertanke och politisk mognad sen.

Men onsdagens tramsiga, småaktiga attack, tajmad några dagar innan valet för maximal skada, vad motiverade den? Hur kände Lars Ohly privatpersonen 1989 när Berlinmuren föll? Är det en viktig fråga att upprepa en gång till i valrörelsen 2010?

Om svaret är ja, varför inte ställa liknande frågor till fler? Vad kände Jimmie Åkesson när apartheidsystemet i Sydafrika rämnade? Vad kände de moderater som försvarat samma system? Vad kände Jan Björklund när Israel började bygga sin apartheidmur på ockuperat territorium? Vad kände svensk borgerlighet när samma land anföll Libanon och massakrerade drygt tusen civila, många barn? Vad kände de inför Israels senaste massaker i Gaza? Vad kände Jan Björklund när USA anföll Irak och inledde ett krig som skulle kosta drygt en miljon irakier livet? Vad kände Carl Bildt? Vad kände MUFs ordförande Niklas Wykman när Israel slaktade hjälparbetare ombord på Mavi Marmara? Vad kände svensk borgerlighet när högern i Venezuela försökte störta en demokratiskt utsedd regering med våld? Eller när folkpartiets partikamrater i Honduras lyckades med detsamma?

Såna frågor skulle vara besvärande för den svenska högern, minst sagt. Inte minst eftersom det inte bara handlar om saker som hände för länge sedan och hållningar som omprövats. Borgerlighetens överslätande av skurkregimers brott sker mitt framför våra ögon. Kan fortsätta ske eftersom ingen ställer dem mot väggen och avkräver dem den sortens svar som Janne Josefsson och massmedias bandhundar avkräver Lasse Ohly. Med den skillnaden att Ohly ställs till svars för saker han inte tyckt på väldigt länge, om han någonsin gjort det.

Att i efterhand uppröras över historiska misstag och de som begick dem kräver ärligt talat inte mycket. Varken av mod eller insikt. Vem utmanar man genom att dunka ner en före detta kommunist som sedan länge gjort avbön? Mer lättsmält journalistisk, som stryker makten mer medhårs än så, får man leta efter. Att utmana idag rådande sanningar däremot, det kräver mod att våga sticka ut hakan. Jag vill gärna tro att den Janne Josefsson jag respekterade en gång hade vågat jaga också Jan Björklund och Niklas Wykman. Hade orkat ställa makthavarna mot väggen med frågan: varför tycker du så nu, inte bara varför tyckte du så då?

"Folkmajoritetens dom över partier vilkas makt endast kunde upprätthållas med hjälp av repressiva medel, som hemlig polis, Gulag, deporteringar, inmarsch, ockupation, berövande av medborgarskap och avrättningar hade med rätta  blivit hård". Så summerar vänsterpartiets Vitbok östatskommunismen.

Hur kommer framtidens folk att summera vårt nuvarande politiska och ekonomiska system? Ett system som snabbt skaffat sig möjligheter till övervakning och kontroll som skulle gjort östtyska STASI gröna av avund. Jag talar om FRA-lag, IPRED, ACTA, buggning, The PAtriot Act, FISA. Listan kan göras mycket längre. Ett system som istället för Gulag har Guantanamo, Bahgram och hemliga fängelser i tredje länder. Ett system fastlåst i permanent krigföring mot några av jordens fattigaste länder. Ett system som ockuperar och bombar. Avrättar och kidnappar. Ett system som vid behov sätter sig över alla lagar. Ett system som låter 40000 barn svälta ihjäl varje dag, när bara en bråkdel av världens militära utgifter skulle räcka till mat, vatten och sjukvård för dem och alla världens fattiga.

Janne Josefssons försök att sätta dit vänsterpartiet liknar alltmer sekteristen som sitter och rabblar gamla oförätter, med bäst före-datum sedan länge passerat. Det är såklart bekvämt om han inte orkar, eller vågar, ta sig an medlöparna till dagens auktoritära, militärt aggressiva kapitalism. De som utan att blinka försvarar massakrer på oskyldiga och brutala anfallskrig. Eller de rena rasisterna och nazisterna som förespråkar nutida apartheid. Det är också smart om han behöver tvätta bort en stämpel som partisk vänsterjournalist, den som egenhändigt sänkte moderaterna 2002. Men jag har svårt att se det som relevant journalistik. Och det är inte att stå på de svaga och utsattas sida.

Bloggat: Jonas Wikström,

A

ftonbladet kultur tar till sin heder in en artikel idag som skriver om det jag hojtade om igår; högermedias attentat mot valrörelsen 2010. För det är inget mindre; ett terrordåd mot demokratin. Massmedias uppgift i en valrörelse är att förse väljarna med de fakta vi behöver för att kunna fatta ett informerat beslut på valdagen. Än så länge har vi mest fått trams och personfixering. Epic fail alltså! Och det är knappast en slump. Ur debattartikeln:

"P1 Morgon och medieforskaren Ester Pollack granskade nyligen sommarens förstasidor på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna, motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt."

Valrörelser brukar granskas i efterhand på journalistskolorna. De senaste valen har man kommit fram till att högersidan gynnats av media på vänsterns bekostnad. Vi vet redan att granskningen av 2010 års valrörelse kommer att visa detsamma, fast värre än sist. Mycket värre. Med tillägget den här gången att massmedia dessutom gett ett litet rasistparti som aldrig lyckats ta sig in i riksdagen av egen kraft en exempellös grad av uppmärksamhet som såklart spelat dem rakt i händerna. Dags att bli förbannad nu! Dags att göra något! Om en vecka är det redan försent.

Jag plitade ner några idéer igår om hur de rödgröna partierna kan hantera situationen: Bli förbannade! Låt mediaeliten svara på varför de mosat Mona och låtit Fredrik, Anders och Carl komma lindrigt undan. Låt väljarna få se hur skev och rent ut sagt överdjävlig tidningarnas kampanj för alliansseger varit. Kanske det är läge att gå på offensiven och genomföra en total bojkott? Sluta prata med de tidningar, exempelvis Expressen, som har bettet sig vidrigast. Skär av deras kontaktvägar in till partihögkvarteren, deras direktlinjer till partiledarna, deras rätt att närvara på presskonferenser. Låt dem i fortsättningen inte ens kunna låtsas att de ger sina läsare en rättvis och balanserad bild av valrörelsen!

De rödgröna har säkert redan insett att deras värsta fiender detta val inte är de borgerliga partierna, utan Expressen, DN och Aftonbladet. Frågan är bara hur man slår tillbaka? I bästa fall kan en totalbojkott få dem att skärpa sig. Tidningarna är trots allt beroende av att sälja, och utan tillgång till vänstersidan i svensk politik kommer de att göra en sämre tidning som färre vill köpa. I värsta fall förändrar det ingenting och de negativa kampanjerna fortsätter som innan. Men frågan är då: vad har man förlorat?

När det återstår en vecka fram till valdagen så kan det vara bra att ta ett steg tillbaka och försöka förstå årets valrörelse. Det är svårt att riktigt begripa ett skeende mitt i det, när man är på känslomässig helspänn och åker bergochdal-bana varje dag. Jag har genomlevt fem tidigare valrörelser som politiskt intresserad, och ingen av dem har varit så bisarr som 2010 års.

P1s program "Medierna" beskriver den som ytlig, personfixerad och renskrubbad från sakfrågor. Opinionsmätningar och resonemang om vilka som är "vinnare" och "förlorare", kryddat med rätt meningslösa spelteoretiska resonemang om hur parti x ska hantera situation y där parti z blir så och så stort har helt dominerat. Detta, att sakfrågorna kommit i skymundan, har utan tvekan gynnat högern på de rödgrönas bekostnad konstaterar man. Ingen kan egentligen med trovärdigheten i behåll invända mot den beskrivningen. Möjligen peka på undantag, som bara bekräftar den allmänna regeln. Ingen kan heller med trovärdigheten i behåll påstå att den här sortens valrörelse är bra för demokratin. De intressanta frågorna blir snarare; varför blev det så här, och hur kan vi hejda det pågående sabotaget mot demokratin?

Man kan såklart vara självkritisk och skylla på det rödgröna samarbetet. Säga att om vi bara hade kommit med mer (eller mindre) radikala förslag så hade vi suttit i ett bättre läge. Men det kommer ändå inte åt grundfelet; det totala tramsifierandet av valdebatten. Problemet är inte tror jag att väljarna fått ta del av fel politik från de rödgröna och förkastat den. Problemet är att försöken att lägga fram våra politiska förslag drunknat i bruset från Expressens och övriga mediers Sahlin- och Ohlybashande, och bombardemanget av opinionsmätningar och spelteori, som inte gör väljarna ett dugg mer informerade om vilken politik deras regering kommer att bedriva från den 20 september 2010 och fyra år framåt.

För min del är jag övertygad om att vi ser en helt medveten strategi gå i lås. Högern har all anledning att fira demokratins nederlag. När moderaterna bjöd över George W Bushs spin doctor Karl Rove för konsultation var vi nog en del som undrade vad detta skulle leda till. Rove (vars specialitet är de smutsiga personangreppen som utspelar sig precis under radarn, och aldrig kan spåras tillbaks till avsändaren) är helt bränd i amerikansk politik efter flera skandaler.  Men han luktade inte för illa för moderaterna. Mosa Mona-kampanjen är ett paradexempel på roviansk politiskt taktik. Det som är så bra med den, för högerns del, är att allt ljus fokuseras på oppositionsledaren. Istället för att tvingas svara för fyra års angrepp på sjuka och arbetslösa, massarbetslöshet och ett hårdnande klassamhälle, kan Reinfeldt och Borg nöja sig med lite statsmannaposerande. DE behöver inte lyfta ett finger. Har man 90 procent av landets dagspress på sin sida, plus en massa fulagitatation på nätet, så blir Mosa Mona-kampanjen ett självspelande piano.

Den intressantaste frågan är såklart ändå; vad göra nu? Hittills har de rödgröna hållit god min i elakt spel. Sällan har väl det uttrycket varit mer tillämpligt. Expressen, som helt flippat ur den här valrörelsen, har med sina ständiga Mosa Mona-löp och förstasidor gett det elaka spelet ett motbjudande pressansikte. (Aftonbladet är inte mycket bättre, eller de borgerliga morgondrakarna.)

Frågan är om man inte i det här läget från partiernas håll ändå skulle ta tjuren vid hornen; gå ut och utmana mediamakten! Påpeka den enorma snedvridningen till högerns fördel. Det förs väl statistik över påhoppen i kampanjhögkvarteren? Låt oss få se den! Jag skulle faktiskt vilja höra hur Mona Sahlin och Lars Ohly känner inför de ständiga påhoppen och skamgreppen. Låt media förklara, INNAN valet är över, varför de denna gång satte oppositionen på de anklagades bänk och gav regeringen ett frikort! Vi blir som jag skrev i ett tidigare inlägg idiotförklarade av våra massmedier varje dag. Det är tröttsamt och kan lätt slå tillbaka mot mediaeliterna. Men om man inte biter ifrån så ger man inte de idiotförklarade en chans att fokusera sin ilska och sin känsla av att något är snett. Tystnad är ett indirekt godkännande av fulspelets regler.

Självklart kan de rödgröna inte resten av valrörelsen bara tjata på om medias tramsifiering av valrörelsen 2010. Våra politiker har hittills gjort ett bra jobb med att sätta fokus på sakfrågorna i alla sammanhang där de fått chansen. Det ska de fortsätta med! Men inget hindrar väl att man jobbar med två parallella strategier? Jabba ur underläge genom att påpeka hur våra massmedier, i armkrok med högerpartierna, är på god väg att stjäla valrörelsen 2010 från väljarna och förstöra det demokratiska samtalet. Sedan, med en rak vänster laddad med sakpolitik, sänker vi högern!

Gårdagens stora skandal: En läkare som i TV fick ställa en fråga till statsministern används av sossarna som exempel på hur galet regeringens attacker på de sjuka drabbar. Och det är upprörande för att... för att... få se nu? Det är upprörande för att, just det, för att sossarna minsann använder SVT för sina egna syften! För det kan inte vara en ren slump! Det är en konspiration! Dessutom är Mats Knutsson f.d. punkare. Man vet ju vad dom röstar på (kommunisterna!).

Det är ju otroligt fel att massmedia används för att kampanja för politiska partier. Om de kampanjar för politiska partier till vänster om mitten alltså. När Expressen flippar ur helt och använder sina löpsedlar och förstasidor som valannonser för alliansen är det inte upprörande alls. Det är helt normalt och inget att hetsa upp sig över.

Vi i vänstern  har länge pratat om högerns enorma mediamakt. Det faktum att 90 procent av alla tidningar i Sverige står till höger om mitten, och att även public service-TV allt oftare anpassar sig till den dagordning som borgerliga ledarskribenter och politiska reportrar sätter. Den här valrörelsen tror jag har öppnat ögonen på många som inte tidigare reflekterat över vilka det är som styr våra politiska samtal. Den är ytlig och personfixerad menar många. Det är inte en slump! Borgerlighetens politiska strateger och deras kompisar på tidningsredaktionerna vet mycket väl att det är högerns partier som vinner när valet görs till en tävling om vilken partiledare som ser bäst ut i TV. När den politiska diskussionen krymper till att handla om vem som kan sänka skatterna mest för pensionärer eller vem som är bäst på att smörja den välmående medelklassen i Stockholms innerstad och villaförorter med pigavdrag.

Det är intressant att se vad som händer när någon liten regeringskritisk skärva ändå slipper igenom filtret. Uppdrag Gransknings program om hur våra importerade baltiska pigor lever orsakade ett ramaskri från högerns sympatisörer. Tysta ner! Täpp till! Håll igen! Vi skiter väl fullständigt i om folk tvingas lämna sina barn ensamma för att pigjobba åt oss i Sverige med arbetsförhållanden från 1800-talet! Det viktiga är att inga dåliga nyheter ska få regna på Den Käre Ledaren Reinfeldts valrörelse! Det intressanta är inte att överläkaren från Mora manglats av försäkringskassan som tvingar honom, en överläkare som arbetar 75 procent, att ta ett jobb på Samhall. Det enda vi vill veta om Jörg Teichert: Är han sosse?

I takt med att allt mer av det politiska samtalet flyttar över till media så blir också dess politiska slagsida åt höger alltmer avgörande. Oavsett valutgången om två veckor så tror jag att vänstern och arbetarrörelsen måste dra slutsatser av hur 2010 års valrörelse urartade. Om det någonsin varit en hållbar strategi att hoppas på att högermedia ska vara sjysst och inte använda sina filter och megafoner för att störa ut oss alltför mycket, så är de dagarna förbi nu. Kanske dags för nya media, och nya former för politiska samtal med vanliga människor? Det räcker med att stå ett par timmar i en valstuga för att se att det finns ett stort sug ute bland folk efter såna samtal.  Det är logiskt: Människor tröttnar på att vara passiva mottagare. På att Expressens förstasidor skriker dem i ansiktet varenda dag. På de borgerliga morgontidningarna raffinerade kampanjande. På Lena Mellins svammel i Aftonbladet. Till syvende och sist är valet deras och vårt, inte mediaeliternas.

A

Uppdatering: Självklart förnekar Reinfeldt uppgifterna om att han skickat fram sina ledarskribenter som attackhundar. Motiveringen är intressant:

- Jag vill bara försäkra om att förnyelsen av Moderaterna är att vi ska utgå från oss själva.

Det måste vara en förnyelse som började inatt då. Reinfeldt och hans småsyskon i regeringen har ju ägnat all kraft åt att svartmåla oppositionen de senaste fyra åren, så till den milda grad att man frågar sig om människan faktiskt inser att det är han som är statsminster, inte Mona Sahlin. Allt är tydligen sossarnas fel, även när högern regerar.

DN 1, 2, AB 1, 2, 3, 4, SvD 1,

En suveränt intressant intervju med Julian Assange, Wikileaks grundare, i Aftonbladet Kultur.

"Tillsammans med en grupp löst sammanslutna vänner, aktivister och hackare världen över, har Assange gång på gång lyckats underkänna standardförklaringen till varför journalistiken på sina håll blivit så undermålig: att det skulle vara en fråga om pengar.

För medan de tusentals hemliga dokument som har avslöjats och konsekvenserna som de har medfört är minst sagt imponerande, består Wikileaks i själva verket av inte mycket mer än tre bärbara datorer och ett halvt dussin telefoner nedpackade i Assanges resväska.

- Vi har drivit hela organisationen med nästan inga resurser alls, men den allvarligare frågan är den om exempelvis Washington Post haft tillgång till vårt material, skulle de då ha publicera det?"

Wikileaks är ett symptom på att något är sjukt i vår nutid. De gör ett fantastiskt arbete som granskare av makten. Men vad gör massmedia, den så kallade tredje statsmakten, med uppgift att granska?

Det verkligt intressanta i sammanhanget är hur tidningar och nyhetsbyråer gång efter gång väljer självcensur. Den nyligen läckta film där amerikanska soldater hånflabbande prickskjuter mot civila i Irak hade faktiskt setts av journalistiska ögon innan - Washington Posts reporter David Finkel - som inte tyckte att det var något som allmänheten hade ett behov av att få reda på. Och nyhetsbyrån Reuters chef tyckte att filmen var så farlig att han till och med censurerade en artikel om den, trots att två av hans egna anställda dödats i massakern. Som artikeln påpekar så har massmedia vägrat publicera bilder på offren för USAs krig i Irak och Afghanistan. Däremot är det pedagogiskt uppbyggligt att slänga in en och annan bild på ett offer för en talibansk syraattack.

Ingenstans är väl massmedias urartning så tydlig som i USA, där journalistik allt oftare duckar för att försöka söka sanningen och nöjer sig med att referera vad de två stora politiska partierna har att säga.  När de båda högerpartierna är överens, som de var när det gällde invasionen av Irak, så blir också massmedia till en okritisk hejarklack.

Även här i Sverige kan man en rörelse åt samma håll. Istället för att granska makten och ställa de verkligt obekväma frågorna reduceras våra massmedia till en arm på den kapitalistiska samhällskroppen, som styrs av samma vilja som övriga lemmar. Vi får alltmer överslätning istället för kritisk granskning, och journalisternas egenintresse som övre medelklass slår allt oftare igenom i rapporteringen. Ta till exempel den massmediala fixeringen vid RUT-avdraget, en ickefråga för 99 procent av befolkningen, eller den allt tröttsammare SD-fetischen.

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Wikileaks, Julian Assange, massmedias misslyckande, Irak, Afghanistan

Jag brukar plåga mig igenom Belinda Olssons debattprogram när jag hinner. För det är ofta plågsamt. Jag har ondgjort mig tidigare över ämnesvalen: redaktionen har uppenbart bestämt sig för att de viktigaste frågorna i Sverige idag är invandring, muslimer och etniska konflikter. Det är lite märkligt kan man tycka, eftersom den svenska väljarkåren inte delar de prioriteringarna.

När människor får svara på vilka frågor de själva brinner för brukar jobben och arbetslösheten hamna högst upp. Den offentliga välfärden, vården omsorgen, äldrevården, dagis och liknande brukar också toppa. Miljön brukar ligga högt. Skatter brukar vara med på ett hörn. De frågor som Debattredaktionen tydligen prioriterar brukar hamna långt ner på listan. Om jag inte missminner mig så var det endast fyra  procent av valmanskåren som satte integration och invandring högst i den senaste undersökningen som återgavs i media.

Man kan såklart spekulera i varför Debatt gör såna prioriteringar. Jag låter bli, men konstaterar att följden av detta blir att de frågor som oroar folk mest, och med rätta, som hur vi ska få bukt med en galopperande arbetslöshet och en hotande klimatkris, blir obesvarade. På sikt kommer detta förmodligen att påverka prioriteringarna hos vanligt folk. Om det tjatas tillräckligt mycket om islam, slöjbärande och invandrare, uppfattar såklart fler människor dessa som hot.

Torsdagens tema var - såklart - Landskronamordet. Inte så mycket om det stötande i att ett  rasistiskt parti fiskar röster i kölvattnet av en tragedi, som borde varit en given utgångspunkt. SDs representant på plats slapp svara på särskilt många besvärande frågor överhuvudtaget. Hon svamlade sig mest igenom programmet utan att göra några betydande poänger, fjärran från den hätska och hatiska stämningen som råder på deras partibloggar.

Ulf Nilsson, banerförare för allt reaktionärt, hann med att säga desto mer dumt. Det var tydligen mycket viktigt att media skulle börja tala om om en brottsling hade invandrarbakgrund, inte riktigt klart varför.

Han menade också, i strid mot allt förnuft, att rasistpartiet "ignorerades" i media. En offermyt som partiet såklart tacksamt slickar i sig. Jag vet inte på vilken planet Ulf Nilsson lever, men på planeten jorden så har nog både jag och många med mig känslan att media snubblar över sina egna fötter i sin iver att lyfta upp rasistpartiet på piedestal och göra dem till mittpunkten i varje diskussion som på något sätt kan kopplas till social problematik. Debatt själva är som sagt ett gott exempel på detta.

Jag har skickat en vänlig förfrågan till redaktionen om att få en redovisning av deras ämnesval och vilka partirepresentanter de haft i studion de senaste åren. Inget svar efter två veckor. Kanske mailet halkat mellan stolarna? Eller så är Debattredaktionen inte så pigga på att någon tar en närmare titt på hur de, i egenskap av agendasättare i ett av våra tyngsta nyhetsmedia, utövar sin makt?

Glädjande nog hade vänsterpartiet skickat en alldeles utmärkt representant till torsdagens program, Ray Grönlund, som gjorde ett tappert försök att leda in diskussionen i konstruktivare vatten: prata om klassklyftor, arbetsöshet och de sociala problem som vi vet ligger till grund för den sortens motsättningar som pyr i Landskrona. Det är såklart en rätt otacksam uppgift att föra en konstruktiv debatt om de verkliga problemen när rasisterna sått sitt hat i den frodiga mylla som Landskronamordet skapat. Men heder åt honom för en skarp insats.

Åsa Linderborg skriver för övrigt en väldigt läsvärd krönika om Landskrona, främlingsfientlighet, och kampen mot brottslighet som politikens Viagra idag.

intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Landskronamordet, Debatt, Belinda Olsson, Ulf Nilsson, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet

Det moderata valfusket i de interna provvalen verkar vara även denna dags stora nyhet. Jag har visserligen inget emot att borgarna får löpa massmedialt gatlopp. Och om provvalen så lätt kan manipuleras är det viktigt att titta närmare på dem. Men om man ställer denna veckas moderata fulspel mot förrförra veckans, och jämför graden av massmedialt darr på läppen, så måste jag säga att jag inte riktigt förstår nyhetsvärderingen.

Statsminster Fredrik Reinfeldt försökte alltså föra svenska folket bakom ljuset med lögner i partiledardebatten i SVTs Agenda. Han påstod att hans regering hade skapat 100000 nya jobb, när arbetslösheten tvärtom nästan fördubblats under hans tid vid makten. Han påstod också att Sverige klarat den ekonomiska krisen bättre än andra jämförbara länder, när vi tvärtom halkat efter.

Är det mindre allvarligt att en statsminister aktivt försöker föra folket bakom ljuset genom att komma med felaktiga påståenden om sin politik, än att några frifräsare putsar på sina egna siffror i provvalen genom att betala medlemsavgifter för sina vänner och bekanta? Svaret på den frågan borde ju rimligen vara "nej!". Statsministern har ett ofattbart mycket större ansvar på sina axlar, och ett förtroendeuppdrag av mycket större tyngd. Att han fuskar och trixar, i det här fallet med siffror och statistik, borde medföra ett massmedialt gatlopp magnituder större än när enskilda moderata partimedlemmar försöker sig på en fuling.

Man kan ju undra varför massmedia gjort denna nyhetsvärdering. Kanske menar de att fusk i provval är lättare att förstå för gemene man än statistikmygel? Ingen ursäkt, det är deras jobb att förklara viktiga nyheter på ett begripligt sätt. Kanske det anses lite ofint att säga emot en statsminster? Politruker med pondus får ju ibland komma undan med saker som vanliga människor bara kan drömma om. Eller kanske svenska massmedia, till 90 procent borgerliga, faktiskt inte vill ta det på sina axlar att skadeskjuta Fredrik Reinfeldts mödosamt konstruerade statsmannamässighet genom att sätta dit honom när han ljuger?

Det enda jag egentligen finner anmärkningsvärt i den här senaste fusk- pch mygelhärvan inom moderaterna är den människosyn den tyder på. Man åker ut till Tensta-Rinkeby, Haninge och andra invandrartäta områden och fiskar nya medlemmar som om de vore röstboskap. Deras medlemsavgifter betalas av någon annan. Enligt vissa uppgifter som cirkulerat har det även förekommit betalning. Motprestationen som de nya "medlemmarna" förväntas utföra är att ge bort sin röst.

Det finns nog en anledning till att moderaternas hoppfulla kandidater inte åker ut till Lidingö, Bromma, Täby eller någon annan etniskt svensk överklassförort och försöker sig på samma nummer. En del människor förväntas ta sina demokratiska rättigheter på allvar, medan andra förväntas vara redo att sälja ut dem till högstbjudande. En högst moderat människosyn.


Mer: Mer vänster i Uppsala, Jinge, Alliansfritt Sverige, Jonas Sjöstedt