Vaddå "partierna"?

A

ftonbladet gör en - i sig riktig - granskning av skumraskerierna runt partibidrag och lobbyister. Verkligen på tiden! Men rubriksättningen irriterar mig som fan:
 
 
 
    Vaddå "partierna"? Det är väl inget att hymla med att det är två - 2! - partier som spjärnar emot alla förslag om skingra hemlighetsmakeriet runt partibidragen: moderaterna och sverigedemokraterna. Överklassens två partier. Som mottar många påsar pengar under bordet från diverse ljusskygga individer som vill påverka samhället i riktning högerut med sina pengar men utan att synas. Vad är det för poäng med att mörka det och tala om "partierna" i svepande ordalag? Om folk ska ha en vettig chans att välja bort de partier som står för korruption, lobbyism och hemlighetsmakeri så måste det väl för fan klart och tydligt framgå i granskningarna vilka de partierna är?
 
 
    Tyvärr fegar ofta journalister ur när de beskriver "partierna" som en enda stor formlös grå massa som tycker likadant. Ett annat exempel ur gårdagens AB är en annars utmärkt krönika av Guillou om nationalekonomins haveri: "Denna auktoritetstro inför räknenissars hugskott har fått svensk politik att trängas ihop i mitten till den grad att man inte längre kan skilja partierna åt, som om höger och vänster inte längre fanns." Jan Guillou vet mycket väl att vänsterpartiet INTE är en del av det inskränkt ekonomistiska konsensus han kritiserar. Det faktum att v vågar gå utanför mallarna och tänka självständigt om ekonomi har varit grunden för många attacker från de politiska motståndarna under åren. Återigen, journalistisk ska ge folket förutsättingar att fatta informerade val. En tidigare granskning gjorde rätt:
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Mediakritik

Janne Josefsson på dekis

D

aniel Sestrajcic från vänsterpartiet i Malmö råkar ut för den gamla vanliga fulkampanjen från höger som drar igång så fort någon kritiserar Israels apartheidpolitik och ockupation av Palestina. Moderaterna i Malmö skriver insinuanta debattinlägg om Sestrajcics "judefientlighet". Någon
tapetserar Malmö med fjärilar med hans ansikte på och antisemitiska slagord. Samma gamla visa som alltid med andra ord. Taktiken från "Israelvänner" är likadan i hela västvärlden: försök med alla medel vända diskussionen bort från Israels brott mot folkrätten, dess ockupation och dess omänskliga behandling av palestinierna. Stämpla alla som kritiserar detta som judehatare. Ingen kan ha undgått att se taktiken tillämpas. Ingen som någon gång kritiserat något som Israel gjort har undgått insinuationerna eller de direkta anklagelserna. Debatten om Israels ockupation av Palestina är ett prima exempel på hur fula etiketter klistras på motståndare för att sabotera debatter och skrämma människor från att våga använda sin yttrandefrihet.
 
 
    Men inte det enda. En annan överanvänd etikett är "kommunist". Inte heller här kan någon som har diskuterat politik undgått att se taktiken användas. Det kan vara en bra idé att klocka en folkpartist eller moderat som debatterar mot en socialist. Det brukar inte ta länge. Ju sämre debatten går för högern, desto snabbare åker kommunistkortet fram. Skolexempel hämtat från valrörelsen 2010, blivande moderate rksdagsmannen Munkhammar: "Lars Ohly vill ha samma ekonomiska system som i Nordkorea". Nyligen såg vi journalisten Janne Josefsson spela ut kommunistkortet i ett trängt läge i Publicistklubbens debatt, inte bara en utan många gånger.
 
 
    Det var väl när jag gick i nionde klass och först började fundera i politiska termer som jag insåg att de som inte delade mina åsikter - speciellt överklassungarna från villaområdena - inte var så intresserade av att diskutera politik alls. Men skrika "kommunistjävel" åt alla som luftade tankar på att man kanske skulle kunna dela mer rättvist på samhällets tillgångar eller att en värld där 25000 dör av svält varje dag enligt FN medan andra äter ihjäl sig var orimlig - det var de duktiga på. Skrek tillräckligt många "kommunistjävel" tillräckligt högt så fungerade det faktiskt väldigt bra. Diskussionen dog och villafamiljernas privilegier ifrågasattes icke. Den lektionen lär sig alla borgare tidigt och därför ser den svenska politiska debatten ut som den gör. Men Sverige är ingenting jämfört med hur kommuniststämpeln används på andra håll. I latinamerika avslutades precis rättegången mot diktatorn och generalen Efrain Rios-Montt, som fälldes för folkmordet på en kvarts miljon "kommunister" = indianer, fackföreningsaktivister, aktivister för mänskliga rättigheter, socialdemokrater, liberaler, socialister... Att stämplas som kommunist i latinamerika har tidvis inneburit en dödsdom. Indonesiens diktator Suhartu genomförde ett folkmord där åtminstone en miljon "kommunister" = indonesier som trodde på ökad social rättvisa och jämställdhet mellan könen slaktades brutalt.
 
 
Kommuniststämpeln funkar i USA också
 
 
    Uppdrag Granskning i onsdags påstod sig vara på ute i ett demokratiskt ärende. Problemställningen var "Vad vågar man säga, utan att misstänkas vara rasist?"  Janne Josefssons ödesmättade intro byggde upp en suggestiv bild av ett Sverige där vi tassar på tå, rädda för att PK-hammaren ska falla. Alltså precis den tes som Josefsson själv drivit i ett antal debattinlägg på senare tid. Bara det faktum borde ha gett UGs redaktion anledning att fundera några varv till på lämpligheten. Ska SVTs samhällspolitiska flaggskepp förvandlas till Janne Josefssons egen privata attackhund och ekokammare? Är det Josefssons personliga sympatier och antipatier som styr vilka ämnen som kommer upp till granskning på bästa sändningstid? Redan 2010 skrev jag om UGs småaktigt elaka särbehandling av vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly, som utsattes för ett attackreportage som egentligen bara omtuggade ett tidigare reportage från 2005, vältajmat bara några dagar innan valdagen 2010 för maximal skadeeffekt:
 
 
    "Hur kände Lars Ohly privatpersonen 1989 när Berlinmuren föll? Är det en viktig fråga att upprepa en gång tilli valrörelsen 2010?
 
 
    Om svaret är ja, varför inte ställa liknande frågor till fler? Vad kände Jimmie Åkesson när apartheidsystemet i Sydafrika rämnade? Vad kände de moderater som försvarat samma system? Vad kände Jan Björklund när Israel började bygga sin apartheidmur på ockuperat territorium? Vad kände svensk borgerlighet när samma land anföll Libanon och massakrerade drygt tusen civila, många barn? Vad kände de inför Israels senaste massaker i Gaza? Vad kände Jan Björklund när USA anföll Irak och inledde ett krig som skulle kosta drygt en miljon irakier livet? Vad kände Carl Bildt? Vad kände MUFs ordförande Niklas Wykman när Israel slaktade hjälparbetare ombord på Mavi Marmara? Vad kände svensk borgerlighet när högern i Venezuela försökte störta en demokratiskt utsedd regering med våld? Eller när folkpartiets partikamrater i Honduras lyckades med detsamma?
 

     Såna frågor skulle vara besvärande för den svenska högern, minst sagt. Inte minst eftersom det inte bara handlar om saker som hände för länge sedan och hållningar som omprövats."
 
 
    Redan då lyste Janne Josefssons hat mot den svenska vänstern igenom. Precis som i den hätska debatten på publicistklubben nyligen där Josefsson själv tillämpade etikettstämpling och härskartekniker lika skickligt som vilken skolgårdsmobbare som helst. Och frågan jag ställde 2010 är lika relevant 2013: vad säger Josefssons val av vilka han nitar genom Uppdrag Granskning om hans egen politiska agenda? När gör Josefsson ett program om att anklagelser om kommunism eller antisemitism används för att tysta politiska debatter?
 
 
    Med samma teknik som programmet i onsdags använde - leta fram 3-4 pers som blivit stämplade som något de inte anser sig vara - så kan vad som helst bevisas om den svenska debatten. Många socialister och vänstersympatisörer har felaktigt blivit stämplade som kommunister och därmed tystats när de försökt använda sina demokratiska rättigheter och delta i den politiska debatten. Ibland har såna anklagelser betytt både åsiktsregistrering och svartlistning från arbetsplatser. Hur många feminister har inte tystats genom att kallas  manshatare och ful lesbian när de höjer rösten? Hatkampanjerna på nätet mot alla som står upp för en generös flyktingpolitik tvingar journalister och politiker att tidvis att leva med säkerhetspolisen i köket och permanenta skyddsgaller för fönstren. Vilken bild är mer verklig och viktig? Den där Åsa Linderborgs hem omvandlats till ett skyddsrum sedan hon kritiserat högerextremisternas näthatare? Eller den där Aftonbladets Martin Aagård kränkt en annan journalist genom att citera selektivt?
 
 
    Samtidigt har vi gått mot en situation när den högsta politiska makten alltmer övertar extremhögerns formuleringar och synsätt: Vi har en immigrationsminister som skiljer mellan trevliga "blonda och blåögda" och andra mer suspekta mörka individer. Vi har en statsminister som talar om "etniska svenskar mitt i livet" och en skolminister som på frontalkrock med fakta skyller sitt eget skolhaveri på invandringen. Vi har en situation där polisen rasprofilerar hej vilt i tunnelbanan i jakt på flyktingar. Om den svenska invandrings- och integrationsdebatten kan man säga mycket, men inte att den är tystad därför att folk är rädda för att kallas rasister. Inte när den högsta politiska makten - regeringen - rutinmässigt röstfiskar i de brunaste, murknaste vattnen. Däremot så möts de som framför rasistiska åsikter fortfarande av mothugg, vilket Tobias Billström fick erfara. Och det brukar vara där skon klämmer för rasister. Alla dessa bittra  "men det får man väl inte säga i det här landet"- kommentarer slutar ju på mitten! Det de egentligen säger är "men det får man väl inte säga i det här landet utan att få mothugg!". För är det något rasister inte tål så är det mothugg och att ifrågasättas. Det är kanske där de kan ta Janne Josefsson i hand?
 
 
Uppdatering: Precis när jag skrivit klart ser jag den här artikeln från Uppdrag Gransknings redaktion som skjuter ner Josefssons och rasisternas tes om "PK-media". Från 1985 och framåt har invandringen alltmer skildrats som ett problem av svenska massmedia. De flesta rubrikerna om invandring är negativa.
 
 
Medievärlden: "Josefsson buktalar",
 
AB 1, 2,
 
 
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:Mediakritik

En regering som vägrar ta debatten del två: Annie Lööf

D

en här veckans mest underrapporterade nyhet är Annie Lööfs näringsdepartements myglande  med dokument för att smita undan en granskning av skattefinaniserade spritfester och Lööfs lögner när ärendet granskades i Konstitutionsutskottet. Tidningen Medievärlden skriver om detta under rubriken "Skattefinansierat sabotage av journalistik":
 
 

"En reporter på Aftonbladet begärde ut uppgifter om näringsdepartementets internrepresentation. Då skickade Annie Lööfs pressekreterare dem till Ekot och TT, som inte hade frågat efter dem.

 

Dessutom lämnade Annie Lööf felaktiga uppgifter till KU när hon nekade till att handlingarna skulle ha skickats till Ekot.

 

"Jag beklagar det inträffade och konstaterar att näringsdepartementet borde ha säkerställt att handlingen hade lämnats ut till reportern som begärt ut den innan den lämnades ut till någon annan", skriver Lööf nu i ett brev till KU.

 

Det här handlar om rent sabotage av viktig samhällsbärande journalistik, och de som saboterar är folkvalda och tjänstemän som ska jobba för landet och demokratin för sina skattefinansierade löner."

 

Medievärlden skriver om hur regeringen Reinfeldt satt i system att sabotera för granskande journalister och tar granskningen av vapenaffären till Saudiarabien som exempel:
 
 
"Utlovade intervjuer som skjuts upp tills alla vettiga sändningstider passerats, eller som tidigareläggs och kommer så plötsligt att journalisterna i studion inte hinner förbereda sig. Det verkar också som att regeringens presstjänst satt i system att ringa journalister som inte är inlästa på ämnet. Allra värst var berättelserna om rena lögner som att ministern inte skulle göra någon media när han i själva verket redan var inbokad i två tv-program den kvällen."
 
 
Att vår högerregering beter sig så här - samtidigt som det självgoda liberala etablissemanget läxar upp debattörerna Åsa Linderborg och Ali Esbati för att de inte vill "ta debatten" med extremhögern är bisarrt, men ingen nyhet. Jag skrev redan före valet 2010 om Reinfeldts  mediestrategi - att till varje pris undvika att hamna i en debattsituation med företrädare för oppositionen. Får inte Reinfeldt och hans ministrar bre ut sig i ensamt majestät så ställer de in inplanerade medieframträdanden:
 
 
"Över 50 gånger på bara tre år har statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringen backat ur planerade direktsända debatter med oppositionen. Det framgår av ett internt dokument från S-högkvarteret, som Expressen har tagit del av."
 
 
 
 
Så nästa gång Esbati och Linderborg blir attackerade av liberaler som säger sig vara för en öppen och "mustig" samhällsdebatt så kan de väl fråga dem var de är när vår regering, som faktiskt - till skillnad från enskilda samhällsdebattörer - har en förbannad skyldighet att ta debatter om sin politik på alla områden, smiter?
 
 
Annie Lööf vill uppenbarligen inte "ta debatten"om det glada näringsdepartementets skattefinaniserade
fylleslag. När spritnotorna uppgår till 600 000 kr så kan man förstå det. Men frågan är hur näringsministern inte bara kan bli påkommen med att sabotera granskande journalistik utan dessutom kan ljuga sig genom en utfrågning i KU, utan att bli utsatt för ett mediedrev från helvetet?  Inbillar sig någon att en sosse eller vänsterpartist hade sluppit så lindrigt undan?
 
 
Mustafa Omar och socialdemokraterna har jagats av just ett helvetes drev nu i två veckor, på mycket lösare boliner. Jag har undvikit att lägga mig i det. När blodhundarna jagade Juholt nästan till döds var jag en av de som protesterade. Inte nu. Efter sossarnas senaste  partikongress har jag ingen sympati alls kvar för SAP på något plan och tänker att de får tvätta sina smutsiga byk helt på egen hand. Men. Det är ändå slående hur lite av substans som kommit fram i drevet mot Omar Mustafa. Ett drev som hittills pågått i två veckor på bästa sändningstid. Jämför med Annie Lööfs lögner och mygel runt spritfester. Där finns konkreta anklagelser och bevis. Men det har mest resulterat i notiser i media.
 
 
Utan tvekan finns det konservativa, homofoba och sexistiska krafter inom islamska förbundet, precis som inom de kristna kyrkorna. Men vad kan just Mustafa Omar anklagas för? Att ha bjudit in samma gäster till sin förening som Palmecentret och miljöpartiets riksdagsgrupp? Att han ville skicka JAS-plan för att upprätta en flygförbudszon över Gaza, som Sverige gjorde över Libyen? Att ha sagt att man inte kan leva som rättrogen muslim och homosexuell men senare ändrat sig och gett  sitt stöd till den svenska könsneutrala äktenskapslagstiftningen? Allt detta är diskutabelt, men förklarar knappast ett tvåveckorsdrev.
 
 
Sossarna har blivit strykrädda efter tobleroneaffärer, Tsunamidrev och Juholtgate. De hukar när media ringer på. De vet att de opererar i ett fientligt massmedialt landskap där 90 procent av den  svenska dagspressen är borgerlig, men de har inga effektiva strategier för att möta detta. Högerregeringen däremot kommer undan med det mesta. Om inte Annie Lööfs senaste bravader räcker som bevis på detta, fråga Carl Bildt. Regeringen Reinfeldt har utvecklat tekniken att "våga vägra ta debatten" till perfektion. Men håll inte andan medan ni väntar på att Janne Josefsson ska skälla ut dem för det.
 
 
Aftonbladets ledarsida skriver bra om regeringens politiska lögner. Medan Lena Mellin sin vana trogen rycker ut till Annie Lööfs försvar. Det börjar likna kärlek, banne mig!
 
 
AB 1, DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,
 
 
 
 
 

KATEGORI:Mediakritik

Rosa Luxemburg

 

D

en 15e januari är årsdagen av fascisternas mord på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Den första segern för nazi-Tyskland. En enorm förlust för socialismen. Men idag är hennes idéer mer aktuella än någonsin. Rosa var en stor tänkare och en stor handlare. Hennes marxism och socialism var inte ortodox och förstelnad utan levande. Och hon slutade aldrig tro på människors förmåga att ta makten över och förändra sina egna liv. Hennes tro på folkets förmåga att styra och leda sig självt var den totala antitesen till den leninistiska idén om kommunistpartiet som en elit som skulle styra samhället över massornas huvuden. Man kan bara gissa vad det skule ha betytt för den kommunistiska rörelsen om hon inte avrättats av fascisterna i Berlin när Spartakistupproret krossades. Rosa insåg snabbt faran med Lenins bolsjevism i Ryssland och skrev redan 1918 en förödande kritik av den partidiktatur och det skräckvälde han var i färd med att skapa:
 
 
”Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri meningskamp, utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet”
 
och
 
"Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar - de må vara aldrig så talrika - är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet."
 
 
 
 

KATEGORI:Mediakritik

DN har en mission


D

et är direkt felaktigt att - som vissa gör - kalla DN för Sveriges Pravda. Den lite malligare morgontidningen, för att låna Jan Guillous ord, använder trots allt inte det kyrilliska alfabetet. När det gäller hyllningskörerna till den rådande ordningen och statsmakten däremot - jämt skägg. Vem kan väl glömma svärmerierna för Anders "känns han inte lite för stor för Sverige?" Borg och hans vältränade bringa?


Det är helt följdriktigt att ett regeringsorgan ger Bengt Ohlsson tre helsidor för att hata mot alla som kritiserar regeringen och den rådande politiska ordningen. Alltså samma sak som han ägnade sig åt i sina DN på Stan-krönikor senast jag brydde mig om att läsa dem, för en sisådär tre-fyra år sedan. Det enda som vore förvånande med detta skulle väl vara att någon blev förvånad. Men lite höjer jag ändå på ögonbrynen åt dagens recension av Felicia Feldts bok om sin traumatiska barndom:


"Här har boken en del beröringspunkter med Bengt Ohlssons redan klassiska uppgörelse med kulturvänstern, den samhällsklass vars självbild sägs vara att ”knulla runt en aning, unna sig ett glas eller kanske rent av jazzigare njutningsmedel, krisa i själen, klä sig knasigt”.

Anna Wahlgren, i sin dotters tappning
, förkroppsligar just schablonbilden av en pretentiös kulturelit, ett kotteri av självutnämnda experter med tvärsäkra svar på livets alla gåtor. Och det är kanske så jag till sist måste läsa Felicia Feldts självbiografi: som ytterligare en dimension av min generations vägran att sluta fred med 40-talisterna."



Ursäkta mig, men är verkligen sammanklibbningen Anna Wahlgren - "kulturvänstern" helt lyckad? Nu var det ju ett tag sedan hon figurerade som mest i media, mitt minne kanske bedrar mig, men jag har för mig att hon på den tiden hon hade klippkort i TV-rutan så fort barnuppfostran var på tapeten förespråkade en rätt auktoritär och självgod uppfostringspedagogik och - vill jag minnas - gick i klinch med mer antiauktoritära pedagoger som stod på en stadigare vetenskaplig grund och väl isåfall skulle svara bättre mot den för DN nuförtiden evigt spökanden "kulturvänstern". Någon annan som delar denna minnesbild?


Jag har heller aldrig vad jag vill minnas hört människan uttrycka en enda vänsteråsikt, eller radikalt samhällskritisk åsikt överhuvudtaget. Tvärtom har jag fått ett ganska solitt borgerligt intryck. Om det inte är något som råkat passerat under min radar så är det intressant att se hur också DNs litteraturknuttar nu lånar sina tangentbord till projektet att väva en sammanhängande propagandamatta där "kulturvänstern" blir problemet som ska röjas ur vägen, i ett samhälle där högern redan tagit ett järnhårt grepp om såväl den den politiska som ekonomiska som massmediala makten. In med Anna Wahlgren i ringen också! Visst får man lust att bara pissa lite på dem va, efter att ha läst Jens Liljestrands vällustiga citering av "Benkes" "klassiska uppgörelse": runtknullande, supande, haschrökande psykfall i fula kläder!? Hur fan lyckades dom någonsin sätta ihop en endaste fri teaterpjäs, dessa vrak? Vad gör dom överhuvudtaget innanför tullarna? Ombildade vi inte till bostadsrätter för att slippa såna där? Och jävliga mot sina ungar var dom tydligen också!


Fiendebilden är klar: 2012 måste bli året då vi en gång för alla gör upp med det hundratal radikala bohemer som har mage att tro att de har rätt att kritisera Rajraj och hans grabbar. När Sveriges kulturliv kan sammanfattas med "Da Buzz" så kommer vi äntligen att kunna räta på ryggen och vandra hand i hand mot framtiden, som ett enat, välklätt, ickekrisande och alkoläskdrickande folk!


Uppdatering:
Mest synd är det alltid om Marcus Birro, såklart! Expressen:


"Det är nog ingen överdrift att påstå att jag själv fallit offer för nämnda kulturvärlds totala brist på respekt. Man rör sig inte fritt och ostraffat mellan folklighet och elit i det här landet. Vid flera tillfällen har jag av en uppskattad kulturcelebritet fått rådet: "Sluta med dina pajaskonster. Sluta vara med i tv. Sluta skriv om italiensk fotboll. Sluta lisma för Kristdemokraterna. Du är bättre än så."


AB 1, SvD 1, DN 1,




KATEGORI:Mediakritik

En regering som satt i system att vägra debattera


A

lla har väl vid det här laget hört att sossarna och vänsterpartiet är ena riktiga sopprötter som vägrar att debattera med regeringen för att de inte vill bli placerade jämnsides med SD. Det har orsakat en hel skitstorm av föraktfulla fnysningar och fördömanden. Vad är det för politiker som inte vill debattera va? Det är ju deras jobb, och deras demokratiska plikt, liksom.


Jag är beredd att sätta en hundring på att du inte hört om alla de gånger som Reinfeldt och hans ministrar bara vägrat att debattera över huvudtaget. Inte för att de inte vill bli ihopklumpade med ett rasistparti. (Vilket de garanterat hade vägrat.) Utan för att de inte vill debattera med oppositionen. Punkt slut. Aftonbladet:


"Sedan valet 2006 har regeringens ministrar ofta vägrat debattera med oppositionen. Borg, Reinfeldt, Ask och de andra har ställt det som krav för att de själva ska medverka i radio och tv. Inga debatter eller studiosamtal med Sahlin, Östros, Bodström eller någon av de andra företrädarna för den röd-gröna alliansen.

Och massmedierna har gått med på kraven. Därmed har landets journalister spelat med i ett spel som missgynnar demokratin och kväver det politiska samtalet."


Eller som v-riksdagsmannen Jens Holm,
som inte kunde få en enda av regeringens företrädare att ställa upp och diskutera de privatiserade Apotekens skattefiffel idag skriver på sin blogg:


"Det är bara att gratulera Anders Borg
och hans PR-maskineri. Strategin är väldigt enkel: var med i media då ni vinner på det, avböj så ofta ni kan om det inte är till er fördel. Det har gjorts många gånger förut. Det finns till exempel flera tillfällen där Carl Bildt ska ha tillfrågats att vara med i både radio och TV mot exempelvis vänsterpartister, men han har sagt nej och programidén har släppts. Det här är en del av en PR-strategi och SvT och SR går i fällan gång på gång.
Några av våra bästa journalister och redaktörer anpassar sig lydigt efter regeringskansliets dagordning. Jag undrar varför?"


När oppositionen vid ett tillfälle försökte påverka upplägget
så bjöd SVT hårdnackat motstånd. När regeringen rutinmässigt dikterar villkoren så lägger man sig platt. Är det någon som tror att det är en ren slump? Svensk politisk journalistisk har blvit en parodi på sig själv. Förr brukade man reservera det underdåniga kryperiet för kungafamiljsreportagen. Får vi i år se Mats Knutsson och Margit Silberstein andaktsfullt skildra familjen Reinfeldts julafton i Sagerska palatset med korvstoppning och allvarliga visdomsord från Landsfadern som "går sida vid sida med folket vars förtroende han bär"?


Uppdatering: "Över 50 gånger på bara tre år har statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringen backat ur planerade direktsända debatter med oppositionen. Det framgår av ett internt dokument från S-högkvarteret, som Expressen har tagit del av." Expressenartikeln från 2009. 50 har förmodligen hunnit bli 100 vid det här laget.


AB 1, 2, 3, DN 1, 2, SVD 1, 2, Exp 1, 2, 3,


KATEGORI:Mediakritik

Drevet som gud glömde


T

obias Billström och Sten Tolgfors, integrations- och försvarsminstern, har inte brutit mot riksdagens regler genom att låta staten betala för sina dubbla boenden, med lägenheter i Stockholm, Malmö och Örebro. Men de har skott sig på det allmännas bekostnad. Dessutom har Billström drivit på för att hans hyreslägenheter ska ombildas till bostadsrätter, vilket resulterar i flera nätta miljoner som överförs från de allmänna bostadsföretagen till hans egen ficka. När Aftonbladet frågar om Billströms inblandning i ombildningen ljuger han och säger sig inte veta något om planerna trots att han själv startade bostadsrättsföreningen i Malmö och sitter med i dess styrelse.


Snålhet, rofferi och lögner.
Tänk om Tobias Billström tillhört ett annat parti. Ska vi säga sossarna? Eller tänk om det hade varit Håkan Juholt som ertappats med att försöka ombilda två (!) övernattningslägenheter till bostadsrätter och ljugit om affären? Kan någon föreställa sig den drevorkan som skulle bli följden? Bara nyheten att Håkan Juholt fått hela hyran betald i Västertorp, vilket var helt korrekt enligt reglerna, var tillräckligt för att tränga undan alla andra nyheter i en veckas tid.


Inte för att jag önskar ett drev på någon. Men visst är skillnaden i hur politiker behandlas rätt slående?


Bloggat: Politik & Poesi om borgerlig hegemoni, Human Labrat om Facebooks bidragsmiljoner, Ann-Charlotte Ahlstadt i LO-tidningen.


KATEGORI:Mediakritik

SD är regeringens stödparti! Hur tänkte SVT?


V

i har idag en blå minoritetsregering. Som får stöd av ett högerextremt parti i 91 procent av riksdagens omröstningar. SD är i praktiken regeringens röstboskap. Utan Jimmie Åkessons tysta medgivande skulle inte regeringen Reinfeldt sitta kvar.


Men om regeringen och SD är överens om den förda politiken till 91 procent, hur får man då från SVT Debatts sida för sig att det är en rimlig symbolisk bild av det politiska läget i Sverige att i debattstudion placera den rödgröna oppositionen tillsammans med den blå regeringens rasistiska stödparti?


Visst, det kan synas vara en storm i ett vattenglas. Eller en omgång Svartepetter. Men om man tänker lite till så spelar det faktiskt roll. Väljarna har rätt att få veta hur det politiska läget verkligen ser ut. Och verkligheten är den att SD är en del av högerblocket i svensk politik, på precis samma sätt som rasisterna Dansk Folkeparti och det norska Fremskrittspartiet är det i sina respektive länder. Det bör synas också i hur man lägger upp debatterna. Demokratin tjänar på klara besked. Sossarna och vänstern gör rätt i att hoppa av. Har miljöpartiklarna nån stake så gör de detsamma inom de närmaste timmarna.


Uppdatering: Enligt folkpartiets Jan Björklund (som slipper stå bredvid SD) är det "barnsligt" av oppositionen att vägra komma. Ja, för regeringen Reinfeldt har ju aldrig villkorat sitt deltagande i politiska debatter, eller hur, *host host*? Ur Aftonbladet:

"Sedan valet 2006 har regeringens ministrar ofta vägrat debattera med oppositionen. Borg, Reinfeldt, Ask och de andra har ställt det som krav för att de själva ska medverka i radio och tv. Inga debatter eller studiosamtal med Sahlin, Östros, Bodström eller någon av de andra företrädarna för den röd-gröna alliansen.

Och massmedierna har gått med på kraven."

 

När regeringen vägrar att debattera med oppositionen över huvudtaget så har Björklund inget att säga. När oppositionen vill debattera, men slippa klumpas ihop med regeringens rasistiska stödparti, så går  han i taket. Och hur kommer det sig att massmedia lägger sig platt och går med på kraven när det är regeringen som dikterar, men kategoriskt vägrar att låta oppositionen påverka ens mindre detaljer i upplägget? Oberoende och Opartisk Public Service i farten igen?


DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, AB 1, Exp 1, 2, 3, SVT 1, 2,


KATEGORI:Mediakritik

Kommentariatets diktatur


J

ag ser att flera sossar sliter sitt hår över att Håkan Juholt blev ångvältad av det svenska politiska kommentariatets högadel, KG Bergström och Margit Silberstein, i söndagens Agenda. Välkommen in i klubben säger jag bara. Den där åsiktsmaffian har jag stört mig på länge. Jag fattar faktiskt inte riktigt hur redaktionerna kan motivera för sig själva det sätt som de använder sina politiska kommentatorer på. Som en slags portvakter vars uppgift det är att tala om för tittarna vad som är förnuftigt och galet, möjligt och omöjligt. Oemotsagda får de stå dessutom, om inte programledaren ställer några utmanande följdfrågor (yeah right...). Att hela gardet röstar borgerligt må väl vara hänt. Värre är att de uppenbarligen ser som sin uppgift att övertyga också den halva av svenska folket som inte gör det att deras politiska företrädare är knäppa i skallen, åtminstone när de uttrycker andra åsikter än borgerliga.


Överdriver jag? Visst får också de borgerliga partierna sina slängar av sleven ibland. Men kan någon seriöst föreställa sig att Mats Knutsson, KG Bergström, Margit Silberstein elller någon annan av gammelmedias åsiktskonstaplar någonsin skulle beskriva vänsterpolitik som ett realistiskt projekt? Deras politiska pendel svänger bara åt ett håll. Politisk förnyelse är bara förnyelse om den för Sverige tillbaks i riktning mot de förhållanden som rådde under 1800-talet. Det ultimata förnnyelseprojektet vore väl sålunda barnarbete? Eller kanske tolv timmars arbetsdag, sju dagar i veckan?


Men socialdemokraterna är i högsta grad medskyldiga. Sedan Ingvar Carlssons dagar har partiets högsta företrädare lagt ner en rätt betydlig mängd energi på att sprida bilden att det bara finns en väg att vandra - bakåt - och kallat det förnyelse. Det har satt det politiska kommentariatet i en guldsits: man har utan att skämmas kunnat sälja in sina högborgerliga värderingar som politisk konsensus och har därmed också kunnat avfärda alla alternativa politiska idéer som verklighetsfrämmande. När socialdemokraterna nu (kanske) gör en försiktig vänstersväng och hädar i kyrkan genom att ifrågasätta självklarheter som RUT-bidraget (kommentariatets allra heligaste sakrament) så kortsluts något i hjärnan på de som bekvämt vant sig vid att presentera de egna åsikterna som allmänna sanningar. Men på lite längre sikt kanske de tvingas sparka igång den där tankeapparaten som surrat på i autopilot. Socialdemokratin i Sverige sätter ju nämligen den politiska mittpunkten, även om de själva verkar ha glömt bort det. Om de vågar envisas med att hitta en egen politik, inte nödvändigtvis skräddarsydd efter Mats Knutsson, KG Bergström och Margit Silberstein, så ställs de politiska konstaplarna inför ett svårt val: fortsätta förlöjliga alla idéer som inte erhållit Timbros och Svenskt Näringslivs vattenstämpel, och riskera att framstå som smärtsamt partiska, eller börja göra sitt jobb med en gnutta seriositet.


Kanske en kalldusch som den i söndags är nyttig för sossarna, så att de verkligen börjar ta sig en funderare över vilket politiskt klimat de bidragit till att skapa i Sverige med 20 års politiska reträtter och högeranpassningar.




KATEGORI:Mediakritik

Aktuellt sprider Pentagons propaganda

När Wikileaks publicerade sitt material om USAs krigande i Afghanistan "Afghan War Diary" så svarade USAs krigshögkvarter Pentagon omedelbart med en massiv PR-kampanj som försökte - och lyckades - flytta fokuset bort från innehållet i de släppta filerna. Världen upprördes mer över att Wikileaks (enligt Pentagon) försatte amerikanska trupper och deras afghanska samarbetsmän i fara än att samma amerikanska trupper tystar ner och ljuger om massakrer på oskyldiga civila, att minst 195 oskyldiga civila afghaner avrättats av hemliga amerikanska specialkommandon och att mellan 14000-34000 civila dödats sedan USA invaderade Afghanistan. Detta blev huvudfrågan - trots att Wikileaks i förväg hade samarbetat med den amerikanska försvarsmakten för att stryka känslig information.

Även SVTs nyhetsflaggskepp Aktuellt tuggade i sig Pentagons PR och rapade upp dimridåer: Unge nyhetsankaret Jon Nilsson kunde knappt tygla sitt raseri när han fick chansen att ställa Julian Assange mot väggen. Samma fråga ställdes om och om igen med en ny formulering: Hur kan ni "hjälpa talibanerna" och "riskera liv"? Inget svar godtogs. Påpekandet att den amerikanska krigföringen varje dag innebär nya dödsoffer viftades bort. Jon Nilsson var åklagaren och Assange var på förhand dömd. Den amerikanska försvarsmaktens PR-lögner var beviset.


Några månader senare (när få längre bryr sig och en potentiell PR-katastrof är avvärjd) får vi facit i hand:



Alltså; Pentagon ljög. Det var uppenbart redan då, om man orkade ta fem minuter av sin tid till att sätta sig in i saken. Uppgifterna var redigerade så att de inte skulle orsaka den sortens individuell skada som Jon Nilsson anklagade Julian Assange för i  intervjun. Men även om de inte hade varit redigerade, och om afgahanska samarbetsmän hade kunnat råka illa ut, vari ligger logiken i att en journalist anklagar en uppgiftslämnare för att lämna uppgifter? Är det inte uppochnervända världen? Den granskande makten ställde sig på den krigförande supermaktens sida i uppenbar irritation över att det heliga kriget i Afghanistan riskerades.

När blev det en journalistisk prioritering att tysta ner krigandets baksidor och att föra vidare världens största krigsmakts uppenbara PR-lögner?

Parallellen till Lennart Perssons intervju av Mattias Gardell efter Israels massaker på Ship to Gaza i somras är uppenbar. Även där tog Aktuellts nyhetsankare på sig rollen som åklagare, och offren blev istället gärningsmän. Även där baserades Perssons hela anklagelseakt på uppgifter som lämnades av främmande lands krigsmakt. En krigsmakt som vi vet - bortom alla tvivel - rutinmässigt ljuger och manipulerar fakta (och videoklipp).

Ingen ska komma och slå i mig att Aktuellts nyhetsredaktion gör såna här misstag av ren dumhet. Nyhetsrävarna är inte tappade bakom en vagn. De vet att både Pentagon och Israels militär för krig på två fronter; dels ett rent militärt och dels ett propagandakrig. De vet att sanningen är krigets första offer. Möjligen är Jon Nilsson och Lennart Persson båda så förblindade av sina egna lojalitetskopplingar till USA och Israel att de bryr sig mindre om att få fram sanningen än att försöka undvika PR-katastofer för länderna ifråga. Isåfall har de såklart inget att göra på en nyhetsredaktion som Aktuellt. Möjligtvis är också SVT fast i den kommersiella nyhetslogikens rävsax; man måste visa "båda sidorna" av en nyhet, även om man vet att den ena sidan är en garanterad lögn. Möjligen är Aktuellts urartningar bara ett till tecken på den allmänna högervridningen av alla delar av det svenska samhället. Men det borde rimligtvis även oroa SVT. Hur ska de motivera svenska folket framöver att fortsätta betala dyra licensavgifter för att garantera en nyhetsrapportering som vågar kritisera makten, när Aktuellt nöjer sig med att retweeta PR-lögner från Pentagon och IDF som om de vore dagens sanningar?

Julian Assange har för övrigt fått avslag på sin begäran om uppehållstillstånd i Sverige. Det räcker visst inte att världens mäktigaste lands underrättelsetjänster (som driver hemliga tortyrfängelser) har dig högt placerad på sina "most wanted" listor för att Sverige ska anse sig ha råd att ge dig en tillflyktsort nuförtiden. Det är en märklig tid vi lever i.

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Exp 1,2,


KATEGORI:Mediakritik

Avdelning vad var det jag sa...

Mediaforskaren Kent Asp kommenterar Expressens hatkampanj mot Mona Sahlin:

"Tidningen skiljer också ut sig genom rapporteringens omfattning och starka fokusering på Sahlin. Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt"

 

Om detta har jag redan skrivit, läs här och här.

Våra borgerliga massmedia har tagit oss för idioter som köper det amerikanska konceptet med personfixerade hatkampanjer med hull och hår. Imorrn får vi se om de har rätt.

KATEGORI:Mediakritik

En megafon till Rapport!

I en situation med massarbetslöshet och en regering som inte har en politik mot denna kunde man ju vänta sig att frågan skulle stå högst på dagorningen i den politiska debatten inför valet. Massmedia, kunde man tycka, skulle här kunna spela en viktig roll. I Rapport igår spelades visserligen en roll, försvarsadvokatens. Smaka på de här citaten:


"Trots att fler och fler har fått jobb får nu regeringen kritik av TCO"

"När regeringen tillträdde för fyra år sedan lovade man fler jobb, och så har det blivit, trots finanskris och lågkonjunktur"

"I augusti 2010 jobbade 84000 fler än i augusti 2006".

"Just när arbetslösheten till sist verkar ha planat ut får regeringen kritik för att gömma arbetslösa i stödprogram."

Lägg till detta en nöjd arbetsförmedlare som berättar hur skönt det är med alla dessa nya jobb som strömmar in. Visst hakar reportaget sedan på det som kunde ha varit huvudspåret, en kritisk rapport från TCO som menar att regeringen gömmer undan arbetslösa i åtgårder. Men bilden har redan etablerats. Glöm massarbetslösheten. Glöm att sysselsättningen fallit kraftigt. Glöm att vi har EUs tredje värsta arbetsmarknad för unga. Glöm att arbetslösheten ökat snabbare i Sverige än i andra EU-länder. Glöm att regeringen inte har någon annan jobbpolitik än samma mantra som de tillämpar på alla områden; sänk skatten! Kom ihåg bara detta: regeringen har levererat "fler jobb". Inte mindre arbetslöshet. Men fler jobb. Eftersom Sveriges befolkning har vuxit, så har vi nu fler som arbetar. Med samma logik skulle man genom att importera 9 miljoner människor kunna "skapa" typ 4-5 miljoner nya jobb. Slam dunk! Och den bästa "jobbpolitiken" kanske vore att förbjuda preventivmedel?

Den lilla detaljen att fler människor är arbetslösa, färre människor sysselsatta, den ska vi väl inte bråka om? SVT börjar likna Kina-TV.




Share |


KATEGORI:Mediakritik

Janne Josefssons irrelevans

Det var en gång en skjutjärnsjournalist som hette Janne Josefsson. Han verkade brinna för något. Känna ett rättvisepatos. Som ung arbetarkille från en betongförort kände jag att Janne brydde sig. Stod på min sida. Han var visserligen en buffel och verkade ibland gå igång lite väl mycket på den power trip som en kamera kan ge den som använder den för att nagla fast någon kallsvettig stackars byråkrat eller fifflare i strålkastarljuset. Men det var ju för en god sak...


Sen hände det något.

Kanske var det efter valstugereportaget 2002 där han avslöjade moderaternas valarbetare som hycklande rasister. Jannes kritiker rasade. Han fick på tafsen för att han filmade med dold kamera. Han anklagades för att ha avgjort hela valet och vara partisk.

Nuförtiden vet jag faktiskt inte riktigt vad Janne Josefsson brinner för. Mer än att nita Lars Ohly. Hans granskning av vänsterpartiet 2005 må väl vara hänt. Det fanns en del frågetecken att räta ut där och om partiet och dess partiledare inte svarade bra på frågorna då så gav det kanske en möjlighet till eftertanke och politisk mognad sen.

Men onsdagens tramsiga, småaktiga attack, tajmad några dagar innan valet för maximal skada, vad motiverade den? Hur kände Lars Ohly privatpersonen 1989 när Berlinmuren föll? Är det en viktig fråga att upprepa en gång till i valrörelsen 2010?
Om svaret är ja, varför inte ställa liknande frågor till fler? Vad kände Jimmie Åkesson när apartheidsystemet i Sydafrika rämnade? Vad kände de moderater som försvarat samma system? Vad kände Jan Björklund när Israel började bygga sin apartheidmur på ockuperat territorium? Vad kände svensk borgerlighet när samma land anföll Libanon och massakrerade drygt tusen civila, många barn? Vad kände de inför Israels senaste massaker i Gaza? Vad kände Jan Björklund när USA anföll Irak och inledde ett krig som skulle kosta drygt en miljon irakier livet? Vad kände Carl Bildt? Vad kände MUFs ordförande Niklas Wykman när Israel slaktade hjälparbetare ombord på Mavi Marmara? Vad kände svensk borgerlighet när högern i Venezuela försökte störta en demokratiskt utsedd regering med våld? Eller när folkpartiets partikamrater i Honduras lyckades med detsamma?

Såna frågor skulle vara besvärande för den svenska högern, minst sagt. Inte minst eftersom det inte bara handlar om saker som hände för länge sedan och hållningar som omprövats. Borgerlighetens överslätande av skurkregimers brott sker mitt framför våra ögon. Kan fortsätta ske eftersom ingen ställer dem mot väggen och avkräver dem den sortens svar som Janne Josefsson och massmedias bandhundar avkräver Lasse Ohly. Med den skillnaden att Ohly ställs till svars för saker han inte tyckt på väldigt länge, om han någonsin gjort det.

Att i efterhand uppröras över historiska misstag och de som begick dem kräver ärligt talat inte mycket. Varken av mod eller insikt. Vem utmanar man genom att dunka ner en före detta kommunist som sedan länge gjort avbön? Mer lättsmält journalistisk, som stryker makten mer medhårs än så, får man leta efter. Att utmana idag rådande sanningar däremot, det kräver mod att våga sticka ut hakan. Jag vill gärna tro att den Janne Josefsson jag respekterade en gång hade vågat jaga också Jan Björklund och Niklas Wykman. Hade orkat ställa makthavarna mot väggen med frågan: varför tycker du så nu, inte bara varför tyckte du så då?

"Folkmajoritetens dom över partier vilkas makt endast kunde upprätthållas med hjälp av repressiva medel, som hemlig polis, Gulag, deporteringar, inmarsch, ockupation, berövande av medborgarskap och avrättningar hade med rätta  blivit hård". Så summerar vänsterpartiets Vitbok östatskommunismen.

Hur kommer framtidens folk att summera vårt nuvarande politiska och ekonomiska system? Ett system som snabbt skaffat sig möjligheter till övervakning och kontroll som skulle gjort östtyska STASI gröna av avund. Jag talar om FRA-lag, IPRED, ACTA, buggning, The PAtriot Act, FISA. Listan kan göras mycket längre. Ett system som istället för Gulag har Guantanamo, Bahgram och hemliga fängelser i tredje länder. Ett system fastlåst i permanent krigföring mot några av jordens fattigaste länder. Ett system som ockuperar och bombar. Avrättar och kidnappar. Ett system som vid behov sätter sig över alla lagar. Ett system som låter 40000 barn svälta ihjäl varje dag, när bara en bråkdel av världens militära utgifter skulle räcka till mat, vatten och sjukvård för dem och alla världens fattiga.

Janne Josefssons försök att sätta dit vänsterpartiet liknar alltmer sekteristen som sitter och rabblar gamla oförätter, med bäst före-datum sedan länge passerat. Det är såklart bekvämt om han inte orkar, eller vågar, ta sig an medlöparna till dagens auktoritära, militärt aggressiva kapitalism. De som utan att blinka försvarar massakrer på oskyldiga och brutala anfallskrig. Eller de rena rasisterna och nazisterna som förespråkar nutida apartheid. Det är också smart om han behöver tvätta bort en stämpel som partisk vänsterjournalist, den som egenhändigt sänkte moderaterna 2002. Men jag har svårt att se det som relevant journalistik. Och det är inte att stå på de svaga och utsattas sida.

Bloggat: Jonas Wikström,


Share |


KATEGORI:Mediakritik

Låt inte högerns megafoner välja åt dig!

A

ftonbladet kultur tar till sin heder in en artikel idag som skriver om det jag hojtade om igår; högermedias attentat mot valrörelsen 2010. För det är inget mindre; ett terrordåd mot demokratin. Massmedias uppgift i en valrörelse är att förse väljarna med de fakta vi behöver för att kunna fatta ett informerat beslut på valdagen. Än så länge har vi mest fått trams och personfixering. Epic fail alltså! Och det är knappast en slump. Ur debattartikeln:


"P1 Morgon och medieforskaren Ester Pollack granskade nyligen sommarens förstasidor på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna, motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt."


Valrörelser brukar granskas i efterhand på journalistskolorna. De senaste valen har man kommit fram till att högersidan gynnats av media på vänsterns bekostnad. Vi vet redan att granskningen av 2010 års valrörelse kommer att visa detsamma, fast värre än sist. Mycket värre. Med tillägget den här gången att massmedia dessutom gett ett litet rasistparti som aldrig lyckats ta sig in i riksdagen av egen kraft en exempellös grad av uppmärksamhet som såklart spelat dem rakt i händerna. Dags att bli förbannad nu! Dags att göra något! Om en vecka är det redan försent.

 


Jag plitade ner några idéer igår om hur de rödgröna partierna kan hantera situationen: Bli förbannade! Låt mediaeliten svara på varför de mosat Mona och låtit Fredrik, Anders och Carl komma lindrigt undan. Låt väljarna få se hur skev och rent ut sagt överdjävlig tidningarnas kampanj för alliansseger varit. Kanske det är läge att gå på offensiven och genomföra en total bojkott? Sluta prata med de tidningar, exempelvis Expressen, som har bettet sig vidrigast. Skär av deras kontaktvägar in till partihögkvarteren, deras direktlinjer till partiledarna, deras rätt att närvara på presskonferenser. Låt dem i fortsättningen inte ens kunna låtsas att de ger sina läsare en rättvis och balanserad bild av valrörelsen!


De rödgröna har säkert redan insett att deras värsta fiender detta val inte är de borgerliga partierna, utan Expressen, DN och Aftonbladet. Frågan är bara hur man slår tillbaka? I bästa fall kan en totalbojkott få dem att skärpa sig. Tidningarna är trots allt beroende av att sälja, och utan tillgång till vänstersidan i svensk politik kommer de att göra en sämre tidning som färre vill köpa. I värsta fall förändrar det ingenting och de negativa kampanjerna fortsätter som innan. Men frågan är då: vad har man förlorat?


SvD om manipulativa opinionsmätningar 1, 2,
Blogg: Den allierade journalisten, Jinge, Ett hjärta rött, Begrundat och plitat, Åsa Linderborg, Tänkvärt,

Share |


KATEGORI:Mediakritik

En stulen valrörelse är ett attentat mot demokratin!

När det återstår en vecka fram till valdagen så kan det vara bra att ta ett steg tillbaka och försöka förstå årets valrörelse. Det är svårt att riktigt begripa ett skeende mitt i det, när man är på känslomässig helspänn och åker bergochdal-bana varje dag. Jag har genomlevt fem tidigare valrörelser som politiskt intresserad, och ingen av dem har varit så bisarr som 2010 års.


P1s program "Medierna" beskriver den som ytlig, personfixerad och renskrubbad från sakfrågor. Opinionsmätningar och resonemang om vilka som är "vinnare" och "förlorare", kryddat med rätt meningslösa spelteoretiska resonemang om hur parti x ska hantera situation y där parti z blir så och så stort har helt dominerat. Detta, att sakfrågorna kommit i skymundan, har utan tvekan gynnat högern på de rödgrönas bekostnad konstaterar man. Ingen kan egentligen med trovärdigheten i behåll invända mot den beskrivningen. Möjligen peka på undantag, som bara bekräftar den allmänna regeln. Ingen kan heller med trovärdigheten i behåll påstå att den här sortens valrörelse är bra för demokratin. De intressanta frågorna blir snarare; varför blev det så här, och hur kan vi hejda det pågående sabotaget mot demokratin?

Man kan såklart vara självkritisk och skylla på det rödgröna samarbetet. Säga att om vi bara hade kommit med mer (eller mindre) radikala förslag så hade vi suttit i ett bättre läge. Men det kommer ändå inte åt grundfelet; det totala tramsifierandet av valdebatten. Problemet är inte tror jag att väljarna fått ta del av fel politik från de rödgröna och förkastat den. Problemet är att försöken att lägga fram våra politiska förslag drunknat i bruset från Expressens och övriga mediers Sahlin- och Ohlybashande, och bombardemanget av opinionsmätningar och spelteori, som inte gör väljarna ett dugg mer informerade om vilken politik deras regering kommer att bedriva från den 20 september 2010 och fyra år framåt.

För min del är jag övertygad om att vi ser en helt medveten strategi gå i lås. Högern har all anledning att fira demokratins nederlag. När moderaterna bjöd över George W Bushs spin doctor Karl Rove för konsultation var vi nog en del som undrade vad detta skulle leda till. Rove (vars specialitet är de smutsiga personangreppen som utspelar sig precis under radarn, och aldrig kan spåras tillbaks till avsändaren) är helt bränd i amerikansk politik efter flera skandaler.  Men han luktade inte för illa för moderaterna. Mosa Mona-kampanjen är ett paradexempel på roviansk politiskt taktik. Det som är så bra med den, för högerns del, är att allt ljus fokuseras på oppositionsledaren. Istället för att tvingas svara för fyra års angrepp på sjuka och arbetslösa, massarbetslöshet och ett hårdnande klassamhälle, kan Reinfeldt och Borg nöja sig med lite statsmannaposerande. DE behöver inte lyfta ett finger. Har man 90 procent av landets dagspress på sin sida, plus en massa fulagitatation på nätet, så blir Mosa Mona-kampanjen ett självspelande piano.

Den intressantaste frågan är såklart ändå; vad göra nu? Hittills har de rödgröna hållit god min i elakt spel. Sällan har väl det uttrycket varit mer tillämpligt. Expressen, som helt flippat ur den här valrörelsen, har med sina ständiga Mosa Mona-löp och förstasidor gett det elaka spelet ett motbjudande pressansikte. (Aftonbladet är inte mycket bättre, eller de borgerliga morgondrakarna.)

Frågan är om man inte i det här läget från partiernas håll ändå skulle ta tjuren vid hornen; gå ut och utmana mediamakten! Påpeka den enorma snedvridningen till högerns fördel. Det förs väl statistik över påhoppen i kampanjhögkvarteren? Låt oss få se den! Jag skulle faktiskt vilja höra hur Mona Sahlin och Lars Ohly känner inför de ständiga påhoppen och skamgreppen. Låt media förklara, INNAN valet är över, varför de denna gång satte oppositionen på de anklagades bänk och gav regeringen ett frikort! Vi blir som jag skrev i ett tidigare inlägg idiotförklarade av våra massmedier varje dag. Det är tröttsamt och kan lätt slå tillbaka mot mediaeliterna. Men om man inte biter ifrån så ger man inte de idiotförklarade en chans att fokusera sin ilska och sin känsla av att något är snett. Tystnad är ett indirekt godkännande av fulspelets regler.

Självklart kan de rödgröna inte resten av valrörelsen bara tjata på om medias tramsifiering av valrörelsen 2010. Våra politiker har hittills gjort ett bra jobb med att sätta fokus på sakfrågorna i alla sammanhang där de fått chansen. Det ska de fortsätta med! Men inget hindrar väl att man jobbar med två parallella strategier? Jabba ur underläge genom att påpeka hur våra massmedier, i armkrok med högerpartierna, är på god väg att stjäla valrörelsen 2010 från väljarna och förstöra det demokratiska samtalet. Sedan, med en rak vänster laddad med sakpolitik, sänker vi högern!


KATEGORI:Mediakritik

Skandal: regeringens politik gör sjuka till sossar!

Gårdagens stora skandal: En läkare som i TV fick ställa en fråga till statsministern används av sossarna som exempel på hur galet regeringens attacker på de sjuka drabbar. Och det är upprörande för att... för att... få se nu? Det är upprörande för att, just det, för att sossarna minsann använder SVT för sina egna syften! För det kan inte vara en ren slump! Det är en konspiration! Dessutom är Mats Knutsson f.d. punkare. Man vet ju vad dom röstar på (kommunisterna!).


Det är ju otroligt fel att massmedia används för att kampanja för politiska partier. Om de kampanjar för politiska partier till vänster om mitten alltså. När Expressen flippar ur helt och använder sina löpsedlar och förstasidor som valannonser för alliansen är det inte upprörande alls. Det är helt normalt och inget att hetsa upp sig över.




Vi i vänstern  har länge pratat om högerns enorma mediamakt. Det faktum att 90 procent av alla tidningar i Sverige står till höger om mitten, och att även public service-TV allt oftare anpassar sig till den dagordning som borgerliga ledarskribenter och politiska reportrar sätter. Den här valrörelsen tror jag har öppnat ögonen på många som inte tidigare reflekterat över vilka det är som styr våra politiska samtal. Den är ytlig och personfixerad menar många. Det är inte en slump! Borgerlighetens politiska strateger och deras kompisar på tidningsredaktionerna vet mycket väl att det är högerns partier som vinner när valet görs till en tävling om vilken partiledare som ser bäst ut i TV. När den politiska diskussionen krymper till att handla om vem som kan sänka skatterna mest för pensionärer eller vem som är bäst på att smörja den välmående medelklassen i Stockholms innerstad och villaförorter med pigavdrag.

Det är intressant att se vad som händer när någon liten regeringskritisk skärva ändå slipper igenom filtret. Uppdrag Gransknings program om hur våra importerade baltiska pigor lever orsakade ett ramaskri från högerns sympatisörer. Tysta ner! Täpp till! Håll igen! Vi skiter väl fullständigt i om folk tvingas lämna sina barn ensamma för att pigjobba åt oss i Sverige med arbetsförhållanden från 1800-talet! Det viktiga är att inga dåliga nyheter ska få regna på Den Käre Ledaren Reinfeldts valrörelse! Det intressanta är inte att överläkaren från Mora manglats av försäkringskassan som tvingar honom, en överläkare som arbetar 75 procent, att ta ett jobb på Samhall. Det enda vi vill veta om Jörg Teichert: Är han sosse?

I takt med att allt mer av det politiska samtalet flyttar över till media så blir också dess politiska slagsida åt höger alltmer avgörande. Oavsett valutgången om två veckor så tror jag att vänstern och arbetarrörelsen måste dra slutsatser av hur 2010 års valrörelse urartade. Om det någonsin varit en hållbar strategi att hoppas på att högermedia ska vara sjysst och inte använda sina filter och megafoner för att störa ut oss alltför mycket, så är de dagarna förbi nu. Kanske dags för nya media, och nya former för politiska samtal med vanliga människor? Det räcker med att stå ett par timmar i en valstuga för att se att det finns ett stort sug ute bland folk efter såna samtal.  Det är logiskt: Människor tröttnar på att vara passiva mottagare. På att Expressens förstasidor skriker dem i ansiktet varenda dag. På de borgerliga morgontidningarna raffinerade kampanjande. På Lena Mellins svammel i Aftonbladet. Till syvende och sist är valet deras och vårt, inte mediaeliternas.


Bloggat: Johan Westerholm, Begrundatoplitat, Ett hjärta rött, Lasses blogg, Smygvinkeln, Krassman,

KATEGORI:Mediakritik

Borgerlig mediaburka

A

lliansfritt Sverige:

"...Till exempel så ska SvD:s ledarskribent Per Gudmundsson ha blivit åtsagd av sin chef att rikta kritiken mot Maria Wetterstrand, och i ett möte som Fredrik Reinfeldt ska ha haft med ett tjugotal liberala ledarskribenter i mars så ska han enligt Staffan Thorsell, krönikör på Dagens Industri ha sagt att hon [Maria Wetterstrand] borde bli granskad mer."

Och som ett brev på posten så kom en massa märkliga skriftliga påhopp på miljöpartiet som visst var medansvariga till vulkautbrottet på Island och ville totalförbjuda flygtrafik, eller hur det nu var. Den som inbillar sig att det inte spelar någon roll att 90 procent av dagstidningarna är borgerligt ägda lever i en parallell  verklighet där rosa elefanter kan flyga genom att vifta med sina stora öron.

Eller hur förklarar man att en tobleroneskandal räckte för att fälla en blivande socialdemokratisk partiledare och statsminster,
medan en moderat utrikesminster kan sitta oberörd trots uppgifter om att det bolag han är ansvarig för som f.d. styrelseledamot är medskyldigt till hisnande brott mot mänskligheten i Sudan? Människoliv väger uppenbarligen mindre än schweizisk choklad köpt på statligt kontokort.

Den borgerliga kontrollen av massmedia är högern till stor hjälp när den ska sätta agendan för det politiska samtalet i Sverige. Systemskiftet och de allt större klassklyftorna hade inte varit möjliga om inte effekterna täcktes över av ett vitt brus av ideologisk desinformation. En politik som missgynnar de flesta och gynnar en liten minoritet rika måste "förklaras", eller helst av allt måste fokus för debatten flyttas till att handla om mindre relevanta saker. Som t.ex. att en handfull muslimska kvinnor i Sverige vill gå runt i burka. Som om inte själva den borgerliga mediamaktens våta filt ligger som en stor tjock kvävande burka över det politiska samtalet i Sverige.



Uppdatering: Självklart förnekar Reinfeldt uppgifterna om att han skickat fram sina ledarskribenter som attackhundar. Motiveringen är intressant:


- Jag vill bara försäkra om att förnyelsen av Moderaterna är att vi ska utgå från oss själva.


Det måste vara en förnyelse som började inatt då. Reinfeldt och hans småsyskon i regeringen har ju ägnat all kraft åt att svartmåla oppositionen de senaste fyra åren, så till den milda grad att man frågar sig om människan faktiskt inser att det är han som är statsminster, inte Mona Sahlin. Allt är tydligen sossarnas fel, även när högern regerar.

 

 

 

 

DN 1, 2, AB 1, 2, 3, 4, SvD 1,


KATEGORI:Mediakritik

Wikileaks gör massmedias jobb när massmedia blir hovnarrar

En suveränt intressant intervju med Julian Assange, Wikileaks grundare, i Aftonbladet Kultur.

"Tillsammans med en grupp löst sammanslutna vänner, aktivister och hackare världen över, har Assange gång på gång lyckats underkänna standardförklaringen till varför journalistiken på sina håll blivit så undermålig: att det skulle vara en fråga om pengar.


För medan de tusentals hemliga dokument som har avslöjats och konsekvenserna som de har medfört är minst sagt imponerande, består Wikileaks i själva verket av inte mycket mer än tre bärbara datorer och ett halvt dussin telefoner nedpackade i Assanges resväska.


- Vi har drivit hela organisationen med nästan inga resurser alls, men den allvarligare frågan är den om exempelvis Washington Post haft tillgång till vårt material, skulle de då ha publicera det?"

 

Wikileaks är ett symptom på att något är sjukt i vår nutid. De gör ett fantastiskt arbete som granskare av makten. Men vad gör massmedia, den så kallade tredje statsmakten, med uppgift att granska?

 

Det verkligt intressanta i sammanhanget är hur tidningar och nyhetsbyråer gång efter gång väljer självcensur. Den nyligen läckta film där amerikanska soldater hånflabbande prickskjuter mot civila i Irak hade faktiskt setts av journalistiska ögon innan - Washington Posts reporter David Finkel - som inte tyckte att det var något som allmänheten hade ett behov av att få reda på. Och nyhetsbyrån Reuters chef tyckte att filmen var så farlig att han till och med censurerade en artikel om den, trots att två av hans egna anställda dödats i massakern. Som artikeln påpekar så har massmedia vägrat publicera bilder på offren för USAs krig i Irak och Afghanistan. Däremot är det pedagogiskt uppbyggligt att slänga in en och annan bild på ett offer för en talibansk syraattack.

 

Ingenstans är väl massmedias urartning så tydlig som i USA, där journalistik allt oftare duckar för att försöka söka sanningen och nöjer sig med att referera vad de två stora politiska partierna har att säga.  När de båda högerpartierna är överens, som de var när det gällde invasionen av Irak, så blir också massmedia till en okritisk hejarklack.

 

Även här i Sverige kan man en rörelse åt samma håll. Istället för att granska makten och ställa de verkligt obekväma frågorna reduceras våra massmedia till en arm på den kapitalistiska samhällskroppen, som styrs av samma vilja som övriga lemmar. Vi får alltmer överslätning istället för kritisk granskning, och journalisternas egenintresse som övre medelklass slår allt oftare igenom i rapporteringen. Ta till exempel den massmediala fixeringen vid RUT-avdraget, en ickefråga för 99 procent av befolkningen, eller den allt tröttsammare SD-fetischen.

 


intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

KATEGORI:Mediakritik

Sverigedemokraternas klippkort i SVTs Debatt

Jag brukar plåga mig igenom Belinda Olssons debattprogram när jag hinner. För det är ofta plågsamt. Jag har ondgjort mig tidigare över ämnesvalen: redaktionen har uppenbart bestämt sig för att de viktigaste frågorna i Sverige idag är invandring, muslimer och etniska konflikter. Det är lite märkligt kan man tycka, eftersom den svenska väljarkåren inte delar de prioriteringarna.

När människor får svara på vilka frågor de själva brinner för
brukar jobben och arbetslösheten hamna högst upp. Den offentliga välfärden, vården omsorgen, äldrevården, dagis och liknande brukar också toppa. Miljön brukar ligga högt. Skatter brukar vara med på ett hörn. De frågor som Debattredaktionen tydligen prioriterar brukar hamna långt ner på listan. Om jag inte missminner mig så var det endast fyra  procent av valmanskåren som satte integration och invandring högst i den senaste undersökningen som återgavs i media.

Man kan såklart spekulera i varför Debatt gör såna prioriteringar.
Jag låter bli, men konstaterar att följden av detta blir att de frågor som oroar folk mest, och med rätta, som hur vi ska få bukt med en galopperande arbetslöshet och en hotande klimatkris, blir obesvarade. På sikt kommer detta förmodligen att påverka prioriteringarna hos vanligt folk. Om det tjatas tillräckligt mycket om islam, slöjbärande och invandrare, uppfattar såklart fler människor dessa som hot.

Torsdagens tema var - såklart - Landskronamordet.
Inte så mycket om det stötande i att ett  rasistiskt parti fiskar röster i kölvattnet av en tragedi, som borde varit en given utgångspunkt. SDs representant på plats slapp svara på särskilt många besvärande frågor överhuvudtaget. Hon svamlade sig mest igenom programmet utan att göra några betydande poänger, fjärran från den hätska och hatiska stämningen som råder på deras partibloggar.

Ulf Nilsson, banerförare för allt reaktionärt,
hann med att säga desto mer dumt. Det var tydligen mycket viktigt att media skulle börja tala om om en brottsling hade invandrarbakgrund, inte riktigt klart varför.

Han menade också, i strid mot allt förnuft, att rasistpartiet "ignorerades" i media. En offermyt som partiet såklart tacksamt slickar i sig. Jag vet inte på vilken planet Ulf Nilsson lever, men på planeten jorden så har nog både jag och många med mig känslan att media snubblar över sina egna fötter i sin iver att lyfta upp rasistpartiet på piedestal och göra dem till mittpunkten i varje diskussion som på något sätt kan kopplas till social problematik. Debatt själva är som sagt ett gott exempel på detta.

Jag har skickat en vänlig förfrågan till redaktionen
om att få en redovisning av deras ämnesval och vilka partirepresentanter de haft i studion de senaste åren. Inget svar efter två veckor. Kanske mailet halkat mellan stolarna? Eller så är Debattredaktionen inte så pigga på att någon tar en närmare titt på hur de, i egenskap av agendasättare i ett av våra tyngsta nyhetsmedia, utövar sin makt?

Glädjande nog hade vänsterpartiet skickat en alldeles utmärkt representant
till torsdagens program, Ray Grönlund, som gjorde ett tappert försök att leda in diskussionen i konstruktivare vatten: prata om klassklyftor, arbetsöshet och de sociala problem som vi vet ligger till grund för den sortens motsättningar som pyr i Landskrona. Det är såklart en rätt otacksam uppgift att föra en konstruktiv debatt om de verkliga problemen när rasisterna sått sitt hat i den frodiga mylla som Landskronamordet skapat. Men heder åt honom för en skarp insats.







Åsa Linderborg skriver för övrigt en väldigt läsvärd krönika om Landskrona, främlingsfientlighet, och kampen mot brottslighet som politikens Viagra idag.

intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

KATEGORI:Mediakritik

Mer moderat mygel...

Det moderata valfusket i de interna provvalen verkar vara även denna dags stora nyhet. Jag har visserligen inget emot att borgarna får löpa massmedialt gatlopp. Och om provvalen så lätt kan manipuleras är det viktigt att titta närmare på dem. Men om man ställer denna veckas moderata fulspel mot förrförra veckans, och jämför graden av massmedialt darr på läppen, så måste jag säga att jag inte riktigt förstår nyhetsvärderingen.

Statsminster Fredrik Reinfeldt försökte alltså föra svenska folket bakom ljuset
med lögner i partiledardebatten i SVTs Agenda. Han påstod att hans regering hade skapat 100000 nya jobb, när arbetslösheten tvärtom nästan fördubblats under hans tid vid makten. Han påstod också att Sverige klarat den ekonomiska krisen bättre än andra jämförbara länder, när vi tvärtom halkat efter.

Är det mindre allvarligt att en statsminister aktivt försöker föra folket bakom ljuset genom att komma med felaktiga påståenden om sin politik, än att några frifräsare putsar på sina egna siffror i provvalen genom att betala medlemsavgifter för sina vänner och bekanta? Svaret på den frågan borde ju rimligen vara "nej!". Statsministern har ett ofattbart mycket större ansvar på sina axlar, och ett förtroendeuppdrag av mycket större tyngd. Att han fuskar och trixar, i det här fallet med siffror och statistik, borde medföra ett massmedialt gatlopp magnituder större än när enskilda moderata partimedlemmar försöker sig på en fuling.

Man kan ju undra varför massmedia gjort denna nyhetsvärdering.
Kanske menar de att fusk i provval är lättare att förstå för gemene man än statistikmygel? Ingen ursäkt, det är deras jobb att förklara viktiga nyheter på ett begripligt sätt. Kanske det anses lite ofint att säga emot en statsminster? Politruker med pondus får ju ibland komma undan med saker som vanliga människor bara kan drömma om. Eller kanske svenska massmedia, till 90 procent borgerliga, faktiskt inte vill ta det på sina axlar att skadeskjuta Fredrik Reinfeldts mödosamt konstruerade statsmannamässighet genom att sätta dit honom när han ljuger?

Det enda jag egentligen finner anmärkningsvärt i den här senaste
fusk- pch mygelhärvan inom moderaterna är den människosyn den tyder på. Man åker ut till Tensta-Rinkeby, Haninge och andra invandrartäta områden och fiskar nya medlemmar som om de vore röstboskap. Deras medlemsavgifter betalas av någon annan. Enligt vissa uppgifter som cirkulerat har det även förekommit betalning. Motprestationen som de nya "medlemmarna" förväntas utföra är att ge bort sin röst.

Det finns nog en anledning till att moderaternas hoppfulla kandidater
inte åker ut till Lidingö, Bromma, Täby eller någon annan etniskt svensk överklassförort och försöker sig på samma nummer. En del människor förväntas ta sina demokratiska rättigheter på allvar, medan andra förväntas vara redo att sälja ut dem till högstbjudande. En högst moderat människosyn.


Mer: Mer vänster i Uppsala, Jinge, Alliansfritt Sverige, Jonas Sjöstedt






Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om
, , ,
,

KATEGORI:Mediakritik