Folkpartiets ungdomsförbund måste vara den mest dysfunktionella politiska plantskola vi har i det här landet. Man lyckas gång på gång frambringa nya politiska förmågor som inte bara är obehagligt fanatiska i sin självrättfärdighet och en har förmåga till dubbeltänkande som hämtad ur Orwells 1984. De unga "liberalerna" framstår också som genuint osympatiska. Jag tänker bland annat på Fredrik Malm, Gulan Avci och inte minst Sakine Madon som idag ventilerar sina funderingar om "vänstern" på Utbildningsradion i en pinsam ledare i Expressen. Madon har sett programmet Banderoll, där kritiska röster hörs om den kapitalistiska marknadsekonomin och hur den påverkar den fattiga delen av jordens befolkning. Bland annat får Johan Ehrenberg kommentera det ekonomiska systemet utan att, hör och häpna, någon marknadsliberal får en chans att bemöta!

Det är såklart tillräckligt för att få en ung folkpartist att gå i spinn. Nog för att svenska massmedia av födsel och ohejdad vana är borgerliga till sisådär nio tiondelar. Nog för att det ger större och större slagsida åt höger även i nyhetsjournalistiken. Nog för att valrörelsen 2006 såg massmedia gynna det borgerliga blocket på bekostnad av vänstersidan i en större utsträckning än någonsin tidigare. Och nog för att även public service-TV, som förvisso ska förmedla en politiskt balanserad bevakning, hängt på trenden. Sakine Madon är inte nöjd!

Så länge det finns en enda systemkritisk röst som vägrar sjunga med kören kommer våra unga "liberaler" att protestera höggljutt. Det är väldigt viktigt för dem att avvikande åsikter ska få höras i länder som Venezuela. I Sverige däremot...

• Uppdatering: Sakine Madon dementerar att hon skulle vara ung och folkpartist.

Han är knappast min favoritsosse Thomas Bodström, men idag slår han huvudet på spiken. Den borgerliga regeringen har en alldeles ovanligt feg mediastrategi: att försöka tränga ut oppositionen i mediaskuggan genom att vägra delta i debatter och intervjuprogram med deras representanter. Man meddelar helt enkelt redaktionerna att man inte kommer om oppositionen också är representerade.
Bodström ger exempel:

"Efter att Tobias Billström lyckats få genom sitt ultimatum utnyttjade han naturligtvis situationen genom att anklaga den tidigare regeringen och gå till personangrepp mot mig. Eftersom Studio Ett hade vikt sig för regeringens krav fick vi ingen möjlighet att försvara oss."

Och:

"Senare i veckan vägrade både näringsminister Maud Olofsson och hennes statssekretare Jöran Hägglund att debattera med Vänsterpartiets Lars Ohly i P1 morgon respektive SVT morgon. Jöran Hägglund fick genom sina krav att sitta ensam och kunde då passa på att kritisera Ohly, som inte heller han hade någon möjlighet att gå i svaromål."

Nog för att den politiska journalistikens stjärna är i dalande i Sverige. Men att redaktionerna går med på utpressning är en flathet av såna mått att man börjar fundera konspirationsteoretiskt. Självklart är det mumma kardemumma för en regering att få chansen att bre ut sig oemotsagd, med endast journalister som motpart. Men vad innebär det för demokratin?

Det vore en smal sak för redaktionerna att få bukt med otyget. Vägra helt enkelt gå med på utpressningen. Hota med att "om du inte kommer så får oppositionen sitta där och kritisera dig oemotsagd". Exponering i media är helt enkelt en sån hårdvaluta att regeringen kommer att backa rätt snabbt.

Det är helt enkelt fundamentalt för demokratin att väljarna får veta vad politiker från olika partier anser i olika frågor. När media bara släpper fram regeringssidan i intervjuer, något som blir allt vanligare även när man vill ha kortare sound bites, alltså en snabb nyhetskommentar om en aktuell fråga, så slutar nyhetsbevakningen att informera och börjar istället propagera.

Apropå journalistiska härdsmältor så var det kanske fler än jag som satte i vrångstrupen i söndags, när SVTs agenda skulle profilera Fredrik Federley. Reportern beskriver:

"Det var han och några till som fick många att hicka till och undra om centern blivit en kamporganisation närman stod på barrikaderna mot det första förslaget till en FRA-lag".

(30 min in i programmet.)

Federley fick mig snarare att hicka till när han gråtande krokodiltårar i riksdagens talarstol sålde ut FRA-motståndet och förklarade varför han skulle lägga sig platt för regeringen. Agendaredaktionen kanske har glömt den lilla episoden i vår frihetshjältes liv, men vi är nog många som varken glömt eller förlåtit.