Han är knappast min favoritsosse Thomas Bodström, men idag slår han huvudet på spiken. Den borgerliga regeringen har en alldeles ovanligt feg mediastrategi: att försöka tränga ut oppositionen i mediaskuggan genom att vägra delta i debatter och intervjuprogram med deras representanter. Man meddelar helt enkelt redaktionerna att man inte kommer om oppositionen också är representerade.
Bodström ger exempel:

"Efter att Tobias Billström lyckats få genom sitt ultimatum utnyttjade han naturligtvis situationen genom att anklaga den tidigare regeringen och gå till personangrepp mot mig. Eftersom Studio Ett hade vikt sig för regeringens krav fick vi ingen möjlighet att försvara oss."

Och:

"Senare i veckan vägrade både näringsminister Maud Olofsson och hennes statssekretare Jöran Hägglund att debattera med Vänsterpartiets Lars Ohly i P1 morgon respektive SVT morgon. Jöran Hägglund fick genom sina krav att sitta ensam och kunde då passa på att kritisera Ohly, som inte heller han hade någon möjlighet att gå i svaromål."

Nog för att den politiska journalistikens stjärna är i dalande i Sverige. Men att redaktionerna går med på utpressning är en flathet av såna mått att man börjar fundera konspirationsteoretiskt. Självklart är det mumma kardemumma för en regering att få chansen att bre ut sig oemotsagd, med endast journalister som motpart. Men vad innebär det för demokratin?

Det vore en smal sak för redaktionerna att få bukt med otyget. Vägra helt enkelt gå med på utpressningen. Hota med att "om du inte kommer så får oppositionen sitta där och kritisera dig oemotsagd". Exponering i media är helt enkelt en sån hårdvaluta att regeringen kommer att backa rätt snabbt.

Det är helt enkelt fundamentalt för demokratin att väljarna får veta vad politiker från olika partier anser i olika frågor. När media bara släpper fram regeringssidan i intervjuer, något som blir allt vanligare även när man vill ha kortare sound bites, alltså en snabb nyhetskommentar om en aktuell fråga, så slutar nyhetsbevakningen att informera och börjar istället propagera.

Apropå journalistiska härdsmältor så var det kanske fler än jag som satte i vrångstrupen i söndags, när SVTs agenda skulle profilera Fredrik Federley. Reportern beskriver:

"Det var han och några till som fick många att hicka till och undra om centern blivit en kamporganisation närman stod på barrikaderna mot det första förslaget till en FRA-lag".

(30 min in i programmet.)

Federley fick mig snarare att hicka till när han gråtande krokodiltårar i riksdagens talarstol sålde ut FRA-motståndet och förklarade varför han skulle lägga sig platt för regeringen. Agendaredaktionen kanske har glömt den lilla episoden i vår frihetshjältes liv, men vi är nog många som varken glömt eller förlåtit.