Vad bör vara en oumbärlig mänsklig rättighet? Svaret lär variera beroende på till vem man ställer frågan. För en välgödd svensk liberal är svaret måhända rätten att slippa utsättas för direkt fysiskt våld. Ställer man istället frågan till en person på väg att svälta ihjäl i ett fattigt land (i en värld där våra husdjur i västvärlden är mer välnärda än många människor i de länder där våra företag berikar sig på naturresurser och billig arbetskraft) kan svaret istället bli "att slippa svälta". Ställer man frågan till en förälder till ett av de 5000 barn som dör dagligen av smutsigt vatten är det inte omöjligt att man får svaret "rent dricksvatten".

Ett urvattnande motiveras alltså enligt det här resonemanget inte av att några värstingar (Fredrik tar Kuba som ett exempel, men varför inte nämna Israel, världens rekordhållare i brott mot FN-deklarationer, eller USA, en annan återfallsförbrytare?) faktiskt därför kan förväntas skärpa sig. Däremot kommer vi enligt Fredrik (eller enligt Mary Ann Glendon? Bäst att passa sig!) att kunna dämma deklarationerna i skallen på dem med mer tyngd på internationella konferenser.

Fredrik och jag gör lite olika bedömningar av hur lyhörda internationella superskurkar är för FN-deklarationer, men jag skulle för den skull inte kalla honom ohederlig. Däremot lite blåögd. Men en relaterad fråga är ju om Fredrik tror att skurkstater fäster större vikt vid FNs deklarationer om mänskliga rättigheter än demokratiska och snälla länder? Risken är ju annars att man stryker en massa (livs)viktiga rättigheter i deklarationerna för att få skurkarna att röra sig i en riktning som de inte har något som helst intresse av, men därmed bara lyckas försvaga trycket för sociala och ekonomiska rättigheter i de länder där FNs deklarationer faktisk betyder någonting.

(Jag ska naturligtvis inte vara så ofin, för att inte säga rent ohederlig, att jag antyder att det är detta som är nyliberalernas verkliga mål med sin kritik mot de mänskliga rättigheterna.)

(Och jag borde väl inte vara så plump att jag gottar mig åt att Fredrik, som tydligen har högt ställda krav på politisk hederlighet när det gäller meningsmotståndare, glatt skulle kryssat polarn Johnny "vänsterpartiet vill ha det som i Nordkorea" Munkhammar till rikdagen, om han kunnat.)

Jag tror att nyliberalerna har fel om mänskliga rättigheter. FNs deklarationer som de ser ut idag är civiliserande dokument. Med sina fel och brister ger de ändå ett stöd för tanken att alla människor är lika mycket värda och det enda man lyckas med om man tunnar ut dem är att försvaga den tanken. De ekonomiska och sociala rättigheterna är lika viktiga som rätten att slippa dödas aktivt av någon annan person. För människor dör lika definitivt av kronisk undernäring eller smutsigt vatten som av ett pistolskott.

Tvärtemot vad Fredrik påskiner så är ju inte heller deklarationerna tomma, utan har gett tyngd bakom många sociala rörelsers krav på rättvisa och ett drägligare liv för jordens fattiga. Att FN deklarerar att rent vatten är en mänsklig rättighet höjer temperaturen i vattenfrågor, även om det, precis som Fredrik påpekar, inte löser några problem av sig självt. Men vem trodde det?

(Sen förstår han nog att jag inte anser att vattenfrågor är oviktiga. Om inte mina långa blogginlägg gav en ledtråd så kunde ju det faktum att jag skriver det, tre rader nedanför den textsnutt han citerar, som påpekar att frågan är perifer i den svenska politiska debatten, kanske ha gjort det. Att dra stora växlar på ett medvetet missförstånd skulle ju av vissa kunna kallas för... tja, ska vi säga ohederligt?)

När Fredrik Segerfeldt sen övergår till att göra det Timbro betalar honom för; argumentera för privatiseringar, blir det intressantare. Privata företag är mer motiverade att leverera vatten till fattiga i tredje världen påstår han. Till skillnad från en ny jämförande studie (2009). Den hittar visserligen stöd för att privata företag lyckats expandera vattennätet när de tagit över driften - men finner att offentliga vattennät under samma period expanderat lika mycket, och inte sällan lyckats bättre när det gäller att nå de allra fattigaste. Det stämmer med colombianska erfarenheter.

Kanske slutsatsen istället blir att offentlig verksamhet kan göra samma sak som privata företag - men billigare? Den enda man kan vara säker på när man privatiserar vattentillgångar verkar ju vara att priserna stiger. Ofta med flera hundra procent. Det tycker Fredrik är bra. Ett offer för vattenprivatiseringar i tredje världen som tvingas betala en fjärdedel av sin lön i vattenavgifter, mer än vad hon lägger på mat, håller kanske inte med.

Vi  kan ju slänga exempel på varandra så länge vi orkar. Det förändrar inte det faktum att Fredrik har problem. Privatiseringsprojektet som han målar i så rosiga färger har planat ut sedan 90-talets glada marknadsfundamentalistiska dagar. I Frankrike, hem åt de privata vattenjättarna Suez och Veolia, återkommunaliserade nyligen Paris sin vattenhantering. 40 andra franska k ommuner har gjort samma sak. Anledningen: bättre service till lägre pris. Andra länder som hakat på återkommunaliseringstrenden:

Mali, Filippinerna, Uruguay, Argentina, Tanzania och Bolivia. För befolkningarna som utsätts för marknadsliberala experiment är ju ofta allt annat än nöjda. I en rapport från 2006 varnar FN för att vattenprivatiseringar i fattiga länder skapar oro och missnöja, ibland rena krigsscener. Som i Bolivia, där Världsbanken vred om tumskruvarna på regeringen och krävde vattenprivatiseringar; vilket ledde till chockhöjningar av konsumentpriserna. Efter ett utdraget och våldsamt vattenkrig mellan regering och missnöjd befolkning flydde privata Bechtel med svansen mellan benen och lämnade bara efter sig en stämning på 25 miljoner dollar ??

Det kostar pengar att förse de slumområden och kåkstäder som i globaliseringens spår växer upp som svampar runt stora befolkningscentra med vattensystem. Det blir såklart extra dyrt om man till investeringskostnaderna måste lägga ett avkastningskrav för de privata ägarna. Även privatiseringsförespråkare medger i sina nyktra stunder att de inte är ett alternativ för de riktigt fattiga, som inte kan inte betala tillräckligt för att privata investeringar ska löna sig. I ett sådant läge är det naturliga alternativet såklart att det offentliga investerar i och sköter ny vatteninfrastruktur, precis som det offentliga bör ha hand om annan infrastruktur som kräver mycket investeringar och där det blir orimligt och orättvist att lämpa över priset på den enskilde konsumenten, som vägar, el och telekommunikationer

Fredrik Segerfeldts marknadsfundamentalistiska åsiktsfränder på IMF och Världsbanken har i årtionden genom nyliberala strukturanpasningsprogram avlövat samhällsservicen i redan fattiga länder i tredje världen. Skuldfällor, privatiseringar, skattesänkningar, avregleringar och sparpaket har mycket effektivt skjutit fattiga länders möjligheterna att erbjuda sina medborgare grundläggande samhällsservice, som tillgång till rent vatten, i sank.  En kritik av offentlig service i fattiga länder kan rimligen inte dansa förbi att den manglats hårt av de ekonomiska recept som vi i väst skrivit ut åt dem. Om debattören inte är en del av samma marknadsfundamentalistiska rörelse, med mer av samma passerade lösningar på agendan, vill säga. Vi andra kan ju leka med tanken på hur saker skulle kunna fungera, om inte flera årtionden förlorats till marknadsfundamentalistisk ortodoxi, som bara lyckats med att göra de fattiga fattigare, svaga regeringar svagare och dåligt utbyggd offentlig infrastruktur ännu mer otillräcklig.

Det är dock inte en utveckling som är oundviklig. Redan idag har vinden vänt mot marknadsfundamentalism på vattenområdet. Om några år kanske inte diskussionen handlar så mycket om privatiseringar som om hur vi bäst stödjer de offentliga vattenleverantörerna i fattiga länder, så att de kan få ta del av den kompetens som våra egna kommunala bolag sitter på, och så att även den fattiga delen av världens befolkning kan få ta del av ett offentligt, väl utbyggt vattennät till självkostnadspris. Kanske kan våra skattepengar som kanaliseras genom IMFs och Världsbankens lån i framtiden rikta in sig på sådana projekt, istället för att användas som hävstänger för att pressa motvilliga fattiga länder till att sälja ut mer av sina vattentillgångar till våra västerländska företag

En avgörande och förbisedd anledning till att vi inte kan lämna över vattenfrågor till det privata näringslivet är den ekologiska katastrof som ligger i startgroparna. Klimatförändringar, överbefolkning och nedsmutsning har haft förödande konsekvenser för jordens vattenreserver. Grundvattennivåer sjunker alarmerande. Om vi inte ändrar vår livsstil kommer i framtiden upp till hälften av jordens befolkning att leva i områden som saknar tillräckliga vattenresurser för att möta befolkningens vardagliga behov. Redan idag är rent vatten en lyxvara i torra, fattiga områden. Som Fredrik skriver så har privata företag ett egenintresse av att öka vattenkonsumtionen, vilket är precis tvärtemot vad som måste ske. Och vi vet ju hur marknadsmekanismerna hanterar en situation där utbudet är lägre än efterfrågan: prishöjningar. Ju mer brist och ju mer desperat efterfrågan, desto högre priser. Marknadslösningar på vattenområdet riskerar alltså att bli en dödsfälla för jordens fattigaste, i en torrare, hetare och mer överbefolkad värld. Istället krävs en planerad samhällsinsats där sociala och ekologiska mål sätts före privata företags vinstintressen. Vatten är inte en vara vilken som helst, utan förutsättningen för allt djur- och växtliv på den här planeten. Det är dags att vi börjar behandla det med den respekt det förtjänar.

När Fredrik Segerfeldt sen övergår till att göra det Timbro betalar honom för; argumentera för privatiseringar, blir det intressantare. Privata företag är mer motiverade att leverera vatten till fattiga i tredje världen påstår han. En jämförande studie håller inte med. Den hittar visserligen stöd för att privata företag lyckats expandera vattennätet när de tagit över driften - men finner att offentliga vattennät under samma period expanderat lika mycket, och inte sällan lyckats bättre när det gäller att nå de allra fattigaste. Det överensstämmer också med erfarenheter från exempelvis Colombia. Kommunistiska Kubas offentligägda vattennät lyckas också rätt bra i en jämförelse, näst bäst i Latinamerika på att leverera vatten för hygienändamål, genomsnittliga på att leverera dricksvatten. Vattenpriset ett av de allra lägsta.

Kanske Fredriks slutsats istället borde vara att offentlig sektor kan göra samma sak som privata företag - men billigare? Den enda man kan vara säker på när man privatiserar vattentillgångar verkar ju vara att priserna stiger. Ofta med flera hundra procent. Det tycker Fredrik är bra. Ett offer för vattenprivatiseringar i tredje världen som tvingas betala en fjärdedel av sin lön i vattenavgifter, mer än vad hon lägger på mat, håller kanske inte med. Vad såna prisökningar innebär för de riktigt fattigas möjlighet att köpa vatten är inte svårt att räkna ut.

Vi  kan ju slänga exempel på varandra så länge vi orkar. Det förändrar inte det faktum att Fredrik har problem. Privatiseringsprojektet som han målar i så rosiga färger har tappat fart sedan 90-talets glada marknadsfundamentalistiska dagar. I Frankrike, hem åt de privata vattenjättarna Suez och Veolia, återkommunaliserade nyligen Paris sin vattenhantering. 40 andra franska kommuner har gjort samma sak. Anledningen: bättre service till lägre pris. Andra länder som hakat på återkommunaliseringstrenden:

Mali, Filippinerna, Uruguay, Argentina, Tanzania och Bolivia. För befolkningarna som utsätts för marknadsliberala experiment är ju ofta allt annat än nöjda. I en rapport från 2006 varnar FN för att vattenprivatiseringar i fattiga länder skapar oro och missnöje, ibland rena krigsscener. Som i Bolivia, där Världsbanken vred om tumskruvarna på regeringen och krävde vattenprivatiseringar; vilka ledde till chockhöjningar av konsumentpriserna. Efter ett utdraget och våldsamt vattenkrig mellan regering och missnöjd befolkning flydde privata Bechtel med svansen mellan benen och lämnade bara efter sig en stämning mot den bolivianska staten på 40 miljoner dollar.

På de flesta håll i tredje världen har missnöjet med vattenprivatiseringar varit massivt. Frågar man vad folket vill ha istället blir svaret vanligtvis "samma system som ni unnar er själva i västvärlden". Här ligger ansvaret

på stat eller kommun, som lyckas leverera rent vatten till alla till ett billigt pris. Men där tar Fredrik Segerfeldts och Timbros sympati med världens fattiga och törstiga slut.

Det kostar pengar att förse de slumområden och kåkstäder som i globaliseringens spår växer upp som svampar runt storstäderna med vattensystem. Liksom att leverera vatten till den fattiga landsbygden. Det blir såklart extra dyrt om man till höga investeringskostnader måste lägga ett avkastningskrav för de privata ägarna. Även privatiseringsförespråkare medger i sina nyktra stunder att de inte är ett alternativ för de riktigt fattiga, som inte kan inte betala tillräckligt för att privata investeringar ska löna sig. Risken är överhängande att privata företag plockar russinen, de lönsamma delarna av vattennätet, ur kakan, och överlåter de olönsamma till det allmänna. Det är alltså rätt logiskt att det offentliga investerar i och sköter det naturliga monopolet vatten, som har många så kallade externaliteter, inte minst de hälsoeffekter som dåligt utbyggda vattennät och orent vatten medför. Att lägga ut kostnaderna på enskilda individer blir alltför orättvist.

Men Fredrik Segerfeldts marknadsfundamentalistiska åsiktsfränder på IMF och Världsbanken har i årtionden genom nyliberala strukturanpasningsprogram avlövat samhällsservicen i redan fattiga länder i tredje världen. Skuldfällor, privatiseringar, skattesänkningar, avregleringar och sparpaket har mycket effektivt skjutit fattiga länders möjligheterna att erbjuda sina medborgare grundläggande samhällsservice, som tillgång till rent vatten, i sank.  En kritik av offentlig service i fattiga länder kan rimligen inte dansa förbi att den manglats hårt av de ekonomiska recept som vi i väst skrivit ut åt dem. Om inte den som kritiserar är en del av samma marknadsfundamentalistiska rörelse, med mer av samma passerade lösningar på agendan, vill säga. Vi andra kan ju leka med tanken på hur saker skulle kunna fungera, om inte flera årtionden förlorats till nyliberal ortodoxi, som bara lyckats med att göra de fattiga fattigare, svaga regeringar svagare och dåligt utbyggd offentlig infrastruktur ännu mer otillräcklig.

Det är dock inte en utveckling som är oundviklig. Som sagt har vinden vänt mot marknadsfundamentalism på vattenområdet. Om några år kanske inte diskussionen handlar så mycket om privatiseringar som om hur vi bäst stödjer de offentliga vattenleverantörerna i fattiga länder, så att de kan få ta del av den kompetens som våra egna kommunala bolag sitter på, så att även den fattiga delen av världens befolkning kan få ta del av ett offentligt, väl utbyggt vattennät till självkostnadspris. Kanske kan våra skattepengar, som kanaliseras genom IMFs och Världsbankens lån, i framtiden rikta in sig på sådana projekt, istället för att användas som hävstänger för att pressa motvilliga fattiga länder till att sälja ut mer av sina vattentillgångar till våra västerländska företag?

En avgörande och förbisedd anledning till att vi inte kan lämna över vattenfrågor till det privata näringslivet är den ekologiska katastrof som ligger i startgroparna. Klimatförändringar, överbefolkning och nedsmutsning har fått förödande konsekvenser för jordens vattenreserver. Grundvattennivåer sjunker alarmerande, floder sinar. Om vi inte ändrar vår livsstil kommer i framtiden upp till hälften av jordens befolkning att leva i områden som saknar tillräckliga vattenresurser för att möta befolkningens vardagliga behov. Som Fredrik skriver så har privata företag ett egenintresse av att öka vattenkonsumtionen, vilket är precis tvärtemot vad som måste ske. Och vi vet ju hur marknadsmekanismerna hanterar en situation där utbudet är lägre än efterfrågan. Ju mer brist och ju mer desperat efterfrågan, desto högre priser. Marknadslösningar på vattenområdet riskerar alltså att bli en dödsfälla för jordens fattigaste, i en allt torrare, hetare och mer överbefolkad värld.

Istället krävs en planerad samhällsinsats där sociala och ekologiska mål sätts före privata företags vinstintressen. Vatten är inte en vara vilken som helst, utan förutsättningen för allt djur- och växtliv på den här planeten. Det är dags att vi börjar behandla det med den respekt det förtjänar. Därför applåderar jag, till skillnad från Fredrik Segerfeldt, att FN skruvar upp vattentrycket.

För några dagar raljerade jag och fler med mig över liberalen Fredrik Segerfeldts motstånd mot FNs utmärkta initiativ att deklarera att tillgång till rent vatten är en grundläggande mänsklig rättighet. Det blev han lite sur och grälsjuk över och han spinner i ett blogginlägg vidare på sin debattartikel. Argumentationen består vad jag kan se av två delar (om man skalar bort sedvanligt gnäll över vänstern).

Till att börja med menar Fredrik att det är dumt att lägga in vad vissa kallar positiva rättigheter, alltså rätt till exempelvis bostad, mat eller som i det här fallet rent vatten i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Dumt eftersom det enligt Fredrik underlättar för diktatorer och annat elakt folk att förtrycka och ha ihjäl sina undersåtar, vilket ju strider mot andra delar av FNs deklaration, de delar som handlar om rätt att slippa utsättas för våld och kränkningar (av vissa kallade negativa rättigheter).

Att högern, speciellt den nyliberala, hatar idén om positiva mänskliga rättigheter är inget nytt. Men argumentationen brukar vara mindre långsökt: högern är inte särskilt tilltalad av tanken på att deras rika och förmögna väljare och de mäktiga företags vars intressen högern företräder ska riskera att tvingas vara med och betala för andra människors rättigheter. Som en engelsk diplomat sade inför vattenomröstningen: "varför ska vi betala för toaletter i Afrika?" Eller som Fredrik  skriver: "det är inte en rättighet att leva, bara att inte dödas av någon annan". (Om det är en rättighet att leva så betyder det ju att någon, exempelvis jordens rikaste person, skulle kunna tvingas betala för någon annans överlevnad, exempelvis ett svältande barn).

Säga vad man vill om den ekonomiska argumentationen, den är åtminstone ärlig och gömmer sig inte bakom en humanitär mask. För vem tror egentligen att en elaking som Saddam Hussein skulle ha låtit bli att gasa kurder i Irak om rätten till bostad inte varit inkluderad i FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna? Vem tror att USAs trupper i Afghanistan kommer att sluta ha ihjäl civila afghaner, i strid med FNs deklarationer, om rätten för en medborgare att ta del av sitt lands kulturliv stryks?

Vem tror att de rövarband som USA och vi själva stödjer i Afghanistan skulle ha slutat våldta unga pojkar på militärbaserna, för att bara ta ett av de många övergrepp som de gör sig skyldiga till i vårt namn, om FN avstått från att deklarera att rent vatten är en mänsklig rättighet? Möjligen tror Fredrik Segerfeldt att han tror det, men jag har svårt att tro han faktiskt innerst inne tror det. Mördare och tyranner, inklusive de som backas upp av liberaler, kommer att fortsätta mörda och förtrycka så länge det är i deras intresse och står i deras direkt fysiska makt att så göra. De bryr sig ungefär lika lite om FNs deklarationer som en genomsnittlig svensk högerman bryr sig om fattigas rätt till rent dricksvatten i något tredjevärldenland i långtbortistan.

Den andra delen av argumentationen övergår till att tala om varför privatiseringar är lösningen på världens vattenproblem. Värt att notera här är att man faktiskt teoretiskt kan tycka att privata företag är bättre på att leverera vatten än stat eller kommun utan att för det protestera i högan sky mot att FN deklarerar att vatten ska vara en mänsklig rättighet. Om man verkligen tror det kanske man till och med borde välkomna FNs beslut, eftersom det ökar trycket i frågan.

Fredrik Segerfeldt har tydligen skrivit en hel bok om vatten på Timbros uppdrag och bekostnad. Däri kommer han fram till att - hör och häpna! - privatiseringar är svaret även på denna fråga. Sannolikheten för att en svensk liberal på skrivuppdrag för Timbro hade nått en annan slutsats är väl ungefär lika liten som den att Jan Björklund skulle kunna avhålla sig från att försöka locka rasistväljare genom att kräva "hårdare tag" mot invandrare i en valrörelse.

(Som en parantes så kan man ju fundera lite grann över att Timbro uppenbarligen har så mycket pengar att ösa på opinionsbildning för att högervrida det politiska klimatet i Sverige att för den svenska politiska debatten perifera frågor som vattenprivatisering i tredje världen ryms i budgeten. Utan tvekan sitter det inte en utredare på LO och skriver böcker om varför tredje världens vattenförsörjning bör vara en gemensam, offentligägd angelägenhet - och inte för att argumentet inte kan göras eller för att frågan inte är viktig. Man kommer att tänka på en anekdot från Naomi Klein.)

Nå, att svenska borgare sväljer marknadsliberalt fluff med hull och hår är väl inget nytt. Det tog mig två minuter att googla fram kritiska perspektiv: exempelvis en metastudie från (vanligtvis marknadsfundamentalistiska) Världsbanken som konstaterar  att det inte finns några statistiskt signifikativa skillnader i effektivitet mellan privata och offentliga vattenleverantörer (!). Eller en rapport från Pacific Institute som tonar ner den infekterade privatiseringsdiskussionen, konstaterar att både offentliga och privata driftsformer har sina fördelar och nackdelar och lyfter fram andra parametrar som viktigare än ägandeförhållandena. Man konstaterar också att det inte finns några statistiska belägg för att anta att privata företag är billigare i drift eller mer effektiva.

Den förmodligen mest rimliga (om än osexigt nyanserade) slutsatsen man kan dra om man tar sig en titt på frågan efter att ha lagt av de ideologiskt färgade glasögonen, är att tekniskt kunnig personal med en drivkraft att faktiskt vilja förbättra och med ekonomiska resurser och politiskt stöd i ryggen kan göra ett bra jobb med vattenfrågor - oavsett om denna personal arbetar inom den offentliga sektorn eller i ett  privat företag. I många fattiga länder saknas dock såväl tekniskt kompetens som ekonomiska resurser och ibland också politisk vilja - och läget har knappast blivit bättre efter årtionden av nyliberala nedskärningar, privatiseringar  och strukturanpassningprogram anbefallda bland annat av Världsbanken. Ett sätt för stater att frigöra ekonomiska resurser i ett sådant läge (eller att få villkorade lån från IMF och Världsbanken) är att sälja ut sina dyrbara vattenresurser till utländska privata företag. Den mest relevanta frågan är inte nödvändigtvis om dessa företag kan sitt jobb, utan:

a) om det är rimligt att en så värdefull resurs som vatten (desto torrare region desto mer värdefull, och desto mer framtida överbefolkning, nedsmutsning och klimatförändring, desto mer kommer värdet att stiga) ska säljas ut av det gemensamt ägda till privata intressen? När man betänker att vatten dessutom är en av de få naturresurser som våra företag jagar i fattiga länder som är helt avgörande för alla människors rent fysiska överlevnad så inser man att det inte är en akademisk frågeställning.

b) om det är en bra idé att i hanteringen av en så livsavgörande resurs bygga in de incitament till uttag av överpriser som privatisering innebär. Som bekant behöver privata företag, till skillnad mot stat och kommuner, gå med vinst. Och helst också högre vinst... Och högre vinst... Det skapar - naturligtvis - ett tryck uppåt på priserna för de varor eller tjänster företaget levererar.

(Om man tröttnar på osexiga nyanseringar så finns det såklart skräckhistorier om hur illa det kan gå när man privatiserar vattnet också).

9