Kommer ni ihåg dom där idiotsäkra kopparkapslarna som vårt livsfarliga förbrukade uran skulle kapslas in i de 100000 år som det tar för kärnavfall att sluta vara livsfarligt? Den idén kanske inte var så idiotsäker iallafall.

Söndagens val i Tyskland och Portugal var bakslag för socialdemokraterna, som tappar väljare till både höger och vänster. I Tyskland har SPD, en gång den europeiska socialdemokratins flaggskepp, gjort ett av sina sämsta val någonsin. I Portugal tappade PS, det portugisiska socialdemokratiska partiet nästan nio procentenheter. Båda dessa partier har spelat på det politiska mittfältet. SPD i direkt regeringssamarbete med konservativa CDU.

Argumentet känns igen från våra svenska socialdemokrater. Man "tar ansvar för ekonomin" vilket i praktiken betyder en reträtt från den välfärdsstat som socialdemokraterna en gång byggde upp. Den socialdemokratiska ideologin som en gång sades vilja införa socialism genom demokratiska reformer muterade under 80- och 90-talen till att handla om ett lite mer försiktigt nedmonterande av offentlig sektor och trygghetssystem än vad högern föreslog. Inte så konstigt att väljarna flyr skeppet som råttorna Titanic.

I både Tyskland och Portugal går däremot vänstern fram kraftigt. Tyska Linke är nu landets fjärde största parti och i Portugal röstade nästan var femte väljare på något av vänsterns partier. Det här är väldigt goda nyheter.

Helt avgörande för den europeiska vänsterns framtid blir hur socialdemokraterna smälter de dåliga nyheterna. En omprövning av de senaste årtiondenas högerkurs kan rädda socialdemokratin från att bli en politisk småspelare. Eller så kan man låtsas som om det regnar och fortsätta blöda röster såväl till vänster som höger. Den nyliberala marknadsfundamentalism som drev socialdemokratin till höger är nu slagen i spillror. Kapitalismen har, snabbare än man vågat hoppas, visat sig från sin allra sämsta sida. Flinande Wall Street-klippare skjuter världsekonomin i sank samtidigt som de kräver astronomiska pengasummor i statsstöd.

I det här läget går det inte att udvika en ideologisk diskussion. Till och med i USA har s-ordet, socialism, för många amerikaner så skrämmande, börjat höras i debatten igen. Den som hoppats att historien var slut för 20 år sedan, när Sovjetunionen omstöptes från auktoritär kommunism till auktoritär kapitalistism, att det nu bara fanns en enda väg att vandra; högerut, har fått en smäll på fingrarna. Två politiska system, kapitalismen och kommunismen, har det ena efter det andra visat sig helt otillräckliga. De bedriver rovdrift på miljö och människor och skjuter demokratin i sank. Verkligheten, vår tids tvingande nödvändigheter, har satt en socialistisk renässans högst på dagordningen. Vi behöver ett politiskt och ekonomiskt system som kan sätta människor och miljö före företagsvinster och som utvidgar demokratin, inte beskär den.

På nåt sätt förvånas man inte. Peter Magnusson, undersköterskan på Södertälje sjukhus som slog larm om det rasistiska bemötandet av patienter på sin avdelning får sparken. Så behandlar sjukvården sina hjältar. Skjut budbäraren som kommer med de dåliga nyheterna. De som borde fått sparken för länge sedan är Magnussons chefer, som bröt mot lagen om meddelarskydd när de skällde ut och hotade honom efter att han modigt berättat om missförhållandena på Södertälje sjukhus i SVTs Debatt.

Största möjliga tyssstnad... är visst det som ska råda på våra arbetsplatser i det borgerliga Sverige år 2009. Sopa alla problem under mattan och sparka den som törs kritisera. Och ansvarigt landstingsråd Birgitta Rydberg, folkpartist, hon tiger. Som vanligt.

Förnedrings-TV lockar tittare. Det har hela tiden varit den bärande pelaren i TV4s Idol. Och jag ska erkänna att jag suttit där framför TVn och skrockat jag med. Folk verkar ju liksom be om det. Människor som sjunger lika dåligt som jag, eller sämre (!) ställer sig frivilligt framför en cynisk jury och TV-kameror och ber om att bli sågade längs med fotknölarna. För mig har Idols enda poäng varit de regionala uttagningarna, blandningen av kufar, attention whores och en och annan musikalisk talang som glittrar till.

Men ofta fastnar skrattet i vrångstrupen. För många deltagare är uppenbart drömmen om att bli Idol på blodigt allvar. Många gråter förtvivlat när de inte lyfts upp bland de utvalda. En del paralyseras framför kameran. Andra uppvisar närmast psykosliknande beteenden. Dessa människors förnedring kablas såklart ut på bästa TV-tid för vårt höga nöjes skull. Gårdagens Idol-sändning var en orgie i tårar och sorg. En sadistisk jury gjorde sitt bästa för att få deltagarna att känna sig värdelösa och maktlösa med olika manipulativa knep. Motiveringen? "De måste lära sig att klara pressen". En av de som tog avslaget hårdast var 16-åriga Durna som grät ett Niagarafall av tårar. Vilket säkerligen gjorde juryn nöjd och belåten med tanke på att deras mål var att "knäcka henne".

Vad säger den här sortens förnedrings-TV om vårt samhälle? Vad säger det om hur unga människor mår? Är det verkligen så hårt att vara ung idag att den enda vägen framåt går genom TV4s spottstock, hånad och kritiserad av Anders och Laila Bagge och Andreas Carlsson och med hetsiga kameror ända upp i röven som girigt spelar in varenda tår, varenda utskällning och varenda psykbryt? Är det kanske dags att börja fundera vilket budskap dagens ungdomar växer upp med, om hur man beter sig människor emellan?

Forum för levande historia är en statlig propagandamyndighet som ska undervisa svenskarna i att kommunistiska och nazistiska brott mot mänskligheten är dåliga, men att kapitalistiska är helt i sin ordning. Nu är de på tapeten igen efter att ha hängt Pol Pots svenska medlöpare, bland annat Jan Myrdal, i spottstocken.
Diktatorn Pol Pot hann på några korta vansinniga år ha ihjäl uppskattningsvis 2 miljoner (siffrorna varierar något) kambodjaner. Innan han tillträdde hade USA bombat landet sönder och samman, med uppskattningsvis 600000 döda som resultat.

Anledningen till att Forum för levande historia finner det viktigt att påminna om de som föll offer för Pol Pot, men ger blanka fan i de 600000 som dog på grund av USAs anfall kan man ju fundera över. Är det så att det finns viktiga, "pedagogiska" lik, och oviktiga sådana? Eller "värdiga" respektiva "ovärdiga" offer, som Noam Chomsky och Edward Herman skriver i boken "Manufacturing Consent". En människa som mördats av en kommunistisk regim är ett värdigt offer, ett pedagogiskt lik. En människa som mördats av USA eller dess allierade fyller ingen pedagogisk funktion.

Totalt kostade USAs härjningar i Kambodja, Laos och Vietnam, det som en gång i tiden kallades franska Indokina, 4 miljoner människor livet. Låt mig gissa att forum för levande historia inte kommer att sätta det folkmordet under lupp. En sån granskning vore ju meningslös, det är inte historiska insikter som Forum för levande historia producerar, utan propaganda.

Åsa Linderborg skriver briljant om ämnet i Aftonbladet:

"Det är också därför man inte gör utställningar över alla svenska resenärer som frotterat sig med diktatorer. 1977 åkte handelsministern och folkpartisten Hadar Cars till Indonesien för att äta middag med Suharto, som vid det laget hade lågt räknat en miljon avrättningar på sitt samvete: kommunister, fackföreningsledare, radikala präster, jordlösa, medborgarrättsaktivister, nunnor och östtimoreser. Med sig hade Cars ett gäng hungriga vapenkrämare från bland andra Bofors. Man kan säga mycket om Jan Myrdals resa – vi har pratat om den i 31 år nu – men han har trots allt inte levererat några vapen eller slutit några handelsavtal med en massmördare."

Den här gången var det Belinda Olsson som från sin plattform i SVTs Debatt gjorde sitt allra bästa för att normalisera främlingsfientlighet och ösa sympatipoäng över Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Åkesson själv satt mest och såg mätt och belåten ut. Det är lätt att förstå. Maken till medial framgångsvåg hade väl högerextremisterna inte i sina vildaste drömmar hoppats kunna surfa på.

Anledningen till att Åkessons lilla parti denna gång gavs tillträde till TV-publiken på bästa sändningstid var att Aftonbladet undanbett sig annonser från ett högerextremistiskt parti på sina annonssidor. Vilket fått många proffstyckare att gå i spinn. En tidning som väljer att tacka nej till vissa annonser är tydligen ett hot mot yttrandefriheten. Undrar om samma mediaetablissemang skulle publicera annonser även från nynazister, förintelseförnekare eller antisemiter, i yttrandefrihetens namn?

Som Lena Sundström försökte infoga i den upprörda men ofokuserade diskussionen är problemet ett annat: om vi sätter likhetstecken mellan annonsplats och yttrandefrihet, vad säger det då om hur yttrandefriheten fungerar i praktiken? Hur många har råd att köpa sig annonsplats i Aftonbladet? Har vi graderad yttrandefrihet i det här landet? SD har sin knäckebrödsmiljonär i ryggen och har därmed råd att köpa annonsplats. Andra partier har inte den möjligheten. Ta FI till exempel, i storlek ungefär jämförbara med Åkessons främlingsfientliga parti. Inga miljoner till annonser. Och ännu värre, inga urspårade journalister som beredvilligt curlar banan för dem ändå in i riksdagen.

Faktum är att det lilla högerextrema partiet SD favoriserats exempellöst av massmedia sedan valrörelsen 2006. Någon gång måste väl någon mediaforskare ändå kliva fram och reagera mot denna totalt sanslösa brist på proportioner? Ett litet ytterkantsparti som gång på gång misslyckats med att ta sig in i riksdagen dominerar nu de facto den svenska politiska debatten. Inte i kraft av sin egen styrka eller väljarstöd. Utan tack vare att svenska massmedia ger dem en plats i solen, upphöjda på en piedestal där de slipper svara på obekväma frågor, men kan plocka många poänger på att framstå som martyrer, jokrar i leken och obekväma sanningssägare.

På högeralliansens valupptaktsmöte i Stockholm hanns det inte bara med att presentera högerns nya skattesänkargiv: fjärde steget i det så kallade "jobbavdraget" som ska betalas genom att staten lånar pengar.
Maud Olofsson och Jan Björklund passade på att ge vänsterledaren Lars Ohly en taskspark:
- Lars Ohly har aldrig kunnat skilja mellan demokrati och diktatur.

Att Ohly skulle bli föremål för riktade attacker var väntat. Säkerligen anser borgarna honom vara den svagaste länken i den rödgröna alliansen. Kommunistspöket kanske tappat det mesta av sin förmåga att skrämmas nuförtiden, men alltid biter det väl på någon, tänker man nog. Risken med den strategin är att den faktiskt också ger Ohly chansen att bita tillbaks. Vänsterpartiets dilemma är inte att partiets politiker har någon hemlig antidemokratisk agenda för införande av kommunism smygvägen genom rödgrönt samarbete. Det fattar alla utom högerns mest indoktrinerade stödtrupper.
Partiet har tvärtom varit med och bygga upp den svenska demokratin, exempelvis genom att stödja rösträtten, vilket är mer än man kan säga om alla högerpartier. Vänsterns problem är istället att man står i ständig mediaskugga, utan möjlighet att nå ut genom egna tidningar eller andra media. Den här typen av riktade attacker kan därför snarare ge en skjuts framåt. För oavsett vad man anser om Lars Ohly så är han en skicklig debattör som vet hur man vänder en attack till en fördel.

På samma sätt vände Gudrun Schyman folkpartistiska attacker på hennes påstådda kommunistsympatier till en fördel. Faktum var att ju vildare högern jabbade, desto högre opinionssiffror för vänsterpartiet.

Förra valrörelsen bevisade Lars Ohly att han är en utomordentlig politiker, duktig i debatter och utfrågningar. Är han den partiledare som vänsterpartiet behöver för att nå ut till nya väljargrupper? Tveksamt. Valet 2010 kommer nog för vänsterpartiets del inte att innebära några stora genombrott, om inte nåt oförutsett händer. Men ju mer borgarna pekar ut Ohly som svart får, desto fler chanser får han att replikera, och möjligen briljera.

Att geniet Albert Einstein var övertygad socialist känner kanske inte så många till. I en artikel publicerad 1949 förklarar han sin politiska övertygelse, varför socialismen är helt nödvändig för att människan ska kunna utvecklas bortom egoism och kortisktig destruktivitet. Avsnitten där Einstein diskuterar kapitalismens natur och dess återkommande kriser skulle lika gärna kunna vara skrivna idag.

Why Socialism?
by Albert Einstein

"Is it advisable for one who is not an expert on economic and social issues to express views on the subject of socialism? I believe for a number of reasons that it is.

Let us first consider the question from the point of view of scientific knowledge. It might appear that there are no essential methodological differences between astronomy and economics: scientists in both fields attempt to discover laws of general acceptability for a circumscribed group of phenomena in order to make the interconnection of these phenomena as clearly understandable as possible. But in reality such methodological differences do exist. The discovery of general laws in the field of economics is made difficult by the circumstance that observed economic phenomena are often affected by many factors which are very hard to evaluate separately. In addition, the experience which has accumulated since the beginning of the so-called civilized period of human history has—as is well known—been largely influenced and limited by causes which are by no means exclusively economic in nature. For example, most of the major states of history owed their existence to conquest. The conquering peoples established themselves, legally and economically, as the privileged class of the conquered country. They seized for themselves a monopoly of the land ownership and appointed a priesthood from among their own ranks. The priests, in control of education, made the class division of society into a permanent institution and created a system of values by which the people were thenceforth, to a large extent unconsciously, guided in their social behavior.

But historic tradition is, so to speak, of yesterday; nowhere have we really overcome what Thorstein Veblen called "the predatory phase" of human development. The observable economic facts belong to that phase and even such laws as we can derive from them are not applicable to other phases. Since the real purpose of socialism is precisely to overcome and advance beyond the predatory phase of human development, economic science in its present state can throw little light on the socialist society of the future.

Second, socialism is directed towards a social-ethical end. Science, however, cannot create ends and, even less, instill them in human beings; science, at most, can supply the means by which to attain certain ends. But the ends themselves are conceived by personalities with lofty ethical ideals and—if these ends are not stillborn, but vital and vigorous—are adopted and carried forward by those many human beings who, half unconsciously, determine the slow evolution of society.

For these reasons, we should be on our guard not to overestimate science and scientific methods when it is a question of human problems; and we should not assume that experts are the only ones who have a right to express themselves on questions affecting the organization of society.

Innumerable voices have been asserting for some time now that human society is passing through a crisis, that its stability has been gravely shattered. It is characteristic of such a situation that individuals feel indifferent or even hostile toward the group, small or large, to which they belong. In order to illustrate my meaning, let me record here a personal experience. I recently discussed with an intelligent and well-disposed man the threat of another war, which in my opinion would seriously endanger the existence of mankind, and I remarked that only a supra-national organization would offer protection from that danger. Thereupon my visitor, very calmly and coolly, said to me: "Why are you so deeply opposed to the disappearance of the human race?"

I am sure that as little as a century ago no one would have so lightly made a statement of this kind. It is the statement of a man who has striven in vain to attain an equilibrium within himself and has more or less lost hope of succeeding. It is the expression of a painful solitude and isolation from which so many people are suffering in these days. What is the cause? Is there a way out?

It is easy to raise such questions, but difficult to answer them with any degree of assurance. I must try, however, as best I can, although I am very conscious of the fact that our feelings and strivings are often contradictory and obscure and that they cannot be expressed in easy and simple formulas.

Man is, at one and the same time, a solitary being and a social being. As a solitary being, he attempts to protect his own existence and that of those who are closest to him, to satisfy his personal desires, and to develop his innate abilities. As a social being, he seeks to gain the recognition and affection of his fellow human beings, to share in their pleasures, to comfort them in their sorrows, and to improve their conditions of life. Only the existence of these varied, frequently conflicting, strivings accounts for the special character of a man, and their specific combination determines the extent to which an individual can achieve an inner equilibrium and can contribute to the well-being of society. It is quite possible that the relative strength of these two drives is, in the main, fixed by inheritance. But the personality that finally emerges is largely formed by the environment in which a man happens to find himself during his development, by the structure of the society in which he grows up, by the tradition of that society, and by its appraisal of particular types of behavior. The abstract concept "society" means to the individual human being the sum total of his direct and indirect relations to his contemporaries and to all the people of earlier generations. The individual is able to think, feel, strive, and work by himself; but he depends so much upon society—in his physical, intellectual, and emotional existence—that it is impossible to think of him, or to understand him, outside the framework of society. It is "society" which provides man with food, clothing, a home, the tools of work, language, the forms of thought, and most of the content of thought; his life is made possible through the labor and the accomplishments of the many millions past and present who are all hidden behind the small word “society.”

It is evident, therefore, that the dependence of the individual upon society is a fact of nature which cannot be abolished—just as in the case of ants and bees. However, while the whole life process of ants and bees is fixed down to the smallest detail by rigid, hereditary instincts, the social pattern and interrelationships of human beings are very variable and susceptible to change. Memory, the capacity to make new combinations, the gift of oral communication have made possible developments among human being which are not dictated by biological necessities. Such developments manifest themselves in traditions, institutions, and organizations; in literature; in scientific and engineering accomplishments; in works of art. This explains how it happens that, in a certain sense, man can influence his life through his own conduct, and that in this process conscious thinking and wanting can play a part.

Man acquires at birth, through heredity, a biological constitution which we must consider fixed and unalterable, including the natural urges which are characteristic of the human species. In addition, during his lifetime, he acquires a cultural constitution which he adopts from society through communication and through many other types of influences. It is this cultural constitution which, with the passage of time, is subject to change and which determines to a very large extent the relationship between the individual and society. Modern anthropology has taught us, through comparative investigation of so-called primitive cultures, that the social behavior of human beings may differ greatly, depending upon prevailing cultural patterns and the types of organization which predominate in society. It is on this that those who are striving to improve the lot of man may ground their hopes: human beings are not condemned, because of their biological constitution, to annihilate each other or to be at the mercy of a cruel, self-inflicted fate.

If we ask ourselves how the structure of society and the cultural attitude of man should be changed in order to make human life as satisfying as possible, we should constantly be conscious of the fact that there are certain conditions which we are unable to modify. As mentioned before, the biological nature of man is, for all practical purposes, not subject to change. Furthermore, technological and demographic developments of the last few centuries have created conditions which are here to stay. In relatively densely settled populations with the goods which are indispensable to their continued existence, an extreme division of labor and a highly-centralized productive apparatus are absolutely necessary. The time—which, looking back, seems so idyllic—is gone forever when individuals or relatively small groups could be completely self-sufficient. It is only a slight exaggeration to say that mankind constitutes even now a planetary community of production and consumption.

I have now reached the point where I may indicate briefly what to me constitutes the essence of the crisis of our time. It concerns the relationship of the individual to society. The individual has become more conscious than ever of his dependence upon society. But he does not experience this dependence as a positive asset, as an organic tie, as a protective force, but rather as a threat to his natural rights, or even to his economic existence. Moreover, his position in society is such that the egotistical drives of his make-up are constantly being accentuated, while his social drives, which are by nature weaker, progressively deteriorate. All human beings, whatever their position in society, are suffering from this process of deterioration. Unknowingly prisoners of their own egotism, they feel insecure, lonely, and deprived of the naive, simple, and unsophisticated enjoyment of life. Man can find meaning in life, short and perilous as it is, only through devoting himself to society.

The economic anarchy of capitalist society as it exists today is, in my opinion, the real source of the evil. We see before us a huge community of producers the members of which are unceasingly striving to deprive each other of the fruits of their collective labor—not by force, but on the whole in faithful compliance with legally established rules. In this respect, it is important to realize that the means of production—that is to say, the entire productive capacity that is needed for producing consumer goods as well as additional capital goods—may legally be, and for the most part are, the private property of individuals.

For the sake of simplicity, in the discussion that follows I shall call “workers” all those who do not share in the ownership of the means of production—although this does not quite correspond to the customary use of the term. The owner of the means of production is in a position to purchase the labor power of the worker. By using the means of production, the worker produces new goods which become the property of the capitalist. The essential point about this process is the relation between what the worker produces and what he is paid, both measured in terms of real value. Insofar as the labor contract is “free,” what the worker receives is determined not by the real value of the goods he produces, but by his minimum needs and by the capitalists' requirements for labor power in relation to the number of workers competing for jobs. It is important to understand that even in theory the payment of the worker is not determined by the value of his product.

Private capital tends to become concentrated in few hands, partly because of competition among the capitalists, and partly because technological development and the increasing division of labor encourage the formation of larger units of production at the expense of smaller ones. The result of these developments is an oligarchy of private capital the enormous power of which cannot be effectively checked even by a democratically organized political society. This is true since the members of legislative bodies are selected by political parties, largely financed or otherwise influenced by private capitalists who, for all practical purposes, separate the electorate from the legislature. The consequence is that the representatives of the people do not in fact sufficiently protect the interests of the underprivileged sections of the population. Moreover, under existing conditions, private capitalists inevitably control, directly or indirectly, the main sources of information (press, radio, education). It is thus extremely difficult, and indeed in most cases quite impossible, for the individual citizen to come to objective conclusions and to make intelligent use of his political rights.

The situation prevailing in an economy based on the private ownership of capital is thus characterized by two main principles: first, means of production (capital) are privately owned and the owners dispose of them as they see fit; second, the labor contract is free. Of course, there is no such thing as a pure capitalist society in this sense. In particular, it should be noted that the workers, through long and bitter political struggles, have succeeded in securing a somewhat improved form of the “free labor contract” for certain categories of workers. But taken as a whole, the present day economy does not differ much from “pure” capitalism.

Production is carried on for profit, not for use. There is no provision that all those able and willing to work will always be in a position to find employment; an “army of unemployed” almost always exists. The worker is constantly in fear of losing his job. Since unemployed and poorly paid workers do not provide a profitable market, the production of consumers' goods is restricted, and great hardship is the consequence. Technological progress frequently results in more unemployment rather than in an easing of the burden of work for all. The profit motive, in conjunction with competition among capitalists, is responsible for an instability in the accumulation and utilization of capital which leads to increasingly severe depressions. Unlimited competition leads to a huge waste of labor, and to that crippling of the social consciousness of individuals which I mentioned before.

This crippling of individuals I consider the worst evil of capitalism. Our whole educational system suffers from this evil. An exaggerated competitive attitude is inculcated into the student, who is trained to worship acquisitive success as a preparation for his future career.

I am convinced there is only one way to eliminate these grave evils, namely through the establishment of a socialist economy, accompanied by an educational system which would be oriented toward social goals. In such an economy, the means of production are owned by society itself and are utilized in a planned fashion. A planned economy, which adjusts production to the needs of the community, would distribute the work to be done among all those able to work and would guarantee a livelihood to every man, woman, and child. The education of the individual, in addition to promoting his own innate abilities, would attempt to develop in him a sense of responsibility for his fellow men in place of the glorification of power and success in our present society.

Nevertheless, it is necessary to remember that a planned economy is not yet socialism. A planned economy as such may be accompanied by the complete enslavement of the individual. The achievement of socialism requires the solution of some extremely difficult socio-political problems: how is it possible, in view of the far-reaching centralization of political and economic power, to prevent bureaucracy from becoming all-powerful and overweening? How can the rights of the individual be protected and therewith a democratic counterweight to the power of bureaucracy be assured?

Clarity about the aims and problems of socialism is of greatest significance in our age of transition. Since, under present circumstances, free and unhindered discussion of these problems has come under a powerful taboo, I consider the foundation of this magazine to be an important public service."

Sverige är, trots många år av högerpolitik bedriven av socialmoderaterna ett rikt land. En viktig del av denna rikedom är den offentliga sektorn; uppbyggd av våra skattepengar och till skillnad från privata företag ställd under demokratisk kontroll. Att en huvudprioritet för den nuvarande högerregimen i såväl regering som lokalt blir att sälja ut, eller rättare sagt dumpa, våra gemensamt ägda verksamheter i armarna på några få lyckligt lottade som snabbt kan tjäna multum, är inte förvånande. Det är fullt konsekvent av högern att vilja sälja ut vår offentliga sektor, till vilket pris som helst. Om samhället gör en brakförlust är inte viktigt. Det viktiga är överföringen; av kapital från gemensamt till privat och av makt från offentlig demokrati till företagsdiktatur.

De senaste exemplen på röveriet av våra gemensamt ägda och uppbyggda tillgångar ser vi nu i Vantör, där hemtjänsten slumpades bort för 69500 kronor till ett företag som ett år senare tog ut en vinst ur verksamheten på 3,2 miljoner kronor. "Avknoppning" kallar de ansvariga politikerna detta. Röveri vore väl mer passande? När småungar sitter hemma och laddar ner film och musik och därmed kostar de privata företagen en hacka finns det ingen ände på borgerlighetens harm. Där ska polis och åklagare sättas in och jaga småbrottslingar utan pardon. När det däremot är det offentliga som plundras är det borgerligheten själv som blir påkommen med handen i syltburken. Gång på gång.

Jimmie Åkesson, partiledare för den svenska främlingsfientlighetens flaggskepp, har "svårt att definiera Nordiska rikspartiet och Nationaldemokraterna". Anledningen till denna plötsliga förvirring är TV8 avslöjat att tre av hans kandidater till kyrkovalet har en bakgrund i dessa grupper; en i öppet nazistiska NRP och två i hårdhänt rasistiska ND. Få se om Jimmie kommer att ha tillfälle att bättre på sitt dåliga minne inför riksdagsvalet eller om vi kommer att vara tvungna att påminna honom igen.

Igår och idag går norrbaggarna till val och det är spännande. De senaste opinionsmätningarna jag hittar ger de rödgröna fortsatt majoritet. Det vore i sig ett trendbrott om de gavs ett fortsatt mandat för att regera, eftersom norrmännen brukar byta regering som man byter underkläder. Låt oss hålla tummarna!

Och apropå främlingsfientlighet så resonerar favoriten Lena Sundström här om varför det är i välmående länder med låg arbetslöshet som nyrasismen gör politiska genombrott. När frågor om klass och rättvisa försvinner från dagordningen och det politiska samtalet börjar handla om eteriska begrepp som "kultur", "religion" och "moral" kan extremhögern sälja in sitt irrationella budskap. Viktigt att tänka på nu när den svenska valrörelsen snart drar igång!

Min bild av norrmännen som hurtiga fjällvandrare på ständigt glatt humör har fått en hårdhänt mangling av verkligheten på sistone. Att nåt står alldeles galet till i Danmark har vi vetat sedan länge. Även vårt västra grannland verkar ha smittats av denna variant av svinpesten; Siv Jensens främlingsfientliga Fremskrittspartiet ser där ut att bli Norges andra största parti med runt 20 procent av väljarna. Att var femte norsk säger sig vilja rösta på ett parti som hetsar mot muslimer och vill jävlas med lågavlönade är inte lätt att begripa. Norge är ett av Europas rikaste länder, inte minst tack vare sin olja. Varför människor i ett av världens mest välmående länder lockas av hatfyllda politiker som pekar ut etniska minoriteter som syndabockar är värt att fundera några varv extra över.

Oavsett hur det går är det viktigt att vi tar lärdom av Norge för att slippa en liknande urspårning. Även här börjar tecken synas på att etno-nojjan tar över det politiska samtalet. Här räcker det numera för några förortsungar att välta en soptunna för att det ska bli krigsrubriker på bästa TV-tid. Om de bor i rätt förort vill säga, den ska såklart vara "invandrartät". Tyvärr har urkukningen gått så långt att den enda möjliga inramningen vi orkar sätta på de flesta samhällsproblem är etnicitet. Men när de bråkande ungdomarna själva undantagsvis får komma till tals, som de gjorde i SVTs Debatt häromkvällen, är det inte raskrig de talar om utan en känsla av att inte få plats i samhället och inte bemötas på samma sätt som alla andra.

Som Anders Carlberg påpekar i en intervju i Metro är ungdomsbråk och kravaller inget nytt under solen. På åttiotalet utkämpade Stockholms förortskickers "slaget om Kungsan" med tusentals små fotsoldater som slogs och betedde sig allmänt asocialt. Det löste polisen och samhället genom att snacka. Paolo Roberto som då var den värsta värstingen av alla lagar nu italiensk mat på TV och får alla svärmödrar att smälta som smör. Går man tillbaks några årtionden till hittar man bataljerna mellan Stockholms olika stadsdelar. Söderglinen åkte till Östermalm och pucklade på dåtidens brats, och tvärtom. Alla stadsdelar hade något otalt med någon annan, och polisen var mycket bekymrad över ligisternas framfart. Eller varför inte byslagsmålen för hundra år sedan, då drängarna for över till grannbyn och muckade gräl.

Så istället för att ångestsvettas över vilka poäng som rasisterna ska kunna plocka på den senaste krigsrubriken måste vi förstå vad som händer, egentligen. Till att börja med; av med de bruntonade glasögonen som åker på allt oftare nuförtiden när samhällsproblem ska analyseras. För etno-nojjan ger inga förklaringar, bara motsägelser. Den erbjuder inga lösningar, bara slag i luften. De verkliga problemen i områden som Rosengård och Gottsunda är inte att ett ungdomsgäng får för sig att bränna ner soptunnor eller för den delen bilar. Det är bara ett symptom på att människorna som lever där känner hopplöshet. På att man känner sig utanför det övriga samhället. På att man har svårt att få ett jobb och därmed svårt att hitta en plats i samhället.

Vill man komma tillrätta med problemen så måste man prata om arbete, om diskriminering, om fattigdom, om utbildning. Kanske sommarens bråk leder till en sån debatt. Men risken är att de enkla lösningarnas män tar chansen att pissa in sitt etno-nojjiga revir lite till. Om extremhögerns svart-vita (på flera sätt) världsbild brer ut sig, så kommer saker garanterat att förvärras. Det är ju paradoxen; ju starkare extremhögern blir, desto snabbare accelererar de etniska motsättningarna som de får näring av.