Den här gången var det Belinda Olsson som från sin plattform i SVTs Debatt gjorde sitt allra bästa för att normalisera främlingsfientlighet och ösa sympatipoäng över Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Åkesson själv satt mest och såg mätt och belåten ut. Det är lätt att förstå. Maken till medial framgångsvåg hade väl högerextremisterna inte i sina vildaste drömmar hoppats kunna surfa på.

Anledningen till att Åkessons lilla parti denna gång gavs tillträde till TV-publiken på bästa sändningstid var att Aftonbladet undanbett sig annonser från ett högerextremistiskt parti på sina annonssidor. Vilket fått många proffstyckare att gå i spinn. En tidning som väljer att tacka nej till vissa annonser är tydligen ett hot mot yttrandefriheten. Undrar om samma mediaetablissemang skulle publicera annonser även från nynazister, förintelseförnekare eller antisemiter, i yttrandefrihetens namn?

Som Lena Sundström försökte infoga i den upprörda men ofokuserade diskussionen är problemet ett annat: om vi sätter likhetstecken mellan annonsplats och yttrandefrihet, vad säger det då om hur yttrandefriheten fungerar i praktiken? Hur många har råd att köpa sig annonsplats i Aftonbladet? Har vi graderad yttrandefrihet i det här landet? SD har sin knäckebrödsmiljonär i ryggen och har därmed råd att köpa annonsplats. Andra partier har inte den möjligheten. Ta FI till exempel, i storlek ungefär jämförbara med Åkessons främlingsfientliga parti. Inga miljoner till annonser. Och ännu värre, inga urspårade journalister som beredvilligt curlar banan för dem ändå in i riksdagen.

Faktum är att det lilla högerextrema partiet SD favoriserats exempellöst av massmedia sedan valrörelsen 2006. Någon gång måste väl någon mediaforskare ändå kliva fram och reagera mot denna totalt sanslösa brist på proportioner? Ett litet ytterkantsparti som gång på gång misslyckats med att ta sig in i riksdagen dominerar nu de facto den svenska politiska debatten. Inte i kraft av sin egen styrka eller väljarstöd. Utan tack vare att svenska massmedia ger dem en plats i solen, upphöjda på en piedestal där de slipper svara på obekväma frågor, men kan plocka många poänger på att framstå som martyrer, jokrar i leken och obekväma sanningssägare.