014 års riksdagsval måste sägas vara en smärre katastrof. Fyra års stadigt växande missnöje med en borgerlig regering som inte gjorde något åt massarbetslöshet eller sjunkande skolresultat och som sjönk allt djupare ner i skandalträsk som Nuon och Saudiaffärer lyckades oppositionen inte omvandla till en majoritet för en ny politik.

    Istället blåste missnöjesrösterna över till regeringens trogna vapendragare och stödparti: SD. Högerblocket i svensk politik erhöll 52,1 procent av rösterna, vänsterblocket, om F! inräknas, bara 46,6. Ett stadigt rödgrönt övertag i opinionsmätningarna före valet rann ut i sanden.

    Hur fan kunde det gå såhär?

 

 

 

    S och M tävlade om att neutralisera varandra genom att ta över varandras förslag och inför väljarna spela ner skillnader. När valdebatten snöar in på teknikaliteter - som om S förslag om vårdjobb för unga skulle tillåtas av EU-byråkratin eller inte - så ställer sig nog många väljare frågande.

 

 

    I årets val definierade sig 43 procent av alla väljare som vänster. Sedan 1991 har bara ett val varit ett starkare vänsterval: 2002. Högern var markant försvagad denna gång jämfört med 2006 och 2010. Som Daniel Suhonen och Enna Gerin från Katalys skriver i DN, och Petter Larsson i Sydsvenskan, så innebar S&Ms val att tona ner motsättningarna mellan dem och urladda den vanligtvis starka höger/vänster-konflikten i svensk politik att en annan konfliktdimension istället laddades med kärnbränsle: Den som rör invandring, öppenhet, fri rörlighet, nationalism, minoriteter.

    Istället för klasskamp fick vi kulturkrig. 

 

 

    Väljarströmmar inom högerblocket är egentligen mindre intressanta, till och med när de strömmar över till ett neofascistiskt parti som SD. Högern - oftast M - har alltid varit en uppsamlingsplats för den sortens åsikter som SD vädrar.

    Det allvarliga - det som gör Sverige oregerligt - är de före detta socialdemokratiska väljare som luras över av rasistiska tongångar och förenklade svar. Det är denna arbetarklass, ofta arbetslös eller med otrygg position på arbetsmarknaden, som mest har att vinna på vänsterns ekonomiska politik men som av extremhögerns locktoner förmås att rösta mot sina ekonomiska intressen.

    I USA är detta fenomen välkänt. Boken "Whats the matter with Kansas?", handlar om hur den en gång arbetarrörelsedominerade och proggressiva Kansas blev en konservativ högborg:

    "Not long ago, Kansas would have responded to the current situation by making the bastards pay. This would have been a political certainty, as predictable as what happens when you touch a match to a puddle of gasoline. When business screwed the farmers and the workers – when it implemented monopoly strategies invasive beyond the Populists' furthest imaginings – when it ripped off shareholders and casually tossed thousands out of work – you could be damned sure about what would follow.

    Not these days. Out here the gravity of discontent pulls in only one direction: to the right, to the right, further to the right. Strip today's Kansans of their job security, and they head out to become registered Republicans. Push them off their land, and next thing you know they're protesting in front of abortion clinics. Squander their life savings on manicures for the CEO, and there's a good chance they'll join the John Birch Society. But ask them about the remedies their ancestors proposed (unions, antitrust, public ownership), and you might as well be referring to the days when knighthood was in flower."

 

    Känns det igen? Så som i Kansas, så också Sverige 2014. Misshandla väljarna tillräckligt mycket ekonomiskt och socialt och de går, inte åt vänster utan till extremhögern.

    Men inte automatiskt: Förutsättningen är att det politiska samtalet vrids från att handla om växande ekonomiska klyftor och orättvisor, nedskärningspolitik och arbetslöshet, till de politiska områden där den konservativa delen av arbetarklassen håller med ytterhögern: invandring, hbtq-frågor, feminism.

    Därför kan man fråga sig vad de partier: MP och F! framförallt, men också diverse liberaler, tänkte med, när de trodde att de kunde utmana SD på envig i dessa frågor ("ut med rasisterna, in med feminsterna!") och komma ut ur striden som segrare.

    Den strategin är lika dödfödd som Annie Lööfs försök att vinna debatten om privatiseringar mot Jonas Sjöstedt. De egna, redan övertygade väljarna nickar såklart gillande. Men de osäkra marginalväljarna mobiliseras bara av fel fråga, i fel riktning.

   

 

    I politiken är det ofta viktigare att sätta dagordningen för vilka ämnen som ska diskuteras än att vara den som presterar bäst i själva debatten rent tekniskt, vilket Jimmie Åkessons mediokra debattinsatser är ett gott exempel på. 

 

 

 

 

    I det ljuset bör man också förstå Fredrik Reinfeldts sommartal där han såg till att lyfta in frågan om kostnaderna för flyktingmottagandet, och därmed SD, i valrörelsens centrum. En del har i detta velat se en nobel gest från en famlande statsminister som vädjade till våra ädlare sidor.

    Men varför då överdriva och blåsa upp siffrorna för flyktingmottagandet?

    Varför ställa just flyktingmottagandet mot välfärdssatsningar, istället för 140 miljarder/år i skattesänkningar?  
    Reinfeldt visste precis vad han gjorde när han valde att bekräfta extremhögerns mytbildning om den extremt dyrbara flyktingpolitiken som undergräver vår gemensamma välfärd.

    Han försökte - och lyckades delvis - byta tema på hela valrörelsen.

    Där fick plötsligt Jimmie Åkesson chansen att oemotsagd lägga ut texten om flyktingkostnader i Agenda på bästa sändningstid.

    Där upphöjdes SD till en egen programpunkt i varje debattprogram.

    Där började opinonsmätningarna också ändra riktning, även om de inte fångade upp vidden av SDs ökning.        

    Alliansen lyckades inte bli större än de rödgröna, men såg åtminstone till att de själva + deras trogna stödparti tillsammans blev större och vingklippte därmed den kommande rödgröna regeringen. (Ett annat sätt att se på SD, om du är alliansen, är som det där partiet som röstar med dig i 9 av 10 blockskiljande omröstningar utan att kräva något i gengäld för det i sin enda profilfråga.)

 

 

 

    Delvis som en följd av triangulering, men också genom slarvig rapportering, blev blockgränserna otydliga inför detta val. Jag varnade för detta redan i januari:

 

 

    Det har spekulerats friskt i om SD skulle bli "vågmästare" efter valet 2014. Men hur kan ett ytterkantsparti bli vågmästare?

    Ingen kallar V för vågmästare. Menar någon på allvar att det råder en större osäkerhet kring vilket block SD till hör än V?

    De rödgröna partierna försökte på slutet av valrörelsen halvhjärtat lägga SD i  Reinfeldts knä, där de hör hemma. Men det var lite väl sent påtänkt, tyvärr. Det blir också svårt att förklara rent pedagogiskt när Sverigedemokraterna i varje debatt rent fysiskt placeras på vänsteroppositionens sida. Det ska bli intressant att se hur SVT väljer att göra framöver: Ska SD nu inlemmas i högerblocket också i TV-studion?

    En hel del väljare som proteströstade på SD skulle nog ha tänkt sig för en extra gång om det klart framgått att de därmed också röstade för en tredje mandatperiod med Alliansen.

    Nu lever Stefan Löfvén på hoppet att Alliansen och SD inte ska förena sina röster mot hans svaga regering.        

    Vi får väl se hur länge de kan motstå frestelsen. 

 

 

    2010 släpptes politisk reklam i TV fram av den borgerliga regeringen. Trots att vi vet hur det fungerar i USA, där politisk TV-reklam används för att svärta ner politiska motståndare med negativa kampanjer och där tumregeln är att den kandidat som har mest pengar att satsa på reklam vinner val.

    Följden av detta beslut blir att pengar kommer att spela en allt större roll också för utgången av svenska valrörelser. Vilket väl säkerligen var anledningen till att Alliansen drev igenom beslutet.

    I väntan på mätningar och forskning kring hur politisk TV-reklam och pengar påverkade 2014 års val gör jag ändå några iakttagelser: 

 

    a. Alla fem högerpartier hade råd att producera egen TV-reklam och köra den till leda i reklamkanalerna. Av vänstersidans partier hade bara S råd med TV-reklam. 
    b. Av de partier som köpte politisk TV-reklam detta val lyckades åtminstone tre bättra på sina siffror betydligt jämfört med hur de legat i opinionsmätningarna månaderna innan valet: SD, C och KD. För V och MP som inte köpte politisk TV-reklam var förhållandet det omvända: de landade i ett sämre valresultat än vad alla opinionsmätningar över en lång tidsserie före valet visat. Det är indicier, om än inte säkra bevis, på att politisk TV-reklam faktiskt påverkar väljarbeteenden här i Sverige, liksom i USA.

    Varför skulle annars vissa partier vara beredda att lägga ner så snuskigt mycket pengar på den?

 

    Tittar man, som Dagens Industri gjort, på hur mycket varje röst kostat så har centerpartiet minst anledning att slå sig för bröstet över sitt mediokra valresultat (-0,4).

 

 

    Varifrån kom förresten de 23 miljoner som moderaterna bara "hittade" i sin partikassa i mars? Hur blev det lilla rasistpartiets pengapung så sprängfylld på bara en mandatperiod? Med riskkapitalister och privata vinstintressen med allt längre tentakler in i den politikstyrda, skattefinansierade delen av ekonomin finns skäl att vara på sin vakt. Allt mer pengar läggs på politisk påverkan. Vi kommer att få den bästa riksdag och regering som kan köpas för pengar.