änsterpartiet misslyckades med att växa, trots vänstervindar och ett starkt missnöje med Alliansen. I Ekots lördagsintervju angav Jonas Sjöstedt framförallt två skäl till detta:

Dels att det alltid, historiskt, varit svårt för vänstern att växa när socialdemokratin är i opposition. Dels att F! i detta val utgjort en hårdare konkurrens än tidigare. Av resultaten i kommunalvalen att döma, där V ligger högre än i riksdagsvalet, så har många V-väljare valt att stödrösta på F! till riksdagen. Det ligger mycket i de förklaringarna, men de är inte heltäckande. 

 

 

    En del menar att det hårda fokuset på vinstfrågan var ett misstag. Det är jag inte säker på. En anledning till att väljarna i detta val uppfattar sig själva som mer till vänster tror jag är debatten om privatiseringarnas och vinstintressets effekter. Det är en i grunden ideologisk fråga som sätter en skadlig aspekt av privat ägande och kapitalism i fokus. På så sätt skapas en god jordmån för att argumentera för socialistiska lösningar, för det parti som törs bita sig fast i frågan och insistera.

 

 

    Vänsterpartiet lyckades trots sina små resurser och relativa litenhet föra in en av vänstersidans vinnarfrågor i valdebatten. Hade S och MP använt sina betydligt större resurser till att också lyfta vinnarfrågor, som arbetslösheten, klassklyftorna och sjukförsäkringen, istället för att tona ner skillnader gentemot borgerligheten, så hade valresultatet kanske sett annorlunda ut.

    Men kanske var Vs strategi för oflexibel: det fanns utrymme för att profilera också någon annan fråga; feminismen eller klimatpolitiken tydligare. Debatten om vinsterna i välfärden vann V rätt tidigt, egentligen redan innan valrörelsen börjat.

    Större vikt hade också kunnat läggas på att enkelt och pedagogiskt förklara vad vi vill ha istället: ett utbyggt inflytande för både personal och brukare över de tjänster som den offentliga välfärden erbjuder. Det finns goda exempel från lokala rödgröna styren där vi utvecklat brukarinflytandet på ett sätt som gjort privata företag onödiga. Att inte lyfta fram detta mer var en miss. Förhoppningsvis kommer fler såna goda exempel att dyka upp framöver när de rödgröna tar över styret av sönderprivatiserade Stockholm. 

 

 

    Nu hamnade vinstdebatten ofta på en rätt teknisk nivå, fastän det var upplagt för rent smashläge för en humoristisk vänsterpopulism. Här i Stockholm bjöd partiföreningarna morgonresenärerna på frukost, där man fick välja mellan "frukost med vinst", alltså vatten och hårdbröd, och frukost utan vinst, alltså mjukt bröd med pålägg och kaffe. Den sortens agitation ska vi såklart ägna oss mer åt. Ibland går vänstern vilse i sin egen seriositet. Hade inte åtminstone ett par valaffischer kunnat bjuda på lite mer publikfriande och vassa budskap, som komplement till de gravallvarliga?:

 

 

 

 

    V är ett parti med traditioner och stabilitet, vilket både har fördelar och nackdelar. Pålitlighet och ideologisk ryggrad är en fördel. Motviljan mot att göra organisatoriska förändringar och leta nya tonlägen som kan sända signaler om förnyelse och pigghet är en av nackdelarna. 

 

 

    Många av de (ofta unga) vänsterväljare som gick til F! denna gång gjorde det nog inte pga att de läst och jämfört Vs och F!s program och funnit F!s så mycket bättre, utan för att F! rent optiskt såg ut som ett yngre och piggare parti. En kul rosa partifärg, snygga affischer, smart närvaro i sociala medier och partiföreträdare som genom vilka de själva är demonstrerar F!s politik rent praktiskt. Det var uppenbart för mig redan 2012 att V riskerade att tappa många unga radikala väljare genom sin organisatoriska motvilja mot att prova nya grepp.

    Med tanke på Ulla Anderssons imponerande insatser i debatterna denna valrörelse och med tanke på hur bra Rosanna Dinamarca är, så undrar jag om inte fler vänsterpartister än jag beklagar beslutet att inte satsa på delat ledarskap 2012? 

 

 

    Bemötandet av F! har också varit valhänt. Känslan är att V inte riktigt vetat hur konkurrenten ska hanteras. Kanske man bara hoppades att de ska drunkna i valrörelsens större larm? Alltså har Gudrun Schyman oemotsagt kunnat ägna sig åt svartmålande av sitt gamla parti, med lögner om varför hon avgick som partiledare 2003: Nej det var inte motstånd mot feminism som gjorde att Schyman inte fick fortsatt förtroende, utan hennes skattefusk. Det är bara att gå tillbaka och titta på hur hon själv och media beskrev situationen 2003: 1, 2. Det är preskriberat och förlåtet vid det här laget. Frågan är varför Schyman väljer att riva i gamla sår genom att skylla på sitt gamla parti istället för att bara medge sitt misstag? 

    Som partiledare för V byggde hon dessutom sin maktbas på en grupp med henne lojala män: Peter Bloch, Johan Lönnroth, Lars Bäckström, Hans Andersson. Den feministiska kritik hon framför mot V är en efterhandskonstruktion och slår tillbaks mot henne själv som högste ansvarig. Med det inte sagt att det inte återstod saker att göra på den fronten 2003. Mycket har dock hänt sedan dess. 

 

 

    Den stödröstningskampanj som F! bedrev den sista veckan var också förödande för Vs del. Ungefär hälften av de som vanligtvis röstar V i min bekantskapskrets taktikröstade den här gången på F! i riksdagsvalet (taktikrösterna som var det fulaste man kunde prata om i april,  blev till slut det enda som F!orna pratade om i september). Trots att alla som förstår sig på opinionsmätningar och väljarströmmar kunde se att loppet var kört för F!s del denna gång. Dock inte den alltid tvärsäkre Johan Ehrenberg, vars brandtal i ETC för att förmå vänsterväljare att rösta på miljöpartiet i EU-valet och F! i riksdagsvalet nog dragit ner Vs båda valresultat med minst några promille.

    Inte för att det hade skiftat styrkeförhållandena i riksdagen till det rödgröna blockets fördel om V fått 7 istället för 5,7 procentenheter. Men det hade rent psykologiskt betytt en del att åtminstone ett annat parti - förutom SD -  gått som segrare ur valrörelsen 2014. Det hade också gjort det svårare för S och MP att köra över V i förhandlingarna, speciellt i partiets profilfråga.

 

 

    F! ställer V inför ett val: de unga storstadsradikaler som attraheras av dem är en nödvändig del i byggandet av ett modernt och brett vänsterparti. När vänsterpartiet var som störst, 1998 och 2002, så var en del av förklaringen just att dessa väljare hittade hem till V.

    Schymans styrka var att hon kunde locka de trendkänsliga och samtidigt behålla Vs gamla bas av klassröstande arbetare och tjänstemän. Men precis som V behövde Gudrun så behövde Gudrun också V. Med F! har hon aldrig lyckats nå ut till arbetarklassen eller överhuvudtaget till några störrer skaror utanför storstäderna och universitetsstäderna och lär knappast göra det framledes heller.

    V och F! är helt enkelt två grenar på samma träd som kompletterar varandra.

    Om vi ska kunna skapa en stark vänster i Sverige så måste dessa två organisationer lära sig att jobba med, snarare än mot varandra.

    Ska V ta initiativ till ett organisatoriskt samarbete, kanske en vänsterfront som i Grekland och Spanien (om nu F! vågar kalla sig vänster), eller ett valtekniskt samarbete? Ingen kan väl vilja riskera att 2-3 procentenheter av rena vänsterröster återigen går till spillo?

    Eller är V moget för den sortens organisatoriska förnyelse, t.ex. delat partledarskap, som kan göra F! överflödigt?

 

 

    Konkurrensen från socialdemokraterna kan däremot bli ett mindre problem framöver när det partiet i regeringsställning får chansen att visa exakt hur långt inåt mitten som de drivit iväg under Stefan Löfvéns tid som partiledare. Det har redan börjat, med igensmällda dörrar i ansiktet på Jonas Sjöstedt.

    Förutsättningen för att V ska kunna locka över vänstersossar är att partiet inte reducerar sig till en dörrmatta som bara klubbar igenom den politik som S och MP beslutar bakom stängda dörrar.

    Som Jonas WIkström skriver: hellre nyval än en död höger/vänsterkonflik!

 

 

    Oavsett hur partiet väljer att hantera konkurrensen på vänsterflanken så återstår den viktigaste hemläxan att göra. En vänster som vill betyda något för de människor den säger sig företräda kan inte nöja sig med att dyka upp var fjärde år och be om deras röster. Den måste finnas synlig mellan valen i de bostadsområden där SD nu plockar arbetarröster. Den måste stärkas i fackföreningar och finnas på arbetsplatser. Den måste skapa nya kanaler för att sprida sin politik på nätet.

    Att det parlamentariska läget på riksplanet är så låst borde vara en sporre för oss att satsa mer krut på det utomparlamentariska opinionsarbetet, för att vinna slaget om hjärtan och sinnen.