Fredrik Segerfeldt är fortfarande rolig!


L

iberalen Fredrik Segerfeldt har onekligen komisk tajming. På Newsmill skriver han om varför den svenska arbetarrörelsen inte har några starka tankesmedjor, till skillnad från högern. Det handlar såklart inte om att Svenskt Näringsliv satsat sanslösa summor under en lång rad år på att bygga upp Timbro och liknande lekstugor för nyliberaler. Nej då. Det beror på att "Arbetarrörelsen är en centralistisk och auktoritär rörelse, där mångfald och oliktänkande ogillas. Som alla kollektivistiska ideologier och krafter bygger Socialdemokratin på ett top down-perspektiv, där lojalitet är viktigare än vitalitet."


Högern och näringslivet däremot, de gillar olika. Det är därför alla borgerliga ungdomsförbundare som mals genom Timbrokvarnen kommer ut ungefär som Annie Lööf och Fredrik Federley. Med "Atlas Shrugged" i högsta hugg. Som Fredrik skriver:


"Borgerlighetens smedjedominans beror på att vi på vår sida är mindre ängslig, mer öppen för fritänkare och inte ser institutens roll som partipolitiska aktörer. Visserligen är de informella och personella banden uppenbara. Men det bottom up-perspektiv som är grunden i såväl liberalism som konservatism gör att vi har så mycket lättare att inte betrakta och behandla oliktänkande som avfällingar."


Just det. Så torka tårarna Laura Hartman, före detta forskare på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle som blev belagd med munkavle och fick löpa gatlopp när hennes forskning antydde att effekterna av privatiseringar i offentlig sektor kanske inte enbart var positiva. I grunden betraktar inte liberaler och konservativa dig som en avfälling. De tycker bara att du borde hålla käften.


Men varför har LO och sossarna inga riktigt bra tankesmedjor då? För Fredrik har ju faktiskt rätt i att de  borde ha råd med såna. Den socialdemokratiska intelligensen avvecklades väl i princip samtidigt som den svenska modellen kastades i soptunnan. Ett parti som inte längre drömmer om ett annat samhälle än dagens, som inte utmanar några ekonomiska konventioner eller kapitalintressen, som byter rollen som otålig reformist mot Göran Perssons kamrer, vad ska de med en egen tankesmedja till? De har ju SNS.


KATEGORI:Humor

Dags för Sverige att lämna EU?


E

n av de diskussioner som förs inom vänsterpartiet inför partikongressen handlar om EU-medlemskapet. Närmare bestämt om det är dags att ta bort kravet på EU-utträde ur partiprogrammet. Jag tycker inte det. Visst, vi ska acceptera folkomröstningens resultat. Men det EU som svenska folket sade ja till 1994 är inte EU som det ser ut idag. Utvecklingen mot den europeiska superstat som nej-sidan varnade för och ja-sidan skrattade bort är ett faktum. Och det kommer att bli värre, vilket kan göra det nödvändigt att aktualisera ett EU-utträde snabbare än vi tror.


Idag skriver en ekonom och en jurist från LO mycket bra på SvD Debatt om ett lagförslag som Europaparlamentet kommer att rösta om imorrn, som vill ge EU-kommissionen rätten att gå in och detaljstyra i medlemsländernas ekonomier:


"Förslaget som Europaparlamentet tar ställning till idag innebär att en europeisk åtstramningspolitik stadfästs. Medlemsländerna ska tvingas att spara sig ur lågkonjunkturer och betala av statsskulden när ekonomin så tillåter. Att investera ett land ur lågkonjunktur, eller att bedriva en ambitiös välfärdspolitik, kommer genom kommissionens förslag att bli svårare."


Det är knappast en slump att av de europeiska länder som drogs ner i avgrunden när finansmarknaderna kraschade 2008 är Island det som hämtat sig snabbast och klarat sig lindrigast. Och det handlar såklart inte bara om att de har en vänsterpartistisk finansminister. Island är inte EU-medlem. Islänningarna har artigt men bestämt kunnat tacka nej till de "råd" som EU prackat på dem, och välja sin egen väg ut ur krisen. Man gick hårt åt de banker som sänkte den isländska ekonomin och gjorde allt man kunde för att de vanliga islänningar som aldrig varit med på grisfesten - men som av IMF och EU förväntades plocka upp notan - skulle komma lindrigt undan.


Grekland, Irland, och Baltstaterna hade inte samma tur. Deras handlingsfrihet som EU-medlemmar var redan beskuren. EU-kommissionen och de andra nyliberaler som styr Unionen föreskrev svältkurer mot deras ekonomiska depressioner, vilka bara förvärrat läget. Ingen vet idag hur lång tid det kommer att ta för dem att återhämta sig, eller vilka följder deras fortsatta ekonomiska konvulsioner kan få för euroområdet och omvärlden. Prioriteringen för EU-kommissionen har varit att rädda bankerna och finanskapitalisterna, inte grekerna, irländarna och balterna.


Och samma människor som gav Grekland och Baltstaterna dödskyssen anser sig nu lämpade att bli överförmyndare för varje finansminster och för varje folkvald regering i EU-området. Inte för att det är förvånande att EU-byråkratin, liksom alla byråkratier, hela tiden söker expandera sina maktbefogenheter och sitt territorium. Men hur fan kan någon finansminster vid sunda vätskor tillåta detta? Jag kan förstå att högerliberaler ser mer EU-makt över ekonomisk politik som ett sätt att ro i land privatiseringar och skattesänkningar utan att behöva ta en massa jobbiga fighter för dem på hemmaplan. Men vill de verkligen lämna över nycklarna till kassakistan till detta gäng? Som gång efter gång bevisat sin totala brist på verklighetsförankring? Hur ansvarsfullt är det, Anders Borg?


En ansvarsfull ekonomisk politik för EU hade varit att försöka reglera den skenande finanskapitalismen, som var det som sparkade igång de nuvarande kriserna till att börja med. Som LOs debattörer skriver:


"Istället för en EU-styrning av medlemsländernas statsbudgetar skulle vi vilja se gemensamma åtgärder som riktar sig mot finansmarknaderna. Deras andel av ekonomin och den allt snabbare globaliseringen kräver politisk motkraft. EU behöver starkare regler för att tygla finansmarknaderna och en bättre kontroll över obalanserna inom dessa."


EUs problem är på det stora hela taget inte Grekland, eller något av de andra krisande så kallade PIIGS-länderna. Problemet är att själva fundamentet är ruttet. De ekonomiska doktriner som ligger till grund för EU-samarbete är fortfarande nyliberala, och kommer att fortsätta föda katastrofer. Det är ännu mer sant idag än 1994. Socialdemokraternas drömmar om ett "socialt Europa" ligger i spillror.  EU-byråkraterna sjunger kapitalismens lov högre och gällare än någonsin. Men den här killen vet vilka som egentligen håller i taktpinnen, och han hoppas på en riktig ekonomisk härdsmälta:





Paul Krugman om Baltstaternas ekonomiska katastrof

Ulla Andersson om hur vi ska reglera bankerna och finanskapitalisterna!

Jonas Sjöstedt om eurokrisen.

Andres Cervenka om EUs nya räddningsfond.

AB 1,

KATEGORI:Ekonomi

Hur har ni det med spriten egentligen, SD?


N

är sverigedemokrater pratar politik (speciellt om de får vara anonyma på nätet) får man ofta känslan av Grabbarna Grus på fylleturne. Inget ont om fyllesnack, men låt oss inte döpa om vår tillfälliga neuronkoma till "att vara politiskt inkorrekt". Låt oss inte glorifiera dumheterna. Risken för politiska partier som gör det är ju att de drar till sig människor med verkliga missbruksproblem, och dessutom förvärrar deras situation. William Petzäll blir nu politisk vilde efter att ha stötts ut i kylan av sitt eget parti på grund av sina missbruksproblem.


Låt mig gissa att de bruna nätstormtrupper som drog ut till Petzälls försvar när hans fylleslag för första gången blev offentliga den här gången kommer att rikta bajonetterna åt ett helt annat håll. Säkerligen hade Jimmie Åkesson föredragit att Petzäll gjorde en diskret sorti och lämnade över platsen till någon ur det sverigedemokratiska järngänget. William Petzäll kommer nog inte att ha så värst många kompisar i riksdagen framöver. Möjligen får han sällskap av Erik Almqvist, om han efter det ökända fylleslagsmålet på Stureplan häromveckan också kommer att pressas till att avstå från sin riksdagplats. Eller ingår han - till skillnad från Petzäll - i det inre sverigedemokratiska grabbgänget och är därmed okränkbar?


Inte för att jag gråter många tårar över att en sverigedemokrats politiska bana slutar i en sladdvurpa. Men det luktar onekligen lite skunk om hur partiet ifråga har hanterat Petzälls missbruk. Istället för att sparka ut enstaka syndabockar och svaga länkar på gatan så kanske man borde ta sig en rejäl funderare på vilka signaler man som parti sänder ut kring alkohol och vilket slags beteende man förväntar sig av sina politiker. Men låt mig gissa att det inte blir särskilt mycket av självrannsakan. Däremot fler tröttsamma utfall mot såväl Petzäll som "PK-media som förföljer SD". Som om inte sverigedemokraterna kommer undan med saker som vilket annat parti som helst hade jagats runt månen och tillbaks för.


Den som faller måste få hjälp att resa sig igen. Gudrun Schyman blev på det stora hela taget inte en sämre partiledare av sin alkoholism. Kanske den till och med fick henne att framstå som en mer mänsklig politiker än de flesta? Men så ledde hon ju också ett parti som gav henne både en och två chanser att komma tillbaka, och som begriper sig på det där med medkänsla och solidaritet. Kanske Petzäll borde vända sig till de forna fienderna i (v) för stöd och råd, när han nu fått ett litet prov på hur SDs empatilöshet svider i den egna huden?


Uppdatering: Verkar kunna bli fullt inbördeskrig av det här. Petzäll som bland annat blir kallad "ett kräk" av en person på SDs riksdagskansli hotar med att avslöja pinsamma partihemligheter. Jag har för min del svårt att tänka mig ett liknande spektakel i något annat svenskt riksdagsparti. Men jag hoppas att han låter tungan löpa. Patrioten William Petzäll har här sitt livs chans att tjäna sitt land: Det svenska folket förtjänar att  få veta hur snacket egentligen går i SDs inre kretsar. Partiet kastade Petzäll i soptunnan, hoppas att hans partilojalitet åker samma väg.


Bloggat: Jinge, Tankar åt alla håll och kanter, Krassman,


DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, Exp: 1, 2, 3, 4, 5,


Share |



KATEGORI:Högerextremism

Platta gröna drömmar


A

tt Annie Lööf vill att rika ska betala mycket mindre skatt (så kallad "platt skatt") har jag redan skrivit om. Liksom att hennes politiska förebild heter Ayn Rand, som inte tyckte att samhället skulle ta hand om handikappade barn eftersom det är att sänka sig till "de efterblivnas" nivå. Att centerpartiet väljer en nyliberal partiledare i ett läge där nyliberalismen är ett politiskt konkursbo förvånar inte. Vilset parti söker tappad identitet. Har tröttnat på att böka runt i bondmyllan med folkdräkterna. Letar hellre runt Stureplan. Godare drinkar där. Och en massa andra nyrika (centern blev nyligen Sveriges rikaste parti) som uppskattar tidsfördriv såsom vaskning och kolasnortning.


Förvånad blev jag däremot igår när jag läste i Aftonbladet om det nya (m)iljöpartiet:


"Fridolin jagar folkpartiväljare med ­lärarlöner och misslyckade försök att ­låta som Barack Obama, Åsa Romson syns ­inte till, Maria Ferm dricker te med ­Tobias Billström, budgeten formuleras av en kille som drömmer om platt skatt och från sidlinjen twittrar Maria Wetterstrand med sina nya kompisar från ­högertankesmedjan Timbro."


Också Per Bohlund, miljöpartiets ekonomiske talesperson, drömmer visst platta drömmar. När han som han själv säger, "tillåter sig att lyfta blicken". Jag var tvungen att läsa om för att tro det.


Vi tar det igen: När miljöpartiets ekonomiske talesperson tillåter sig själv att drömma så drömmer han om platt skatt. Vilket innebär massiva skattesänkningar för de rikaste. Vilket innebär att det blir mycket svårare att använda skattesystemet till att omfördela pengar från rik till fattig. Vilket är en politisk idé som är så galet högerradikal att den mest brukar tilltala människor som läser böcker av författare som anser att samhället inte ska ta hand om handikappade barn eftersom det är att sänka sig till "de efterblivnas nivå". Utan tvekan har miljöpartiet de gröna skiftat nyans på senare tid:



Kanske man vill försöka fylla det mittenhögerutrymme som centerpartiet tidigare ockuperade i svensk politik, när nu centern går in för att spela ytterhöger? Men behöver vi verkligen två urblekt dollargröna vindflöjlar i svensk politik, som precis som Groucho Marx har nya principer om vi inte gillar deras gamla? Slå ihop och låt Per Bohlund och Annie Lööf i fortsättningen drömma sina platta drömmar tillsammans.






AB 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, Exp 1, 2, 3,

Share |

KATEGORI:Inrikespolitik

Grekland lämnar äntligen euron?


I

dag ryktas det att Grekland ska hålla en folkomröstning om euron. Jag håller tummarna för att det stämmer. Det har varit rätt uppenbart hela tiden att den enda vägen ut ur den djupa ekonomiska krisen för Greklands del - som inte går via total social härdsmälta - ligger i att kapa trossarna till euron som drar ner landet mot botten, och flyta fritt med en egen valuta. Ungefär som Argentina gjorde, när de fastnade i en liknande fälla runt millenieskiftet, med en ekonomisk kris orsakad av nyliberala ekonomiska dogmer och den egna valutan låst vid dollarn.


Men den argentinske presidenten Nestor Kirchner hade också ett par cojones som syntes från omloppsbana. Än så länge har den grekiske presidenten inte uppvisat några tecken på att besitta några alls. När EU-topparna och IMF svingar piskan så hukar han och påtvingar sina landsmän det ena kontraproduktiva sparpaketet efter det andra, fast han säkerligen vet att länder, lika lite som människor, kan svälta sig ur en depression.


Att diskutera fördelarna med att lämna euron för Greklands del har varit att svära i kyrkan. Prestigen som EUs politiska elit investerat i europrojektet är oerhörd. Skulle Grekland lämna så skulle kanske fler följa efter. Det kommer bara inte på fråga! Trots att en och annan Nobelpristagare i ekonomi försökte väcka liv i tanken redan för drygt ett år sedan. Men det som inte gick för sig då, som var rakt omöjligt och helt otänkbart och hädiskt, det kanske rentav blir nästa veckas konsensus? Notera hur alla (utom folkpartiet) nu verkar rörande överens om att Sverige bör sky euron som pesten. Vad blir nästa heliga ko som leds upp till slakt? Inflationsmålet på två procent? Det allsmäktiga överskottsmålet i statsbudgeten?


Jonas Sjöstedt skriver vasst i SvD om den tragiska EU-kommissionen:


"EU-kommissionen är helt låst vid att försvara en valutaunion som inte fungerar. Euroländernas ekonomiska utveckling är för olika för en gemensam penningpolitik. Men EU-kommissionen dömer hellre hela länder till recession och social härdsmälta än att ge dem en möjlighet att träda ut ur euron. Det är så viktigt att försvara bankernas kortsiktiga intressen att oundvikliga beslut om att skriva ned den grekiska statskulden inte tas. Risken är uppenbar att Euron faller sönder i statsbankrutter och finansiellt kaos på grund av EU-kommissionens prestigefyllda låsning till europrojektet. EU-kommissionen är vår tids marxist-leninister som hellre följer en teori som inte fungerar än tar intryck av verkligheten."


E24: Sex olika scenarior för euron


DN 1,


Och Yelah: Kapitalismen krisar som aldrig förr!


Share |

KATEGORI:Ekonomi

Egoismens kalla hjärta: "Låt honom dö!"


D

et stora mysteriet med nyliberalism är hur den ideologin någonsin lyckades  presentera sig själv som något nytt och fräscht. När dess enda bärande tanke egentligen handlar om att skruva tillbaks klockan ett par hundra år till den tid då statens enda funktion var att förtrycka folket och försvara de privilegierade minoriteternas - adeln, prästerskapet och  borgerskapets - privilegier. Det räcker med att lyssna på nyliberalerna själva. Ron Paul, republikansk presidentkandidat i USA ställde till med en del rabalder häromdagen genom att ärligt redovisa sin syn på vad samhället har för ansvar gentemot sina medborgare. Lyssna själva:


Ron Paul: "This whole idea that you have to take care of everybody..."
Wolf Blitzer: "Are you saying that society should just let him die?"
Publiken: "YEEAAAAHHH!"




Egentligen så är Ron Paul bara konsekvent i sin hjärtlöshet, och förtjänar en viss respekt för detta. Det som skiljer honom från de andra hycklarna på podiet är inte åsikterna i sig - likgiltigheten för andras lidande - utan ärligheten. Han är en av Ayn Rands trognaste lärljungar i amerikansk politik och håller den iskalla egoismens fana högt. Lyssna gärna på damen själv när hon i en intervju med Phil Donahue fränt avvisar alla tankar på att samhället bör hjälpa handikappade barn,  speciellt mentalt handikappade. Det är att sänka hela samhället till de "efteblivnas" nivå. Diskussionen om handikappade börjat ca 4.15. minuter in i videon. (Ayn Rand är som sagt centerpartiets Annie Lööfs politiske idol, tillsammans med Margaret Thatcher!)





Kolla gärna också på denna video som är ett svar på "låt honom dö!" från en kvinna vars bror avled i cancer!


Share |

KATEGORI:Amerikansk politik

Därför Jonas Sjöstedt!


D

et händer grejer i vänsterpartiet. Inte mindre än fyra kandidater tävlar öppet om partiledarposten, vilket bara det är sensationellt inte bara inom (v) utan i svensk politik i övrigt. Det diskuteras vänsterpolitik friskt på nätet, ingen ko verkar vara för helig. Även i gammelmedia har partiet synts mycket och de olika partiledarkandidaterna har getts generöst med utrymme att berätta om sig själva och vilken politisk kurs de vill att partiet ska ta.


Efter några rätt tysta och lama år så känns det som att eftervalsdebatten äntligen fått friska vindar att blåsa. Såhär i efterhand så kanske till och med de olyckskorpar som varnande för sju svåra år av torka och missväxt när kraven restes på Lars Ohlys avgång kan hålla med om att den process som startats har goda chanser att leda till att vänsterpartiet blir ett tydligare och mer effektivt parti? Men det var först när Jonas Sjöstedt utmanade Ohly om partiledarposten som det lossande på riktigt. Än vet vi såklart inte var skutan landar, men saker rör sig i rätt riktning. Det vill säga bort från den törnrosasömn vänstern sovit de senaste sex-sju åren.


Partiledarfrågan är såklart inte allt. Men det är den jag tänker skriva om idag. Jag hade egentligen tänkt vänta lite till med att peka ut min favorit; det är ju inte helt lätt att välja med fyra så bra kandidater. Men i mina ögon skiljer Jonas Sjöstedt ut sig från de andra på en avgörande punkt, och leder på poäng på några andra viktiga. Det gör honom till precis det vänsterpartiet behöver just nu.


1. Han tillhör inte den inre kretsen kring Lars Ohly. En organisation med stora problem som vänsterpartiet behöver någon med utifrånperspektiv. Någon som inte är låst vid det gamla sättet att tänka och göra av lojalitet, envishet, eller oförmåga att se egna misstag. De "gamla" moderaterna hade också stora problem med sin framtoning. Just för att Fredrik Reinfeldt inte hade suttit i samma bunker som Carl Bildt och Per Unckel kunde han se de stora bristerna i partiets politiska image och genomdriva radikala förändringar.


Hade det varit upp till Rosanna Dinamarca, Hans Linde eller Ulla Andersson så hade Lars Ohly varit partiledare också över valet 2014, och partiets eftervals/förnyelsesprocess hade sett helt annorlunda ut. Att sitta still i båten kan ibland vara en god strategi. Men den vänsterpartistiska skutan har varit vattenfylld och stadigt sjunkande nu ett bra tag. Den som sitter still i det läget kan misstänkas för att vara konformist. Nu tror jag visst att de övriga tre också har många bra idéer och ett starkt engagemang för vänsterpartistisk förnyelse. Men Jonas Sjöstedt har visat mod genom att säga obekväma sanningar och våga reta upp personer med makt. Vänsterpartiet behöver den sortens glöd!


2. Ett offensivt sätt att diskutera politik. Vänsterpartiet faller alltför ofta i fällan att bli förutsägbart. Rätt många slutar lyssna om man till exempel när man angriper SD bara dundrar på om att de är rasister, som Lars Ohly har gjort när han mött Åkesson i debatt. När Jonas Sjöstedt gick i klinch med SDs partiledare så valde han en annan angreppspunkt genom att tala om hur denne självutnämnde representant för "verklighetens folk" plockar ut en fantasilön ur sin partiapparat, och hur SD beter sig precis som den "politiska elit" de påstår sig vara motsatsen till. Jag tror att det är en rätt mycket ömmare tå för SD och dess stödtrupper på nätet än att bli kallade rasister för umptielfte gången i rad. Alla våra fyra kandidater är förvisso fina retoriker, och det ska vi vara stolta över. Men jag uppskattar den vilja som Jonas visar att vrida och vända på argumenten och hitta nya ingångar som kan tilltala fler än de redan övertygade. Flera exempel kan hittas på hans blogg.


3. Ideologisk självsäkerhet. Jonas Sjöstedt har inga politiska lik i garderoben. Han kommer inte att behöva ta avstånd från de åsikter han hade förra veckan efter ett besök från Janne Josefsson. Jag minns hans politiska linje från tiden i Ung Vänster och framåt, och den har varit betryggande stadig och förnuftig. Men inte urvattnad. Jag har faktiskt svårt att minnas när Ohly eller någon av de som anser sig själva stå på partiets vänsterflank senast gjorde ett försök att föra in socialism i den svenska politiska debatten. Alltså inte som ett fint ord att svänga sig med i talarstolen på första maj, utan som en ideologisk ram som vi bygger våra dagsaktuella politiska ställningstaganden kring till exempelvis finanskrisen runt. Heder åt Jonas Sjöstedt för att han förefaller försöka koppla ett helhetsgrepp över politiken och inte nöjer sig med något ideologiskt hafsverk som "välfärdspartiet feministerna" (som folk i den nuvarande partilednngen tyckte var ett fräscht grepp).


Vänsterprtiet är inte ett kommunistiskt parti. Utrymmet för ett sånt i svensk politik är litet. Men vi kommer även i fortsättningen att få frågor om kommunism. Då är det viktigt att vi har en partiledare som har en klar analys av den ideologin och kan svara på vad som gick fel. Och vad som skiljer vänsterpartiet idag från kommunistiska partier. En partiledare som inte räds att tänka, tala och skriva i ideologiska termer.


4. Öppenhet för nya kommunikationssätt. Att blogga är underskattat, åtminstone av vänsterpartistiska toppolitiker. Ett parti utan egna tidningar eller särskilt mycket annonspengar måste leta sig alternativa vägar att kommunicera med väljarna. Jonas driver en av de bästa vänsterbloggarna och har förstått värdet av att bygga sig en egen plattform via nätet. Jag vet genom att läsa hans blogg bra mycket mer om var han står politiskt i olika frågor än de övriga kandidaterna som i bästa fall bloggat ytterst sporadiskt. De har försuttit en chans. Förhoppningsvis ser Jonas Sjöstedt liksom jag de stora bristerna i partiets infoarbete och driver om han blir vald på utvecklingen mot nya nätbaserade kommunikationsstrategier.


När det gäller vem som ska bli den andra komponenten i det framtida utökade ledarskap jag hoppas på så sitter jag fortfarande på gärsgårn. Jag hoppades på Josefin Brink. Efter hennes tydliga nej såg jag Rosanna Dinamarca som den givne kvinnlig partiledaren. Hon är karismatisk och naturlig och verkar funka bra i TV. I den senaste debatten jag såg henne ta mot Jan Björklund så sopade hon den utbildningspolitiska banan med honom. Men när jag läst de debattartiklar och lyssnat igenom de intervjuer hon gett som partiledarkandidat i jakt på konkret politiskt innehåll så har jag känt mig osäker på om hon har hunnit formulera en klar idé om vad vänsterpartiet behöver. Det har varit lite för många allmänt hållna formuleringar för min smak.


Ulla Andersson har varit ett oprövat kort i mina ögon, men hon verkar ha förmåga att växa in i rollen. I Gomorron Sveriges morgonsoffa tyckte jag att man såg en politiker som hittade ett personligt och naturligt tilltal. Att hennes ansvarsområde i riksdagen varit ekonomisk politik är ett plus, där behöver vänstern stärka sin profil. Men när det gäller kvinnlig partiledare är jag inte redo att kliva ner från gärsgårn riktigt än. Tur att vi har några månander kvar att bestämma oss på.


KATEGORI:Vänstern

Flumhögerns myter


F

ör ett par dagar sedan var det Lars Calmfors, tidigare ordförande för regeringens finanspolitiska råd, en av Sveriges tyngsta nationalekonomer, som avlivade en av flumhögerns allra heligaste kor: inflationsmålet på två procent. Den fixa idén har i tjugo års tid stått i vägen för en ekonomisk politik som kan bekämpa den svenska massarbetslösheten.


Vänsterpartiet har kritiserat den enögda jakten på inflationsspöken, både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Tanken att det skulle vara OK att låta inflationen stiga en eller ett par procent, om man i utbyte kan pressa ner arbetslösheten, har av våra motståndare stämplats som hädisk, landsförrädisk. Men som alla fixa idéer spricker det snäva inflationsmålet i solljuset. Det är i grunden ologiskt och kan bara försvaras genom att motargument tystas ner. Det blir dock svårt för flumhögern att tysta Calmfors, till alldeles nyligen deras favoritekonom. Att socialdemokraten Anne-Marie Lingren, som kallar sig själv "inflationsskeptiker", gör samma u-sväng som Calmfors gör inte saken sämre. Som jag skrev i ett annat inlägg: Vänsterpartiets ekonomiska politik brukar förlöjligas av våra politiska motståndare. Tills facit kommer. Då muttras det mest i skägget.




Idag är det en annan helig ko som avlivas, av inte direkt vänstervridna SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle): Hur fantastiskt effektivt och bra det blir om man privatiserar gemensamt ägda välfärdsverksamheter som skola, vård och omsorg. Vi som var med på åttio- och nittiotalet minns hur det maldes på. I all evighet. Om de enorma offentliga byråkratierna. Den "ofantliga" sektorn. Höhö. Hur det slösas med skattepengar. Hur mycket nöjdare personalen och kunderna i den privata vården påstods vara. Hur anställda i den "ofantliga" sektorn bara gick och pillade sig i naveln på dagarna. Etc. Etc. Etc.


Svenskt Näringsliv (tidigare SAF) ville kunna tjäna en hacka också på våra skattepengar och kapitalistklubbens knähundar - de borgerliga politiska partierna - satsade själ och hjärta på att övertyga oss om att lösningen på alla problem låg i att sälja ut det som vi tidigare ägt gemensamt till privatpersoner. Mot den anstormningen av flumhögerpropaganda hjälpte inga argument. Det enkla påpekandet att privata företag måste ta ut en vinst, till skillnad från offentliga verksamheter, en vinst som rimligtvis måste dras från samma budget, och alltså kräver att verksamheten skärs ner och att personal avskedas eller tvingas jobba under sämre villkor, bet inte.


Det borde egentligen räcka med att ta sig en titt på USA, det enda industrilandet i världen med ett i huvudsak privat sjukvårdsystem. Är deras sjukvård billigare och effektivare? Tvärtom! Man spenderar dubbelt så mycket av sin BNP på sjukvården som Sverige, och får ut sämre resultat folkhälsomässigt, nyckeltal jämförbara med u-länder. Ta dig en titt på det här diagrammet! - det säger egentligen allt. Inte så konstigt kanske när de privata vårdförsäkringsföretagen i lägger ner så stor möda på att fundera ut sätt att slippa betala ut försäkringspremierna när folk väl blir sjuka. För privat företagsamhet handlar - newsflash - inte om välgörenhet utan om att tjäna pengar! Även på grundläggande mänskliga behov som vård och omsorg! I USA inser nu allt fler behovet av en radikal vårdsreform, inte Obamas fjuttiga halvmesyr. Landet har inte längre råd med privat sjukvård. I Sverige har pendeln länge gått åt motsatt riktning. Privatiseringsféerna har svingat sina trollspön över de där gråtrista offentliga monopolen. Underverk har utlovats. Låtom oss höra vad SNS har att säga om resultatet:


"Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats."


"Valfrihet för medborgarna kan naturligtvis betraktas som ett egenvärde. Men det kan ifrågasättas hur väl den fungerar på marknader där kunden ofta har svårt att bilda sig en ordentlig uppfattning om de tjänster olika utförare erbjuder. Drivkrafterna är starka för utförarna att prioritera marknadsföring och trivselfaktorer eller pressa ned kostnaderna, i synnerhet när det inte är tillåtet att ta extra betalt för högre kvalitet."

 

 

"Att skolor – både offentliga och privata – får motiv att konkurrera genom att sätta för höga betyg är ett bra exempel på hur fel drivkrafterna kan slå. Till detta kommer att priset för att byta skola eller omsorgsgivare ofta är högt för kunden då relationens kontinuitet i sig utgör ett viktigt värde. I vissa fall kan även det geografiska avståndet till alternativa utförare eller platsbrist utgöra en barriär."

 

 

"Studier från andra länder visar samtidigt att valfriheten tenderar att främja segregation"

 

 

"Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt. Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag."


Den offentliga sektorn kan förbättras. Inte genom att säljas ut till privata företagare som letar efter snabba sätt att göra sig en hacka. Utan genom att personalen som jobbar där ges den avgörande makten över sina arbetsplatser. Släpp lös den kreativitet och den kunskap som finns hos de anställda själva! Att arbetsplatsdemokrati, till skillnad från privatiseringar, ger både effektivare och mer mänskliga arbetsplatser vet vi redan.


Bloggat: Alliansfritt Sverige, Jonas Sjöstedt, Kaj Raving, Marika Lindgren-Åsbrink,


Arena fattar precis vad det handlar om!


AB 1, SvD 1,

KATEGORI:Inrikespolitik

Dubbelt, tredubbelt så effektiva vindkraftverk!

Slutet på Erik Almqvists politiska karriär?


S

verigedemokraternas uttalade strategi - att vinna "trendväljarna" på Stureplan, Stockholms rövhål - fick sig nog en törn i helgen efter riksdagsmannen Erik Almqvists urspårning. Det blir ju lite svårt att mingla runt i VIP-rummen med de andra tråkmånsarna om man gjort sig till persona non grata i dörren.


I vanliga fall brukar jag när jag hör om ett krogbråk med dörrvakter inblandade anta att vakterna ska hållas minst till hälften ansvariga. Dörrvakter är inga charmtroll. Men det är nu inte Erik Almqvist heller: Jinge påminner om hans tidigare urspårningar, bland annat attacken på Soran Ismael och de inhandlade nazikläderna. Att SD-are har problem med alkoholen och tenderar att bli våldsamma är väl inget att direkt stoppa pressarna för. Men några saker gör Erik Almkvists krogslagsmål lite extra intressant:


1. Han hade egen SÄPO-eskort med sig, som enligt SvD var tvungen att gå emellan och senare överlämnade riksdagsmannen till ordningspolisen. Om det stämmer att Almqvists egen eskort håvade över honom till krogsnuten så måste han ha betett sig skapligt illa. Och det faktum att annan ordningspersonal än krogvakterna fanns på plats under bråket gör ju att vi - för en gångs skull - faktiskt kan se fram emot att få veta vad som egentligen hände. I vanliga fall dömer ju domstol per automatik i enlighet med dörrvakternas utsaga.


2. Enligt Almqvists egen berättelse så ska han ha frågat dörrvakterna om anledningen till att han inte fick komma in var "hans politiska övertygelse". Det är lite komiskt. Almqvist är knappast den första högerextremist att trampa Stureplansklubbarnas parkettgolv. Hela miljön andas syrefattig elitism och småborgerliga värderingar, även om politik sällan är något som diskuteras, det anses inte riktigt "comme il faut". Men nu vet jag vad jag kan göra om jag mot förmodan skulle vilja gå ut på Stureplan, men blir nekad i dörren: spela politisk martyr inför förvånade dörrvakter som troligen inte tänkt en politisk tanke i hela sitt liv. Det där martyreriet är tydligen så ingrott i den sverigedemorkatiska självbilden att de aldrig kan höra själva hur löjligt det låter. Det är alltid mest synd om dem och är det inte synd om dem på riktigt så går det åtminstone att använda som argument för att komma in i VIP-rummet.


3. Att bli nekad i krogkön är en erfarenhet som nu förenar Erik Almkvist med Sveriges invandrare. Alla vet att (många) krogar har ett inofficiellt kvoteringssystem, och säger stopp när "det börjar bli för svart" i lokalen. Det är alltid nyttigt att vandra i någon annans skor en dag, och Erik Almqvist kan nog behöva alla empatiska insikter han kan få.


4. När SSU-ordförande Anna Sjödin hamnade i ett krogslagsmål - också runt Stureplan vill jag minnas - så innebar det slutet på hennes politiska karriär. Inte särskilt sjysst! var vi många som tyckte då, och tvivlade på dörrvakternas vittnesmål. Kan Erik Almqvists fortsätta som tung riksdagspolitiker efter detta? Mycket hänger såklart på rättsprocessen och SÄPO-vakternas vittnesmål. Och vi vet ju att sverigedemokrater mäts med andra måttstockar än andra politiker. Saker som skulle ha dödat en vänsterpartists eller sosses politiska karriär studsar bara på deras teflon, eftersom massmedia verkar resonera som att alla redan vet att de är knäppa, ingen nyhet där liksom. Men den här gången tror jag faktiskt att det blir svårt för riksdagsman Almqvist. Har SD verkligen råd med fler klantarslen?


DN 1, Svd 1,


KATEGORI:Högerextremism

Med Annie Lööf mot botten?


I

en tid när nyliberalismens ekonomiska fundament, tron på självreglerande marknader, rasat ihop med ett brak så väljer centerpartiet en övertygad nyliberal - Annie Lööf till kronprinsessa. Annie gillar Ayn Rands elitistiska ideologi, där "entreprenörer" utmålas som övermänniskor och arbetarna som en korkad pöbel.


Personlig integritet och frihet sägs vara viktigast för nyliberaler. Och det kanske gick att hävda fram till 2008, då den övertygelsen ställdes på prov i FRA-omröstningen i riksdagen. Vi vet hur det gick: Annie Lööf och Fredrik Federley, riksdagens malligaste frihetskämpar, böjde sig för partpiskan och tryckte på JA-knappen, efter en liten mediapiruett som var tänkt att rädda ansiktet på dem. Och tack vare Ayn Rands lärljungar i centerpartiet så lever vi idag med statlig massövervakning av vår elektroniska kommunikation. Frihetliga väljare får leta efter ett annat parti än centern.


Frågan är hur mycket av den rent ekonomiska nyliberalismen som Annie Lööf vill skriva in i partiprogrammen? Plattskatt, alltså att skatterna ska sänkas radikalt för de rikaste, har hon ju tidigare tyckt verkat väldigt bra. Är bondepartiet redo för en sån omsvängning? Eller frågan är kanske felställd: Kan man tänka sig något annat parti än centern med så lite fingertoppskänsla att de bordar nyliberalismens Titanic i den stund som till och med råttorna övergett skutan?


(Enligt AB så har Lööf inte sett några problem med att förse sig med extra skattepengar genom att trixa med mantalsskrivningen, trots att "skatt är stöld", enligt nyliberaler. Men å andra sidan hade inte heller förebilden Ayn Rand några problem med att bidragsparasitera på det allmänna som hon samtidigt hatade.)



DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, AB 1, Arena

KATEGORI:Inrikespolitik

RSS 2.0









Twingly Blog Search link:http://homopoliticus.blogg.se/ sort:published


Netroots - Socialdemokraterna