F

ör den som läser spanska och är intresserad av läget just nu i den spanska vänstern, med Podemos som den uppseglande stjärnan som hela Europa pratar om, så rekommenderar jag den här artikeln (i PDF-fil).

    För den som inte läser spanska kan jag, nyss hemkommen från Spanien, berätta att medan Podemos går som tåget just nu och i en färsk opinionsmätning blev största parti så befinner sig den traditionella spanska vänstern i paraplypartiet Izquierda Unida på haveriets rand.

    IU, en allians som domineras av Spaniens en gång stora kommunistparti, PCE, såg till en början ut att kunna kapitalisera på det enorma missnöjet med nedskärningspolitiken som Merkel tvingat på Spanien, och på de båda stora maktpartiernas PP och PSOEs återkommande och grova korruptionsskandaler. En ny ung generation ledare från gatuprotesterna mot högerpolitiken klev fram i partiet, som ekonomen Alberto Garzon, som nu är partiets toppkandidat i de kommande allmänna valen i år, och Tania Sanchez, som var partiets kandidat för att ta tillbaka makten i det länge högerstyrda Madrid. Denna nya generation har dock stött på patrull i form av det gamla partigardet, som i Madrid är nersolkat av egna korruptionsskandaler och en trög partiapparat som motsatt sig förändringar, inte minst försöken att skapa ett enat vänsterblock inför de kommande valen.

    I ärlighetens namn ska säga att också Podemos har varit skeptiska till organiserat vänstersamarbete och verkar tro att de har bättre chanser att bli största parti om de går till val ensamma. Det spanska valsystemet är inte som det svenska proportionella. Det parti som får flest röster gynnas otillbörligt mycket och det är fullt tänkbart att vänsterns splittring på tre grupper - Podemos/PSOE/IU - (plus de regionala vänsterpartierna) gör att högerpartiet PP kan räkna in flest enskilda röster. Vilket innebär att fast de hamnar långt ifrån en majoritet av avgivna röster så kan PP komma att fortsätta styra Spanien, mot det spanska folkets vilja.

    Frågan om valallians eller inte är alltså en knäckfråga. Förra veckan fick detta Tania Sanchez att hoppa av sin kandidatur för IU Madrid och lämna partiet helt, för att istället grunda ett nytt vänsterparti som är mer vänligt inställt till vänstersamarbete. Detta var ett hårt slag mot premiärministerkandidaten Alberto Garzon som delar hennes politiska position. Nyss meddelades att det parti som borgmästaren i den kända vänsterstaden Marinaleda i Andalucien tillhör, där man eliminerat den arbetslöshet och bostadsbrist som annars plågar Spanien, lämnar IU.

    Den spanska vänstern står nu inför ett svårt val. Podemos är hoppingivande för oss som sett hur den spanska politiken förvaltats växelvis av två monolitiska partier, en auktoritär och konservativ höger och ett blekt socialistparti som för länge sedan tappat både socialism och arbetarklassförankring. Äntligen kan tvåpartidiktaturen brytas av en ny aktör som inte är korrupt eller går i EUs och Merkels ledband. Men Podemos är på många sätt ett oskrivet blad fortfarande och (medvetet) vaga i konturerna. Det behövs en stark och tydlig vänster inom Podemos. Tydligheten och den ideologiska förankringen finns hos IU, åtminstone fläckvis. Men det partiet bär på en tung historisk barlast och riskerar att helt svepas bort från den politiska kartan av fenomenet Podemos. Kommer Saniens vänsterkrafter att kunna lägga organisationsegoismen åt sida i kampen mot den spanska högern och ett EU där Angela Merkel tvingar på redan krisande länder ekonomisk strypsnara?

    Kolla gärna på denna intervju med Podemos ledare Pablo Iglesias: 

G

RATTIS SVERIGE, till er nya vice talman Björn Söder, SD! Här på bild tillsammans med tyske SS-veteranen Frans Schönhuber, dekorerad med järnkorset för sina insatser för nazismen: 

    Förutom att posera på bild med tyska högerextremister så brukar Björn Söder hetsa mot homosexuella:

    "Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner (hbt-personer) skall "normaliseras"? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili (sex med underåriga)? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare."

"Sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa som helst att känna avsky och få kväljningar är idag helt normala beteenden, enligt massmedierna och våra politiker."

 

    I riksdagens talarstol har Söder förfinat den sverigedemokratiska paradgrenen "ställa diverse svaga grupper i Sverige - med fördel pensionärer - mot människor som tvingas fly undan krig, tortyr och förtryck". Han skäms heller inte för att tala om för invandrade svenskar att de bara ska hålla käften, när de kritiserar hans politik:

    För detta belönas nu denne politiske begåvning av sitt parti med en vice talmanspost, vilket gör honom till en av Sveriges officiella statsrepresentanter: 

"Riksdagens talman är Sveriges riksdags främste representant och leder riksdagens arbete. Talmansämbetet är det högsta ämbete som en person kan väljas till i Sverige. Talmannen är i rang efter konungen men före statsministern. "

(Wikipedia)

 

***

 

    Men en man kan ju inte bara hata och sprida rasism. Vår nye vice talman har också en mjuk sida, och litterär talang. Missa inte hans hjärtknipande jakt på en redig skånsk sillamacka, mitt bland all otäck mångkulturell mat:

 

    "Klockan hade blivit åtta och magen började att kurra efter mat. Under festivaler brukar det ju inte vara några problem med att finna något att äta. Och det var det inte heller denna gång. Om man vill äta något exotiskt och utländskt förstås. Överallt fanns det utländsk mat. Latin food, tacos, busesca, falafel, Indiska matspecialitéer, Thailändska rätter, Nigerianska specialitéer, kebab och mycket annat. Men var fanns den svenska maten? Är den svenska husmanskosten så dålig och tråkig att ingen vill ha den? Jag letade febrilt. Jag hade satt mig för att om jag inte hittade något svenskt så fick min mage stå ut med att vara hungrig."

 

 

 

 

V

 

 

J

I

 

 

E

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

    Med såna rubriker om "Succesiffror, ojojoj!!!", "Löfvén tvingas släppa in i regeringen", "Schyman en kristallklar partiledare", osv så skulle man ju tro att Feministiskt Initiativ är ett politiskt jordskred som möblerar om svensk politik radikalt. Men under den period då Expressen kampanjat som fläskigast för Gudrun Schyman så har det alltså gällt ett parti som legat på mellan 1,3-2,2 procentenheter i mätningarna. Den hittills starkaste mätningen för F!s del gav 3,2 procentenheter, vilket är en bit från riksdagsspärren och ännu längre från en plats i EU-parlamentet. Och detta EFTER flera veckors odelat positiv och praktiskt taget daglig uppmärksamhet i Expressens nyhetsflöde.

    Med samma måttstock borde piratpartiet (2,2 procentenheter i den senaste mätningen) också vara värt att skriva upp och göra hemmahos-besök hos, men där är tystnaden alldeles öronbedövande. Alliansens småpartier (C och KD) ligger bättre till än F! men ingen skulle väl kalla dem för framgångssagor?

 

 

    Missunnar jag F! att glassa sig i strålkastarljuset? Inte egentligen. Det finns sämre partier som Expressen skulle kunna välja att haussa: SD till exempel. Alliansens fyra tröttisar. S eller MP för den delen. Men Expressens kampanjjournalistik i en valrörelse händer inte av en slump så det är intressant att försöka förstå varför!

 

 

    Kanske tidningen gör samma kalkyl som Göran Greider: F! kan locka en hel del vänsterväljare till sig, och därmed försvaga framförallt V, men får troligen svårt att komma över fyraprocentspärren.

    De är ett parti som tilltalar en akademisk medelklass i storstäderna framförallt men har svårt att bredda sin väljarbas. Om Expressen (och annan media) lyckas ge F! precis lagom mycket vind i seglen, säg att de får runt 3 procentenheter i valet, så har det ganska stor chans att bli avgörande i höstens riksdagsval. Större än så är nämligen inte gapet mellan de rödgröna och alliansen + stödpartiet SD.

    Dessutom kan det flytta bort fokuset från debatten om vinster i välfärden och privatiseringar som framförallt V driver och som såklart är beroende av hur det går för V i opinionen. Om V drabbas av opinionsmässig pyspunka på grund av framgångar för F! så kan de sju andra partierna som helst av allt vill slippa prata ett ord till om privatiseringar dra en lättnadens suck.

 

 

    Risken med den strategin är dock att den lyckas lite bättre än vad tidningen tänkt sig och att F! faktiskt lyckas ta sig över riksdagsspärren i höst. Det är inte alls omöjligt att det sker en överströmning också av sossar och miljöpartister som är trötta på sina partiers blekhet och mittenflörtande.

    Isåfall skulle liberala Expressen ha hjälpt till som barnmorska vid förlossningen av ytterligare ett parti på vänsterkanten i svensk politik. Det lär väl knappast tidningens högborgerliga ägare jubla åt? Eller ser man möjligen F! som att föredra framför vänsterpartiet, feministiskt OCH socialistiskt?

 

 

 

    Inte för att spinna iväg för långt ut i konspirationsteoriernas underbara värld, men helt säkert finns det någon slags politisk tanke bakom Expressens kampanj för F! och syftet med den är INTE att gynna feministisk politik och vänsterblocket i svensk politik. Det kan nog alla som känner till Expressen enas om. En avmaskering av strategin hittar man faktiskt på Expressens ledarblogg:

 

 

 

 

***

 

 

    Det pågår för övrigt en mycket intressant debatt om klass och systemkritik mellan vänsterpartister och andra socialister och F!are. Den kan nog ge en fingervisning om varför en borgerlig tidning föredrar framgångar för F! framför framgångar för V. Jag kommer att skriva mer om detta senare men här är några inlägg värda att kolla in för den intresserade: 

 

 

Arash Hakimnia i Fria Tidningen: "Vad är en bortkastad röst?"

 

Replik Veronica Swärd och Kenneth Hermele: "F! är en del av den globala rättviserörelsen"

 

Replik Arash Hakimnia: "Världen behöver ett nytt ekonomiskt system"

 

Shora Esmailian i Dagens Arena: "F! har illusioner omkapitalismen"

 

Sissela Nordling Blanco m.fl. i ETC: "Både kön och klass är viktigt, därför väljer vi F!"

 

Rosanna Dinamarca och Martina Skrak: "Både klass och kön är viktigt"

 

 

 DN 1, 

 

 

Share |

 

 

I

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

D

D

 

P

I

 

 

 

 

 AB 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4, 5,  DN 1, 2,

 

 

S

S

 

E

 

 

 

 

 

 

 

 

D

D

 

N

I fredags skrev jag om kritiken mot regeringens och miljöpartiets arbetskraftsinvandringspolitik, som skapat slavarbeten och en grå slaskarbetsmarknad med mycket sämre villkor. Enligt allianzen och miljöpartiet skulle arbetskraftsinvandringsreformen göra det möjligt för experter med specialistkompetens som svenska företag behöver att komma hit. I verkligheten blev det inte så, utan istället inriktas arbetskraftsinvandringen på sektorer som bygg, städ och restaurang. Hela 65 procent av arbetskraftsinvandringen har gällt LO-jobb där arbetslösheten redan är stor. OECD kallar den svenska arbetskraftinsinvandringspolitiken för västvärldens mest liberala.

S