om synes så håller jag på att helrenovera det här stället. Så det blir inte mycket tid över för att skriva, fast det hade varit kul att hänga på näthat/nätkärlekdebatten. Det får bli någon annan dag. Men jag tycker inte att ni ska missa dessa två fifflande allianzare:
Och så har vi den gamla moderata trotjänaren Anetthé Zettergren som klagade högt och ljudligt över de höga skatterna i Sverige samtidigt som hon var i full färd med att förskingra skattebetalarnas pengar. Fyra och en halv miljon beräknas hon ha kommit över från landstinget genom affärsbedrägerier. Hon har också stulit en miljon från sitt ex, vars företag nu är på väg att gå omkull på grund av Anetthé. Själv sitter hon någonstans i Thailand vid en solig pool och förmodligen gnäller hon fortfarande över skatterna och lever loppan som bara moderater kan.
Några timmar tidigare hade jag sett SVTs Debatt, där Janne Josefssons fattigdomssafari diskuterades. Är det vettigt att göra ett program om fattigdom som påstår att om Janne Josefsson på en endagsutflykt i förorten inte hittar några barn som går med foppa-tofflor mitt i vintern och svälter så finns det inte nån barnfattigdom att tala om?
Det hade kunnat bli intressant. Det blev kräkframkallande. Det blev några riktiga brakfisar rakt upp i fejjan, avsändare = den svenska överklassen.
Överklasskärring nr ett, Dick Erixon, vars grundläggande politiska idé alltid handlat om att sänka skatterna för de som redan har det bäst ställt, var alldeles teatraliskt rasande över att organisationer som vill hjälpa fattiga barn var så "materialistiskt" inriktade. Och det klassförakt han står för blev nästan smärtsamt tydligt. "Man ska inte kränka folks integritet" genom att prata om fattigdomen. Att bedriva en politik som spär på fattigdom och klassklyftor däremot, det går an.
Överklasskärring nr två, Alice Teodorescu, tyckte inte att det behövdes höjas några bidrag till fattiga
eftersom hennes regering minsann vill sätta folk i arbete. Tyvärr kunde hon säga det utan att någon påpekade det uppenbara: hennes regering har hittills på sina sex år gjort precis tvärtom, ökat på arbetslösheten rejält. Samtidigt som de försämrat de bidrags- och försäkringssystem som hade kunnat hålla de som drabbas av arbetslösheten flytande med näsan över vattenytan.
Och vad är det när stekarna runt Stureplanvaskar champagne, samtidigt som allvarligt sjuka tar livet av sig för att de nekats sjukersättning, trots att sjukförsäkringen går med överskott?
Vad är det när moderatkärringarna Katrin Szytomierska och Anna Anka skäller ut sina tjänstehjon offentligt?
Vad är det när Stockholms stads högermaffia praktiskt taget skänker bort hemtjänst och förskola till privata ägare och verksamheterna sedan direkt ger en vinst åt de nya ägarna på 65 miljoner?
Vad är det när SL ger en städare skulden för den bisarra tågolyckan i Saltsjöbaden, fast det förmodligen handlar om något helt annat - nämligen den försämrade säkerheten som blev en följd av att man privatiserat underhållet av vagnarna?
Vad har de senaste årtiondena egentligen varit i Sverige, om inte brakfis efter brakfis rakt upp i ansiktet på oss som har vuxit upp i fattiga hem, som vet att det finns ett klassamhälle i det här landet och som vet hur det känns inpå bara skinnet, men som tvingats se hur det bara blivit värre och värre år efter år, med omvänd Robin Hood-politik och privatiseringar?
Luften går knappt att andas längre. Inget syre kvar, det bara stinker överklassutsöndringar. De rikaste har fått det bättre år efter år. Och tappat alla hämningar. Nu brer de ut sig på alla fronter och hutar åt fattigfolk och underklass med moralkakor så fort de får chansen. För i det nymoderata Sverige så är fattigdom, sjukdom och arbetslöshet inte systemfel som kan lösas med politik utan en fråga om underklassens dåliga moral och svaga karaktär som ska åtgärdas med utskällningar och rynkande på överklassnäsor. Välkommen till 1800-talet. Det luktar inte särskilt gott.
en här studien är intressant och sorterar in under "saker som en länge misstänkt men aldrig riktigt kunnat bevisa"-kategorin:
"Ny forskning visar att överklassen beter sig sämre än andra. I en studie jämförde man olika sociala grupper och tittade på vilka som beter sig sämst. Och det visade sig att de som har det bättre ställt oftare är oärliga och fuskar mer."
"Flera studier tyder också på att rikare människor är mindre generösa: Studier som omfattar casinospel visar att överklassen behåller mer för sig själva, och i amerikanska undersökningar har man sett att de rika ger en mindre andel av sin inkomst till välgörenhet än fattiga."
"Våra fynd tyder på att om strävan efter egenintresse går okontrollerat, kan det resultera i en ond cirkel: egenintresse leder människor till att bete sig oetiskt, vilket höjer deras status, och det leder till mer oetiskt beteende och ojämlikhet, säger Paul Piff."
"Det är en stor studie som har visat att de med makt är mer benägna att fördöma ett beteende som de själva utövar. Resultaten kan också kasta ljus över något mer grundläggande än klass, nämligen makt. Olika maktförhållanden kan existera mellan samhällsklasserna, men också mellan en anställd och chef, en fru och en man, eller två personer i en förhandling."
"Ena dagen rapporteras det i media om för stora barngrupper i barnomsorgen som ökar risken för olyckor. Andra dagen är det en underdimensionerad äldreomsorg som leder till att anhöriga tvingas ta hand om sina närmaste i hemmet.
Tredje dagen kartläggs den stora överbeläggningen på de svenska sjukhusen som kan leda till att patienter får fel vård eller alltför sen vård. Fjärde dagen ställer SJ in hundratals avgångar för att vara på den säkra sidan under vintern och inte riskera plötsliga tågstopp. Den femte dagen berättas det om hur smutsiga toaletterna på sjukhusen är. Den sjätte dagen kommer rapporter om sjunkande resultat för svenska skolelever."
Ändå, trots att Sverige blir ett allt hårdare klassamhälle. Trots att sex års "arbetslinje", skattesänkningar och RUT-avdrag bara gett massarbetslöshet. Trots Serafenskandal och Carema- och Attendoskandaler. Trots nedskärningar i sjukvården som kostar människoliv. Trots cancersjuka som tvingas till arbetsförmedlingen. Trots en skola som gör eleverna allt dummare. Trots hundra små pusselbitar som kan läggas samman till en för allianzregeringen och det nyliberala systemskiftet förödande helhetsbild så är det få som verkar se helheten.
Är det väljarna som "brister i ideologisk medvetenhet", som Greider skriver, eller menar han politikerna?
För sanningen är att den väljare som vill protestera mot utvecklingen som Greider skriver om får rätt svårt att uttrycka den protesten partipolitiskt. Den rödgröna oppositionen borde vara det självklara alternativet. Men de som hade några illusioner om sossarna kvar efter Göran Perssons regim fick nog de sista krossade när Stefan Löfven tog över rodret och snabbt såg till att lägga kursen så nära mitten att det inte längre står riktigt klart om sossarna ligger till höger eller vänster om moderaterna.
Miljöpartiet är inte heller något alternativ för väljare trötta på marknadsfundamentalism. Att väljare inte byter från allianzpartierna till urvattnade kopior kan ju också ses som ett tecken på intelligens.
Återstår vänsterpartiet. Det enda verkliga oppositionspartiet idag. Men kommer en röst på vänstern att betyda något? Det återstår nog att bevisa för många väljare att vänsterpartiet inte kommer att lägga sig platt för Löfvens högersossar vid ett regeringsskifte 2014. Kanske dags för partiet att inse att man är i opposition inte bara till allianzen och dess stödparti SD utan också till sossarna och miljöpartiet? Än så länge ser det ljummet ut i opinionsmätningarna. Min förhoppning inför 2013: Att det enda oppositionspartiet växlar spår, från bäst iklassen på parlamentarism till bäst i klassen på opinionsbildning och propagerande för fullsysselsättning och mer rättvisa.
***
Anledningar till att vara förbannade saknas inte. Dagens lilla skörd av blodtryckshöjare:
"Fattigdom och otrygghet målet". Martin Klepke skriver i Arbetet om den dolda agendan bakom regeringens ekonomiska politik - lönesänkningar:
"Just nu står olika delar av Europa och väger inom ett mittenintervall på Calmfors-Driffillkurvan. Även Sverige har rört sig mot mitten, även om vi fortfarande ligger åtminstone en bit ut mot den högra kanten.
Vi kan alltså välja vilken väg vi vill ta.
Vill vi att arbetslösheten ska avskaffas genom extremt låga löner ska vi följa EU-kommissionens, Annie Lööfs och övriga regeringens linje.
Vill vi i stället kombinera låg arbetslöshet med rimliga löner och hög tillväxt bör vi byta regering."
"De 20 mest välbetalda vd:arna ökade sina inkomster med i snitt tre miljoner kronor 2011. Det motsvarar höjningar på 24 procent, att jämföra med 2–3 procent för vanliga anställda. Det visar DN Ekonomis genomgång av 225 börs-vd:ars inkomster. Den genomsnittliga vd:n ökade inkomsten med två arbetarlöner."
"Christer G Wennerholm låg bakom beslutet att höja SL-taxan, men sa nej till utbyggd t-bana. Istället ivrade han för Spårväg City. Spårvägen byggdes i turbofart till prinsessbröllopet 2010 och budgeten överskreds med 69 procent, eller 380 miljoner kronor. Wennerholm har dessutom samtidigt varit ordförande i två lobbyorganisationer för utbyggd spårväg. Att sitta på två stolar på det viset är ”hårresande”, menar Anders Berg som forskar på kommunal korruption.Wennerholm har anklagats för valfusk och för att ha köpt pr för skattepengar. Han har haft ansvar för satsningen på klämspärrarna i t-banan för en kvarts miljard och för att vårdcentralen Serafen avknoppades till underpris."
Och från den extrema högerkanter nås vi också idag av den sortens nyheter som vi börjat vänja oss vid från det hållet:
lltså, jag hade egentligen inte tänkt kommentera SDs riksdagsgrupps fylleslag, men det här är ju bara för roligt. Några veckor efter att järnrörsgängets bravader rullats upp för hela Sverige så är det dags igen: Partiets näringspolitiske talesman Lars Isovaara glömmer sin väska på krogen efter en blöt kväll. På vägen hem till riksdagslyan ramlar fulldrullen ur rullen, får hjälp av två män att sätta sig i den igen, beskyller de två barmhärtiga samariterna för att ha rånat honom och tar sedan ut all sin ilska och frustration på en oskyldig riksdagsvakt. Enligt vakterna och polis på plats spottar Isovaara mot vakten, härmar en gris och vräker ur sig något rasistiskt om "invandrare". I SvD får Isovaara chansen att förklara varför:
"Vakten påminde mig om en av de här killarna (gärningsmännen) som stod bredvid mig utseendemässigt, säger Isovaara till TT. Jag var i sådant chocktillstånd, jag kände igen. . . De var samma storlek och kanske kommer också från samma land ursprungligen, jag vet inte."
Det är klockren SD-logik, även om den kanske verkar bisarr för utomstående. Vakten påminde Lars Isovaara om några personer som han trodde sig ha rätt att vara förbannad på. Alltså laddade han ur sin ilska på vakten
som liknade de personer som Isavaara trodde rånat honom. De var ju "invandrare" allihopa i Lars Isovaaras ögon. Och grundpremissen i SDs politik är ju och har alltid varit att invandrare kollektivt ska skuldbeläggas. Gör en invandrare något dumt så ska det läggas alla som liknar honom till last. SDs uthängningsbloggar - typ Avpixlat - arbetar ju med den metoden. Så egentligen är Lars Isovaara bara konsekvent och ärlig när han ger sig på en oskyldig vakt som bara gör sitt jobb. Man får förmoda att SDs väljare applåderar. Frågan är vad Lars Isovaara tycker att vi ska dra för generella slutsatser om svensk-finnar baserat på hans uppträdande i tisdags?
En annan sak som slår en är hur reflexmässigt SDs partiföreträdare, även partiledare Jimmie Åkesson, tar till lögner så fort någon ur deras inre krets ertappas med byxorna nere. När det gällde järnrörsgänget så var Åkesson snabb med att föra vidare deras lögner om att de "kände sig hotade", trots att det var uppenbart för alla som såg videoinspelningen från Kungsgatan den där natten att det var de själva som var hotfulla. Vad Jimmie Åkesson själv kände till om innehållet i videoinspelningarna har fortfarande inte utretts, men förmodligen allt som Ekeroth och Almqvist visste.
I Lars Isovaaras fall var Åkesson lika snabb med att rycka ut till försvar med ett påstående som sedan visade sig inte stämma någonstans:
"Han har blivit utsatt för ett rån eller en grov stöld utanför riksdagshuset. Vad som sedan hänt finns det olika versioner om."
Antingen ljög Jimmie Åkesson också i detta fall medvetet och räknade kallt med att inte bli påkommen. Eller så litade han blint på en person som uppvisat ett väldigt dåligt omdöme. Jag vet inte vilket alternativ som är värst för SDs partiledares del. Lögner sägs vara en döddsynd i svensk politik. Ertappas en partiledare med att ljuga så är hans dagar räknade. Men kanske SDs väljare är undantaget som bekräftar regeln - trots att de gärna poserar som sanningssägare? Lite ljug för den goda sakens skull? Typ som när SD-medlemmar ristar hakkors i sina egna pannor och skyller på invandrare, eller tänder eld på sina egna lyor och kallar det politiska attentat?
et pågar en intressant debatt om sverigedemokraterna och media, där SDarna själva menar att de är offer för en ondsint mediakomplott med syfte att smutskasta dem medan andra menar att media tvärtom ger partiet lösa tyglar och låter deras företrädare komma undan med saker som inget annat partis politiker skulle ha en snöbolls chans i helvetet att slippa löpa gatlopp för. Expressens artikel idag om SDs budget skulle jag vilja lägga fram som ett argument för den senare teorin: Där kan man läsa lite smått och gott som partiet vill göra med alla de fina slantar man sparar genom att minska kraftigt på invandringen: ett femte jobbskatteavdrag för tolv miljarder kr, avdrag för sjuklönekostnader och avdrag för sociala avgifter i småföretag.
"Vi skapar ett utrymme som regeringen inte har, inte minst genom vår invandringspolitik, säger Erik Almqvist, ekonomisk-politisk talesman."
Där nånstans börjar skon klämma. För SDs ekonomiska kalkyler skiljer sig rätt dramatiskt från alla andras ekonomiska kalkyler, och riksdagens utredningstjänst, som partiet bett om hjälp med kalkylerandet, påpekar uttryckligen att det inte går att räkna som SD gör. Detta framgår inte i Expressens artikel men väl i ett Aktuelltinslag från den 27/9 dar den politiske reportern Love Benich intervjuas av nyhetsankaret:
Hur realistiska är SDs förslag till besparingar på invandringspolitiken?
LB:Siffrorna rymmar av allt att döma ett stort mått av överskattning av vilka besparingar man kan göra åtminstone på kort sikt. Och i det underlag som riksdagens utredningstjanst har gett till SD, som ligger bakom de har beräkningarna så står det också att det går inte att använda rakt av för att beräkna några besparingar. Där står absolut inte någonstans om några besparingar på 120 miljarder kronor.
Finns det exempel att hamta från andra länder där man har genomfört liknande förändringar i politiken och vad säger de?
LB:Det exempel som SD själva pekade på när jag frågade dem var Danmark. Där genomförde man en tuffare asyl- och anhöriginvandring i början av 2000-talet. Sen när den danska regeringen lät undersöka vad det innebar för besparingar sa kom man fram till att det var sex miljarder kronor per år. Oversatt till svenska forhållanden skulle det handla om ca tio miljarder kronor per år. Alltså långt ifrån de 42 miljarder kronor som SD hävdar att det skulle ge.
När vi börjar snacka om felmarginaler på 300-400-500 procent så handlar det inte längre om misstag utan om att paketerat i budgetform upprepa en populär rassemyt som varje god sverigedemokrat får i sig med modersmjölken: den om invandringens enorma, dolda kostnader. Att det inte finns några belägg för de olika vilda siffrorna som upprepas på nätet, hundratals miljarder kronor, hindrar dem inte från att återkomma i partiets budgetmotion. Det förvånar inte oss som vet vad SD är for slags parti, Men det förvånar att Expressen inte ser något anmärkningsvärt med att föra vidare propagandan utan vidare kommentar. Vilket annat parti hade kunnat göra glädjekalkyler som diffar från verkligheten med sisådar 110 miljarder kronor, utan att själva luften i siffrorna vore huvudnyheten i alla kommentarer?
Vänsterpartiet brukar till exempel rutinmässigt av Expressen och andra borgerliga media anklagas för bristande ekonomisk seriositet för att man har mage att envisas med att tro på investeringar, omfördelning från rik till fattig och klassisk keyesiansk konjunkturpolitik. Den ekonomiska politik som gjorde Sverige till ett av planetens rikaste länder under efterkrigstiden. Eftersom den sortens politik förutsätter att man underbalanserar statens budget i dåliga tider för att hålla ekonomins hjul rullande vilket strider mot den nu härskande ekonomiska dogmen som går ut på att svälta staten. Men när SD drar fram 110 miljarder ur sin egen röv såär det i sin ordning, eftersom ingen väntade sig något annat av dem från början. Precis som att det är helt i sin ordning att deras partitjänare uttalar dödshot mot statsminstern, stöd för massmördaren Breivik och kläcker rasistisk dynga 365 dagar om året. Eftersom det är precis vad vi väntar oss av det partiet.
Samtidigt som de själva flitigt och rätt skickligt odlar bilden av att de mobbas och särbehandlas negativt av ondskefulla mångkulturella massmedia.
a dagen har det gatt exakt tre ar sedan jag borjade blogga. xxx inlagg har det blivit. Manga amnen har avhandlats. Faktatunga langtradare och retoriska tjuvnyp. Tid har det tagit fran annat. En kommentator haromveckan anklagade mig for att sta pa "Roms" lonelista, eftersom jag inte holl med honom om att Juholtgate egentligen var en kommunistisk komplott (fraga inte mig hur det hanger ihop). Om en anda stod pa nagons lonelista, Roms eller nagon annans! Hade det varit pengar jag varit ute efter sa hade bloggandet varit det allra samsta valet. Noll komma noll kronor har denna hobby inbringat, och jag raknar inte med mer framover. Uppmarksamhet kan saklart ocksa vara hardvaluta. Vill en ha av den varan sa ska en nog helst vara blond tjej som skriver om klader, killar och kukar. En vansterpartianknyten homo politicus (=politisk manniska) som skriver om politik for andra homo politicusar far nog ha andra mal med sin blogg.
Nar jag borjade blogga for tre ar sedan sa var det efter ett anfall av det som Maria Sveland kallar politisk depression. Efter att ha varit borta fran Sverige fem ar kom jag hem till ett land dar 9/11, borgerlighetens forbruning, men ocksa vansterns misslyckande att gora nagot vettigt av den politiska makten nar de val fick chansen skapat ett klimat dar dumhet var hardvaluta. Visst kan man skylla tidsandan for mycket, men vansterns svar pa den var ocksa klent. Efter att genom stod till Goran Perssons minoritetstregering ha regerat sonder sin trovardighet som radikalt alternativ till en hogergirande socialdemokrati sa brande (v) resten av sin goodwill pa internt kabbel. Det nya politiska verklighet dar natet blivit en sjalvklar kalla till politisk info - speciellt for yngre - verkade ha gatt vanstern over huvudet. Det fanns ett fatal starka bloggare, en del var pa vag att do sotdoden och en del tuffar pa an idag. Homo politicus blev mitt stra till stacken. Sakert otillrackligt. Men min skrivklada och mitt engagemang ar de verktyg jag har. Forhoppningsvis hjalper de mig att inte sluta som Karin Boye, vart forsta fall av fatal politisk depression?
Nar partiet ska vakna upp och pa allvar borja ta tillvara pa de mojligheter som natet ger till kommunikation som nar manga ar en oppen fraga. Det klagas over att media ar till 90 procent borgerlig, med all ratt. Men vad gors at saken? Att samordna och battre dra nytta av oss som idag envist drar vara lansar for vanstern pa eget bevag skulle ju kunna vara ett forsta steg.
Tycker man inte att skrivandet ar en beloning i sig ska man inte blogga. Men forhoppningen ar saklart ocksa att en ska kunna vara med pa ett horn och gora skillnad. Om an pa marginalen, 0,001 procent. Ibland, nar Caremaskandaler, Juholtgatar, Mavi Marmara-massakrer, Greklandskriser eller den arabiska varen gor at besoksstatistiken rakar i hojden och inlankarna duggar tatt, da kanns det mojligt. Men oftare sa kanns det som att ropa ut i cyberrymdens avgrund. Vi drunkar i information, och varannan manniska har en blogg. Att gora ett verkligt avtryck hos lasarna kraver skicklighet och mojligen tur.
Som bloggare ar en saklart nyfiken pa vem du ar som kommer tillbaks och laser. Om du gillar bloggen tryck garna pa Fejsbooks gilla-knapp till hoger, sa kan du ocksa fa information den vagen. Eller slang ihop en kommentar. Lite uppmuntran kan en alltid behova, speciellt mitt i vintern nar krafterna sinar. Om du skulle vilja se att jag skrev mer om nagot amne sa sag garna det. Mitt dalig samvete ar utrikespolitik. Den arabiska varen och speciellt Libyen, tog upp ratt mycket av utrymmet forra aret vid den har tiden. Det finns ingen ursakt for att inte skriva om Assadasets harjningar i Syrien, eller Gufstaternas overgrepp mot sina befolkningar, eller Kinas slavarbetare som tillverkar vara billiga iphones... Ingen ursakt annat an att vanster ofta fallit i fallan att prata om saker langt bort som beror fa i var del av varlden darfor att skeenden i fjarran ofta far ett skimmer av romantik, medan kampen mot Caremas kissblojevagare kan forefalla bade oglamoros och fjuttig i en jamforelse.
å dagen har det gått exakt tre år och en dag sedan jag började blogga. 543 inlägg har det blivit. Många ämnen har avhandlats. Faktatunga långtradare och retoriska tjuvnyp. Tid har det tagit från annat. Men kul har det (ofta) varit. Det firar vi med ett fyrverkeri tycker jag:
En kommentator häromveckan anklagade mig för att stå på hans fienders lönelista, eftersom jag inte höll med honom om något absurt påstående. "Om en ändå stod på någons lönelista!", tänkte jag men svarade inte. Hade det varit pengar jag varit ute efter så hade bloggandet varit det allra sämsta valet. Noll komma noll kronor har denna hobby inbringat, och jag räknar inte med mer framöver.
Uppmärksamhet kan såklart också vara hårdvaluta. Vill en ha av den varan så ska en nog helst vara blond tjej som bloggar om kläder, killar och kukar. En vänsterpartiansluten homo politicus (=politisk människa) som skriver om politik för andra homo politicusar får tukta sin inre narcissist hårt.
Nar jag började blogga för tre år sedan så var det nog efter ett anfall av det som Maria Sveland kallar politisk depression. Borgerligheten tävlade med extremhögern om vem som kunde gasta högst och låta mest korkad med media som megafon. Hur fan kan en tänkande människa undvika att bli deprimerad?
Men skam den som viker ner sig!
Homo politicus är mitt strå till stacken. Inte så märkvärdig. Men en gör vad en kan. Många små myror som släpar varsitt lilla strå kan till slut göra en hel stack. Av min skrivklåda och min politiska frustration blev det 543 inlägg. Och här kommer ett till!
Tycker en inte att skrivandet är en belöning i sig ska en inte blogga. Den saken är klar. Men förhoppningen är såklart att en ska kunna vara med på ett hörn och göra skillnad. Om än på marginalen. 0,001 procent. Lyckas det? Det vette fan. Vi drunkar idag i information och desinformation. Speciellt nätet flödar över av den senare varianten. Vad gör en blogg till för skillnad? Påverkar den läsarna? Orkar de ta sig igenom de första paragraferna ens? Tänker de ett varv till? Vilka är de? Sånt kan en fundera på, när en sitter och hackar fram inlägg på tangentbordet om Caremaskandaler, Greklandskriser, Juholtgatar, Mavi Marmara-massakrer eller den arabiska våren.
Men en drar ändå sitt strå till stacken. Det känns viktigt. Ibland kul till och med!
Är du en regelbunden läsare som tycker att den här bloggen tillför något, ge mig gärna en värmande ryggdunk såhär mitt i blytunga vintern. Gilla bloggen på Facebook, t.ex. Gillaknappen hittar du i högerspalten. Du får veta den vägen när jag skrivit något lite extra läsvärt, och jag får veta att du gillar att läsa homo politicus.
Mitt mål är såklart att driva bloggen vidare ett fjärde år. Till och med finslipa den. Varför sluta just när man börjar ana gryningens fingrar vid horisonten? För visst känns det lite som att det dagas efter en lång mörk natt?
***
Vårt första fall av fatal politisk depression måste väl för övrigt vara fina Karin Boye? Som på en kulle i Alingsås tog en överdos av sömnpiller. Året var 1941 och de mörka stormmoln som blåste in från Europa - nazism och fascism - verkade oövervinnerliga. Hade hon bara orkat hålla ut lite till! Där ligger väl lärdomen för alla som känner en hatisk och likgiltig tidsanda svida in på bara skinnet. Det är alltid mörkast precis innan gryningen! "Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr!":
lf Kristerssons företrädare hette Kristina Husmark-Persson. Hon fick det otacksamma jobbet att förstöra det svenska sjukförsäkringssystemet och tvinga iväg cancersjuka till arbetsförmedlingen för att söka jobb. Den moderata "arbetslinjen" tar ju som bekant slut vid hållplatsen "Utförsäkring" och där tippas den arbetsoförmögne eller sjuke ner i det som i fordom kallades "ättestupan". Ändhållplatsen, kan vi kalla den.
I takt med stigande förtvivlan hos utförsäkrade sjuka och en ny diagnos, "försäkringssjälvmord", blev Kristina Husmark-Persson illa omtyckt. Ironiskt nog hade hon, trots att hon hela tiden utåt försvarade Reinfeldts sjukförsäkringsreform som den lojale fotsoldat i knapptryckarkompaniet hon var, inåt förutspått och varnat för de omänskliga effekterna av densamma. Hon blev överkörd av Reinfeldt och Anders Borgs finansministerium och fick foten när sjukförsäkringsdebatten blev för plågsam för regeringen.
In plockades istället före dette MUF-ordföranden och gymnasten Ulf Kristersson. Tanken var väl att klistra över arrogansregeringens hånfulla dödskallegrin mot alla de som haft oturen att bli allvarligt sjuka med ett manligt, mediatränat stomatolleende.
Det gick väl sådär. Kristersson har uppenbarligen utrustats med ett skapligt mått arrogans han också. Det kanske kommer med partivalet? Vi stockholmare minns när han smet undan den obekväma frågan om varför han snikat till sig en lägenhet från Ersta diakoni som borde ha gått gått till en bostadslös och/eller sjuk kvinna:
Ulf har vuxit in i sina nya stora skor. Avancerat en liga. Nu är det riksdagen - representanten för folkviljan - han försöker smita undan, när den kräver att han ska återställa sjukförsäkringen till vad den var innan regeringen Reinfeldt körde över den som en ångvält.
Så viktigt är det för Ulf Kristersson att sjuka människor ska fortsätta leva i skräck för att bli utförsäkrade att han loskar på demokratin och är beredd att riskera sin framtida politiska karriär genom att utmana riksdagens majoritet. Något rätt unikt i svensk politik.
dag var vi många som var ute och krävde vår utrikesministers avgång. I Stockholm gick tåget från Sergels torg till Lundin Oils högkvarter på Blaiseholmen. Slagorden var enkla och självklara: Skam Lundin - Avgå Bildt! Lundin Mördare! På Blasieholmen passade några exilsyrianska demokratikämpar på att påminna om det senaste av Bildts svek: Att han och Sverige lade in veto mot ett EU-embargo för mobiltelefoniexport till Syrien, trots att Assadregimen använder de möjligheter som bland annat Ericssons mobiltelefoni ger att punktmarkera varenda mobilanvändare i landet till att spåra upp, tortera och döda demokratiaktivister. Medium size dog with big dog attitude må han vara Bildten, men han glömmer aldrig vem husse är.
Carl Bildts period som statsminister 1991-94 var en total katastrof för Sverige, inte minst för alla de små- och medelstora företag som slogs ut tack vare Bildtregeringens förvirrade försök att knyta den svenska kronan till EUs valutasamarbete. Det medförde en massarbetslöshet som Sverige sedan dess aldrig lyckats ta sig ur. Som utrikesminister är han en skamfläck. Att vi tvingas misstänka att vår utrikesminister av rent egoistiska skäl kanske inte gjort allt som står i hans makt för att två fängslade svenska journalister ska friges, är värdigt en bananrepublik snarare än en demokratisk rättstat. Därför var det skönt att se så många ute idag, i vad som förmodligen var den första demonstrationen som riktade sig mot en enskild minister i en svensk regering någonsin. Det blir nog fler!
Total tystnad i dagstidningarna om dagens demo,men SVT 1, gör en grej och DN 1, skriver om Syrien så jag länkar dit med. Nu kom SvD också!
Läs också Opassande om medias missade chans att återupprätta sin heder.
ensionsöverenskommelsen 1994 mellan socialdemokraterna och allianzpartierna kommenterade Göran Persson då med de bevingade orden:
"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om tjugo år när de som går i pension ser vad vi gjort".
Högerpartierna propsade på att överenskommelsen skulle innehålla individuella fondval. Pensionsspararna skulle få leka finanskapitalister själva. Det var lite som att slå två flugor i en smäll. Dels så fick, borgarnas kompisar finanskapitalisterna mer pengar att leka med, och dels, hoppades man, skulle gemene man luras att tro att han hade gemensamma intressen med de ekonomiska eliter som högern företräder. Vänsterpartiet var det enda parti som motsatte sig pensionsöverenskommelsen och har varit rätt ensamma om att kritisera premiepensionsidiotin. Med facit i hand, vem fick rätt? Dagens SvD:
"Under tjugo år har pensionssystemets risker förskjutits från politiker och försäkringsbolag till individen. Få saker illustrerar detta lika väl som premiepensionsreformen, som gjorde svensken till sin egen kapitalförvaltare. Tre börskrascher senare har spararnas kapital tappat 13 procent, allt medan fondbolagen tagit ut flera miljarder kronor i avgifter.
”Valfrihet och ansvar är grundläggande beståndsdelar i premiepensionssystemet”. Meningen kommer ur den numera skrotade Premiepensionsmyndighetens ”testamente”, en skrift som 2009 sammanfattade de första elva åren med orange kuvert. Sedan de första individuella fondvalen gjordes år 2000, i samband med it-kraschen, har det svenska premiepensionssystemet förlorat nästan 13 procent av sitt värde.
Det beror självklart på de återkommande börsrasen, men i grunden också på att svenskarna själva uppmanats gå lös på börsen med sina pensionspengar. De fondbolag som släpptes in på denna helt orörda marknad har under åren dragit in uppskattningsvis 4,3 miljarder kronor i avgifter."
ackra, välklädda, vältaliga små monster. Det tänkte jag igår när jag såg några elever från Lundsberg i Kvällsöppet - mot bättre vetande - sitta och bortförklara den pennalism och det systematiserade förtryck som förekommer på deras skola, liksom på andra överklassinternat. Ingen där verkade märka att den vackra, välklädda, vältaliga unga tjejen - förmodligen med en lovande framtid inom moderaterna eller som PR-konsult - gick från att i ena stunden säga att hon aldrig sett någon pennalism eller mobbing på skolan till att berätta att hon som elevrepresentant varit med och avstängt elever för den sortens beteenden, och att systemet alltså fungerade felfritt. Men det är kanske sånt man kommer undan med om man är välklädd och välmanikerad och dryper av överklassens medfödda självförtroende?
Poängen med skolor som Lundsberg är väl att eleverna ska få en chans att kultivera detta medfödda självförtroende. De är samhällets elit, och de ska få en elitutbildning. Men vad är poängen med pennalismen? Förtrycket? Det som skapar elever som slätar över och bortförklarar problemen och istället skjuter budbäraren (boven i dramat blev igår hastigt och lustigt den husmor som vågat anmäla!)?
När arbetarklassens ungar gör det kallas det mobbing och misshandel. Överklassens barn är dock inte som andras ungar och när de mobbar så kallas det pennalism. Ritualiserad mobbing som uppenbarligen utövas med vuxenvärldens goda minne. Så mycket värre eftersom den sitter i skolväggarna och ärvs över generationer. Så mycket svårare att göra något åt.
Är det en ren slump att överklassmobbning är mer systematisk och raffinerad? Eller är det kanske en poäng i sig att maktelitens barn lär sig läxan tidigt och grundligt: Det finns förlorare i samhället. Det är inte synd om dem. De ska ha skit. De ska lära sig lyda. Sticker någon upp och hotar vår makt ska h@n tryckas ner. Dominanshierarkin är viktigast för de som befinner sig i pyramidens topp. De måste trycka till hårt och snabbt när någon sticker upp. Befinner man sig längre ner så har man ju egentligen ett delat intresse med andra i samma situation av att välta hela jävla pyramiden. Man får aldrig ges en chans att lufta såna tankar.
Förmodligen har Lundsbergs dominans- och förtryckshierarki tjänat sitt syfte väl och därför fått bli kvar över åren. Den har format unga eliter till att acceptera systematiserat förtryck på sin skola, för att sedan gå vidare och acceptera systematiserat förtryck ute i samhället. Mobbning i skolan må vara fult och fegt och fel. Det lär vi oss alla som barn. Men sen skickar vi ut våra ungdomar i ett samhälle där en god portion av dem inte får en chans att förtjäna sitt eget uppehälle genom arbete. En tydlig signal om deras oduglighet. Får de däremot ett arbete förväntas de inordna sig i en dominanshierarki på arbetsplatsen som påminner om feudaltidens kungamakt och adelsvälde. Blir de fysiskt sjuka eller knäcks psykiskt så kan de glömma silkesvantarna. Det är hårda bud nuförtiden och pallar man inte trycket så kan man också hamna där till slut, tiggande på t-banan eller utanför ICA. I skolan kallas det mobbing. I vuxenlivet kallas det "arbetslinjen"? Ett hjärtlöst samhälle behöver en maktelit av storföretagare, offentliga byråkrater och politiker vaccinerade mot empati med de svagaste och med hierarkier i ryggraden. Vi kan lita på att Lundsberg kommer att fortsätta leverera dem.
En specifik idioti är att man dessutom bygger dessa kärnkraftverk, som vid reaktorhaveri garanterat ger miljökatastrofer av gigantiska mått, på sprickorna där fyra kontinentalplattor möts, i ett land som drabbas av tjugo procent av världens sammanlagda jordbävningar. Japanerna kommer nog att få anledning att fundera både över kärnkraftens allmänna och specifika idiotier framöver.
Nobelsfredsprisnissarna verkar ha hittat en värdig pristagare iår. För en gångs skull kanske man ska säga. Ibland har man ju fått intrycket att Nobels fredspristagare kvalificerar sig genom att vada i floder av blod (Henry "Vietnam" Kissinger, fd amerikansk utrikesminster) eller åtminstone ha planer på att vada i floder av blod (Barack "Afghanistan" Obama).
Den kinesiske demokratikämpen Liu Xiaobo verkar vara precis vad Nobels fredspris borde handla om, alltid. En modig civilperson som utmanar makten och förtrycket - med sitt eget liv som insats. Det är ett modigt val; inte alla vågar fläska till en ekonomisk och politisk stormakt som Kina. Kanske krävs det norska oljepengar i kofferten för att ge den sortens handlingsutrymme? Tydligen har kineserna hotat norrmännen med vad ett Nobelpris till Liu Xiaobo skulle få för konsekvenser för relationerna länderna emellan. Vilket förmodligen fick precis motsatt effekt mot vad de hade hoppats på.
Den kinesiska statsmakten reagerar precis som man kunde vänta sig; de censurerar och surar. Man kan ju bara hoppas att de inte tar detta som en förevändning att dra åt tumskruvarna ytterligare mot den interna oppositionen.
Istället för att kommentera Fredrik Reinfeldts regeringsombildning och de fyra år av Robin Hood fast tvärtom och öronbedövande politisk spin den utlovar så tänkte jag citera Tage Danielsson, som var en klok man:
Det kommer en strid ström av intressanta eftervalsanalyser från vänsterkanten. Jag ruvar fortfarande på min som en äggsjuk höna. Måste smälta intrycken. Istället vill jag lyfta blicken lite från valrörelsen 2010 en stund.
Det utmärkta nyhetsprogrammet Democracy Now hade igår ett inslag om Irak, ett land där enligt Amnesty 30000 personer sitter fängslade utan att ha åtalats för någonting. Amy Goodman intervjuade frun till en irakisk f.d. general som arresterades när han försökte få sin son, kidnappad av landets säkerhetsstyrkor, frigiven. Den tortyr som de båda utsatts för innefattar bland annat kvävning med plastpåsar, elchocker och anala våldtäkter. Vakterna tvingade bland annat fadern att våldta sin son med en gevärspipa. Det är en otäck berättelse om hur verkligheten ser ut i det Irak som styrs av den marionettregim som USA och resten av västvärlden håller under armarna. Den regim som Jan Björklund tyckte att vi skulle riskera svenska soldaters liv för att upprätta. Svenska högerpolitiker brukar aldrig missa en chans att slå sig själva för bröstet över hur de "hjälpte till att införa demokrati i Irak". Ett land som nu är på väg att slitas sönder. Ett land där den vidrigaste tortyr man kan tänka sig utövas rutinmässigt.
Här i Sverige hör vi förstås ingenting om detta. Vi hör heller ingenting om liknande fall i Afghanistan, Israel eller något annat av alla de länder som rutinmässigt kränker mänskliga rättigheter utan konsekvenser. Jag ger mig fan på att om man ställer frågan till en slumpmässigt utvald svensk om vilket land som har det svartaste registret i dessa frågor så blir svaret "Kuba". För Kubas runt 100 politiska fångar pratas det desto mer om.
Noam Chomsky skriver om detta. Han menar att det finns värdiga och ovärdiga offer. De värdiga offren är de som misshandlas och fängslas, kanske till och med dödas, av en regim som inte tillhör vår politiska vänkrets. Ett offer för kommunistisk brutalitet är värd mer än hundra, eller tusen gånger mer än ett offer för vårt eget brutala kapitalistiska system. Ett värdigt offer statuerar ett exempel, sänder rätt signal. Vilken signal sänder det egentligen att våra närmsta allierade, de som vi till och med riskerar svenska soldaters liv för, håller några av de värsta banditerna om ryggen, när de inte själva beter sig som rena banditer?
Men låt oss för all del inte gräva ner oss i tråkigheter som att fråga svenska högerpolitiker hur de försvarar sitt stöd till nutida skurkregimer. Nu tycker jag att vi låter Janne Josefsson köra den där om Berlinmuren en gång till istället!
Jag fick en skadeglad och otrevlig kommentar från en rasist till mitt förra inlägg här, som jag såklart inte publicerar eftersom min blogg inte är ett klotterplank för folk som låter sina personliga problem gå ut över politiska motståndare. Till honom och eventuella andra rasister som läser detta vill jag ändå komma med ett litet påpekande:
Det katastrofala med 2010 års valrörelse är inte att ett litet rasistparti kom in i riksdagen, även om det är illa nog. Det riktigt problematiska är hur välkoordinerat den ekonomiska, politiska och massmediala makten agerat. De tre makteliterna är idag ett väloljat maskineri som alla drar åt samma håll. Det finns inte längre några sprickor i fasaden. Den svenska överklassen och de ekonomiska intressen den företräder dominerar alla de politiska arenorna. Utom möjligtvis gatan.
Rasistpartiet är för dessa eliter inte ett grus i maskineriet, utan bara ytterligare en lydig soldat som på sin front kämpar flitigt för ett hårdnande klassamhälle, mer orättvisor och segregation och ett idiotifierat politiskt samtal som eftersom det inte längre handlar om verkligheten inte gör lyssnarna ett skvatt klokare.
Visst bör vi kämpa mot rasismen överallt där den sticker upp sitt fula tryne. Och det kommer vi att göra. Men framförallt måste vi utmana de makteliter som gör både Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson möjliga.
In plockades istället före dette MUF-ordföranden och gymnasten Ulf Kristersson. Tanken var väl att klistra över arrogansregeringens hånfulla dödskallegrin mot alla de som haft oturen att bli allvarligt sjuka med ett manligt, mediatränat stomatolleende. 
