öran Greider skriver en till ledare som måste läsas: "Men ser ni inte sammanhangen?"

 

"Ena dagen rapporteras det i media om för stora barngrupper i barnomsorgen som ökar risken för olyckor. Andra dagen är det en underdimensionerad äldreomsorg som leder till att anhöriga tvingas ta hand om sina närmaste i hemmet.

 

Tredje dagen kartläggs den stora överbeläggningen på de svenska sjukhusen som kan leda till att patienter får fel vård eller alltför sen vård. Fjärde dagen ställer SJ in hundratals avgångar för att vara på den säkra sidan under vintern och inte riskera plötsliga tågstopp. Den femte dagen berättas det om hur smutsiga toaletterna på sjukhusen är. Den sjätte dagen kommer rapporter om sjunkande resultat för svenska skolelever."

 

Ändå, trots att Sverige blir ett allt hårdare klassamhälle. Trots att sex års "arbetslinje", skattesänkningar och RUT-avdrag bara gett massarbetslöshet. Trots Serafenskandal och Carema- och Attendoskandaler. Trots nedskärningar i sjukvården som kostar människoliv. Trots cancersjuka som tvingas till arbetsförmedlingen. Trots en skola som gör eleverna allt dummare. Trots hundra små pusselbitar som kan läggas samman till en för allianzregeringen och det nyliberala systemskiftet förödande helhetsbild så är det få som verkar se helheten.

 

Är det väljarna som "brister i ideologisk medvetenhet", som Greider skriver, eller menar han politikerna?

 

För sanningen är att den väljare som vill protestera mot utvecklingen som Greider skriver om får rätt svårt att uttrycka den protesten partipolitiskt. Den rödgröna oppositionen borde vara det självklara alternativet. Men de som hade några illusioner om sossarna kvar efter Göran Perssons regim fick nog de sista krossade när Stefan Löfven tog över rodret och snabbt såg till att lägga kursen så nära mitten att det inte längre står riktigt klart om sossarna ligger till höger eller vänster om moderaterna.

 

Miljöpartiet är inte heller något alternativ för väljare trötta på marknadsfundamentalism. Att väljare inte byter från allianzpartierna till urvattnade kopior kan ju också ses som ett tecken på intelligens.

 

Återstår vänsterpartiet. Det enda verkliga oppositionspartiet idag. Men kommer en röst på vänstern att betyda något? Det återstår nog att bevisa för många väljare att vänsterpartiet inte kommer att lägga sig platt för Löfvens högersossar vid ett regeringsskifte 2014. Kanske dags för partiet att inse att man är i opposition inte bara till allianzen och dess stödparti SD utan också till sossarna och miljöpartiet? Än så länge ser det ljummet ut i opinionsmätningarna. Min förhoppning inför 2013: Att det enda oppositionspartiet växlar spår, från bäst iklassen på parlamentarism till bäst i klassen på opinionsbildning och propagerande för fullsysselsättning och mer rättvisa. 

 

 ***

 

Anledningar till att vara förbannade saknas inte. Dagens lilla skörd av blodtryckshöjare:

 

"Fattigdom och otrygghet målet". Martin Klepke skriver i Arbetet om den dolda agendan bakom regeringens ekonomiska politik - lönesänkningar:

"Just nu står olika delar av Europa och väger inom ett mittenintervall på Calmfors-Driffillkurvan. Även Sverige har rört sig mot mitten, även om vi fortfarande ligger åtminstone en bit ut mot den högra kanten.

Vi kan alltså välja vilken väg vi vill ta.

Vill vi att arbetslösheten ska avskaffas genom extremt låga löner ska vi följa EU-kommissionens, Annie Lööfs och övriga regeringens linje.

Vill vi i stället kombinera låg arbetslöshet med rimliga löner och hög tillväxt bör vi byta regering."

 

DN rapporterar om "ett sällsynt gott år" för landets Vd:ar:

"De 20 mest välbetalda vd:arna ökade sina inkomster med i snitt tre miljoner kronor 2011. Det motsvarar höjningar på 24 procent, att jämföra med 2–3 procent för vanliga anställda. Det visar DN Ekonomis genomgång av 225 börs-vd:ars inkomster. Den genomsnittliga vd:n ökade inkomsten med två arbetarlöner."

ETC skriver om moderaten Crister G Wennerholm, mannen som gav oss de hatade klämspärrarna i SL-trafiken:

"Christer G Wennerholm låg bakom beslutet att höja SL-taxan, men sa nej till utbyggd t-bana. Istället ivrade han för Spårväg City. Spårvägen byggdes i turbofart till prinsessbröllopet 2010 och budgeten överskreds med 69 procent, eller 380 miljoner kronor. Wennerholm har dessutom samtidigt varit ordförande i två lobbyorganisationer för utbyggd spårväg. Att sitta på två stolar på det viset är ”hårresande”, menar Anders Berg som forskar på kommunal korruption.Wennerholm har anklagats för valfusk och för att ha köpt pr för skattepengar. Han har haft ansvar för satsningen på klämspärrarna i t-banan för en kvarts miljard och för att vårdcentralen Serafen avknoppades till underpris."

Och från den extrema högerkanter nås vi också idag av den sortens nyheter som vi börjat vänja oss vid från det hållet:

"Dömd pedofil driver SD-vänlig hatblogg"