et var under Ingvar Carlssons tid som partiledare för sossarna som förfallet inleddes, skrev jag för ett par månader sen, efter att ha tröttnat på hur en massa medelklassmän i media hyllat densamme med vördnadsfullt darr på stämmorna. Ann-Charlotte Ahlstadt tar upp stafettpinnen och ger sossarna en välförtjänt bredsida i en krönika i LOs tidning, no less: Allt är sossarnas fel! Läs själva:

 

 

"I Carlssons självbiografi ”Så tänkte jag” berättar han att 90-talskrisen berodde på bankernas kreditavreg­lering, som han visste att inga åtstramningspaket i världen kunde avhjälpa.
Trots det tillät Carlsson att välfärdsstaten och folket fick skulden då vi, som det hette, ”hade levt över våra tillgångar”.

Elitens förklaring var att politikerna lyssnat till oss ”kravmaskiner”. Därför förhindrade politikerna sig själva, genom budgetdisciplin och självständig riksbank, från att föra välfärdspolitik – trots att krisen egentligen berodde på att politikerna lytt nyliberala ekonomer.

Denna EU/EMU-anpassning innebar att partiledningen slutade att lyssna till rörelsen för att i stället lystra till, som det heter sedan 90-talets början, marknadens signaler, och det stora medlemsraset inleddes.

I radions P1 Morgon den 11 mars menade Carlsson att hans stora politiska misstag var att han trodde att folket skulle stå upp för välfärdsstaten mot nyliberalismen, men att tanke­smedjorna var för starka. En historieförfalskning av gigantiska mått, då han själv bär ansvaret för att de ny­liberala idéerna fick fäste i Sverige."

 

Ingvar Carlssons helgongloria sitter på sniskan! Kom ihåg var ni läste det först! 

 

 

et verkar räcka med att Ingvar Carlsson släpper sig för att delar av det svenska kommentariatet ska brista ut i lovsång: 

 

 

    Nu har den före detta partiledaren för sossarna tillika statsminstern kommit ut med en till memoarbok. Änglakörerna sjunger:

 

 

 

    (Fredrik Virtanen i Aftonbladet, ur en krönika om giriga sossar.)

 

 

    (Thomas Engström recenserar självbiografin åt SvD.)

 

 

    Per T Ohlsson i Sydsvenskan

 

    Eric Erfors är värd en eloge för att han i Expressen påminner om hur Carlsson vred om armen på sitt EU-skeptiska parti och från en dag till en annan meddelade att Sverige skulle ansluta sig till den Europeiska Unionen. Ingen partidemokrati där inte. Moralisk resning?

    Carlssons engagemang för Ja-sidan var säkerligen en förutsättning för att den skulle vinna, om än knappt och med hjälp av lögner.

    Den dåvarande EU-kritiska ordföranden för Kommunal, Lillemor Arvidsson, vittnade om Carlssons hårda nypor då han tvingade henne att bara några dagar före folkomröstningen gå ut i media och rekommendera sina kommunalare att rösta Ja till EU, på tvärs med sin egen övertygelse. Kanske var det där folkomröstningen avgjordes. Arvidsson lämnade senare sin ordförandepost med magsår. 

 

    Carlsson beskriver själv sin politiska gärning som en reträtt: 

    På ett sätt kanske Ingvar Carlssons historia är en tragedi. Han ville aldrig bli partiledare, mordet på Olof Palme tvingade motvilligt fram honom i det skarpaste rampljuset. Det föll på hans lott att vara socialdemokratisk statsminister under en period då högern, arbetsgivarna och nyliberalismen var aggressivt på bettet. Men gjorde han verkligen allt han förmådde för att hålla emot? Jag minns Carlssons tid vid makten som reträtt efter reträtt.         När Berlimuren föll och Öststatskommunismen rasade samman så borde socialdemokratin ha jublat, istället stoppade man svansen mellan benen och lät sig hunsas och stoppas i samma ideologiska fack som sina svurna fiender kommunisterna av en segerrusig höger.

    PO Engqvist - med sin ekonomi och karriär på det torra sedan länge - får såklart minnas Ingvar Carlsson med respekt om han vill. Det kanske mannen till och med är förtjänt av, på ett personligt plan. Men vi som tillhör den generation som drabbades av den ekonomisk-politiska kursomläggningen som Carlsson genomförde, som känt arbetslösheten och utanförskapet in på bara skinnet, vi som nu ser hur EU utvecklas i precis den riktning mot auktoritär nyliberalism med fascismen väntade runt knuten som Nejsidan varnade för - och Carlsson viftade bort - har mindre anledning att vara vördnadsfulla. 

 

öre detta sosseministern Lena Hallengren har jag skrivit om tidigare. Hon gick ut tillsammans med en annan högersosse - Mikael Damberg - och försvarade privatiseringarna av den offentliga sektorn samtidigt som Caremaskandalen briserade. Tydligen hade hon också som vice ordförande i riksdagens socialutskott ett finger med i spelet när sossarna sade ja till den lag som innebär att socialbidragstagare kommenderas att utföra tvångsarbete gratis eller bli av med sitt försörjningsstöd, det som kommit att kallas FAS4. Socialdemokratiska tidningen Dagbladet kommenterar:

 

 

    "Förändringen innebär ­också att socialbidrags­tagare – oavsett ålder – kan hänvisas till praktik eller "kompetenshöjande åtgärder" av socialnämnden. Det är inte sagt vad de kompetenshöjande åtgärderna innebär, men ett avskräckande exempel finns i Landskrona.

 

    Där har social­bidragstagare fått ägna sig åt poänglösa sysselsättningar som att klippa gräs och måla simbassänger. Men det är ingen "Landskronamodell" som riksdagen har beslutat om, hävdar Lena Hallengren (S), vice ord­förande i socialutskottet och försvarare av förslaget. Det är ju fint att Hallengren kan svara på vad det inte är. Men frågan kvarstår: Vad är det då?

 

    Tidningen Arbetaren ­kallar det tvångsarbete, Afton­bladet Kultur sätter ­rubriken "Tillbaka till fattigvården", och beskriver ingående hur krav på mot­prestation för socialbidragstagare är både förödmjukande och kontraproduktivt.

 

    Men riksdagen väljer ändå att fortsätta i samma riktning som nedmonteringen av socialförsäkringarna fört oss.

 

    Socialbidrag, tänkt som det yttersta skyddsnätet, har blivit den nya a-kassan och nu ska socialsekreterarna bli de nya ­jobbcoacherna.

 

    Socialdemokratiska gräsrötter skräder inte orden, de beskriver det som ett svek, säger att de skäms för ­partiet och kallar det för tvångsarbete och moralism. Lena Hallengren bemöter en del kritik, men lyckas ­ändå inte förklara. Det gör det ännu mer olyckligt. ­Beslutet är en kombination av obegripligheter – och ska man lagstifta om obegripligheter måste man i alla fall försvara dem.

 

    I stället sprider sig "Fas 4" som en allmän benämning av den nya lagändringen som börjar gälla i sommar. Precis som för de som är sysselsatta inom fas 3 ­kommer människor som krävs på motprestation för socialbidrag varken att ­kvalificera sig för a-kassa ­eller samla pengar till ­pensionen.

 

    Socialdemokraterna hade hittat en tydlig och ­vinnande paroll i "Fasa ut fas 3", men undergräver den ­effektivt med att i nästa ­andetag fasa in fas 4.

 

"Riksdagen väljer att fortsätta i samma riktning som nedmonteringen av socialförsäkringarna fört oss", skriver Ida Nilsing i dagens ledare."

 

 

    Hur kan man rösta ja till en sån urbota korkad lag och få fortsatt förtroende som socialdemokraternas toppnamn i socialpolitiken? Någon socialdemokrat som kan svara? Är det på det här politikområdet som när det gäller skatterna: sossarna är så rädda för att bli anklagade för att stå för "bidragslinjen" av Reinfeldt och Borg att de på förhand lägger sig platta och accepterar det totala raserandet av det trygghetssystem som arbetarrörelsen en gång byggde upp i Sverige?

 

    Och att miljöpartiet, som en gång profilerade sig som partiet som ville ha medborgarlön, röstade ja till FAS4 är precis lika obegripligt och korkat.

 

    Fria tidningen har en faktaspäckad genomgång av den nya FAS4-lagen: "tillbaka till fattigvården".

 

 

 

andskronamodellen - som går ut på att tvinga socialbidragstagare att jobba gratis - ska tydligen införas på nationell nivå och ofattbart nog med socialdemokraternas stöd. Det handlar om att förnedra socialbidragstagare ytterligare och göra deras liv ännu svårare att leva. Några nya jobb skapar Landskronamodellen såklart inte, tvärtom stjäl den arbetsuppgifter från den vanliga arbetsmarknaden och höjer därmed arbetslösheten. Inte heller hjälper den socialbidragstagarna att komma snabbare i jobb.

 

 

    Modellen syftar inte alls till att hälpa, bara till att göra det ännu jävligare att stå längst ner på samhällets botten. Så kan de som är där fungera som avskräckande exempel för oss som har jobb, som gör oss mer rädda för att bli av med det, mindre uppkäftiga mot chefen, mindre anspråksfulla i löneförhandlingarna o.s.v.

 

 

    Jag har som många andra deltagit i de meningslösa pysselaktiviteter som kommunerna tvingar socialbidragstagare till. Det var rätt länge sen men jag minns ännu den totala depressionen som hängde över det hela. De meningslösa "datakurserna". Det eviga CV-skrivandet. Ångesten och förnedringen i ögonen på folket där som var lika försvars- och rättslösa gentemot allt vad kommunen hittade på som 1800-talets bruksarbetare när de stod inför brukspatron med mössa i hand och fick tacka och bocka åt allt som gode herrn sa.

 

 

    Sverige överger med detta idén att alla människor har rätt till hjälp med sin försörjning om de inte klarar den själv och inför ett system där människor måste gå med på att jobba gratis eller helt stå utan försörjning. Att sossarna (och mp?) går med på något sånt är ofattbart, en total ideologisk bankrutt! Just när man trodde att Stefan Löfvén och Magdalena Andersson inte kunde sänka partiet lägre...

 

 

 

 

DN 1, AB 1,

 

 

 

irger Schalug föreslog häromdagen att Stefan Löfvén och Anders Borg skulle sjunga kärleksduetten "Bra vibrationer" tillsammans. För det börjar likna S&M-kärlek banne mig! Förmodligen sjöng den nu avslutade s-kongressen "Internationalen" som avslutning, men den skorrade nog lite falskt. Mitt förslag på kongresslåt: Imaginations gamla discohit "Just an Illusion". Eller varför inte "Tell me lies", med Fleetwood Mac? Ni vet, "tell me lies tell me sweet little lies"...

 

 

 

    När kongressens stridsrök och propagandadimmor skingrats återstår bara baksmällan och förvirringen. Vad beslutades egentligen? Det förmodligen mest hypade beslutet, att Sverige ska ha EUs lägsta arbetslöshet, låter bra tills man börjar fundera på det. Österrike har EUs lägsta arbetslöshet idag med 4,8 procent. Innebär det att 4,7 procents arbetslöshet är sossarnas mål? Åtminstone fram till rätt nyligen skulle det ha kallats "massarbetslöshet". En annan inte helt oviktig detalj är hur det målet ska uppnås. Högern började genast mala på om att det krävs sänkta löner och kasserad anställningstrygghet, men det som snarare behövs är offentliga nyanställningar i vård, skola och omsorg och inte i liten skala heller. Hur det ska uppnås av ett socialdemokratiskt parti som lovar att leka följa John efter varje skattesänkning som Anders Borg föreslår är ett mysterium.

 

 

    Debatten om ökad jämställdhet i föräldraförsäkring verkar ha landat i någon slags urvattnad kompromiss som inte är värd pappret den är skriven på.

 

 

    Det stora antiklimaxet var onekligen vinstfrågan. Där tvingade partistyrelsen kongressen att anta deras förslag redan innan debatten i plenasalen hann komma igång. Frågan var avgjord redan innan kongressen som Fokus berättar i ett intressant bakgrundsreportage. Vänsterfalangen tog smällen med ett tappert leende på läpparna. Daniel Suhonen meddelade att han "kände sig som en vinnare" och att "Nu kan socialdemokrater i varenda valstuga säga att partiet är emot vinster i välfärden". Försök få ihop det med Stefan Löfvéns besked i Agenda igår där han intervjuades av Mats Knutsson: "Kongressbeslutet innebär inget stopp för privata vinster. Det innebär ingen begränsning av hur höga vinster riskkapitalisterna får ta ut". Bara samma snack om "bättre regleringar" som vi hört i snart 20 år, sedan vi började släppa in privata intressen i den skattefinanisierade välfärden.

 

 

    Andra gör samma bedömning som jag. Eric Erfors på Expressen skrev i gårdagens ledare:

 

 

 

    Mats Ramberg, Ekots politiske reporter, påpekade snabbt att s-kongressen bara upprepade vad den förra kongressen 2009 sagt, och i avsnittet om friskolorna till och med backade något.

 

 

    Göran greider skriver i Dala-demokraten:

    "Den kompromiss som kongressen kom fram till i vinstfrågan var visserligen inte långtgående. Jag misstänker att vänsterhalvan har jublat för tidigt. Några större begränsningar av vinstmekanismen blev det inte fråga om."

 

 

    Tittar man på vad som faktiskt beslutats så finns det ingen anledning att jubla. Lobbyisterna vann den här gången. Också. Frågan är hur många såna nederlag vi har råd med. Till 2020 beräknas nästan halva den svenska offentliga välfärden vara uppäten av privata företag om den nuvarande takten upprätthålls. Då är det försent att rulla tillbaka.

 

 

    Greider hoppas ändå på en "ny ton" i debatten som ska förändra läget. Kongressombuden lät i diskussionerna mer kritiska mot privatiseringar än tidigare, även om de sedan inte röstade på något annat sätt än 2009. Den sortens magiska tänkande är kanske förklaringen till varför s-vänstern är så duktig på att vända varje möjlig seger till förlust? De är en samling försiktiga generaler som slår till reträtt redan innan bataljen hunnit börja på allvar och som tack för sin underkastelse får de några snuttefiltar slängda åt sig: ett "nytt tonfall". Ett förslag om kommunalt veto mot nya friskolor som visar sig vara vara en något försvagad repris av kongressbeslutet 2009 och som redan efter några timmar börjar luckras upp. Skrivningar som är så luddiga att de kan tolkas på vilket sätt som helst när/om sossarna hamnar i regeringsställnig.

 

 

    Den socialdemokratiska vänstern är mycket sämre på att spela det politiska spelet än högern. Det är lite synd, för partiet medlemmar sympatiserar oftare med vänsterflygen än högersossarna. Med lite politiskt mod skulle de kunna vinna. Suhonen och Sommestad är lika omtyckta som Stefan Stern är impopulär. Men när Stefan Löfvén svingar partipiskan hukar sig till och med Daniel Suhonen. Vänstersossar är livrädda för att skällas för "splittrare". Att "ena partiet" väger tyngre än alla sakfrågor. På Facebook skriver Daniel Suhonen i en kommentar: 

 

 

     Expressen berättar idag hur Ylva Johansson petades från partistyrelsen för att hon drev kravet på en jämställd föräldrafärsäkring och för att hon vågat säga emot Stefan löfven om vinster i välfärden, trots att hon sedan bett om ursäkt för sin fräckhet. Så mycket för den "nya tonen"? 

 

 

    Å andra sidan hade jag inte väntat mig så mycket mer. Socialdemokraterna är ett extremt centralstyrt och osympatiskt parti på det sättet. När det stod klart att Stefan Löfvén satte hela sin prestige på att rädda välfärdsvinsterna åt riskkapitalet så anade man vartåt det barkade. Som jag skrev för några dagar sedan:

 

 

 

 

AB 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, 5,

 

 

 

ag har som många andra varit förkyld den senaste veckan och haft tid över att fundera på det politiska läget inför sossarnas partikongress: Är det också förkylt? Tidningarna skriver om de motsättningar som nu kommer upp till ytan inför kongressen. Stefan Löfvén utmanas av den socialdemokratiska vänsterns kampanj för ett stopp för vinstintresset i den skattefinansierade välfärden.

 

 

 

    Vinstfrågan är inte den enda där det kokar. I det tysta och på kort tid har socialdemokraterna blivit ett lika radikalt skattesänkarparti som moderaterna. Expressen skriver idag om det absurda i att sossarna leker följa John med moderaterna i skattesänkningar:

"Nu upprepar Stefan Löfven det väljarkontraktet fast på skatternas område. Inga vanliga löntagare ska behöva oroa sig för höjd inkomstskatt med Socialdemokraterna vid makten. Varje nytt jobbskatteavdrag från alliansens sida kommer att accepteras av Socialdemokraterna.

 

 

    Aftonbladet påpekade häromdagen att Stefan Löfvén under sin korta tid som partiledare hunnit med att genomföra det politiska testamente som Mona Sahlin lämnade efter sig:

 

    1. Acceptera alliansregeringens enorma skattesänkningar.

    2. Ja till privat drift och privata vinster i välfärden.

    3. Acceptera en försämrad a-kassa.

    4. Uteslut vänsterpartiet från ett eventuellt regeringssamarbete, bara miljöpartiet får vara med.

 

 

    Alla dessa kursändringar med riktning högerut, på jakt efter den politiska mitten, har den socialdemokratiska partiledningen genomfört utan att konsultera sina medlemmar. Tystnaden har varit närmast öronbedövande när partiets ställningstaganden i centrala frågor som privatiseringar och skatter ändras över en natt. Är det en socialdemokratisk chockdoktrin vi ser? Blev sossarna så strykrädda efter Håkan Juholt-episoden att de inte törs annat än sitta still i båten och låta ledningen göra vad fan den vill, allt för att inte störa bilden av "enighet"?

    Kongressen lär ge besked. Jag är inte särskilt optimistisk. Socialdemokratiska partikongresser brukar vara välregisserade föreställningar. Hade sosseledningen på allvar fruktat att gräsrötterna skulle ge dem på nöten i vinstfrågan eller om skatterna så hade de inte satt ner foten så hårt redan. De riskerar ju att se ganska dumma ut. Och om kongressen skulle välja att vrida om partiledningens vänsterarm, skulle det få genomslag på den politik som en eventuell socialdemokratisk regering bedriver efter 2014? Minns det berömda beslutet från sossekongressen 2005 om att åter ha full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken. Hade det tagits på allvar av Göran Perssons regering hade det betytt radikala omprioriteringar på finansdepartementet och en snabbt sjunkade arbetslöshet. Vilket såklart inte hände. Den socialdemokratiska ledningen sket i kongressbeslutet.

 

 

    Om kongressen - mot förmodan - skulle säga ett klart och tydligt nej till riskkapitalister och privata vinstintressen i välfärden så är det ju tur att Stefan Löfvén har privatiseringsfrälsta miljöpartiet som förhandlingspartner vid en eventuell valseger 2014. Bara att skicka över Svarte Petter till dem. 

 

 

    Problemet är att den nuvarande socialdemokratiska partiledningen redan har bestämt sig för att valet 2014 vinns i Stockholm, i den politiska mitten och av medelklassväljarna. Förr har socialdemokratin alltid försökt - och lyckats bra med - att vinna över medelklassen med löftet om en högkvalitativ offentlig välfärd åt alla. En bra skola, sjukvård och äldreomsorg som ger likvärdig utbildning, vård och omsorg oavsett var du bor och vem du är. En god pension och väl fungerande a-kassor och sjukförsäkringar. Full sysselsättning.

 

 

    Den nya linjen, Sahlins och Löfvéns "förnyelse" går istället ut på att försöka vinna tillbaks medelklassen med löftet att de ska kunna välja bort de alltmer tilltufsade och utmärglade offentliga välfärdssystemen till förmån för privata skattefinansierade skolor, sjukhus och äldrehem. År av skattesänkningar och nedskärningar har gett de lätt förutsägbara konsekvenserna. Nu vill medelklassen inte vara med längre, inte sätta sina barn i kommunala skolor med arbetarklassens ungar eller gå till landstingsdrivna vårdcentraler. Sossarnas svar är att kapitulera och omfamna privatiseringarna och det nya klassamhället. Något som var otänkbart så sent som på 90-talet. Olof Palme vrider sig i sin grav.

 

 

 

 

    Jag önskar den socialdemokratiska vänstern, Daniel Suhonen, Lena Sommestad och resten, all lycka med att vända partiets raska marsch mot mitten. Men realistiskt sett, för att det projektet ska lyckas, måste Löfvéns högerlinje medföra ett rejält väljartapp vänsterut, till Jonas Sjöstedt. Det måste svida i sossetoppens skinn att jaga medelklassväljare genom att kasta arbetarklassen till vargarna. Så länge s-väljarna är liknöjda inför det som pågår så har partiledningen ingen som helst anledning att backa.

 

 

    Socialdemokraterna har blivit ett fegt parti, som bara rör sig i någon riktning om den politiska skadan av att stå kvar på samma fläck blir högre än att flytta sig. S-kvinnornas ordförande Lena Sommestad skriver något liknande på sin blogg idag:

 

"Istället hör jag argument, som handlar om strategi och opinion. ”Vi har 300 000 barn som går i något annat än en offentligt driven skola och det är ett faktum vi måste ta hänsyn till…” (Expressen).

Jag frågar mig om vårt uppdrag som socialdemokrater inte längre är att driva politik för jämlikhet och alla människors lika värde?  Är det istället anpassning till rådande orättvisor som gäller?"

    För närvarande är socialdemokraterna mer rädda för borgerliga ledarsidor i Stockholm och det borgerliga politiska kommentaritatet än för fackföreningarna och partiets egna gräsrötter.

 

 ***

 

    Idag bjuder Jonas Sjöstedt genom DN in socialdemokraterna till ett nytt rödgrönt samarbete. Det är en väl argumenterad artikel som lyfter fram hur bra det har blivit tidigare när sossarna samarbetat med vänstern. Men samtidigt är den totalt orealistisk. Så länge ingen verkar kunna ge ett vettigt svar på frågan vad som egentligen skiljer socialdemokratisk från moderat politik år 2013 så är tankar på ett s-v-samarbete bara fria fantasier.

 

    Förutsättningen för att vänsterpartiet ska kunna samarbeta med socialdemokraterna måste vara att

samarbetet innebär vänsterpolitik. Det inser naturligtvis Jonas Sjöstedt. Förmodligen är hans inbjudan ett försök att pressa socialdemokraternas partiledning till att medge att den inte för allt smör i Småland vill samarbeta med vänsterpartiet efter valet 2014. Oavsett om de hugger på det betet eller inte så är det dags för vänstern att ta bladet från munnen och börja kritisera socialdemokraternas högersväng. Så länge vänsterpartiet duckar och undviker striden så kommer partiet att framstå som ointressant och, med Flammans ord, en dörrmatta.

 

 AB 1, 2, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,

 

 

tefan Löfvéns smekmånad är definitivt över: till och med de som har betalt för att heja på honom börjar låta förtvivlade. Karin Pettersson sliter sitt hår i dagens Aftonblad:

"Förslaget om rätt till avdrag för läxläsning är själva antitesen till socialdemokratisk ideologi. Det är ett bidrag riktat till den välbärgade medelklassen. Det kommer att öka kunskapsklyftorna. Sjuka och arbetslösa föräldrar kan inte ens teoretiskt utnyttja avdraget, men de får vara med och ­betala.

Hur kan Socialdemokraterna INTE ta strid mot ­detta förslag?

Jag begriper det inte. Det är lätt att inse att ­Socialdemokraterna inte kan gå till val på att återställa alla Borgs skattesänkningar. Folk har vant sig, ställt om sin ekonomi. Och så vidare.

 

Men om den politiska magkänslan leder till att till varje pris försvara medelklassens privilegier till och med när nya förslag dyker upp, då är något allvarligt fel."

 

 

För oss som tidigt såg Löfvén för vad han var - en högersosse som skulle triangulera skiten ur Reinfeldts moderater tills ingen längre kunde se skillnad dem emellan - blir det nästan komiskt. Borde inte glödlampan ha tänts långt tidigare också för Karin Pettersson?

 

Till exempel när Stefan Löfvén meddelande att han inte tänkte stoppa privata vinster i välfärden?

 

När det stod klart att Löfvén-sossarna skulle rösta nej till en skatt på finanskapitalister på EU-nivå och därmed låta de som orsakat den senaste finanskrisen slippa vara med och betala för den - men rösta ja till EUs så kallade europakt som flyttar makten över den ekonomiska politiken till Bryssel?

 

När Magdalena Andersson - sossarnas tilltänkta finansminister - inför en stundande lågkonjunktur då satsningar behövs kritiserar Anders Borg för att satsa för mycket pengar?

 

När sossarna i ett läge med massarbetslöshet inte verkar kunna formulera en enda sammahängande tanke om hur fler jobb skapas.

 

När partiets skatteutredning inte bara sväljer regeringens alla skattesänkningar (mest för de rikaste) med hull och hår utan dessutom vill sänka skatterna ännu mer?

 

I fråga efter fråga har Löfvén vikt ner sig och lagt sig så nära regeringen och moderaterna som möjligt. Säga vad man vill om Juholt (jag var mycket kritisk till massmediadrevet mot honom) men väljarna begrep åtminstone skillnaden mellan honom och Reinfeldt. Och när Juholt kuppades bort så bytte också sossarna fot i en rad politiska frågor, över en natt. Toppstyrt är bara förnamnet.

 

Innan valet 2014 så måste fler inse att det bara finns en opposition mot högerpolitiken: vänsterpartiet. Annars blir det ytterligare fyra förlorade år.

 

 DN 1, SvD 1,  AB 1, 2,