S-kongressen - just an illusion!
B
irger Schalug föreslog häromdagen att Stefan Löfvén och Anders Borg skulle sjunga kärleksduetten "Bra vibrationer" tillsammans. För det börjar likna S&M-kärlek banne mig! Förmodligen sjöng den nu avslutade s-kongressen "Internationalen" som avslutning, men den skorrade nog lite falskt. Mitt förslag på kongresslåt: Imaginations gamla discohit "Just an Illusion". Eller varför inte "Tell me lies", med Fleetwood Mac? Ni vet, "tell me lies tell me sweet little lies"...
När kongressens stridsrök och propagandadimmor skingrats återstår bara baksmällan och förvirringen. Vad beslutades egentligen? Det förmodligen mest hypade beslutet, att Sverige ska ha EUs lägsta arbetslöshet, låter bra tills man börjar fundera på det. Österrike har EUs lägsta arbetslöshet idag med 4,8 procent. Innebär det att 4,7 procents arbetslöshet är sossarnas mål? Åtminstone fram till rätt nyligen skulle det ha kallats "massarbetslöshet". En annan inte helt oviktig detalj är hur det målet ska uppnås. Högern började genast mala på om att det krävs sänkta löner och kasserad anställningstrygghet, men det som snarare behövs är offentliga nyanställningar i vård, skola och omsorg och inte i liten skala heller. Hur det ska uppnås av ett socialdemokratiskt parti som lovar att leka följa John efter varje skattesänkning som Anders Borg föreslår är ett mysterium.
Debatten om ökad jämställdhet i föräldraförsäkring verkar ha landat i någon slags urvattnad kompromiss som inte är värd pappret den är skriven på.
Det stora antiklimaxet var onekligen vinstfrågan. Där tvingade partistyrelsen kongressen att anta deras förslag redan innan debatten i plenasalen hann komma igång. Frågan var avgjord redan innan kongressen som Fokus berättar i ett intressant bakgrundsreportage. Vänsterfalangen tog smällen med ett tappert leende på läpparna. Daniel Suhonen meddelade att han "kände sig som en vinnare" och att "Nu kan socialdemokrater i varenda valstuga säga att partiet är emot vinster i välfärden". Försök få ihop det med Stefan Löfvéns besked i Agenda igår där han intervjuades av Mats Knutsson: "Kongressbeslutet innebär inget stopp för privata vinster. Det innebär ingen begränsning av hur höga vinster riskkapitalisterna får ta ut". Bara samma snack om "bättre regleringar" som vi hört i snart 20 år, sedan vi började släppa in privata intressen i den skattefinanisierade välfärden.
Andra gör samma bedömning som jag. Eric Erfors på Expressen skrev i gårdagens ledare:
"Jag är övertygad om att partiledningen hade med sig plan B till Göteborg. De visste att de skulle bli tvungna att ge några smärre verbala eftergifter till vänsterfalangen i partiet. I det perspektivet är det status quo som kompromissen egentligen innebär en taktisk seger för Stefan Löfven. Smart jobbat."
Mats Ramberg, Ekots politiske reporter, påpekade snabbt att s-kongressen bara upprepade vad den förra kongressen 2009 sagt, och i avsnittet om friskolorna till och med backade något.
Göran greider skriver i Dala-demokraten:
"Den kompromiss som kongressen kom fram till i vinstfrågan var visserligen inte långtgående. Jag misstänker att vänsterhalvan har jublat för tidigt. Några större begränsningar av vinstmekanismen blev det inte fråga om."
"Den kompromiss som kongressen kom fram till i vinstfrågan var visserligen inte långtgående. Jag misstänker att vänsterhalvan har jublat för tidigt. Några större begränsningar av vinstmekanismen blev det inte fråga om."
Tittar man på vad som faktiskt beslutats så finns det ingen anledning att jubla. Lobbyisterna vann den här gången. Också. Frågan är hur många såna nederlag vi har råd med. Till 2020 beräknas nästan halva den svenska offentliga välfärden vara uppäten av privata företag om den nuvarande takten upprätthålls. Då är det försent att rulla tillbaka.
Greider hoppas ändå på en "ny ton" i debatten som ska förändra läget. Kongressombuden lät i diskussionerna mer kritiska mot privatiseringar än tidigare, även om de sedan inte röstade på något annat sätt än 2009. Den sortens magiska tänkande är kanske förklaringen till varför s-vänstern är så duktig på att vända varje möjlig seger till förlust? De är en samling försiktiga generaler som slår till reträtt redan innan bataljen hunnit börja på allvar och som tack för sin underkastelse får de några snuttefiltar slängda åt sig: ett "nytt tonfall". Ett förslag om kommunalt veto mot nya friskolor som visar sig vara vara en något försvagad repris av kongressbeslutet 2009 och som redan efter några timmar börjar luckras upp. Skrivningar som är så luddiga att de kan tolkas på vilket sätt som helst när/om sossarna hamnar i regeringsställnig.
Den socialdemokratiska vänstern är mycket sämre på att spela det politiska spelet än högern. Det är lite synd, för partiet medlemmar sympatiserar oftare med vänsterflygen än högersossarna. Med lite politiskt mod skulle de kunna vinna. Suhonen och Sommestad är lika omtyckta som Stefan Stern är impopulär. Men när Stefan Löfvén svingar partipiskan hukar sig till och med Daniel Suhonen. Vänstersossar är livrädda för att skällas för "splittrare". Att "ena partiet" väger tyngre än alla sakfrågor. På Facebook skriver Daniel Suhonen i en kommentar:
Alltså, sossevänstern vågade inte försöka "trumfa igenom" sitt och LOs förslag därför att de hade partiledningen mot sig. Hur auktoritärt är det partiet på en skala? Hur kongressen skulle ha röstat vet de inte, men det är mycket möjligt att de skulle ha vunnit. Kongresser är fyllda av jämna omröstningar och det är rutin att många ombud - ibland en halv kongress - får se sig besegrade i tunga frågor. Jag minns omröstningen när VPK blev vänsterpartiet. Det skiljde bara några röster. En halv kongress kände sig besegrad. Sedan gjorde partiet sina bästa val på 50 år. Därför att det var RÄTT beslut som fattades på kongressen. Det är SÅ politik går till. Suhonen och co valde hellre att se sig själva besegrade och överkörda än att gå emot sin partiledning. Nu vet Stefan Löfvén att han kan köra över dem fler gånger. En gång dörrmatta, alltid dörrmatta.
Expressen berättar idag hur Ylva Johansson petades från partistyrelsen för att hon drev kravet på en jämställd föräldrafärsäkring och för att hon vågat säga emot Stefan löfven om vinster i välfärden, trots att hon sedan bett om ursäkt för sin fräckhet. Så mycket för den "nya tonen"?
Å andra sidan hade jag inte väntat mig så mycket mer. Socialdemokraterna är ett extremt centralstyrt och osympatiskt parti på det sättet. När det stod klart att Stefan Löfvén satte hela sin prestige på att rädda välfärdsvinsterna åt riskkapitalet så anade man vartåt det barkade. Som jag skrev för några dagar sedan:
"Jag önskar den socialdemokratiska vänstern, Daniel Suhonen, Lena Sommestad och resten, all lycka med att vända partiets raska marsch mot mitten. Men realistiskt sett, för att det projektet ska lyckas, måste Löfvéns högerlinje medföra ett rejält väljartapp vänsterut, till Jonas Sjöstedt. Det måste svida i sossetoppens skinn att jaga medelklassväljare genom att kasta arbetarklassen till vargarna. Så länge s-väljarna är liknöjda inför det som pågår så har partiledningen ingen som helst anledning att backa."
Vi får hoppas på att det socialdemokratiska haveriet kan skapa en rörelse vänsterut bland väljarna. En folkomröstning om privata vinster i välfärden kanske blir den framkomliga vägen efter en rödgrön seger 2014. När sju av riksdagens åtta partier är helt blockerade i en ödesfråga där de har 90 procent av det svenska folket mot sig så är det en helt rimlig och demokratisk lösning.
Share |
