ag ska erkänna att jag hade ställt in mig på det värsta när jag satte på TVn igår och bänkade mig framför de rödgrönas gemensamma presskonferens om vinsterna i välfärden. Sossarnas och MPs lednings beröringsskräck inför riskkapitalister och lycksökare i välfärdsbranschen är välkänd.

 

 

    V hade visserligen en bra förhandlingsposition: regeringen behöver V-rösterna för att få igenom sin första budget i riksdagen. Det har inte minst Annie Lööf och Jan Björklund sett till med sitt inbitna sossehat. Men skulle Jonas Sjöstedt och Vs förhandlingsgrupp vara beredda att satsa allt på ett kort, köra ett chickenrace mot Stefan Löfvén där de faktiskt på riktigt var beredda att fälla en S-MP-regering vid den nya riksdagens första budgetvotering? Jag var rädd för att svaret skulle vara nej.

 

 

    Men jag hade visst fel. Om den överenskommelse som lästes upp igår blir verklighet så har vi kommit mycket långt på vägen mot en avkommersialisering av vår gemensamt ägda, skattefinansierade välfärdssektor. 

 

 

    Möjligheten till privat vinstuttag kommer att begränsas kraftigt!

 

 

    De privata aktörer som bara gett sig in i välfärdsbranschen för att tjäna snabba hackor på skattemedel kan, om detta blir lag i riksdagen, packa ihop. Frågan är bara var de ska styra kosan. Sverige har länge varit extremt i sin marknadsfundamentalism. Inget annat land, förutom Chile, tillåter t.ex. företag att plocka ut obegränsade vinstsummor ur skattefinansierade privatskolor. Våra nordiska högerstyrda grannländer har inte infört vår extrema modell. Inte ens Tories i Storbritannien, järnladyn Margaret Thatchers gamla parti, tyckte att det svenska privatskolesystemet ("friskolor") var en bra idé.

    Det kan vara värt att hålla i minnet nu när den svenska borgerligheten tar till såna brösttoner av upprördhet över de avskaffade möjligheterna till fri plundring av skattemedel att man börjar oroa sig för hur det står till med dem:

 

 

    Överenskommelsen såg bättre ut än väntat. Vänsterpartets förhandlingsgrupp har haft is i magen. De kommentatorer som menar att V här har vunnti en stor förhandlingsseger, har rätt. Vad slutresultatet blir, när allt ska tröskas igenom en riksdag där högern är i majoritet, det återstår att se. Låt för all del borgerligheten och SD utmana folkviljan i denna fråga och rösta ner ett regeringsförslag som syftar till att skattepengarna ska stanna i de skattefinansierade verksamheterna, så gör vi det till en valfråga 2018, om inte förr.

 

 

    Men snarare än triumf kände jag igår en stor lättnad. Ibland segrar förnuftet, trots allt. Bevisen har hopat sig på senare år: vinstjakt som drivkraft för att driva sjukhus, skolor, äldreomsorg, flyktingboenden och liknande välfärdstjänster leder helt enkelt fel. Alla vi som arbetar i kommuner eller landsting och som haft privatiseringshotet hängande över oss som ett Damoklessvärd kan andas ut.

    Det kommer inte att bli oss som de privata "entreprenörerna" skär bort ur verksamheten för att kunna göra mer profit. Vi kommer inte att tvingas springa fortare i korridorerna fört att allt kött skurits ur bemanningslistorna och bara skelettet återstår.

 

 

    Inte för att allt nu är frid och fröjd i välfärdssektorn. Även om vi lyckas stoppa och vända privatiseringsvågen så kvarstår det faktum att den offentliga sektorn, samhällets mest ömtåliga mjukdelar där vi tar hand om de som behöver vård, omsorg och utbildning, har tagit ofantligt mycket stryk. Sedan 90-talskrisen, då Sveriges långa, högersväng inleddes, har runt 400 000 jobb försvunnit ur den offentliga sektorn, samtidigt som behovet av vård, omsorg och utbildning ökat. Nedskärningar, otrygga anställningar och mindre tid över till brukarna har slagit hårt mot arbetsmiljön. 

 

 

    En förutsättning för att avprivatiseringen ska bli lyckad är att den offentliga sektorn tillförs nya resurser så att den verkligen kan erbjuda en hög och likvärdig kvalitet över hela landet.

 

 

    Det finns också en viktig lektion att lära av högern: Deras lyckade kamp för privatiseringar kan förklaras med att de identifierade ett verkligt problem. Den offentliga sektorn upplevdes på 80- och 90-talet som en ganska trög och stelbent koloss, där den enskilde medborgaren hade svårt att få gehör för sina egna synpunkter på vilka välfärdstjänster hen behövde och hur de skulle utföras. De anställda i denna sektor hade inte heller tllräckligt stort inflytande över sin arbetssituation. Dessa den offentliga sektorns egna brister utgjorde en bördig mark där högern kunde plantera sitt missnöje och skörda privatiseringslösningar. Andra alternativ fanns, t.ex. skissade Kommunal på 80-talet på en modell för en utvecklad arbetsplatsdemokrati i den offentliga sektorn. Men det blev inte den vägen som valdes, kanske för att det gick stick i stäv med den rådande nyliberala tidsandan.

    Nu öppnar sig en ny dörr, en ny möjlighet. 

 

 

    Gårdagens överenskommelse är så viktig just eftersom den innebär ett definitivt brott med den nyliberala, marknadsfundamentalistiska tidsanda som rått i vårt land sedan 80-talet, där de enda tillåtna lösningarna på samhällsproblem har varit privatiseringar, skattesänkningar, avregleringar.

    Att den svenska regeringen nu leder vägen mot ett av västvärldens största återtaganden av det som privatiserats och sålts ut - en demokratisering och avkommersialisering - kommer att sända chockvågor, inte bara över Sveriges marknadsfundamentalistiska borgerlighet utan runt i omvärlden. (T.ex. kommer inte högern i Spanien att, som här, kunna slå de svenska privatskolorna i huvudet på det nya vänsterpartiet Podemos, när de försöker stoppa privatiseringar av det spanska välfärdsystemet.)

    Privatiseringar, skattesänkningar och avregleringar var inte lösningen. Inte ens i Sverige.

 

 

    I bästa fall kan avkommersialiseringen av välfärdssektorn bli en del av en större trend:

    Låt oss avprivatisera arbetslösheten! Det är inte individens fel att arbetslösheten är hög: 8 procent. Felet ligger hos en bristfällig ekonomisk politik. Svaret ligger i en annan ekonomisk politik.

    Jorden kan inte räddas undan en hotande klimatkatastrof bara av att vi var för sig blir grönare konsumenter, även om det såklart är bra. Det behövs gemensamma lösningar. 

    Det är inte individens fel om den behöver sjukförsäkring. Hen ska inte straffas frisk.

    Det ska inte läggas på individen att göra tillräckligt smarta placeringsval på börsen för att kunna skrapa ihop en anständig pension att leva på på gamla dar.

    Dags att återupprätta idén om en samhällsgemenskap, ett folkhem!

    Lyssna på vad Olof Palme hade att säga om saken: