Hur länge ska svenska trupper stanna i Afghanistan och utkämpa ett hopplöst krig som för varje år vänder fler afghaner mot ockupationsstyrkorna? Ingen som vet, ingen som vet.

Det de rödgröna föreföll ha insett innan valet var viktigt: krig skapar bara mer problem. De enda som tjänar på krig är de mest våldsamma, sociopatiska elementen i både samhället som angriper och samhället som tvingas försvara sig. Högerns och USAs lögner om varför vi befinner oss i Afghanistan, för kvinnornas skull, för att barnen ska få gå i skolan, är patetiska. Krig har aldrig utkämpats för såna goda syften. Inget land riskerar sina trupper får att ett annat lands barn ska få gå i skolan. Krig handlar om makt över strategiskt viktiga regioner, makt över naturtillgångar och makt över människor. Sverige har en lång och stolt tradition av att inte kriga. I nutid är det bara vänsterpartiet som håller den vita fredsfanan högt. Uppenbarligen är sossar och miljöpartister mer sugna på att samkväma med borgerligheten än att bedriva oppositionspolitik. Ett svek mot afghanerna och ett svek mot den svenska neutrala traditionen. Men för all del, för vänstern kan det nog vara lyckat att vara det enda partiet som driver en konsekvent opposition mot vårt blågula krigsäventyr i fjärran land. Vad rasistpartiet tycker i frågan blir man ju inte klok på.

Äntligen kom beskedet: svenskt trupptillbakadragande från Afghanistan nästa år!

För nio år sedan anföll USA Afghanistan. Ett krig som trasat sönder landet och kostat mellan 14000-34000 civila afghaner livet. I maj i år rapporterade USA Today att kriget kostat USA hisnande 117 miljarder dollar. Alltså närmare en biljon kronor. Den summan skulle räckt till att utrota fattigdomen i landet och ge alla afghaner en bra utbildning och sjukvård, flera gånger om.

För de miljarder som de 500 svenska soldaterna kostar skulle vi enligt Svenska Afghanistankommittén kunna utbilda 25000 afghanska lärare. Eller varför inte skicka trupper till en av FNs 18 riktiga fredsbevarande operation i någon av de konflikter som Sverige under den borgerliga regeringen glömt bort? Exempelvis till inbördeskrigets Kongo, vår tids förmodligen blodigaste konflikt som hittills kostat 2,5 miljoner människor livet.

Men trots alla miljarder dollar och kronor som vräkts ner i krigande så verkar en militär seger vara utom räckhåll. Tvärtom har talibanerna vind i seglen. För med nio års krigande har USA och dess allierade bara lyckats med bedriften att göra talibanerna populära igen. Afghanerna är ett stolt och självständigt folk. Många är de som försökt erövra landet, alla har misslyckats. Britterna gjorde två försök. Ryssarna ett. Och USAs pågående invasion är det längsta krig landet någonsin utkämpat. Själva kallar Afghanerna sitt land för "imperierna kyrkogård".

I väst framställs kriget i Afghanistan oftast i svartvita termer. Talibanerna är de onda. Norra Alliansen och USA de goda. Om det vore så enkelt är det ju svårt att förstå varför talibanerna, de en gång så hatade, återigen vunnit mark. Varför en klar majoritet av afghanerna vill att de utländska trupperna lämnar. Varför afghanska kvinnoorganisationer menar att kvinnornas situation i landet är sämre idag än innan invasionen.

Den dystra sanningen är att det inte finns en god sida. Talibanerna (som inte skulle varit en maktfaktor överhuvudtaget om inte USA pumpat upp dem med vapen och pengar på 80-talet) är bakåtsträvande och brutala. Den koaliton av klanledare, krigsherrar och knarkbaroner som allierat sig med USA är inte mycket bättre, ibland värre. Presidenten Hamid Kharzai är genomkorrupt och klamrade sig fast vid makten i valet 2009 genom röstfusk. Hans styre når inte långt utanför huvudstaden Kabul. Han har för att behålla makten allierat sig med en del riktigt ljusskygga individer: exempelvis krigsherren Abdul Rashid Dostum som gjort sig känd för grymma massavrättningar och misstänks för inblandning i folkmord. Kharzais bror är en av de tyngre drogbaronerna i ett land vars är ekonomi är opiumberoende: 52 procent av landets BNP består av  knarkhandel.

Och även om detta hade varit det krig som propagandan vill sälja; de goda mot de onda, så finns detingen ursäkt för den strategi som USA valt. Drönarplan som urskillningslöst bombar både civila och militära mål. Lönnmördarförband som avrättar vem de vill, exempelvis tolvåriga pojkar. Soldater som skjuter rakt in i folkmassor eller mejar ner familjer vid vägspärrar. Tortyrfängelser som det ökända Bagram.

Det finns inget moraliskt med krig. Trots det så försöker alla krigsherrar försvara sina militära eskapader med ädla motiv. Hitler ansåg sig till exempel tvungen att göra en "humanitär intervention" mot Tjeckoslovakien.

Sveriges deltagande i kriget på USAs sida är ett brott mot den svenska alliansfriheten. Olof Palme roterar nog i sin grav. Förhoppningsvis innebär Mona Sahlins omprövning av den svenska insatsen i Afghanistan slutet på Göran Perssons utrikespolitiska doktrin, som mest verkade gå ut på att ligga så nära USA som möjligt och lydigt göra det som George W Bush kommenderade. Om det är så har det rödgröna samarbetet redan inneburit en stor seger för socialdemokratin, den har återfunnit sin internationalism! Det är inte en dag för tidigt! Andra länder har redan dragit sig ur detta krig som inte går att vinna. Fler står på tur. Till och med Barack Obama har signalerat ett slutdatum för den amerikanska ockupationen. Men får svensk bombhöger bestämma så ska vi väl bli stående ensamma i det afghanska krigsdammet till domedagen.

Det som behövs nu är inte vapenskrammel, utan dialog och fred. Där kan vi i Sverige göra en verklig insats, genom att bidra med det vi är bra på: civilt och humanitärt bistånd, som bygger förutsättningarna för demokrati.

Eller med John Lennons ord...

DN 1, AB 1, Exp 1, SvD 1,

Bloggat: Sjöstedt, Esbati, Krassman, Bjereld, Smygvinkeln, Jinge, Kulturbloggen, Tänkvärt,

Kollade på Agendas första program för säsongen. Debatten om det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan var inlindad i samma fluff som alltid. Ska man tro Major Björklund så krigar vi för jämställdhet och mer skolor. Det vore väl det första kriget i världshistorien som utkämpades med de ädla motiven. Om det ändå vore så väl. Som vi vet vid det här laget så har situationen för kvinnor i Afghanistan inte förbättrats under nio år av hopplöst krigande. De krigsherrar, knarksmugglare och klanledare som USA och vi själva stöder är inte mer intresserade av jämställdhet än talibanerna. För ett år sedan antog till exempel det afganska parlamentet en lag som gör våldtäkt inom äktenskapet lagligt. (Lite kul är det ju att den sovjetiska ockupationen av Afghanistan också förklarades med att man ville hjälpa kvinnor och bygga skolor. Afghanska kvinnor är tydligen en hjärtefråga för både Sovjetkommunister och USA-liberaler.)

När det åskar i Pentagon mullrar också svenska massmedia. Den amerikanska militären är (naturligtvis) rasande på att Wikileaks avslöjat hur inkompetent och inhumant de bedriver sitt krig i Afghanistan. Att amerikansk militär tystat ner och ljugit om många massakrer där oskyldiga civila dödats. Att hemliga dödskvadroner som jagar misstänkta motståndsmän avrättat minst 195 oskyldiga civila afghaner.  Att Pakistan, på pappret USAs allierade, i själva verket samarbetar med talibanerna.

En moderat bloggare vill ge vänstern en avhyvling för att man jagar "billiga politiska poäng" när man nu, efter att två svenskar stupat, återupprepar sitt gamla krav att Sverige ska sluta bidra militärt till USAs krigande i Afghanistan:

"Det är att berätta för våra män och kvinnor i Afghanistan att man inte gör eller har gjort någon skillnad, att de två som nu stupat har gjort det för något som inte var värt att stupa för."

Det tragiska är ju att det ligger något i det. Jag tror säkert att våra svenska trupper gör sitt allra bästa i en svår situation, och säkert hjälper civilbefolkningen så gott de kan. Jag har själv en kär vän som kan komma att hamna i Afghanistan efter avslutad militärutbildning och jag vet att han skulle åka dit utrustad med de bästa avsikter man kan tänka sig. Men dessa soldater skickas ut för att kämpa i ett krig som blir mer obegripligt och oförsvarligt för var dag som går. I det här läget vore det omoraliskt att inte protestera, att inte kräva ett slut på krigandet! Om man verkligen värdesätter människoliv, svenska såväl som afghanska, så skickar man inte ut soldater att slåss i hopplösa krig, där alla inblandade parter är förlorare.

Argumentet att vi deltar i kriget som en slags humanitär intervention måste synas i sömmarna. Inte bara för att snart sagt alla krigshetsare genom tiderna motiverat sina anfallskrig med de godaste avsikter. Adolf Hitler, den store humanisten, startade till exempel andra världskriget som en "humanitär intervention" mot sina två grannländer.

Från början hette det visserligen att USA invaderade Afghanistan för att "bekämpa Al-Qaeda". Sen blev det ett krig mot talibanerna. Från att ha varit Pentagons bästa buddies i regionen blev de nu huvudfiender, och nya motiv till kriget måste uppfinnas. Nu var det kvinnorna och skolorna man slogs för. Men situationen för afghanska kvinnor har tvärtom blivit värre genom åtta års krigande. Våldtäkt inom äktenskapet har till exempel legaliserats av den styrande marionettregimen, som behöll makten i höstas genom ett omfattande valfusk och bygger sin maktbas på samarbete med skurkaktiga krigsherrar och knarkhandel. Krig brutaliserar alltid samhällen och låter de värsta elementen flyta upp till ytan. Kriget i Afghanistan är inget undantag och har hållit på länge nu. Och det går inte bra för USA och dess allierade.