För nio år sedan anföll USA Afghanistan. Ett krig som trasat sönder landet och kostat mellan 14000-34000 civila afghaner livet. I maj i år rapporterade USA Today att kriget kostat USA hisnande 117 miljarder dollar. Alltså närmare en biljon kronor. Den summan skulle räckt till att utrota fattigdomen i landet och ge alla afghaner en bra utbildning och sjukvård, flera gånger om.

För de miljarder som de 500 svenska soldaterna kostar skulle vi enligt Svenska Afghanistankommittén kunna utbilda 25000 afghanska lärare. Eller varför inte skicka trupper till en av FNs 18 riktiga fredsbevarande operation i någon av de konflikter som Sverige under den borgerliga regeringen glömt bort? Exempelvis till inbördeskrigets Kongo, vår tids förmodligen blodigaste konflikt som hittills kostat 2,5 miljoner människor livet.

Men trots alla miljarder dollar och kronor som vräkts ner i krigande så verkar en militär seger vara utom räckhåll. Tvärtom har talibanerna vind i seglen. För med nio års krigande har USA och dess allierade bara lyckats med bedriften att göra talibanerna populära igen. Afghanerna är ett stolt och självständigt folk. Många är de som försökt erövra landet, alla har misslyckats. Britterna gjorde två försök. Ryssarna ett. Och USAs pågående invasion är det längsta krig landet någonsin utkämpat. Själva kallar Afghanerna sitt land för "imperierna kyrkogård".

I väst framställs kriget i Afghanistan oftast i svartvita termer. Talibanerna är de onda. Norra Alliansen och USA de goda. Om det vore så enkelt är det ju svårt att förstå varför talibanerna, de en gång så hatade, återigen vunnit mark. Varför en klar majoritet av afghanerna vill att de utländska trupperna lämnar. Varför afghanska kvinnoorganisationer menar att kvinnornas situation i landet är sämre idag än innan invasionen.

Den dystra sanningen är att det inte finns en god sida. Talibanerna (som inte skulle varit en maktfaktor överhuvudtaget om inte USA pumpat upp dem med vapen och pengar på 80-talet) är bakåtsträvande och brutala. Den koaliton av klanledare, krigsherrar och knarkbaroner som allierat sig med USA är inte mycket bättre, ibland värre. Presidenten Hamid Kharzai är genomkorrupt och klamrade sig fast vid makten i valet 2009 genom röstfusk. Hans styre når inte långt utanför huvudstaden Kabul. Han har för att behålla makten allierat sig med en del riktigt ljusskygga individer: exempelvis krigsherren Abdul Rashid Dostum som gjort sig känd för grymma massavrättningar och misstänks för inblandning i folkmord. Kharzais bror är en av de tyngre drogbaronerna i ett land vars är ekonomi är opiumberoende: 52 procent av landets BNP består av  knarkhandel.

Och även om detta hade varit det krig som propagandan vill sälja; de goda mot de onda, så finns detingen ursäkt för den strategi som USA valt. Drönarplan som urskillningslöst bombar både civila och militära mål. Lönnmördarförband som avrättar vem de vill, exempelvis tolvåriga pojkar. Soldater som skjuter rakt in i folkmassor eller mejar ner familjer vid vägspärrar. Tortyrfängelser som det ökända Bagram.

Det finns inget moraliskt med krig. Trots det så försöker alla krigsherrar försvara sina militära eskapader med ädla motiv. Hitler ansåg sig till exempel tvungen att göra en "humanitär intervention" mot Tjeckoslovakien.

Sveriges deltagande i kriget på USAs sida är ett brott mot den svenska alliansfriheten. Olof Palme roterar nog i sin grav. Förhoppningsvis innebär Mona Sahlins omprövning av den svenska insatsen i Afghanistan slutet på Göran Perssons utrikespolitiska doktrin, som mest verkade gå ut på att ligga så nära USA som möjligt och lydigt göra det som George W Bush kommenderade. Om det är så har det rödgröna samarbetet redan inneburit en stor seger för socialdemokratin, den har återfunnit sin internationalism! Det är inte en dag för tidigt! Andra länder har redan dragit sig ur detta krig som inte går att vinna. Fler står på tur. Till och med Barack Obama har signalerat ett slutdatum för den amerikanska ockupationen. Men får svensk bombhöger bestämma så ska vi väl bli stående ensamma i det afghanska krigsdammet till domedagen.

Det som behövs nu är inte vapenskrammel, utan dialog och fred. Där kan vi i Sverige göra en verklig insats, genom att bidra med det vi är bra på: civilt och humanitärt bistånd, som bygger förutsättningarna för demokrati.

DN 1, AB 1, Exp 1, SvD 1,

Bloggat: Sjöstedt, Esbati, Krassman, Bjereld, Smygvinkeln, Jinge, Kulturbloggen, Tänkvärt,