en kommentar från signaturen "Sunshine Blind" så fick jag chansen att läsa denna gamla pärla från vår käraste barnboksförfattare, där hon med kraft tar avstånd från allt vad nationalism och skillnadstänkande heter! Att vårt främlingsfientliga parti försökte lägga beslag på Astrid Lindgrens minne, som jag skrev om i mitt förra inlägg, är bortom skamlöst, sanslöst! Så här skrev hon (ur ett privat brev från 1957):
"Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ”kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod”, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet."
När Åkesson nu åter samlar sina skaror är det dags för ny politisk akrobatik: bilden av SD ska ändras. Från nationalism och rasism till "socialkonservatism". Jimmy har ju ett problem: fast han slipat på sin retorik och försöker framstå som beskedlig och fast SDs riksdagsgrupp bär de flottaste dressmankostymerna i hela riksdagen (bara ett par av riksdagsmännen ser ut som gamla skinheads!) så luktar det ändå orch om partiet.
Hur kan det göra annat, när partibasen, den hårda kärnan, är stammisarna från Avpixlat och Flashbacks kloaker - kommentarsfältskrigsherrarna och haveristbloggarna? Arga, revirpinkande heterosexuella män, som aldrig kommer att förlåta "PK-Sverige" för att den vite, revirpinkande, heterosexuella mannen inte längre överallt och alltid ses som skapelsens krona. De som omedelbart blir kränkta och gapar om "censur, åsiktsförtryck, PK" när de att blir emotsagda.
Kommer ni ihåg Marie-Louise Enderleit? SD-kandidaten som efter att ha umgåtts lite för mycket med partiets nätorcher uttryckte en önskan om att rada upp invandrare mot en vägg och skjuta dem? Hon kunde till slut inte se sig själv i spegeln:
"Jag är inte längre med i SD, jag har gått ifrån allt, säger hon till Trelleborgs Allehanda. Jag har varit hjärntvättad. Jag var rädd för mig själv till sist. Allt på Facebook handlade bara om SD och utlänningar. Det var hemskt. Det gick för långt."
Tidningen Nöjesguiden har gjort ett specialnummer om Sverigedemokraterna som finns ute nu. Där kan man läsa bland annat om nätorchernas kreativa nyspråk. För det är inte bara Astrid Lindgrens minne man våldför sig på, även modermålet shanghajas. Varför är rätt lätt att inse. Hur ska man egentligen argumentera för att homos inte ska ha samma rättigheter som heteros? Kvinnor ska fortsätta vara underordnade män? Flyktingar ska skickas tillbaka till krig, tortyr och politiskt förtryck? Utan att låta hopplöst orchig? Lättare då att klumpa ihop alla åsikter man inte håller med om men helst vill slippa bemöta och klistra på dem en nedlåtande etikett. "Politiskt korrekt" skulle kanske kunna översättas till vanlig svenska som "snäll". Eller "tolerant". Men det fina i kråksången är att uttrycket kan betyda allt och ingenting. Försök nagla fast innebörden och den slinker undan. Och som alla dubbeleggade vapen kan det skära också den som svingar det. Är inte SD riksdagens mest politiskt korrekta parti? Med tanke på att man leder uteslutningsligan med råge, och har en enastående auktoritär partikultur som inte tillåter särskilt mycket ifrågasättande av partiledningen och de snäva ramar för interndebatten som den sätter upp?
Den mest politiskt inkorrekta åsikt jag kan komma på har - åtminstone under hela den tid jag varit politiskt intresserad - varit att samhällsekonomin måste demokratiseras. Att arbetarna ska ha makten över sina arbetsplatser och frukterna av sitt arbete. Det är en tanke som på riktigt utmanar den rådande makten - kapitalmakten - och bryter mot en rad politiska tabun och alltså (till skillnad från SDs käpphästar) aldrig diskuteras offentligt. Trots att vi varje dag ser bevis på hur samhällsfarlig den koncentrerade kapitalmakten är - speciellt finanskapitalets.
Eller ta uttrycket "kulturberikarna"! Vem kan förneka att mänskliga kulturer utvecklats i ett samspel? Att det som vi ser som typiskt svenskt i själva verket är ett resultat av årtusenden av kulturkrockar mellan germanskt, latinskt, franskt, anglosaxiskt? Ja till och med det arabiska inflytandet har nått ända upp till kalla norden. SD vet mycket väl hur knivigt det är att försöka definiera "typiskt svenskt". Det finns inte någon statisk svenskhet som inte förändras över tid. Därför undviker de helst frågan. "Det är mer en känsla" enligt Åkesson. Vill du slippa dessa jobbiga diskussioner med många gråskalor - lansera ordet "kulturberikare" som synonym för invandrare och koppla det till våldtäktsmän! En våldtäkt på både det svenska språket och det politiska samtalet, men lyckas du etablera kopplingen i tillräckligt mångas tankar så kommer i fortsättningen alla diskussioner om att kulturer berikar varandra få en bisarr underton. Praktiskt för de som säger sig vara oroade över "svensk kultur" men egentligen menar att de inte vill ta emot invandrare.
Nätorcherna är både SDs största tillgång och deras tyngsta black om foten. Samtidigt som de är en stabil partikärna så är de otroligt avtändande för den stora majoritet svenskar som inte är empatistörda. Det hjälper inte att Saruman den vite, förlåt Jimmy Åkesson, har strukit honung på sin lena tunga när hans orcher för tankarna till Anders Behring Breivik snarare än nationalromantikern Verner von Heidenstam. Precis som Tolkiens Saruman märkte så kan man inte vara både flåbuse och vis man. Inte samtidigt underblåsa etniska motsättningar mellan Rohans folk och dunlänningarna och behålla sin position som kungens upphöjde rådgivare. SD sitter fast i en rävsax: de kan inte leva utan orcherna, men inte heller växa med dem.
Och precis som Saruman den vite i Midgård så är Jimmy Åkesson och hans orcher till syvende och sist en sideshow. Något som distraherar oss medan det verkliga hotet mot vår gemensamma välfärd arbetar vidare i det tysta i Rosenbads mörka torn. Medan vi varit upptagna med att bråka om tramsfrågor som slöjor, handskakningar och om muslimer ska få bygga moskéer så har regeringen Reinfeldt kunnat gnaga vidare på grundpelarna i den svenska välfärdsstaten i lugn och ro. Cancersjuka har tvingats till arbetsförmedlingen. Den offentliga sektorn har styckats upp och sålts av till riskkapitalister som Carema och Attendo. EU-kommissionen tar sig rätten att styra den svenska statsbudgeten med diktat. Ungdomsarbetslösheten har nått epidemiska proportioner och massarbetslösheten har bitit sig fast. Utvecklingsländer som Kina kör om oss när det gäller grön teknik och miljösatsningar. Den svenska modellen avvecklas och vi blir bara ytterligare ett EU-land i raden med växande klassklyftor och utan ambitioner. Ironiskt nog så kan den välfärdsstat och den modernitet som en gång gjorde Sverige till en förebild för omvärlden monteras ner just tack vare SDs nationalistiska dimridåer. Tacka orcherna för det!
an vet att det skett en politisk jordbävning som flyttat på vanligtvis orörliga kontinentalplattor när Expressen - "oberoende liberal" - den tidningsdrake som hårdast och fulast kampanjade för allianzregeringen i valet 2010 - plötsligt på ledarplats börjar låta mer som "oberoende vänsterpartist". Vem hade väl kunnat tro att samma ledarsida som alltid vurmat för privatiseringar; "Privat är bra, punkt slut" och för bara ett par månader sedan avfärdade Laura Hartmans SNS-rapport som visade att privat inte på något sätt var mer effektivt än offentligt med ett "glöm inte valfriheten!" skulle skriva detta:
"För varje avslöjande om missförhållanden inom den vinstdrivna välfärden kommer vi att få nya lagar och kontrollrutiner, eller rentav tillsynsmyndigheter. Är sådant gratis? Nej, det kostar förstås en massa pengar och krångel. Uppvägs dessa ökade kostnader av de vinster samhället gör i form av ökad effektivitet, kvalitet och jämlikhet - de parametrar som brukar användas när man bedömer konkurrensutsatta välfärdstjänster? Nej, det finns inte mycket som tyder på det. Tvärtom. Då inställer sig frågan: är det rimligt att vi städslar privata utförare som har vinst som drivkraft, därmed tullar på kvaliteten och dessutom kostar oss i form av ökade kontrollinsatser - utan att någon kan garantera att det ger stora välfärdsvinster? Nej, det är inte mer rimligt än att göra bocken till trädgårdsmästare och sedan lägga en massa krut på att fjättra bocken samt sätta elstängsel runt rabatterna."
"Exemplet Carema vittnar om en verklighet långt i från den ursprungliga idén om små kooperativ. Expressens granskning visar att de övriga styrelseledamöterna och de ledande befattningshavarna i Carema bor i lyxvillor i fashionabla bostadsområden och i exklusiva lägenheter i Stockholm."
Jag vet inte om Expressens kovändning är att lita på. Kanske är det bara tidningens populistiska antenner som känner sig för. Kanske de bara väntar på att dammet ska lägga sig igen så att saker och ting kan återgå till det normala. Då det låter så här:
Viktigare än Expressen är såklart vad svenska folket tycker. Ingen frågade oss innan den offentliga sektorn började styckas upp och säljas av till högstbjudande. Svaret hade förmodligen blivit det rungande nej! som Aftonbladets läsarundersökning gav efter Caremaskandalen. Våra politiker, såväl allianzen och dess stödhjul sverigedemokraterna, som sossarna och miljöpartiet må vara privatiseringstokiga, men jag har aldrig sett någon opinionsundersökning som visat att det svenska folket bytt åsikt om vare sig att välfärden ska utföras offentligt, utan vinstmotiv, eller att samma välfärd ska finansieras genom progressiv beskattning. Men just eftersom våra politiker från båda blocken, med bara vänsterpartiet som nyktert undantag, befunnit sig i ett fartblint privatiserings- och avregleringsrus så har det kunnat gå så långt så fort, och utan särskilt mycket debatt. Alla invändningar har avfärdats som dogmatiska, när den verkliga dogmatismen har funnits på den andra sidan, hos privatiseringens talibaner.
Anledningen till att våra nordiska grannar inte släpper in riskkapitalister i de offentliga verksamheterna är att de socialdemokratiska partierna där orkat hålla emot. I det svenska däremot har högerflygeln haft lekstuga. Förhoppningsvis förflyttar Caremajordbävningen dessa folkpartister i fårakläder; Tomas Öströs, Mona Sahlin, Niklas Nordström, Vidar Andersson, Jonas Morian och allt vad de heter långt bort från all makt och inflytande. Och förhoppningsvis kan fakta börja leta sig in genom de sprickor som uppstått i privatiseringsfundamentalismens betongmur:
et blev ett politiskt jordskred i Spanien, som väntat. Den ekonomiska krisen har gynnat det stora oppositionspartiet Partido Popular, som verkar göra sitt starkaste val någonsin med 44,6 procent. Socialdemokratiska PSOE backar till historiskt låga 28,7. Tack vare det orättvisa spanska mandatfördelningssystemet har PP därmed uppnått absolut parlamentarisk majoritet trots att de röstmässigt är i minoritet och Spanien är nu, som tidningen Diario Publico skriver "i högerns händer". Vilket man iochförsig kan invända redan var fallet, med tanke på att socialdemokraterna styrt landet efter EU-eliternas diktat de senaste åren.
På vänsterkanten händer det intressanta saker!Izquierda Unida, spanska motsvarigheten till vänsterpartiet, nästan dubblerar sitt röstetal och går från två till elva parlamentsledamöter. De har fått alltmer vind i seglen under valkampanjens gång och tydligen lyckats locka till sig en del av de systemkritiska från proteströrelsen "los indignados", eller "15-M". Man etablerar sig med nästan sju procent av rösterna som Spaniens tredje största politiska kraft, följt av UPyD som väl närmast skulle kunna beskrivas som ett mittenparti som vill centralisera den spanska statsapparaten vars makt för tillfället är utspridd på regionerna.
De regionalnationalistiska vänsterpartierna,Esquerra Republicana från Katalonien och den nya formationen Amaiur från Baskien gör hyfsade val. Amaiur blir den största politiska kraften från Baskien, vilket lär svida i den nye presidenten Mariano Rajoys skinn. Esquerra har inte lyckats vända sin nedåtgående trend men behåller tre platser. Båda dessa partier är extremt anti-Madrid, anti-centralmakten och vill bryta ut sina respektive regioner och bilda nya stater.
En god nyhet är att terrorguppen ETA inte spelat någon roll i denna valrörelse. En annan god nyhet: det spanska tvåpartisystemet, som lägger en våt filt över demokratin, får sig en törn. De två stora, eller som de kallas i folkmun PPSOE (=PP+PSOE) samlar i detta val "bara" 73 procent av rösterna mot 83 förra valet. Den dåliga nyheten är såklart att den spanska högern återvänder till Montcloa - regeringssätet - och därifrån med förtjusning kommer att ta itu med uppgiften att låta löntagarna och de utsatta grupperna i samhället fortsätta betala priset för storfinansens kris. De kommer att drabba samman med en redan fly förbannad proteströrelse på gatorna, vars energi förhoppningsvis kanaliseras i parlamentet genom IU och de andra vänstergrupperna. (Ingen extremhöger i sikte fortfarande. Spanjorerna har ännu fascismen alltför nära inpå sin historia och SDs partibröder är chanslösa i ett land där "el Generalissimo" Franco fortfarande spökar i de äldres minnen.)
Värd att notera är den snygga nätagitation som IU bedrivit denna valrörelse. Man har inte varit rädda för att släppa ifrån sig en del av initiativet till cyberaktivisterna, som har getts möjlighet att delta i att utforma kampanjstrategierna på nätet, göra videor för youtube, och så vidare. Nåt för vänsterpartiet att ta sig en funderare på inför 2014! Så här kan det låta:
(översättning: "Jag förstår inte varför vi styrs av Merkel, Sarkozy och marknaden. Jag röstade inte på dem")
et spanska valet på söndag är intressant - mitt i eländet. Utgången är visserligen rätt given: högerpartiet Partido Popular och dess karismabefriade partiledare Mariano Rajoy kommer att vinna. Socialdemokratiska PSOE åker på en stjärnsmäll. Men skillnaden i förd politik kommer att bli ganska liten. Både PP och PSOE är lydiga EU-marionetter som mer än gärna sparar in på den spanska, redan anorektiska välfärdsstaten och verkställer nyliberal självmordspolitik. Folket ska betala finanskapitalets kris. Inte ens DNs högerekonom herr Schuck kan springa förbi detta:
"De spanska statsfinanserna var i god ordning och uppfyllde de krav som ställdes inom valutaunionen. I stället kom den privata sektorn allt mer i obalans. Låga räntor och stora kreditmöjligheter gav upphov till en fastighetsbubbla, där det byggdes på spekulation samtidigt som bostadspriserna sköt i höjden."
Det Schuck inte riktigt förmår sig till att skriva ut är att de spanska låga räntor som skapade bostadsbubblan som när den sprack drog ner ekonomin i ett moras, var ett resultat av EMU och eurosamarbetet. Euroområdets räntor sattes för att passa tyska förhållanden, inte spanska. Spanjorerna fick betala ett högt pris för sin EU-naivitet. Men än har de inte betalat färdigt. Den nuvarande spanska regeringens svar på krisen var nedskärningar. Trots att den spanska statsskulden faktiskt inte är särskilt hög i ett EU-snitt så skulle svångremmar dras åt. Pensionsåldern höjas till 67. Statsanställdas löner sänkas med fem procent och frysas framöver. De statliga utgifterna skäras ner med åtta procent.
Resultatet blev förstås det givna - den spanska ekonomin krympte och fortsätter krympa. Arbetslösheten fördubblades och är nu med 21 procent EUs högsta. Ungdomsarbetslösheten ligger på 46 procent. Det har lett till omfattande protester. "Los indignados", eller "15-M" som den också kallas, en rörelse som protesterat mot både svältkurspolitiken och det spanska tvåpartisystemet. För i praktiken är det spanska valsystemet riggat så att det gynnar de två stora partierna, som alltmer liknar varandra. Som USA alltså. Fast inte riktigt så sjukt än.
Det spanska vänsterpartiet, Izquierda Unida (förenade vänstern), skulle med en mandatfördelning som baseras på principen en man en röst idag har fjorton mandat i det spanska parlamentet istället för två. Det tävlar med olika regionala självständighetspartier, från Baskien, Katalonien, Galicien och Kanarieöarna om att etablera sig som en den tredje politiska kraften i landet. När alltfler spanjorer ser igenom de två storas tomsnack så borde chanserna vara bättre än på länge. Och folk är verkligen rasande. Det märkte jag i somras när jag besökte Barcelona, min gamla hemstad. Fast det var högsommar och turistsäsong så pågick stormöten fortfarande på Ramblan i kvarteret Raval. En ny form av aktivism, ickeauktoritär och öppen för alla. Människor satte sig ner på gatan och skickade runt en mick. De berättade för varandra om sina omöjliga ekonomiska situationer och diskuterade politiska alternativ till nyliberalism och högerpolitik. Cayo Lara, IUs partiledare hoppas på stöd från denna proteströrelse: "Jag ser att folk alltmer förstår att deras styrka och uppror på gatan behöver manifesteras också i parlamentet. Vi har stor chans att vinna över folk från proteströrelsen. De kommer att ge oss ett kritiskt stöd, men ett stöd likväl". IU har gjort en framryckning i opinionsmätningarna efter att under en lång tid ha legat bortglömda i politikens blinda fläck.
Den spanska vänstern är relativt stark, men splittrad och misshandlad av ett perverst valsystem. Förhoppningsvis kommer motståndet mot EUs svältkurer och ekonomiska diktat att blåsa ny vind i de röda fanorna. Precis som på andra håll i EU så verkar socialdemokratin i Spanien ha nått vägs ände. Man vågar vare sig tänka nytt eller utmana EU-eliternas ekonomiska självmordsprogram. När man så har regerat sönder sin en gång så starka maktbas och piskat hästen till utmattning, så återstår bara att lämna över piskan till högern, som svingar den med förtjusning. Det spanska valet på söndag kommer inte att bli slutet på den spanska revolutionära vågen utan startskottet för en ny fas. Valresultatet för IU och en del andra oberoende partigrupper, som katalanska Esquerra Republicana, ekosocialistiska Equo, och liberala UPD, kan ses som en barometer på hur utbrett missnöjet mot både "el bipartidismo", tvåpartisystemet, och svältkurspolitiken är.
ärkligt hur det tittar fram en moderatmärkt politiker varenda gång media lyfter på en sten i den privata vård- och omsorgsskandalen. Stockholmsmoderaten Kristina Axen-Ohlin satt i TV-soffan häromdan och försvarade privatkapitalister i välfärden - men råkade glömma att berätta att hon själv jobbade som"etisk rådgivare" åt Carema.
Greve Gustaf Douglas, medlem i moderaternas partistyrelse med ansvar för att samla in de hemliga donationer som hjälper partiet att köpa sig makt, ägde tidigare Caremas konkurrent, vårdbolaget Attendo. Som han sedan sålde för en nätt reavinst på 642 skattefria miljoner. En annan Stockholmsmoderat - Birgitta Holm - hoppade direkt över till en chefspost på Carema från att ha suttit i kommunstyrelsen som beställer vård.
Inaveln verkar vara ordningen för dagen. Det får Aftonbladet att ställa frågan: Har Carema spronsrat Moderaterna? Sponsrat skulle lätt kunna bytas ut mot mutat. Vi vet såklart inte eftersom (m)iljonärspartiet vägrar att berätta var de får sina miljoner från. Men det slutar inte där. Socialdemokratins högerflank har också grävt ner händerna i syltburken. Arga Juholtkritikern Jonas Morian var informationschef på Attendo där han arbetade hårt med att bortförklara vanvård. Ytterhögersossen Vidar Andersson jobbade med Kristina Axen-Ohlin på Carema. Tomas Bodström har suttit med i styrelsen för privatskolan Pysslingen och menade i sin senaste bok att det inte går att stoppa riskkapitalister i den offentliga sektorn. Niklas Nordström, före detta SSU-ordförande, fick på PR-byrån Prime fyra miljoner av Svenskt Näringsliv i kampanjpengar för att vrida socialdemokratin åt höger. Nu arbetar samma Prime för högtryck med att rädda Caremas skamfilade anseende.
Redan ser vi alltså exempel på det den amerikanska forskaren Charlene Harrington varnade för i Dokument Inifrån: De privata bläckfiskarnas tentakler har borrat sig djupt in i den svenska politiska apparaten. Med pengar och smarta rekryteringar ser bolagen listigt till att garantera sin fortsatta utplunding av den offentliga verksamheten, oavsett vilket av de två stora partierna som styr. Det är vansinnigt väl investerade pengar för deras del. Som flera redan påpekat så slipper riskkapitalister som siktar in sig på offentlig verksamhet ta några risker. Det är därför de trängs runt de offentliga köttgrytorna. Och våra politiker, såväl borgerliga som sossar och miljöpartister, kan se fram emot välavlönade chefs- eller konsultposter på de privata vårdföretag som de gynnat under sin tid som beslutsfattare, när de slutar med politiken eller blir utröstade. Möjligheterna till korruption är oändliga.
Stora koncentrationer privat kapital har en egen gravitationskraft som förvränger det kringliggande samhället. Det börjar vi redan se effekterna av i Sverige. Men Bodström har lyckligtvis fel: än så länge har inte utvecklingen gått för långt för att hejda. Kan egyptierna, tunisierna och libyerna störta sina diktatorer så måste väl för i helsike vi kunna slänga ut kapitalisterna ur den offentliga välfärden? Vänsterpartiet, det enda politiska parti som representerar folkets röst i denna fråga måste göra valet 2014 till en folkomröstning om vad vi ska använda våra skattepengar till - offentlig välfärd eller privata vinster? Svenska folket måste få en chans att säga sitt. Innan vi fastnat i den amerikanska fällan och bolagen ätit sig för långt in i den offentliga välfärdssektorn för att kunna stoppas.
Det vanligaste argumentet som den privatiseringstokiga sjuklövern - (s) (m) (fp) (c) (kd) (mp) (sd) - kommer med är: "kommunal omsorg kan också vara dålig". Ja tro fan det. Efter 20 års ständiga nedskärningar och besparingar i den offentliga sektorn, för att kunna sänka skatterna såklart, är kommunal verksamhet på många ställen trasig och full av hål. Men det är hål som går att laga, om vi tillför resurser. Resurser som vi inom den offentliga sektorn kan styra att de går till till verksamheterna och inte rakt ner i privata ägares fickor.
Viktigast för en bra vård och omsorg är personaltätheten. Privata bolag i välfärdssektorn har i genomsnitt tio procent mindre personal än offentliga. Siffran bygger på bolagens egen rapportering och vi vet att exempelvis Carema ljugit om sin bemanning. Förmodligen är läget ännu värre. Läs mer om privatiseringsmyterna här!
"Det fina i den här kråksången är att den fungerar lika bra när det gäller sjukvården, barnomsorgen, äldrevården, skolorna, ja vilken välfärdsservice som helst som moderaterna helst av allt skulle vilja slakta direkt men inte vågar kan privatiseras sönder, knoppas av, eller upphandlas till ruinens brant. Sedan kan vår Vise Statsminster med bekymrad blick meddela att den tyvärr visat sig inte fungera tillfredsställande och föreslå ännu mer marknadslösningar."
om Aftonbladet skriver idag så finns det bara ett parti i svensk politik som säger nej till privata vinster i vård och omsorg. Det kan vara lite svårt att uppfatta just nu, när både regeringen och sossarna och miljöpartiet puffar fram rökridåer. (SD har gått och gömt sig nånstans). Allt för att slippa ta den politiska smällen för Caremaskandalen. Aftonbladet:
"Men politiskt är det få som vill förbjuda att riskkapitalbolag driver äldreboenden i Sverige. Aftonbladets granskning visar att det bara är Vänsterpartiet som kräver ett stopp. – För vår del ska inga aktiebolag få driva äldreomsorg. Vinstintressen leder fel, då är det inte de äldres behov som är det viktiga och enda man ska satsa på, säger Eva Olofsson (V).
Svenska folket håller med Vänsterpartiet. Av de 42 854 läsare som svarade på frågan på aftonbladet.se i går tyckte 92,9 procent att företag med bas utanför EU inte ska få äga eller driva äldrevård i Sverige."
Svenska folket är inte marknadsfundamentalistister men våra politiska partier, med ett undantag, är det. Kanske vänsterpartiet borde kräva folkomröstning om privata vinster i välfärden? Det skulle nog sätta en blåslampa i häcken inte minst på (s) och (mp) som går mest i otakt med sina väljare i denna fråga.
Man vet att det hänt nåt stort när ledarskribenter på Expressen börjar låta som vänsterpartister. Ann-Charlotte Marteus ryter ifrån idag: "Nu måste regeringen vakna på riktigt. Förkasta dogmerna. Fråga sig, förutsättningslöst, till exempel om riskkapitalister kan tyglas eller om man bör satsa helt på ideella utförare som har ett klappande hjärta som drivkraft."
örjar paniken sprida sig på Rosenbad? Idag kommenderades inte mindre än tre ministrar - däribland Anders Borg, regeringens starkaste kort, plus statsminstern - ut för att försöka desarmera Caremaskandalen. Nu är det krishantering till max som gäller. Till att börja med såklart en beprövad strategi: begrav så mycket av skandalen som möjligt i en utredning. Socialstyrelsen ska visst undersöka skillnaden mellan privat och offentlig vård och omsorg. Tips: privat har ett inbyggt vinstmaximeringsmotiv, vilket offentligt saknar. Det får konsekvenser. Också frågan om meddelarskyddet begravs i en utredning, som skjuts upp till nästa sommar. Folkets minne är kort.
Men det räcker inte. Regeringen vet att de har en massiv opinion mot sig i frågan om privata företag och riskkapitalister i den offentliga sektorn. De kan tvingas betala ett dyrt politiskt pris för sin marknadsfundamentalism. Därför lovar man en "stopplag", vilket leder tankarna till den stopplag som rådde under det rödgröna regeringssamarbetet fram till 2006, som förbjöd privata företag att göra vinst på offentlig service. Men det är såklart inte det Anders Borg och Maria Larsson menar. Den lagen var ett hatobjekt för Allianzen. När Göran Hägglund, (kd), tillträdde som socialminister 2006 skrev han i DN:
"Ett problem har varit den förra regeringens ideologiska låsningar på området. Deras rädsla för privata alternativ och mångfald av utförare fick dem att genomdriva stopplagen, som kraftigt försvårar en välfungerande organisering av hälso- och sjukvården."
Belåtet konstaterar Hägglund i artikeln att regeringskansliet på hans uppdrag arbetat fram ett förslag för hur stopplagen ska kunna avskaffas, vilket han tror kommer att medföra "ökad mångfald i vården". Vidare:
"För det första slopar vi kravet att verksamheten ska drivas utan syfte att ge vinst. Så länge vårdgivarna följer lagen, vilket ändå måste förutsättas, är vinst i vården inget problem."
Vinster i vården var inget problem för Göran Hägglund då och de är inget problem för Anders Borg och Maria Larsson nu. Deras "stopplag" handlar uteslutande om den skatteplanering som bland annat Carema använt sig av för att nolltaxera. Rätt beslut utan tvekan, men bisarrt att det skulle krävas en skandal av denna storleksordning för att regeringen (efter tre års funderade) skulle få arslet ur vagnen och se till att vårdkapitalisterna som lever loppan på våra skattepengar också själva betalar lite skatt. Om och hur mycket de i slutändan betalar får vi väl se. I SvD idag kräver företagarna ekonomisk kompensation om skattekryphålet avskaffas. Vinst får de fortsätta att plocka ur verksamheterna i vilket fall som helst. Inte ska vi väl bli såna extremister som våra nordiska grannländer som kräver av vård-och omsorgsföretagare att de återinvesterar vinsterna i verksamheten?
Och apropå stopp, vad händer med de kommuner som hittills vägrat släppa in riskkapitalister och privata bolag? Regeringen planerar ju en lag som ska tvinga motsträviga kommuner att låta Carema och deras kollegor sätta tänderna i de saftiga kommunala verksamheterna. Stopp- eller tvångslag? När mediastormen lagt sig är vi nog tillbaks på ruta ett igen.
Under tiden som regeringen utreder så fortsätter vanvården av våra gamla. När politikerna inte skyller på personalen så försöker de flytta över ansvaret på de anhöriga. Aftonbladet:
"1980 fick 62 procent av de över 80 år någon form av omsorg, i dag är den siffran nere på 37 procent. 1980 fick 40 procent av de gamla hjälp av någon anhörig som de inte bodde ihop med. I dag får 67 procent förlita sig på släkten. 100 000 personer (läs döttrar) tvingas i dag gå ner i arbetstid eller sluta jobba för att ta hand om sina gamla föräldrar. Det är Fredrik Reinfeldts arbetslinje det.
I många kommunala riktlinjer står det i dag att tjänstemännen först ska undersöka om det inte finns anhöriga som kan ta ansvar för de gamla."
Idag stänkte alltså vårdskandalen över på regeringens moderata tungviktare. Börjar det svenska folket förstå vad det innebär med en högerregering nu? Skattesänkningar och privatiseringar är som att kissa i blöjan. Möjligen varmt och skönt i början, men alltmer kallt och obehagligt ju längre man sitter där på Caremahemmet och förgäves ropar efter någon personal som kan komma och hjälpa med att byta, vilket iallafall inte går eftersom man redan uppfyllt sin blöjkvot för dagen.
n av de mest kända bibliska berättelserna handlar om hur en rasande Jesus driver ut "månglarna" - köpmännen och försäljarna - ur Jerusalems tempel. Jesus hade inte mycket till övers för krämare. Bibeln rymmer faktiskt ett och annat skapligt antikapitalistiskt budskap. "Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon" (=girigheten). Eller vad sägs om "Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike"? Kristdemokraterna - Jesus röst i svensk politik - har däremot inga problem med månglare och bjuder gladeligen in köpmännen i den offentliga sektor som tidigare drevs utan vinstmotiv. Kristna kan uppenbarligen dyrka både Mammon och Gud år 2011 efter Kristus. Får vi höra ett rungande Hallelujah för skattesmitande riskkapitalister och Wallenbergare i äldreomsorgen?!
Nu är jag visserligen ateist och tror inte på ett Guds rike efter döden. Men vad jag kan förstå så gör kristdemokratiske äldreministern Maria Larsson det. Hur ser hon på Caremas chefers chanser att passera pärleporten? De som låter gamla människor ligga i sitt eget kiss och bajs i timtal för att spara pengar och sätter gamla med dödsångest att dö ensamma framför TVn? Hur ser hon på sina egna chanser? Större eller mindre än en kamels?
För trots att äldreministern i söndagens Agendaförsökte skylla allt på sossarna, som regeringen brukar göra om de mot förmodan behagar dyka upp för debatt, så är det faktiskt kristdemokraterna som haft ansvaret för äldrevården nu de senaste fem åren. Det blir lite konstigt när ministern försöker gå i opposition mot sin egen politik. Ännu konstigare - lätt bisarrt faktiskt - blir det när hon i en annan TV-soffa uppmanar anställda i äldrevården att "visa civilkurage" och berätta om missförhållanden, men inte vill ge dessa anställda samma meddelarskydd - samma rätt att berätta utan att riskera jobbet - som offentligt anställda har. Inte heller råder någon offentlighetsprincip i den privata företagsvärlden, ens när den finansieras av våra skattepengar. Så vårdmånglarna kan fortsätta vanvårda i det fördolda.
En annan biblisk berättelse handlar om hycklarna - de som säger en sak och gör en annan. Minns Maria Larsson den? Kanske dags för lite bibelstudier i (kd)?
Som Johannes Forsberg, en av få anledningar att fortsätta läsa Expressen, skriver i dagens ledare:
"Maria Larsson är kanske det värsta exemplet av alla. När hon gav kommunerna 150 miljoner för att införa valfrihet inom äldreomsorgen ställde hon inte några som helst krav på insyn i företagen, till Riksrevisionens förtret. Ministern ansåg kanske att hon redan fått tillräcklig insyn genom att, som den goda vän hon är, personligen inviga fyra nya Attendo-boenden de senaste åren. Äldreministern ska reglera företagen, inte göra PR för dem."
Klicka på miniatyren om du vill se ett affischförslag för (kd)s valkampanj 2014 (lånat från Emil Broberg):
tt Allianzens vissna fyrklöver är torsk på privat sjukvård, äldreomsorg, dagis och friskolor har väl alla fattat. Men vad tycker egentligen de rödgröna partierna? Var sossarna står verkar de inte ens veta själva. Men hur många av de som röstar på miljöpartiet vet att de är privatiseringsfundamentalister? Att försöka diskutera makt och ägande med miljöpartiets politiker är som att dunka huvudet i en vägg. De sprätter bara borgerliga klyschor omkring sig. Som i den här fåniga debattartikeln från 2008, undertecknad av två ordförande i miljöpartiets ungdomsförbund:
"Mångfald av utförare av välfärdstjänster exempelvis inom barnomsorgen är positivt för människorna och samhället. Vi gröna har alltid vänt oss mot vänsterns misstro mot människors förmåga att själva styra och driva välfärdsverksamhet."
Att tala om "mångfald av utförare" låter ju fint. Men i realiteten kontrollerar fyra stora vårdkapitalister - Capio, Praktikertjänst, Carema och Aleris - 57 procent av den privata vårdmarknaden och ägarkoncentrationen växer. Små personalkooperativ, den modell som brukar användas som murbräcka när (mp) och andra marknadstalibaner talar för privatisering, förlorar gång på gång upphandlingar mot de privata vårdjättarna. Den svenska modellen är dessutom rent extrem i sin marknadsfundamentalism. I våra nordiska grannländer måste eventuella vinster återinvesteras i verksamheterna. I banarepubliken Sverige går det bra att skicka vinsterna - våra skattepengar - till skattesmitarparadis som Luxemburg eller Jerseyöarna. Ja, två av vårdbolagen har nolltaxerat i fyra år, samtidigt som de levt loppan på våra skattepengar. Hur mycket lägre kan man sjunka?
Vad sägs om den härnaiva kommentaren från (mp)s ledamot i socialutskottet, Agneta Luttrop:
"Ingen tycker väl att privatiseringen ska gå ut över kvaliteten? Privatisering är okej så länge den inte går ut över kvaliteten. Men det har den gjort här, det är så uppenbart."
Miljöpartister är blinda för att kapitalismens grundläggande funktion är att vinstmaximera, till varje pris. När man släpper in kapitalister i välfärdssektorn blir det till slut som vi kunnat läsa om i tidningarna de senaste dagarna. Är de gröna också blinda för vad vinstmaximeringsprincipen haft för effekt på vår miljö och vårt klimat?
Vägrar man se denna avigsida med kapitalismen så ser man förmodligen inte heller en annan: pengamaktens inflytande över politiken. Som den amerikanska professorn Charlene Harrington sade i Dokument Inifråns granskning av de privata vårdbolagen i söndags:"Det går nästan inte att stoppa dem. De har så mycket resurser och pengar. De påverkar regeringen och har alla möjligheter attt kringgå regelverken."
På samma sätt har de amerikanska privata vårdförsäkringsbolagen köpt den amerikanska kongressen och presidenten. Obamas "vårdreform" 2010, som gav vårdkapitalisterna ännu mer pengar - trots att den amerikanska privata sjukvården redan var ungefär dubbelt så dyr som vår statliga, och ger sämre hälsoresultat - var ett tydligt exempel. Kapital har en egen tyngdkraft som förvränger det omkringliggande samhället. Behöver vi verkligen dessa privata vårdkapitalister i Sverige, miljöpartiet?
Jag är störd över tanken på att ingå i ett nytt rödgrönt samarbete med ett parti som har en blind fläck i en så pass viktig fråga. Vänsterpartiet är idag det enda parti som vågar säga ett rakt nej till privata vinstintressen i välfärden. Går det ens att få med (mp) och veliga (s) på grundläggande anständighetskrav som att slänga ut riskkapitalisterna och parasiterna ur välfärdssektorn och ge de privatanställda meddelarfrihet så de törs rapportera missförhållanden?
Som motgift till privatiseringar borde vänstern driva demokratisering av den offentliga sektorns arbetsplatser. För visst är det så att det finns mycket kreativitet och engagemang hos de anställda som inte tas tillvara i de offentliga hierarkierna idag. Vi borde gå i bräshen för att göra den offentliga sektorn till ett mönsterexempel på arbetsplatsdemokrati. Då skulle privatiseringstalibanerna stå där med skägget i brevlådan.
lla har väl vid det här laget hört att sossarna och vänsterpartiet är ena riktiga sopprötter som vägrar att debattera med regeringen för att de inte vill bli placerade jämnsides med SD. Det har orsakat en hel skitstorm av föraktfulla fnysningar och fördömanden. Vad är det för politiker som inte vill debattera va? Det är ju deras jobb, och deras demokratiska plikt, liksom.
Jag är beredd att sätta en hundring på att du inte hört om alla de gånger som Reinfeldt och hans ministrar bara vägrat att debattera över huvudtaget. Inte för att de inte vill bli ihopklumpade med ett rasistparti. (Vilket de garanterat hade vägrat.) Utan för att de inte vill debattera med oppositionen. Punkt slut. Aftonbladet: "Sedan valet 2006 har regeringens ministrar ofta vägrat debattera med oppositionen. Borg, Reinfeldt, Ask och de andra har ställt det som krav för att de själva ska medverka i radio och tv. Inga debatter eller studiosamtal med Sahlin, Östros, Bodström eller någon av de andra företrädarna för den röd-gröna alliansen.
Och massmedierna har gått med på kraven. Därmed har landets journalister spelat med i ett spel som missgynnar demokratin och kväver det politiska samtalet."
Eller som v-riksdagsmannen Jens Holm, som inte kunde få en enda av regeringens företrädare att ställa upp och diskutera de privatiserade Apotekens skattefiffel idag skriver på sin blogg:
"Det är bara att gratulera Anders Borg och hans PR-maskineri. Strategin är väldigt enkel: var med i media då ni vinner på det, avböj så ofta ni kan om det inte är till er fördel. Det har gjorts många gånger förut. Det finns till exempel flera tillfällen där Carl Bildt ska ha tillfrågats att vara med i både radio och TV mot exempelvis vänsterpartister, men han har sagt nej och programidén har släppts. Det här är en del av en PR-strategi och SvT och SR går i fällan gång på gång. Några av våra bästa journalister och redaktörer anpassar sig lydigt efter regeringskansliets dagordning. Jag undrar varför?"
När oppositionen vid ett tillfälle försökte påverka upplägget så bjöd SVT hårdnackat motstånd. När regeringen rutinmässigt dikterar villkoren så lägger man sig platt. Är det någon som tror att det är en ren slump? Svensk politisk journalistisk har blvit en parodi på sig själv. Förr brukade man reservera det underdåniga kryperiet för kungafamiljsreportagen. Får vi i år se Mats Knutsson och Margit Silberstein andaktsfullt skildra familjen Reinfeldts julafton i Sagerska palatset med korvstoppning och allvarliga visdomsord från Landsfadern som "går sida vid sida med folket vars förtroende han bär"?
Uppdatering:"Över 50 gånger på bara tre år har statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringen backat ur planerade direktsända debatter med oppositionen. Det framgår av ett internt dokument från S-högkvarteret, som Expressen har tagit del av."Expressenartikeln från 2009. 50 har förmodligen hunnit bli 100 vid det här laget.
n ny dag, nya skandalrapporter från den privatiserade äldreomsorgen. Carema, ett företag styrt av riskkapitalister vars enda målsättning är att föra över våra skattepengar från verksamheterna i Sverige till skatteparadis utomlands sparar in på personal, speciellt medicinskt kvalificerad sådan (de är dyrare!), grundläggande hygien, säkerheten för de gamla och den mänskliga kontakt som de gamla behöver för att må bra. Det rapporteras om enorma liggsår, dödsfall som hade kunnat undvikas, personal som tystas, chefer som ljuger och bonusprogram för de chefer som lyckas snåla in mest på verksamheten. Vem fan vågar bli gammal i Sverige idag? Vem vågar lämna sin mamma eller sin mormor till Carema eller någon av deras konkurrenter på den privatiserade vårdmarknaden i Sverige?
Idag har 15 procent av äldrevården lagts ut på privata utförare. Men de spanar lystet efter mer. Totalt finns här 150 miljarder fina skattekronor att håva in för riskkapitalisterna. Och våra svenska högerpolitiker, drivna av sina fria fantasier om privatiseringarnas förträfflighet, bjuder glatt in rovdjuren att sätta tänderna i nya saftiga verksamheter. Allt ska avregleras, konkurrensutsättas, upphandlas och utförsäljas. Rea rea! Allt ska bort!
Borgarna har alltid sjungit privatiseringarnas lov. Men utan socialdemokraternas och miljöpartiets medgivande hade det aldrig gått så här långt så här fort. Det började på 90-talet med skolpeng och så kallade friskolor (fri lät bättre än privat!) och rullade på sen. Efter 15-20 års marknadsfundamentalism så börjar vi kunna utvärdera resultatet. Resultatet är Carema. Resultatet är de Apoteksbolag som det rapporteras om i SvD idag, som kräver högre statliga skattesubventioner åt sig själva samtidigt som de skatteplanerar mot de svenska skattebetalare som betalar deras feta vinster. (By the way så innebar privatiseringarna av Apoteken en genomsnittlig prishöjning på läkemedlen på elva procent). Resultatet är 80 procent dyrare el. Resultatet är läkare som fuskar med patientstatistiken. Resultatet är en sjunde AP-fond som gick back med 20 miljarder på bara två månader eftersom pensionsspararna måste använda en del av sina pengar till att leka finanskapitalister enligt (m), (fp), (c), (kd), (s) och (mp).
Listan skulle kunna göras mycket längre. Frågan är hur mycket det krävs för att det svenska folket ska slå näven i bordet och säga att det räcker!? Vi vill inte att våra skattepengar ska gå till riskkapitalister i skatteparadis! Vi vill inte tvingas lämna våra gamla och sjuka till privata vårdbolag som bara tänker med plånboken! En ny undersökning visar att finanskapitalister är mer häsynslösa än psykopater. Är det dessa människor som ska ta hand om mormor när hon inte kan det själv längre? Är det så svårt att begripa att det enda man tillför när man privatiserar en väl fungerande statlig eller kommunal verksamhet är ett vinstkrav? Och den vinsten måste tas från verksamheten. Det innebär nedskärningar!
Sverige börjar alltmer likna en bananrepublik i något land vid ekvatorn. Det välfärdssamhälle som våra äldre generationer byggt upp med hårt arbete och politisk kamp ligger nu vidöppet för plundring. Vilken riskkapitalist som helst som kan snickra ihop en verksamhetsplan som ser bra ut på pappret välkomnas med öppna armar av Allianzens marknadstalibaner. Det är rea på Sverige, och med en utrikesminister med blod och olja på kavajen, med en pågående förundersökning för brott mot folkrätten hängande över sitt huvud, blir bilden av Sverige - bananrepubliken - komplett.
P.S: Vänsterpartiet kampanjar just nu för en värdig äldrevård. Det är det enda parti du kan lita på om du inte vill att dina skattepengar ska hamna i riskkapitalisternas händer på de gamla och sjukas bekostnad. Läs mer om det här!
Uppdatering: När man trodde att det inte kunde bli värre. Ur dagens DN:"Anställda på Caremas äldreboenden har fått order om att väga pensionärernas använda blöjor. Syftet är att utnyttja blöjans ”fulla kapacitet” – och minska antalet byten. ”Om tant Greta inte har kissat tillräckligt mycket får vi inte byta blöja”, säger en upprörd anställd." Marknadslogik?
På ett sätt är det logiskt att den partistyrelse - med Lars Ohly i toppen - som totalt misslyckats med att staka ut en vinnande strategi för vänsterpartiet under de gångna åren nu också avslår det mest omdiskuterade förslaget om organisatorisk förnyelse: det delade partiledarskapet. Man kan väl inte begära att gamla hundar ska lära sig nya tricks. Så nu är det upp till kongressen och partiets medlemmar, som lyft den här frågan, att visa var skåpet ska stå.
Men det betyder inte att jag inte retar mig på de betonghäckar som reser ragg så fort organisatoriska förändringar diskuteras. Uppenbarligen trivs de bra med att ligga runt fem procent och skvalpa. ”Vi har en fungerande organisation”, tycker Anki Ahlsten, diskret partisekretetare. Det slående med debatten kring partiledarskapet är i mina ögon en viss arrogans från de som tycker att allt ska förbli vid det gamla. Argumentationen är på en sorgligt låg nivå även från höga politiker som Ohly och Rosanna Dinamarca. Rosanna har till exempel bemödat sig med att måla upp en bild av hur delat ledarskap fungerat i miljöpartiet ("kvinnofälla") som inte stämmer. Som nu senast Åsa Romssons starka insatser sedan hon blev vald till kvinnligt språkrör för (mp) visat. Dessutom har hon levererat några fula slag under bältet på Jonas Sjöstedt som hon borde ha hållit sig för god för. Birger Schlaug har flera gånger på sin blogg påpekat att Rosannas argumentation är rörig och felaktig:
"Rossana skrev i en tidigare debattartikel i Expressen att de enda kvinnliga språkrören "som haft en framträdande roll" varit Maria Wetterstrand och Åsa Domeij. Vilket i så fall också skulle vara två stycken. Det vill säga lika många som de män som man, enligt Rossana, minns. Vilket väl i så fall talar mot hennes egen tes.
Fast nu är det förstås ändå bättre. Åsa Domeij var aldrig språkrör. Man minns henne ändå. Lysande. Hon syntes mest kring valet 1988. Man behöver nämligen inte vara språkrör för att synas om man är kompetent i både sakfrågor och i kommunikation. Vilket ju bland annat Rossana Dinamarca själv är.
Delat språkrörskap är således inte alls problem på det sätt som Dinamarca hävdar. Jag kan nog med fog påpeka att hennes analys bygger på den, helt rimliga, tesen om könsmaktsordning. Men hon söker svar som passar in i modellen. Precis som man sökte tolka observationer på den tiden man utgick från att Jorden var platt. Det är aldrig bra att låta svar präglas av dogmer. Könsmaktsordningen behöver inte konstlade medel för att bekräftas."
Lyckligtvis tror jag ändå att vänsterpartiet är moget för ett delat ledarskap. Tillsammans med miljöpartiet är (v) det parti i svensk politik som är bäst lämpat för en sådan modell. Den ger ett effektivare ledarskap som orkar och hinner med mer. Det ger väljarna en bredare och mer representativ bild av partiet - större träffytor helt enkelt. Det innebär att maktpyramiden plattas till och att de kommande partiledarna inte kommer att kunna utöva oproportionerligt stort inflytande. Det innebär en möjlighet att bygga ett mer helgjutet lag som kompletterar varandras styrkor och svagheter - för ingen kan vara bra på allt.
Argumenten för ett delat ledarskap är många och jag har skrivit om saken här. Motargumenten är svaga och självmotsägande. Partistyrelsens betonghäckar litar så mycket på sin makt att de inte ens anser sig behöva argumentera redigt för sin sak. De förtjänar en näsknäpp på kongressen och det behövs uppenbarligen nytt blod även i PS.
Grekerna fick inte folkrösta om sin framtid. Som sagt, de ekonomiska och politiska eliterna hatar demokrati. Inte ens i demokratins vagga (som ju Grekland sägs vara) går folkmakt för sig. Men vad var det egentligen som hände? Vem drog åt tumskruvarna och varför?
Att EU-topparna använde utpressning - hotade att ta tillbaks stödpaketet och slänga ut Grekland ur eurosamarbetet vet vi redan. Men enligt den amerikanske ekonomen Michael Hudson var det USAs ärenden de sprang. Eller rättare sagt USAs banker och finanskapitalisters, som är de som har försäkrat större delen av den grekiska statsskulden med finansiella riskinstrument som de europeiska bankerna inte vågat använda sig av. Om den grekiska staten ställer in sina betalningar så sätts det amerikanska finanskapitalet på pottan. De har slagit vad om att den grekiska statsskulden ska betalas tillbaks till bankerna och förlorar. Det skulle skapa kaos på Wall Street och skada den amerikanska ekonomin. Därför vrider Obama och hans finansminister Tim Geitner om armen på EU och Grekland. Budskapet: Låt Grekland brinna! Hellre de än oss. En folkomröstning hade hotat de ekonomiska intressen som Obama och Geitner företräder, det vill säga Wall Street. Såklart det inte kunde få komma på fråga. Kolla hela intervjun med Hudson:
veriges rikaste eliter är rikare än man hittills trott. Som jag skrev i måndags så har den allra rikaste tiondelen i vårt land ökat sin årsinkomst med i snitt 215000 kronor sedan 1991, medan den fattigaste tiondelen bara ökat sin årsinkomst med 3000 kr under dessa gångna 20 år. Men det är bara början. När man räknar in de pengar som våra Krösus Sorkar flyttar utomland så äger den rikaste procenten i vårt land 40 procent av de totala ekonomiska tillgångarna. Den rikaste hundradelen roffar alltså åt sig nästan hälften av den ekonomiska kakan. Det är mer än vad till och med den amerikanska eliten lägger beslag på av USAs ekonomi, enligt nationalekonomen Daniel Waldenström som gjort undersökningen. Robin Hood är sedan länge död och begraven i Sherwoodskogen.
Ett bevis på hur skogstokiga våra mäktiga och förmögna blivit får man säga att Nordeas senaste dikeskörning erbjuder. Pensionsavtal åt VDn för 100 miljoner. Ny lägenhet på 250 kvadratmeter för 22 miljoner, för "människor behöver ju faktiskt bo", som styrelseordföranden Björn Wahlroos kommenterar. Fläskiga fantasikrav på avkastning på 15 procent åt aktieägarna, samtidigt som 2000 anställda sparkas. De får betala priset för ägarnas vinstkrav. Men vad får kunderna? Nedlagda bankkontor och löjligt låga räntor på sparkonton och fondavkastning.
Det är sorgligt att se Nordeas förfall. Staten har sålt ut sitt ägande av en strategiskt viktig storbank och lagt den i händerna på giriga, arroganta finansmän som verkar inställda på att plocka ut varenda krona de kan ur verksamheten. Vi är nog många som i dagarna börjar fundera på att byta bank. Jag är inte särskilt pigg på att fortsätta göda Cristian Clausen och hans anhang med ränteskillnaden på mina insatta pengar.
***
Läs ett tidigare inlägg jag skrev om bankerna: "Sverige ska inte bidra med en enda krona av svenska skattebetalares pengar till EUs oansvariga bankirer."
Och om rika eliter:"Den tiondel av befolkningen med högst inkomster har haft en inkomstökning på nästan 50 procent mellan 1999 och 2010. Det kan jämföras med en ökning på 5 procent för den tiondel av befolkningen med lägst inkomster.
Andelen i befolkningen med låg ekonomisk standard har ökat under 2000-talet. Från 8,4 procent 1999 till 14,8 procent 2010. Andelen är högst bland unga ensamboende och bland ensamstående kvinnor med barn."
kandalerna med privata äldreboenden som vanvårdar de gamla rullar på. Jag citerar E24:
"Carema har på senare tid fått våldsam kritik för sitt sätt att driva äldreboendet Koppargården i Vällingby. Politikerna i stadsdelenämnden vill kasta ut företaget efter flertal artiklar om grova missförhållanden, och enligt stadsdelsnämndens ordförande gör vanvården och falska uppgifter från Carema att det är omöjligt att lita på bolaget.
Nu kommer Dagens Nyheter med nya avslöjanden, den här gången kring äldreboendet Tallbohov i Järfälla. Enligt anställda har ledningen flyttat fokus så pass mycket mot besparingar att det inte längre går att bedriva en säker vård på anläggningen."
(...)
"Carema är inte ensamt i branschen om att få kritik. Talet om fokus på kostnader går igen. Det handlar ofta om att vinna upphandlingar med hjälp av lågt pris, sedan krävs det stenhård kostnadskontroll för attägarna ska få ut sina vinster."
Är det förvånande att det blir så här när man släpper in riskkapitalister i den offentliga sektorn? När det ska klippas och göras vinst på gamlas och sjukas behov av vård och omsorg? Det var lätt att räkna ut att privatiseringarna i slutändan skulle gå ut över kvalitén på tjänsterna. Ägarna måste få ut sina vinster. Någon måste betala mellanskillnaden. Det blir personalen och de gamla. Jag är inget logiskt underbarn, men till och med jag lyckades med den ekvationen. Vi i vänstern har säkert ibland låtit tjatiga och gnälliga när vi påtalat detta. Ohippa. Fartblinda borgare, men också sossar och miljöpartister har vägrat lyssna. Privatiseringar har upphöjts till religion. Det har gått så långt att forskare som vågar antyda att det här med privatiseringar inte alltid är en gåva från ovantystas och blir av med jobbet. (Vänsterpartiet kampanjar just nu för en människovärdig äldreomsorg, läs om det här.)
Privatiseringshysterin måste få ett slut. Det är dags att rulla tillbaka. Valrörelsen 2014 borde gå under parollen "Ta tillbaks hela skiten!". Istället för fortsatt privatisering - satsa på demokratisering! De anställda borde få mer inflytande över den offentliga sektorns arbetsplatser, de vet bättre än någon riskkapitalist hur jobbet ska skötas.
ulian Assange ska alltså utlämnas till Sverige! Det har varit en lång och konstig resa hit. De frågor som väcktes när den svenska polisen - trots att han ännu inte är åtalad för något brott - började jaga honom på tämligen vaga grunder (en trasig kondom, tjat i sängen) har fortfarande inte besvarats tillfredsställande. Nate Silver:
"After turning himself in to the authorities in London, Mr. Assange was initially denied bail (although he has since been awarded it) — which is particularly unusual given that Swedish authorities have still not formally charged him with a crime, but merely want to bring him in for questioning. Most unusually still, Sweden had issued an Interpol red alert for Mr. Assange’s arrest, something they have done for only one other person this year accused of a sex crime: Jan Christer Wallenkurtz, who is suspected of multiple cases of sexual assault against children.
The handling of the case has been highly irregular from the start, in ways that would seem to make clear that the motivation for bringing the charges is political."
Är åtalet mot Assange politiskt motiverat? Vi lär snart få reda på det. Den stora frågan är såklart om Sveriges regering kommer att lämna ut honom till USA, fängelse och möjligen också tortyr? Trots att han inte begått något brott som USA kan åtala honom för. Bradley Manning, den uppgiftslämnare som tros ha gett Wikileaks tillgång till diplomatkablarna, sitter fortfarande inlåst på obestämd tid. Manning har utsatts för kränkande behandling med syfte att bryta ner honom psykiskt. Fortfarande har han inte fått en chans att få sin skuld prövad i rättegång.
Med tanke på vilken underdånighet som vår regering visar mot USA i vått och torrt, nu senast med den pinsamma rösten mot en palestinsk plats i UNESCO, så ger jag inte mycket för Assanges chanser. Wikileaks har de redan lyckats knäcka genom finansiell utpressning. Makten kan andas ut, åtminstone för tillfället. Ordningen är återställd och man kan fortsätta begå brott och konspirera bakom sekretessens slöja.
nart får vi höra suset från den antågande barbarskogen!".Så sade den moderate riksdagsledamoten Ericsson i Aaby när hans parti tvingades acceptera demokrati - allmän rösträtt - 1918. De ekonomiska eliterna har alltid hatat demokratin. Den politiska högern - eliternas politiske budbärare - lärde sig så småningom att leva med den. Men har hela tiden försökt flytta så mycket av beslutsmakten som möjligt från den demokratiska, politiska arenan till den ekonomiska, byråkratiska.
EUs senaste angrepp på demokratin, där EU-kommissionens teknokrater ges diktatorisk makt att styra medlemsländernas ekonomier, är bara det senaste exemplet i raden. Och igår såg vi hur grekernas beslut att folkomrösta om den svältkurspolitik som EU och IMF tvingat på landet fick EUs eliter att rasa. Ericsson i Aabys arvtagare "uttrycker stor irritation". Förmodligen hör de suset från den antågande barbarskogen. Och finanskapitalisterna, "the money boys", röstade med fötterna och flyttade pengar:
"När beskedet om folkomröstningen blev klart reagerade världens börsmarknader omedelbart genom att än en gång skicka kurserna mot botten."
Tanken att det grekiska folket ska få säga sitt om den politik de drabbas av är så totalt främmande för de europeiska eliterna att de inte reflekterar över det bisarra i sitt resonemang: Folket är oansvariga barn som inte ska få lägga sina smutsiga klåfingrar i politiken.
Problemet är inte att det grekiska folket inte är kapabelt att förstå sitt eget bästa och därför kommer att rösta fel. Tvärtom. Grekerna verkar ha insett att de sparpaket som den så kallade trojkan (EU, ECB, IMF) lägger på dem inte syftar till att rädda dem, utan de europeiska - inte minst tyska - bankerna som lånat ut oansvarigt.
För varje sparpaket, för varje hål som svångremmen dras åt ytterligare, så blir det grekiska folket fattigare och landets ekonomi sjunker djupare ner i depressionens träsk. Den officiella arbetslösheten väntas med den senaste svältkuren stiga till 20 procent. Alla nedskärningar och privatiseringar (vill du köpa dig en egen liten grekisk ö, den grekiska järnvägen eller Akropolis så är det guldläge nu!) lyckas inte minska det grekiska budgetunderskottet med mer än en procentenhet. Landet står vid avgrundens rand och varje ytterligare svältkur blir en till tyngd om halsen som drar det över kanten.
Det vi ser är det totala, spektakulära haveriet för den nyliberalism som vägleder EUs eliter, både de ekonomiska och politiska. Men dogmatiska och fartblinda som de är kan de inte byta spår. Eurons dagar är, som Paul Krugman skriver, räknade. Frågan är (eller borde vara) hur vi ska ta oss ur den här knipan utan att kostnaden skyfflas över på de som har minst förmåga att betala för den; Europas lågavlönade, arbetslösa och pensionärer.
Grekland borde göra som Argentina, som när landet var i en liknande knipa för tio år sedan bröt kopplingen till dollarn och började föra en självständig ekonomisk politik med folkets - inte bankernas och finanskapitalisternas - bästa i sikte. Hoppas grekerna röstar nej till fortsatt svältkur och ger EUs demokratihatande eliter den näsknäpp de förtjänar. De skulle också kunna inspireras av Island, landet som tack vare att de är fristående från EU och euron - och styrs av två vänsterpartier som inte hjärntvättats med nyliberalism - har kunnat hitta en väg ut ur den ekonomiska krasch de drabbades av 2008 som inte inneburit total ekonomisk och social härdsmälta.
Tack Astrid, än en gång!
Hur kan det göra annat, när partibasen, den hårda kärnan, är stammisarna från Avpixlat och Flashbacks kloaker - kommentarsfältskrigsherrarna och haveristbloggarna? Arga, revirpinkande heterosexuella män, som aldrig kommer att förlåta "PK-Sverige" för att den vite, revirpinkande, heterosexuella mannen inte längre överallt och alltid ses som skapelsens krona. De som omedelbart blir kränkta och gapar om "censur, åsiktsförtryck, PK" när de att blir emotsagda.
Tidningen Nöjesguiden har gjort ett 
På vänsterkanten händer det intressanta saker! Izquierda Unida, spanska motsvarigheten till vänsterpartiet, nästan 
fördubblades och är nu med 21 procent EUs högsta. Ungdomsarbetslösheten ligger på 46 procent. Det har lett till omfattande protester. "Los indignados", eller "15-M" som den också kallas, en rörelse som protesterat mot både svältkurspolitiken och det spanska tvåpartisystemet. För i praktiken är det spanska valsystemet 
denna proteströrelse: "Jag ser att folk alltmer förstår att deras styrka och uppror på gatan behöver manifesteras också i parlamentet. Vi har stor chans att vinna över folk från proteströrelsen. De kommer att ge oss ett kritiskt stöd, men ett stöd likväl". IU har gjort en framryckning i opinionsmätningarna efter att under en lång tid ha legat bortglömda i politikens blinda fläck. 
Greve Gustaf Douglas, medlem i moderaternas partistyrelse med ansvar för att samla in de hemliga donationer som hjälper partiet att köpa sig makt, ägde tidigare Caremas konkurrent, vårdbolaget Attendo. Som han sedan 
Arga Juholtkritikern Jonas Morian var informationschef på Attendo där han 
För trots att äldreministern i söndagens 
Sverige börjar alltmer likna en bananrepublik i något land vid ekvatorn. Det välfärdssamhälle som våra äldre generationer byggt upp med hårt arbete och politisk kamp ligger nu vidöppet för plundring. Vilken riskkapitalist som helst som kan snickra ihop en verksamhetsplan som ser bra ut på pappret välkomnas med öppna armar av Allianzens marknadstalibaner. Det är rea på Sverige, och med en utrikesminister med blod och olja på kavajen, med en pågående förundersökning för brott mot folkrätten hängande över sitt huvud, blir bilden av Sverige - bananrepubliken - komplett.
den i händerna på giriga, arroganta finansmän som verkar inställda på att plocka ut varenda krona de kan ur verksamheten. Vi är nog många som i dagarna börjar fundera på att byta bank. Jag är inte särskilt pigg på att fortsätta göda Cristian Clausen och hans anhang med ränteskillnaden på mina insatta pengar. 
Är åtalet mot Assange politiskt motiverat? Vi lär snart få reda på det. Den stora frågan är såklart om Sveriges regering kommer att lämna ut honom till USA, fängelse och möjligen också tortyr? Trots att han inte begått något brott som USA kan åtala honom för. 
Problemet är inte att det grekiska folket inte är kapabelt att förstå sitt eget bästa och därför kommer att rösta fel. Tvärtom. Grekerna verkar ha insett att de sparpaket som den så kallade trojkan (EU, ECB, IMF) lägger på dem inte syftar till att rädda dem, utan de europeiska - inte minst tyska - bankerna som lånat ut oansvarigt. 
