Kommentar till EU-valet del 1: Högerextremismen

N

u har jag tjurat klart över valresultatet. Jag hade hoppats och trott på en framgång för vänstern i Sverige och andra EU-länder. Den framgången blev mindre än väntat i EU och i Sverige kanaliserades vänstervågen genom två partier - MP och F! - som inte tillhör den tydliga socialistiska vänstern. I Sverige och EU går extremhögern starkt framåt. I länder som Frankrike, Danmark och Storbritannien är trenden direkt skrämmande.
    Det är svårt att se hur det EU-parlament som nu valts ska kunna göra särskilt mycket nytta. Det man kanske får hoppas på är att det gör så lite som möjligt. Vilket är tragiskt, med tanke på vilka politiska frågor som ligger på bordet: Klimatkatastrofen. Övervakningen på nätet. TTIP-avtalet. Den enorma arbetslösheten i EU. Den sociala katastrofen i länder som Grekland och Spanien. 
 
 
 
 
Sverigedemokraternas framgång
 
    Till att börja med: sverigedemokraterna. Det som nu diskuteras friskt är om protestvågen mot deras möten, där såväl ultrafredliga metoder (vänd ryggen till!) som mer störande metoder använts har gynnat dem eller inte.      
    Min egen övertygelse är att SD gynnas av all slags publicitet. Bra och dålig. Därför smäller de upp en affisch i Stockholms tunnelbana som slår direkt mot de mest utsatta: tiggarna från Rumänien. Det vet att det kommer att få deras motståndare att gå i taket och rasa. (Jämför med hur folkpartiet på Lars Leijonborgs tid lekte med förslag om "språktest för invandrare" med mera, som medvetna provokationer.)
    Innan tiggeridebatten och innan störandet av SDs valmöten började synas i media så gick partiet en opinonsmässig kräftgång och befann sig offside i valdebatten. 
 
 
    Men jag vill inte hacka på de som deltagit i FREDLIGA protester mot SD. (De våldsamma och/eller aggressiva dito spelar dem däremot rakt i händerna.) Det är något vackert som växer fram i vårt land just nu: en antirasistisk massrörelse. Som flera redan påpekat så kommer den att göra det omöjligt för extremhögern att bli officiell samarbetspartner till alliansen eller ingå i en regering, på mycket länge. Oavsett om de får 5 eller 10 procentenheter i riksdagsvalet.
 
 
    Jag hoppas att den antirasistiska rörelsen fortsätter växa. Dock, det här är viktigt: en antirasism som vill vara effektiv måste också vara FÖR något. Den kan aldrig nöja sig med att vara MOT ett parti.
     De människor som kan frestas att rösta på SD måste erbjudas en mer positiv och hoppfull vision om framtiden än högerextremisternas skrämsel och lögner.
    Förra gången fascism och nazism marscherade i Europa, på 30-talet, var dess motpoler socialismen och liberalismen. Den socialistiska arbetarrörelsen kunde erbjuda arbetarna en framtidsvision om ett bättre liv: Mer makt över fabrikerna där de jobbade och en rättvisare fördelning av arbetets frukter. Rösträtt. Åtta timmars arbetsdag. Inga mer krig mot arbetare i andra länder. Sociala reformer för mer rättvisa. Pensioner. Fri sjukvård.
 
 
    Socialismen var det moderna och visionära och fascismen bara en reaktion MOT utvecklingen. Så är det i allt väsentligt fortfarande, även om socialismen idag försvagats och andra proggressiva strömningar vuxit på dess bekostnad. Fascismen är en bakåtsträvande politisk reaktion som livnär sig på rädsla och hopplöshet.      
 
 
    Fascismen har prövats i många europeiska länder, och på många andra håll. Resultatet har varit misär och slutat i befolkningar som rest sig och störtat diktatorn eller juntan.
 
 
    Den vision som SD och andra halv- eller helfascistiska partier erbjuder: stängda gränser och hat mot olika minoritetsgrupper är futtig och tom. Den hade inte kunnat locka hälften så många ens, om inte vänstern blivit så tillbakapressad i Europa.
    Den globala kapitalismen och finansmarknadernas ökande makt har gjort oss rädda för att ställa de visionära kraven och tveksamma på om vi kan infria dem.
    Var talades det denna EU-valrörelse om: 6 timmars arbetsdag? Arbetsplatsdemokrati? Radikal omfördelning av resurser från rika till fattiga? Ett grönt miljonprogram för att bygga bort bostadsköerna? Kraftiga satsningar på elbilar, modern tågtrafik och nya energislag? Visst, detta är saker som V står för och också i varierande grad Mp och F!. Men vet väljarna det?
 
 
    Det är inget fel på att demonstrera på gator och torg. Men det är samtidigt den lätta och snabbt avklarade protesten, som motståndarsidan kan avfärda som en modenyck. "Hipsters är inget att hålla i handen när det blåser" som Fredrik Virtanen skrev. Sverigedemokraterna gillar såklart inte att se massprotesterna riktade mot dem. Men snarare än att knäckas verkar de bita ihop och streta på.
    Om inte antirasisterna också är beredda att lägga ner samma engagemang över en lång tid - då snackar jag om det ohippa och tålamodskrävande arbetet med att bygga en politisk rörelse, att arbeta partipolitiskt, dela flygblad och prata med folk, debattera på nätet - då spelar det ingen roll om 20 000 eller 100 000 demonstrerar mot rasismen på Sergels torg. 
    Visst är det modigt att demonstrera MOT extremhögern.
    Men det krävs också mod att ställa sig upp och ta ställning FÖR en åsikt och ett politiskt parti. Man måste skita ner händerna, riskera att vissa personer blir stötta och provocerade, bli kallad för fula ord och man kan bli skuldbelagd för en hel ideologis mindre smickrande historia. Men anledningen till att den sortens ställningstagande FÖR något är så provocerande är att det faktiskt kan förändra världen. 
 
 
Vad fan sysslar polisen med? 
 
    Det som skaver som en böld i baken efter denna valrörelse är polisens agerande på en rad orter. Rapporter haglar in om poliser som plockar ner antirasistiska plakat, arresterar motdemonstranter som inte gjort sig skyldiga till något, försöker avskräcka folk från att protestera, försöker vända de som "vänt ryggen åt rasismen" åt "rätt" håll, med mera. Vad sysslar polisen med? Ser de det verkligen som sin uppgift att garantera att ett politiskt parti - vilket det nu må vara - ska kunna genomföra sina möten utan att människor som inte håller med partiet ifråga ska kunna närvara och visa sitt ogillande? Då är de ute på mycket djupt vatten. Skulle polisen agera på samma sätt om det var moderater som vände ryggen åt Jonas Sjöstedt när han talade?
 
 
    Lägger man ihop alla dessa incidenter med "övernitiska" poliser som förtsökt tysta protester mot Jimmie Åkesson och ställer dem mot vårens rapporter om hur polis och åklagare lagt ner och avfört utredningar mot nazister som misshandlat politiska motståndare så framträder en bild av ett svenskt polisväsende som faktiskt sympatiserar med extremhögern - i varierande grad - och dessutom låter sina politiska sympatier påverka sitt myndighetsutövande.
    Det brukar vara extremvänstern som påstår detta, för att kunna motivera sitt eget politiska våld och sina medborgargarden. En vill inte gärna tro såna saker. Men efter åtta år med en borgerligt styrd stat, är det kanske ett nytt myndighetssverige vi ser agera här? Ett myndighetssverige som tycker att antirasisterna är värre än rasisterna, extremvänstern värre än extremhögern och att det är självklart att nazister ska få komma in på skolorna?
    Det här måste alla rödgröna partier ta på största allvar och vi måste ha en strategi för att vända polisen på rätt köl igen vid ett maktskifte. 
 
 
 
 
Uppdatering: Greiders ledare i ETC om EU-valet är obligatorisk läsning: 
 

"Antirasismen är nödvändig, ja, och den kan – som jag nämnt – bidra till att ställa om själva normaliteten i samhället. Men den kommer inte åt den högspänningsledning i samhället som heter fördelning och ägande. Jag menar att inte heller feminismen gör det så länge den inte går hand i hand med de socialistiska idéerna. Och detsamma kan sägas om de europeiska miljöpartierna, inklusive det svenska: De undviker alltför ofta att angripa de stora inkomstskillnader som driver fram konsumism och även rasism, kanske därför att de har rätt många höginkomsttagare som väljare.

Vänstervindar och extremhögervindar blåser upp som svar och reaktioner på samma fundamentala faktum: ökande ojämlikhet. Det är den stora hemligheten i all svensk och europeisk politik. Jag ser ett stort ojämlikhets­monster i vars svans det hänger en extrem­höger – och på dess huvud vänsterpartier som vanmäktigt försöker hitta något sätt att tygla det."

 
 
 
 
 

KATEGORI:EU-valet

Rösta FÖR ett rättvisare och grönare EU!

V

isst är den växande fascismen i Europa vidrig. Men jag röstar inte framförallt MOT den idag utan FÖR något. Nämligen FÖR ett rättvisare Europa där rikingarna får dela med sig till de mindre lyckligt lottade. FÖR mindre makt åt storföretag, banker och riskkapitalister och mer åt vanliga människor. FÖR krafttag mot den hotande klimatkatastrofen. FÖR mer Robin Hood och mindre Ebenezer Scrooge. Och FÖR att Malin Björk imponerar.
 
 

KATEGORI:EU-valet

Stödrösta på Piratpartiet?

T

anke efter slutdebatten igår: Jag har ingen aning om vad centern, folkpartiet eller kristdemokraterna ska sitta i Europaparlamentet för. Vari består dessa borgerliga partiers existensberättigande? Centerpartiet har pengar nog att tapetsera hela T-centralen i Stockholm med enorma plakat, men är så nollställda på idéer att fylla dessa plakat med att den enda slogan de kunde hitta på var "närodlad politik". WTF?
    Den fråga de enligt dem själva profilerar sig med i denna valrörelse är "nej till euron". Problemet är att de enda som vill införa euron är deras regeringskompisar folkpartiet. Frågan är stendöd, avförd från dagordningen, inaktuell. Precis som centerpartiet.
 
 
    Folkpartiet, de så kallade liberalerna då? Deras enda valargument verkar vara att man ska rösta på en "arg tant", som är betydligt bättre på att odla myten om sig själv på hemmaplan än att faktiskt driva de frågor hon säger sig brinna för nere i Bryssel.
    Kristdemokraterna är ett sorgligt kapitel för sig.
 
 
    Det säger allt om tillståndet för den svenska så kallade liberalismen att de borgerliga väljarna, att döma av opinionsmätningarna, verkar vilja skicka detta trötta och poänglösa gäng till Bryssel men beredda att låta Piratpartiet trilla ur. Piratpartiet må vara nån slags liberaler de med, men de har till skillnad från C och FP en viktig och stark fråga - integriteten på nätet - vars betydelse understrukits den gångna mandatperioden tack vare Ed Snowdens NSA-läckor.
    Riktiga liberaler borde fasa inför den världsbild som nu framträder, där stater och företag - USA ligger i framkanten - har ambitionen och förmågan att kontrollera och övervaka ALLT vi gör på nätet. Den nya digitala tekniken ger underrättelsetjänsterna och privata aktörer en kontrollmakt som den Östtyska säkerhetstjänsten Stasi bara kunde drömma våta drömmar om.
    Och än vet vi inte allt som Snowden och Glenn Greenwald har att berätta.
    Och deras material avslöjar i sin tur bara en del - den amerikanska - av det framväxande övervakningssamhället.
 
 
 
    "Jag har inget att dölja", resonerar vissa, rycker på axlarna och missar helt poängen. Information är alltid makt. Om inte dagens politiska majoriteter använder denna makt mot oss så kanske nästa regering gör det. Vill du att en regering bestående av fascistiska sverigedemokrater eller nazistiska Svenskarnas Parti ska kunna se allt du haft för dig på nätet?
    All information och alla övervakningssystem tenderar också att läcka. Den mänskliga faktorn spelar in i alla system där människor är inblandade. Tror någon att alla anställda i övervakningssystemen kan motstå frestelsen att kolla upp gamla flickvänner, ovänner, politiska hatobjekt eller kändisar? Redan nu läcker säkert information ut. Troligen har redan övergrepp begåtts.
 
 
    Om detta framväxande Storebrorsamhälle har "liberalerna" i de gammelborgerliga partierna inte mycket att säga. Varför deras liberala väljare inte flyr dem i drivor för att stödrösta på PP övergår mitt förstånd. Är liberalismens idé om individens frihet verkligen bara en snygg pose man svänger sig med för att dölja att den enda frihet som verkligen betyder något är kapitalets?
 
 
    Vänsterpartiet har tack och lov en utmärkt politik i integritetsfrågor. Jag stödröstar inte pirat eftersom jag tycker att det är minst lika viktigt att skicka en socialist till Bryssel som att skicka en integritetsförsvarare. Men det skulle göra mig besviken om PP åkte ur Europaparlamentet. V och MP gör ett bra jobb med integritetsfrågor, men det hjälper onekligen till att ha piraternas specialistkompetens och fokus. 
 
 
***
 
    Glenn Greenwald skriver bra om att varje person som har en kontroversiell politisk åsikt eller är kritisk till systemet på ett eller annat sätt blir ett mål i övervakarnas ögon: 
 
    "Don't believe the argument that mass surveillance is only a problem for wrongdoers. Governments have repeatedly spied on anyone who challenges their power"
 
 
 
 
 
 

KATEGORI:EU-valet

Om Johan Ehrenberg och att skita i det blå skåpet

J

ag har alltid gillat Johan Ehrenberg: en bra skribent och smart socialist. Jag har hejat på alla hans tidningsprojekt. Jag och alla vänsterpartister jag känner. Den kärleken verkar emellertid inte vara besvarad. Istället har Ehrenberg valt att använda sin nya radikala dagstidning till att dunka på V inför EU-valet. I två ledare attackerar han partiets EU-kritik och i den senaste argumenterar han för varför vänstersinnade miljövänner ska rösta liberalt grönt istället för socialistiskt rött.
    Ehrenberg var ju som bekant en av få vänsterdebattörer som ansträngde sig för att få in Sverige i både EU och EMU - valutaunionen. Visst, ingen är perfekt och även solen har sina fläckar. Men med tanke på hur EU-projektet utvecklat sig - precis i den riktning som den EU-kritiska vänstern fruktade - vore det inte läge för en smula ödmjukhet?
 
 
    EU är idag den nyliberala nedskärningsunion - med svältkurspolitiken grundlagsfäst i fördrag och "stabilitetspakter" - som Nej-sidan varnade för inför de båda folkomröstningarna. Den expansiva ekonomiska politik som socialisten Johan Ehrenberg talat sig varm för, med stora statliga investeringar för att få snurr på de ekonomiska hjulen och pressa ner arbetslösheten, blir omöjlig med den ekonomiska politik som är grundlagsfäst i EU.
 
 
 
    Euron, den valuta som Ehrenberg gärna ville ansluta Sverige till, har varit en dyr katastrof för till exempel Spanien, vars ekonomiska kris är ett direkt resultat av den byggbubbla som blåstes upp när landet tappade kontrollen över sin egen räntepolitik till den europeiska centralbanken.
 
 
 
    "Assymetriska chocker" var ordet på EMU-kritkernas läppar inför folkomröstningen 2003: d.v.s. EU-ländernas ekonomier ser alltför olika ut för att samsas under samma valutaparaply. Det blir att sätta räntetermometern för hela Europa efter Tysklands behov. Assymetriska chocker vad var vi fick.
    I Spanien, Grekland och Portugal - länder som traditionellt tillhört de allra mest EU-entusiastiska - har EU med järnhand genomdrivit en krispolitik som lagt över hela saneringsbördan efter finanskrisen 2008 på de fattigaste, de arbetslösa, pensionärer, offentliganställda... De som aldrig blev inbjudna till den spekulativa festen fick plocka upp notan medan EU sett till att hålla de tyska och amerikanska banker som underblåst krisen skadeslösa. Privatiseringar är EUs lösning på det  mesta: Grekland har uppmanats att sälja av kulturskatter som Akroplis och hela öar.
 
 
    Det här är inga abstrakta ekonomiska sifferexerciser: EUs krispolitik mördar EU-medborgare. I Grekland har antalet självmord fördubblats sedan 2008. När hundratusentals greker lämnas utan sjukförsäkring stiger barnadödligheten. Tuberkulos, HIV-smitta, hjärtattacker och depression ökar. Samma sak för Spanien. Arbetslösheten i dessa länder - redan innan krisen några av EUs fattigare - har exploderat och den ekonomiska aktiviteten har imploderat.
 
 
 
    EU-samarbetet och euron har gynnat de rika länderna i norra Europa - speciellt Tyskland - och drabbat de fattiga i syd hårt. Den tidigare ofta EU-lyriska vänstern i dessa länder har tvingats ompröva sin hållning i varierande grad: rosen hade också taggar och till slut var det var det bara tagg och ingen blomma. Jag kom nyss hem från Katalonien, Spanien, där den republikanska vänstern - det stora partiet till vänster - sätter upp såna här valaffischer: 
 
(Allt detta är omöjligt med EU: prioritera investeringar i utbildning
och hälsa, att sluta vara den billiga arbetskraften och Europas resort,
nationalisera bankerna, att utvidga arbetarnas rättigheter, osv)
 
 
    I ljuset av den här utvecklingen kontrar Johan Ehrenberg med trams: "nyliberalismen är värre i Sverige än i EU". Att han ska ompröva sina EU-svärmerier kanske är för mycket begärt, trots att den strategi han och hans likasinnade föreslog - gå med i EU för att dra unionen åt vänster - misslyckats kapitalt. EU är idag mer av ett högerprojekt än någonsin. EU-länder som Spanien och Ungern avskaffar viktiga delar av demokratin och yttrandefriheten.
 
 
 
    Nu sitter vi med facit i hand och EU-kramare över hela den politiska skalan tvingas av verkligheten dämpa sin tidigare triumfatoriskt tondöva JA-retorik. Då känns det onekligen både kamikaze och korkat av en vänsterpublicist att sätta sitt tidningsprojekts goodwill på spel genom att attackera EU-kritiska socialister under valrörelsens sista skälvande dagar.
    Känner Ehrenberg verkligen så stark motvilja mot V som parti? Eller är han fortfarande nergrävd i skyttegravarna från folkomröstningarna och kan bara inte sluta panga på?
 
 
    Igår blev det lite komiskt, när han förklarade att han som socialist tvingas rösta grönt, alltså på MP - som han själv medger är ett borgerligt parti - därför att klimatfrågan är den allra viktigaste och Vs EU-kritik enligt honom gör att partiet inte kan bedriva en effektiv klimatpolitik på den nivån.
    Ett argument som säkert kan få fler än en vänstersinnad miljövän att fundera två gånger på var de ska lägga sin röst.
    Tajmingen var emellertid usel: dagen efter Ehrenbergs utspel publicerar Naturskyddsföreningen en rankning av vilka klimatåtgärder de politiska partierna är beredda att driva i EU där V toppar ligan. Framför MP:
 
 
 
 
    Det sakpolitiska skäl som Johan Ehrenberg använder när han försöker lura i vänstersympatisörer att rösta på ett borgerligt parti i EU-valet existerar alltså inte.
    Kvar står bilden av en ansvarig utgivare för vår enda dagliga vänstertidning som utkämpar gårdagens EU-strider och låter sina personliga motviljor och nycker skymma helhetsbilden. 
 
 
 
 
 

KATEGORI:EU-valet

Spanskt parlamentsval i upprorets skugga


D

et spanska valet på söndag är intressant - mitt i eländet. Utgången är visserligen rätt given: högerpartiet Partido Popular och dess karismabefriade partiledare Mariano Rajoy kommer att vinna. Socialdemokratiska PSOE åker på en stjärnsmäll. Men skillnaden i förd politik kommer att bli ganska liten. Både PP och PSOE är lydiga EU-marionetter som mer än gärna sparar in på den spanska, redan anorektiska välfärdsstaten och verkställer nyliberal självmordspolitik. Folket ska betala finanskapitalets kris. Inte ens DNs högerekonom herr Schuck kan springa förbi detta:


"De spanska statsfinanserna var i god ordning och uppfyllde de krav som ställdes inom valutaunionen. I stället kom den privata sektorn allt mer i obalans. Låga räntor och stora kreditmöjligheter gav upphov till en fastighetsbubbla, där det byggdes på spekulation samtidigt som bostadspriserna sköt i höjden."



Det Schuck inte riktigt förmår sig till att skriva ut
är att de spanska låga räntor som skapade bostadsbubblan som när den sprack drog ner ekonomin i ett moras, var ett resultat av EMU och eurosamarbetet. Euroområdets räntor sattes för att passa tyska förhållanden, inte spanska. Spanjorerna fick betala ett högt pris för sin EU-naivitet. Men än har de inte betalat färdigt. Den nuvarande spanska regeringens svar på krisen var nedskärningar. Trots att den spanska statsskulden faktiskt inte är särskilt hög i ett EU-snitt så skulle svångremmar dras åt. Pensionsåldern höjas till 67. Statsanställdas löner sänkas med fem  procent och frysas framöver. De statliga utgifterna skäras ner med åtta procent.


Resultatet blev förstås det givna
- den spanska ekonomin krympte och fortsätter krympa. Arbetslösheten fördubblades och är nu med 21 procent EUs högsta. Ungdomsarbetslösheten ligger på 46 procent. Det har lett till omfattande protester. "Los indignados", eller "15-M" som den också kallas, en rörelse som protesterat mot både svältkurspolitiken och det spanska tvåpartisystemet. För i praktiken är det spanska valsystemet riggat så att det gynnar de två stora partierna, som alltmer liknar varandra. Som USA alltså. Fast inte riktigt så sjukt än.


Det spanska vänsterpartiet, Izquierda Unida
(förenade vänstern), skulle med en mandatfördelning som baseras på principen en man en röst idag har fjorton mandat i det spanska parlamentet istället för två. Det tävlar med olika regionala självständighetspartier, från Baskien, Katalonien, Galicien och Kanarieöarna om att etablera sig som en den tredje politiska kraften i landet. När alltfler spanjorer ser igenom de två storas tomsnack så borde chanserna vara bättre än på länge. Och folk är verkligen rasande. Det märkte jag i somras när jag besökte Barcelona, min gamla hemstad. Fast det var högsommar och turistsäsong så pågick stormöten fortfarande på Ramblan i kvarteret Raval. En ny form av aktivism, ickeauktoritär och öppen för alla. Människor satte sig ner på gatan och skickade runt en mick. De berättade för varandra om sina omöjliga ekonomiska situationer och diskuterade politiska alternativ till nyliberalism och högerpolitik. Cayo Lara, IUs partiledare hoppas på stöd från denna proteströrelse: "Jag ser att folk alltmer förstår att deras styrka och uppror på gatan behöver manifesteras också i parlamentet. Vi har stor chans att vinna över folk från proteströrelsen. De kommer att ge oss ett kritiskt stöd, men ett stöd likväl". IU har gjort en framryckning i opinionsmätningarna efter att under en lång tid ha legat bortglömda i politikens blinda fläck.


Den spanska vänstern är relativt stark,
men splittrad och misshandlad av ett perverst valsystem. Förhoppningsvis kommer motståndet mot EUs svältkurer och ekonomiska diktat att blåsa ny vind i de röda fanorna. Precis som på andra håll i EU så verkar socialdemokratin i Spanien ha nått vägs ände. Man vågar vare sig tänka nytt eller utmana EU-eliternas ekonomiska självmordsprogram. När man så har regerat sönder sin en gång så starka maktbas och piskat hästen till utmattning, så återstår bara att lämna över piskan till högern, som svingar den med förtjusning. Det spanska valet på söndag kommer inte att bli slutet på den spanska revolutionära vågen utan startskottet för en ny fas. Valresultatet för IU och en del andra oberoende partigrupper, som katalanska Esquerra Republicana, ekosocialistiska Equo, och liberala UPD, kan ses som en barometer på hur utbrett missnöjet mot både "el bipartidismo", tvåpartisystemet, och svältkurspolitiken är.


DN 1, 2, SvD 1, AB 1,

KATEGORI:EU-valet

DN kampanjar för Ohlys avgång och eftervalsdebatten drar igång på vänsterkanten

Dagens fuling står DN och Poltikerbloggen för. Av en enkätundersökning där man frågat 1300 vänsterpolitiker bland annat vad de anser om partiledaren, och fått 30 rejält kritiska svar, drar man till med krigsrubriker som "vänsterpartister kräver Ohlys avgång". Baserat på enkätundersökningen vore väl en mer rättvis rubrik "Ohly sitter säkert i sadeln"? Nu kan jag väl tänka mig att kritiken mot Ohly är större än vad enkäten visar. När ett parti tappar häften av sin väljarbas så är det omöjligt att inte också fråga sig om det behövs en förnyelse i toppen. Vänsterpartiet har gått dåligt två val i rad nu, vilket bör få partiet att börja diskutera förutsättningslöst var problemet ligger. I mina ögon är Lars Ohly en duktig politiker, vass i debatter, säger rätt saker, verkar vara en allmänt hyvens karl. Problemet är bara att det inte är mig han behöver övertyga.

Möjligen är en medelålders man som sent distansierade sig från den mer traditionella,
kommunistiska delen av vänsterpartiet inte den person som lättast övertygar nya väljare. Antagligen skulle en kvinna lättare kunna locka de väljargrupper som idag inte tilltalas av vänstern. Josefin Brink är ett namn värt att hålla ögonen på framöver. Kul är också att Jonas Sjöstedt verkar vara tillbaks i gamet. Han representerar det bästa hos vänsterpartiet; radikal och nytänkande, utan att vilja kompromissa bort vänsterns själ i nån slags allmän samling i mitten.

På sin blogg skriver han att vänsterpartiets framskjutna NEJ till EU-medlemskapet kan blockera partiets möjlighet att bli taget på allvar när det framför sin sakliga och välmotiverade kritik av Unionen och presenterar sina idéer om hur EU kan förbättras. Risken är också att en betoning på utträde och nej leder till en slags förslappning både hos aktiva och väljare; vi vill ju ändå inte vara med, så varför ska vi bry oss om detaljerna?

Ett exempel på denna lite slappa inställning hittar jag i partiets valmaterial.
Den utåtriktade kampanjtidningen "Tidningen", en parodi på Expressen, svämmar över av lätt populistisk och humoristisk kritik av EU-byråkrati, lyxliv i Bryssel och EUs klåfingrighet. Men gör ett rätt dåligt jobb med att informera väljarna om det som vad jag förstod var det rödgröna blockets paradargument denna valrörelse, nämligen den lönedumpning som kommer i Lavaldomens spår. Vänsterpartiets arbete i parlamentet mot nya integritetskränkande lagstiftningar borde även det vara ett trumfkort, men jag hittar bara en kort snutt om detta. Två missar som tyvärr säger en del om partiets svaghet när det gäller politisk taktik.

En rätt stor del av debatten kommer antagligen att kretsa kring huruvida partiet ska släppa kravet
på utträde eller inte. För mig är det inte den centrala frågan. Som Sjöstedt skriver så är nog risken att vänsterpartiet uppfattas som lite offside av en väljarkår där även kritikerna med tiden alltmer accepterar EU-medlemskapet. Å andra sidan, vem vet hur EU kommer att utvecklas framöver? Får de högerextrema alltmer inflytande i Unionen, och i högre grad sätter sin prägel på den förda politiken kanske ett utträde återigen blir en brännande fråga. Lyckas vi inte parera Laval-domen, och den lönedumpning som redan är på gång, kommer allt fler lågavlönade att känna nackdelarna med EU-medlemskapet in på bara skinnet.

Det är iallafall roligt att en självkritisk diskussion kickat igång så snabbt om hur vänstern ska lägga upp sitt arbete framöver. Med lite drygt ett år kvar till nästa val är det viktigt att partiet drar slutsatser av även dåliga erfarenheter. Tyvärr tycker jag att den levande debatten inom vänstern lyst lite med sin frånvaro på sistone. Man biter ihop och tar smällarna, men är inte så sugen på att diskutera vad som skulle behöva förändras. Möjligen är partiet fortfarande traumatiserat efter de destruktiva och bittra inbördes striderna för några år sedan. Men det måste finnas ett positivt mellanläge mellan bunkermentalitet och inbördeskrig.


KATEGORI:EU-valet

Gudrun Schyman åker inte till Bryssel

G

udrun Schyman bevisade återigen hur skicklig hon är på att hantera massmedia. Den vältajmade miljongåvan från ABBA-Benny, som helst hade velat förbli anonym, blev den språngbräda in i strålkastarljuset som F! behövde för att inte förra valrörelsens totala magplask skulle upprepas. Temat med celebriteter som rycker in och delar med sin av sin stjärnglans kommer igen, valrörelsen 2006 var det Jane Fonda. Ändå räckte det inte. Schyman skyllde rätt populistiskt på massmedia, fast hon nog egentligen vet att det inte stämmer. Kamerorna älskar Gudrun, och både hon och andra småpartier har fått sin beskärda del av TV-tid den här valrörelsen.

I en annan, rätt tafflig analys på sin blogg menar hon att Piratpartiets framgångar till stor del beror på att det styrs av män, pratar om mansfrågor och förolämpar alla de unga entusiaster som lagt ner sin själ i Piratpartiet genom att stämpla ut dem som ett odemokratiskt elitprojekt.

Att reflexmässigt skylla på media är alla politikers lätta utväg när saker inte går som de ska. Jag tror snarare att F!s problem sitter i politiken. Man kan tycka vad man vill om det, men uppenbarligen anser rätt få väljare att feminism och jämlikhet är de frågor som avgör partival. F! uppfattas som ett enfrågeparti, och det med en fråga som är allt annat än brännhet. Utan Gudrun Schyman som frontfigur skulle partiet vara helt irrelevant. Men det faktum att så många väljare är ointresserade av, eller direkt fientliga till, partiets politiska inriktning gör att inte ens Schyman lyckas uträtta det underverk som partiet skulle behöva. Hon är för stor för sitt parti, och det är ett slöseri på en sällsynt politisk begåvning. Frågan är om inte F! drar en lättnadens suck över att Schyman inte åker till Bryssel. Om inte hon toppar deras riksdagslista nästa val är partiet helt offside.

Ett drömscenario inför valrörelsen 2010 vore att vänsteroppositionen skulle bjuda in Schyman
till ett samarbete i någon form. Jag kan inte komma på en enda svensk politiker som i mina ögon skulle göra sig bättre på en minsterpost, nästan vilken som helst faktiskt. Att Gudrun Schyman inte blev insläppt i den verkliga maktens korridorer efter succévalet 1998 var en förlust inte bara för henne och vänsterpartiet utan för hela Sverige.

Nu, innan jag målat upp en alldeles rosenröd bild, ska jag också tillägga att det finns ett antal nackdelar med ett sånt scenario. För vänsterblocket, och speciellt för vänsterpartiet, skulle det vara riskabelt att ge Schyman och därmed F! en gratisresa. Hon drar röster från andra partier till vänster, men knappast från borgerligheten. Realistiskt sett skulle hon nog behöva lämna F! bakom sig och ansluta sig till det rödgröna samarbetet som oberoende.

Och den lysande politiska begåvningen är parad med en lika stor kapacitet för missbedömningar
och snedsteg. Märkliga skatteaffärer fällde henne som vänsterledare och beslutet att lämna vänsterpartiet och grunda F! var väl möjligen den enskilt största missbedömningen i hela hennes politiska karriär. Men som vi alla vet är det mänskligt att fela, och Gudrun Schyman är säkerligen tillräckligt smart för att lära sig av sina misstag. När kräftgången för F! fortsätter och valet 2010 rycker närmare tror och hoppas jag att hon kommer att känna att varken hon eller väljarna ska behöva vänta längre. Som hon säger till ETC; när om inte nu? Då blir vissa slutsatstser oundvikliga.

KATEGORI:EU-valet

Högern starkare i EU, trots att kapitalismen krisar

Till att börja med det svenska valresultatet. Det bjöd på få överraskningar. Vänsterpartiet rasar i väljarjarstöd. Partiet har varit helt akterseglat i denna valrörelse, precis som 2006. Egentligen borde vänsterpartiet ha seglat i medvind; man har en lika bra politik i integritetsfrågor som Piratpartiet, lika stark miljöpolitik som miljöpartiet och levererar den tydligaste kritiken mot EUs supermaktsbygge. Varför detta inte resulterar i ett gott valresultat måste partiet sätta sig ner och fundera hårt och länge på. Jag kan dra mitt strå till stacken; partiet saknar effektiva röster för att kommunicera med en större publik. Lars Ohly som partiledare har svårt att nå ut och göra inbrytningar i nya väljargrupper. Eva-Britt Svensson som förstanamn på valsedeln har inte heller lyckats bryta igenom mediabruset trots ett bra jobb i parlamentet. Det faktum att partiet valt att inte annonsera av ekonomiska skäl har såklart också spelat roll. Politiskt så har partiet inte lyckats etablera några starka frågor som väljarna kan förknippa med vänsterpartiet. I tidigare val så har EU-kritiken varit en sådan självklar fråga som gett väljarna chansen att identifiera sig med partiet, men i detta val har de större EU-frågorna mörkats, inte förvånande då de stora partierna inte vill ta den debatten.

I övrigt är såklart Piraternas framgång anmärkningsvärd, och medför ett par ljusglimtar. Dels att integritetsfrågorna nu kommer att bli brännheta i den svenska inrikespolitiska debatten. De stora partierna kommer att försöka lägga sig nära Piratpartiet i retoriken för att försäkra sig om att de inte kommer in i riksdagen. Tyvärr kommer det nog inte att innebära att de integritetskränkade lagförslag somhögerregeringen lagt ändras. Det kommer att snackas mycket hetluft ett tag framöver. Den andra ljusglimten är att Piratpartiet stulit vinden ur seglen för Sverigedemokraterna, som nog hade räknat med en plats i parlamentet. En sån framgång hade underlättat för dem rätt betydligt att även komma in i riksdagen nästa val på sin främlingsfientlighet.

På EU-nivå stärker högern sina positioner på bred front.
Både den direkt främlingsfientliga extremhögern och den kristdemokratiska och konservativa delen. Det kan tyckas motsägelsefullt att högerkrafterna stärker sin position just nu när kapitalismen visar sitt allra fulaste tryne. Men egentligen inte. Högerns framgång är en direkt följd av vänsterns svaghet. Eftersom de europeiska socialdemokratiska partierna avideologiserats och omvandlats till mittenpartier så uppfattas vänstern inte längre som ett systemkritiskt alternativ. Socialismen som politisk idé har fortfarande inte riktigt återhämtat sig från åttio och nittio-talets högervindar. Det bästa socialdemokratin kan prestera för tillfället är en lite mer aktiv konjunkturpolitik för att parerar den pågående kapitalistiska krisen än vad högerpartierna orkar med, och det räcker inte för att mobilisera vänsterns väljare, som istället i stor utsträckning stannar hemma.

Den europeiska socialdemokratin står här inför ett vägskäl; fortsätta vara mittenpartier som glömt sitt politiska arv. Fortsätta lämna walkover till markadsliberalismen och centralisera mer makt till eurokraterna i Bryssel som fattar beslut långt bortom den verkliga demokratins arena. Eller inse att behovet av en socialistisk, radikal, demokratisk vision aldrig varit större. Nyliberal marknadsfundamentalism har inte varit svagare på mycket länge. Milton Friedman och Alan Greenspan har redan lämnat scenen. Frågan är vilka som kommer att ta deras platser. Här kunde den europeiska arenan vara en viktig mötesplats för vänstern. Den socialdemokratiska såväl som den till vänstern om dem, och även den växande gröna rörelsen, som väl är den enda proggressiva röst som har anledning att fira idag. En gemensam vision kanske är att ta i. Det är en styrka att vänster har olika idétraditioner och en rikedom på tankar om hur samhället ska förbättras. Men den europeiska vänstern borde försöka sig på att formulera åtminstone en gemensam färdriktning. En sådan borde koncentrera sig på några övergripande systemfrågor:

1. Klimatfrågan. Behovet av en radikal omläggning av våra energisystem kommer bara att bli tydligare och tydligare ju mer vi ser klimatförändringens effekter i vår omvärld.
2. Jämställdhet. Många länder i EU är väldigt mycket mer patriarkala än Sverige. En politik för jämlikhet mellan könen, som även täcker in homo- och bisexuellas rättigheter är självklar för vänstern.
3. En politik för utjämning av ekonomiska klyftor. Radikal omfördelningspolitik som flyttar resurser i samhället till de som mest behöver dem.
4. Demokratisera EU. Allt mer av makten i samhället har flyttats bort från de demokratiska arenorna de senaste 20 åren. Finansmarknader och storföretag har flyttat fram sina positioner med stormsteg. Politikerna, de folkvalda representanterna, har lämnat bort alltmer inflytande över samhället till kapitalister och byråkrater. Det behövs en motstrategi för decentralisering och demokratisering. Och vänstern måste återuppliva diskussionen om ekonomisk demokrati, nu när det blir alltmer uppenbart att kapitalismens fåmannavälde är direkt skadligt inte bara för samhället i stort utan även för företag och anställda.


KATEGORI:EU-valet

Sverigedemokraternas ågren

Expressen:

"Invandrare kommer från stenåldern, äter med händerna, har 2000 sorters parasiter i kroppen och bör avmaskas som hundar, enligt Sverigedemokraten Elena Yurkovskaya. Hon är Sd:s kandidat i EU-valet.

Elena kommer från Ryssland. Hon bor på Lidingö. När hon talar om invandrare som smutsiga hundar, som bör sättas i karantän, syftar hon förstås inte på sig själv utan på invandrare frå
n "länder som Afghanistan och Afrika"."




Expressen igen:


"Zand hoppar av SD: "De är smygrasister" Först hoppade han av från M till SD. Nu har han fått nog av sitt nya parti. Fullmäktigeledamoten Michael Zand i Halmstad beskyller Sverigedemokraterna för rasism och bristande demokrati.
- Jag skulle ha lyssnat mer på de kritiska frågorna om dem. Jag har upptäckt att de är främlingsfientliga smygrasister, förklarar Zand för TT."


De lyckas inget vidare med sitt projekt, Sverigedemokraterna. Målet var ju att tvätta bort rasiststämpeln och försöka etablera Sverigedemokaterna som "ett parti bland alla andra". Men gång på gång poppar det upp nya skandaler. Politiker som Elena Yurkovskaya, som gärna tar bladet från munnen och säger vad hon egentligen tycker om invandrare. Politiker som Mikael Zand som slår huvudet i en betonghård partikultur med bristande interndemokrati och fördomar. Gång på gång bevisar de att bilden som Jimmy Åkesson, partiledaren, försöker etablera av Sverigedemokraterna som ett parti bland alla andra, inte speglar verkligheten.

SD har mer än något annat parti behov av budskapssstyrning.
Den hårda kärnan av partimedlemmar och övertygade sympatisörer må inte ha något större problem med öppen rasism, odemokratiska arbetsmetoder eller nazikopplingar, men de väljare som partiet behöver för att komma in i riksdagen nästa val reser ragg varje gång en sån som Yurkovskaya lägger ut texten. Att man trots hård styrning misslyckas med att strömlinjeforma budskapet till ett mer allmänt masserande av vår muslimrädsla, som ju är partiets starkaste kort, säger en hel del om hur djupt rotade partimedlemmarna fortfarande är  i den traditionella extremhögerns tankevärld.

Valet av islam och muslimer som huvudfiende och syndabock är ett solklart fall av freudiansk projektion. Det vi hatar mest hos andra är det som påminner oss om oss själva, om våra egna svagheter. När extremhögern pratar islam så pratar de alltid ortodox, militant islam. Alltså en ideologi som förtrycker kvinnor och hyllar starka män. En ideologi som fördömer homosexuella. En ideologi som blåser upp oförsonliga motsättningar mellan olika religioner, kulturer, regioner. Kort och gott en högerextrem ideologi.
Beröringspunkterna mellan militant, ortodox islam (eller ortodox kristendom) och västerländsk högerextremism är många. Hatbrott mot homosexuella i Sverige, i den mån gärningsmännen är politiskt motiverade, begås av extremhögern. Kvinnosynen är minst sagt unken. Världsbilden bygger på oförsonlighet, motsättningar som inte kan lösas genom kompromisser utan kräver den andres totale kapitulation. Vi bör inte släppa in muslimer i Sverige eftersom de i de högerextremas värld är en helt annan slags människor än oss, och har som mål att ta över våra samhällen.

Det kan verka nedlåtande att stämpla diagnoser i pannan på människor baserat på deras politiska engagemang. Även om projektion i det här fallet ligger så nära till hands att man får blunda rätt hårt för att inte se det. Många av de som idag säger sig sympatisera med SD har såklart köpt bluffen. De ser inte likheterna mellan högerextremism och islamistisk fundamentalism. Eller högerextremism och kristen fundamentalism. Inte så konstigt då de högerextrema jobbar hårt med att mörka valda delar av sin idétradition. Det ständiga malandet om islam och muslimer fungerar även som  täckmantel. Om jag fränt kritiserar någon annan för skev kvinnosyn, homofobi eller förakt för demokrati och mänskliga rättigheter, kan ju en historielös publik frestas att tro att  jag själv har ett bättre track record i dessa frågor.

KATEGORI:EU-valet

Valspurten igång; lönedumpning, sjukvårdsresor och pirater under luppen

Jag skrev häromdagen att det var svårt att se vad EU-valet egentligen handlade om eftersom de stora EU-foriska partierna inte vill diskutera EU-frågor. Efter att ha kollat in ett antal debatter och följt medias valbevakning de senaste dagarna har det klarnat lite. Ett par huvudteman har seglat upp; vänsterpartierna varnar för lönedumpning och högerpartierna vurmar för allas rätt att söka sjukvård i vilket EU-land som helst.

Det är såklart helt rätt av vänstern att ta frågan om det så kallade "utstationeringsdirektivet" på allvar. Ambulerande låglönearbetare som sänker löner och försämrar arbetsvillkor för alla löntagare är något som oroar fler än vänsterns kärntrupper. Den utvecklingen är inget dystert möjligt framtidsscenario, om saker vill sig riktigt illa. Det är den verklighet som vi befinner oss i idag, efter att EG-domstolen meddelat att medlemsländer inte kan försvara sin egen arbetsrätt, som man menar är ett hot mot EUs inre marknad och fria rörlighet för arbetskraft. Väljarna förtjänar en chans att säga sin mening om denna överifrån påtvingade högerpolitik. Det är bra att till sist även sossarna kommer med på flaket och protesterar, även om det är senkommet. Hade de rutit ifrån redan när Lissabonfördraget klubbades hade lönedumpning kunnat slängas i papperskorgen i ett tidigt skede.

När det gäller rätten att söka sjukvård i valfritt EU-land är jag möjligen inte tillräckligt informerad
för att lägga ut texten brett. Smart av högerpartierna att välja denna profilfråga, eftersom det ger dem en chans att utmåla sig själva som den lilla människans försvarare mot de stora systemen. Vad skillnaderna mellan högern och vänsterns hållning här innebär verkar lite luddigt. Jag skulle vilja hålla isär två saker när man pratar om rätt till sjukvård utomlands; självklart ska den som är sjuk och inte kan ges adekvat behandling i Sverige ha möjlighet att söka den specialistvård den behöver i annat land, om behandlingen ifråga är effektiv. Det borde vi inte ens behöva diskutera. Invänds det att detta blir dyrt för det svenska socialförsäkringssystemet så kan man ju då påpeka att allt är en fråga om resurser, och hur de fördelas. Vill man ha råd att erbjuda alla medborgare den bästa tänkbara vård så kanske man inte kan sänka skatterna med 150 miljarder, hrm hrm.

Däremot är det inte i mina ögon självklart att medborgare kan kräva behandling i ett annat EU-land
om likvärdig behandling kan ges inom svensk sjukvård. Men även där kan man behöva ta hänsyn till speciella omständigheter, som att en person har alla sina anhöriga i annat land och behöver deras stöd under rehabilitering. Vänsterblocket har i denna fråga lite grann låtit sig motas in i hörnet av högerpartierna som målar ut dem som systemens försvarare, likgiltiga för den lilla människan. Men om vänstern bättre förklarar vad deras förslag faktiskt innebär kanske den gadden tappar sitt sting.

Slutligen har så även Piratpartiet börjat få sin beskärda del av en noggrannare granskning. Det var lite oväntat. Min erfarenhet är att media gärna lyfter upp valets segrare på piedestal när de anar varåt valvinden blåser. Den kritiska granskningen brukar komma efter valet, när euforin mojnat lite. Men det är bra. Piratpartiets vägran att deklarara för väljarna vilken partigrupp man vill tillhöra är deras akilleshäl. En piratröst kan i praktiken innebära en röst för eller emot det mesta, beroende på om de till slut hamnar i den liberala eller gröna gruppen. Det är rätt orimligt att partiets väljare förväntas köpa grisen i säcken. Även om knorren på svansen sticker upp vill vi nog veta hur resten ser ut också.


KATEGORI:EU-valet

Centerpartiets Abir Al-Sahlani talar klarspråk - gillar lönedumpning!

Plötsligt händer det! Borgerlighetens kandidater har försökt mumla sig igenom hela valrörelsen utan att tala klarspråk om den lönedumpning som blir resultatet av EUs inre marknad och fria rörlighet för arbetskraften, så som det mejslats ut i EUs grundlag och tolkats av EG-domstolen. Den så kallade Laval-domen som nekar fackföreningsrörelsen rätten att agera mot företag som importerar arbetskraft från andra länder, arbetskraft som tvingas jobba för ersättningar under kollektivavtalen, är en klar signal. Lönedumpning är inledd och ska fortsätta. Det kommer såklart att skapa en press neråt på löner och ersättningar i de flesta EU-länder. I ett Europa där skillnaderna fortfarande är enorma mellan rika och fattiga länder och regioner finns det alltid någon som är beredd att göra jobbet billigare och utan den ena eller andra försäkringen. EU riskerar på det här sättet att bli löntagarnas mardröm och en grogrund för galoppande främlingsfientlighet. I Storbritannien hörs redan slogan som "british jobs for british workers".

Att få en borgerlig politiker att tala klarspråk om det här är såklart omöjligt. De gillar å ena sidan utsikten, men vill helst inte synas i bild själva. Det kan ju skrämma bort en och annan väljare som plötsligt inser vad högerpolitik egentligen handlar om. Därför var det uppfriskande att ta del av centerpartiets Abir Al-Sahlanis utläggning i en TV-sänd debatt från Helsingborg idag. Även om resonemanget var något virrigt mejslade hon fram några principiella argument:
1. För centerpartier är fackliga rättigheter inte rättigheter för individen, utan bara rättigheter för gruppen. I centerns värld är det viktigaste att individen kan sälja sin arbetskraft i vilket EU-land som helst, hur billigt som helst, och om facken protesterar mot detta för att det dumpar lönerna för alla, tough shit, det är ju "individens rättigheter" som är viktigast.
2. Al-Sahlani tyckte att det var utmärkt om lettiska arbetare kunde komma till Sverige och jobba för 15000 i månaden, även om det är långt under svenska kollektivavtal, för det innebär att de" tjänar tre gånger så mycket som de tjänar i hemlandet". Man ställer sig ju frågan var centerpartiet drar den nedre gränsen? Om arbetsgivarna plockar hit någon för att jobba för tio kronor i timmen, är det också jättebra, om det innebär att personen tjänar mer än hemma?

Det mest komiska är när personer som hejar på lönedumpning, som Al-Sahlani, sen anklagar de som vill att alla som gör samma jobb ska vara garanterade samma rättigheter för rasism. Om något är rasism är det väl att importera arbetskraft som ska utföra samma jobb som svenskar för sämre lön och sämre ersättning?

Inte mindre komiskt är det att en politiker, må så vara en borgare, så uppenbart inte vet vad hon snackar om.
Att utmåla löntagarnas rättigheter som ett hot mot "individens frihet" är enastående obegåvat och ogenomtänkt. På arbetsmarknaden är alla enskilda löntagare svaga om de måste förhandla ensamma mot arbetsgivaren, som har pengarna och makten att ge eller neka anställning. Därför finns fackföreningar, vars huvuduppgift är att monopolisera utbudet av arbetskraft så att inte arbetsgivaren kan spela ut enskilda arbetstagare mot varandra i en nedåtgående budgivningsspiral där löntagaren bara kan förhandla genom att sänka sin lön. Att centerpartiets politiker inte förstår detta enkla sammanhang säger mycket om hur illa ställt det är i detta parti nuförtiden.


KATEGORI:EU-valet

Piratpartiet går framåt, moderaterna backar och jag har bestämt mig för vem jag ska kryssa

Som jag skrev igår så verkar den här valrörelsens enda lilla skräll komma från Piratpartiet. I dagens opinionsmätning från SvD får de 6 procent, och ser därmed ut att segla in i EU-parlamentet. Jag är kluven till piraterna. Å ena sidan är det bra att de tvingar det politiska etablissemanget, borgarna och sossarna, att prata om integritetsfrågor. Utvecklingen mot ett allt stöddigare storebrorssamhälle som hela tiden kikar oss över axeln och pillar med sina smutsiga fingrar i våra datorer och telefoner har verkat ostoppbar de senaste åren. Som det ofta blir när sossarna och borgarna slår sina påsar ihop.Vänsterpartiet och miljöpartiet har hela tiden varnat för var den här utvecklingen leder oss och försökt bromsa, men eftersom massmedia inte vill släppa fram systemkritiska vänsterrröster så har detta motstånd inte setts och hörts, och som en följd därav inte heller gett nya väljare till dessa partier. Då uppstår istället ett politiskt tomrum som kan fyllas av ett enfrågeparti; Piratpartiet.

Så å ena sidan är jag glad över att de många väljare som oroas över utvecklingen mot ett övervaknings- och kontrollsamhälle kan kanalisera sitt engagemang partipolitiskt. Å andra sidan är det synd att deras röster går till ett enfrågeparti, som enbart har internet och integritet på programmet. För mig är kritiken mot FRA, IPRED, ACTA och allt annat jävelskap som klåfingriga politiker hittar på för att kunna hålla sina medborgare kontrollerade och övervakade en del i en större systemkritik. Den passar som hand i handsken med kritik av EUs ûberbyråkrati och utvecklingen mot en superstat där det folkliga inflytandet över politiken reduceras till en formalitet som dribblas bort mellan lobbyister och eurokrater. Den kompletterar också den klassiska socialistiska kritiken av hur storföretagen (i det här fallet upphovsrättsindustrin, skiv- och filmbolagen) utövar makt i samhället i kraft av sin rikedom och sitt inflytande, medan vi vanliga människor tvingas stå med mössan i hand, vara glad om vi överhuvudtaget har ett jobb att gå till och tacksam för varje smula som blir över från de rika och mäktigas bankett. Piratpartiets politik rymmer ingen övergripande systemkritik. I EU-frågor kan de mycket väl komma att rösta för mer makt åt EU-byråkratin på demokratins bekostnad. Och hur kommer de att reagera när storföretagens lobbyister trycker på för lönedumpning och slappare utsläppsregler för miljögifter? Ingen som vet.

Jag ska iallafall kryssa för vänsterpartiets Erik Josefsson,
som säkerligen kommer att ge storebror en match i integritetsfrågorna, och dessutom har ett helhetsperspektiv som bär i de 99 procent av omröstningarna i EU-parlamentet som handlar om något annat.


KATEGORI:EU-valet

Den obegripliga valrörelsen

N

 

u är det 8 dagar kvar till svenskarna ska få rösta fram sina 18 representanter till EU-parlamentet, som kommer att utgöra storslagna 2 procent av ledamöterna i den kammaren. Nog för att det ger lite perspektiv på det där med att vi ska vara med i EU "för att påverka". Att det politiska etablissemanget; borgarna och sossarna, är nöjda med att valrörelsen blir ett fisljummet jippo utan diskussion om de viktiga EU-frågorna kan jag förstå. Men borde inte massmedia för skams skull åtminstone göra en ansats till att granska makten, lite iallafall? Den som flyttar allt längre bort från de svenska väljarna och försvinner in i EU-kolossen?

Såhär långt har jag inte sett mycket av att de väsentliga frågorna diskuteras. Jag förstår faktiskt inte alls vad valrörelsen handlar om. Piratpartiet ger ett svagt utslag på buzz-o-metern, men inte heller de verkar egentligen väcka några starkare känslor. Marit Paulsens bluff verkar ha synats redan. Man kan inte både sälja in sig som "folklig" och vara för en centraliserad superstat. Som George Bush den yngre så välfunnet uttryckte det; "fool me once, cant be fooled again!" Vänsterpartiets EU-kritik släpps inte genom det massmediala filtret, vilket väl inte förvånar någon som sett hur massmedia alltmer urartat till borgerlighetens vakthållare i informationsflödet. Men följden av att inte släppa in EU-kritker i debatten blir också att de centrala EU-frågorna inte diskuteras. Den här valrörelsen borde handla om Lissabonfördraget, det senaste som EU-byråkratin kokat ihop för att kunna flytta över mer makt till sig själva, på de nationella parlamentens bekostnad. Men vem har hört den saken nämnas överhuvudtaget? Carl Tham har iallafall lyckats få in en utmärkt artikel i DN om hur etablissemanget mörkar den verkliga EU-debatten, läs den!


 



KATEGORI:EU-valet

Klantigt Gudrun

Jag har alltid varit ett stort fan av Gudrun Schyman. Hon har, trots en del rätt allvarliga misstag begågna, lyst som en klar och färgstark politisk stjärna på en annars rätt grådaskig svensk himmel. Men på sistone har glansen falnat lite. Jag har inte riktigt förstått varför hon vill in i EU-parlamentet. Visst kan jag förstå att Gudrun är frustrerad över att framgångarna uteblir på hemmaplan. Men är verkligen lösningen att exportera den shymanska vältaligheten till Bryssel, där hon förutom att tala för tämligen döva öron, kommer att sitta i ett parlament som (lite beroende på hur det går med Lissabonfördraget) faktiskt inte har så mycket att säga till om? Handlar det om att gripa efter varje halmstrå?

Ikväll fick iallafall FIs ansikte utåt chansen att förklara sig i Agenda. I en debatt med Piratpartet och Sverigedemokraterna,
no less. Det gick inget vidare. Den forne EU-motståndaren Schyman (jag minns hennes fantastiska engagemang mot Sveriges inträde i Unionen när det begav sig) petade in ett rejält självmål. SDs representant, som såg ut som gudfadern i nån sämre maffiafilm, utnyttjade den plattform som SVT försett honom med för att framföra allmänt hållen, men rätt rimlig EU-kritik. Mot att makt flyttas från vårt närområde (som råkar heta Sverige) till EU-byråkratin. Alltså det som Gudrun och alla vi andra varnade för 1994. (Den lummiga och nationalflummiga delen hans argumentation, om hur EU hotar "den svenska kulturen", det "svenska språket", och nån allmänt odefinierad "svenskhet" lämnar jag för resonemangets skull utan vidare kommentar).

Istället för att ta chansen att trycka ner rasisten i skorna
genom att påpeka att den EU-kritik han försökte shanghaja smakar bäst när den serveras tillsammans med vänsterns kritik av överhetsmakt och inskränkningar i demokratin, kontrade Schyman med ett märkligt legalistiskt resonemang om att EU-medlemskapet minsann klubbats av demokratiskt valda partier och i folkomröstningar. Jovisst, men sen när blev det ett argument för att avfärda kritik mot att makt flyttas från relativt väl fungerande beslutsnivåer där folket åtminstone har en gnutta insyn och möjligthet till påverkan, till en superstat där folkmakt aldrig varit något annat än en tom fras i ett dokument?

Jag börjar undra om Schyman faktiskt tappat sin politiska kompass.
Ska man kanske ta henne på orden när hon säger att höger och vänster förlorat sin mening? För vänstern är demokrati och maktfrågorna alltid i centrum. Den står alltid på folkets sida mot överhet och förtryckande strukturer. Därför kan en verklig vänster aldrig hylla EU-projektet. Och därför bör aldrig en människa med en gnutta socialism kvar någonstans i kroppen avfärda kritik av EUs odemokratiska koloss med teknikaliteter. Även om vi på goda grunder misstänker att avsändaren egentligen har helt andra prioriteringar än folkmakt.


KATEGORI:EU-valet

Vind i seglen för piraterna, men stiltje för rasisterna

Det duggar tätt med opinionsmätningar nu, som det brukar göra i en valrörelse. Dom är väl egentligen måttligt intressanta och representativa, med tanke på att så många inte ens bestämt sig för om de ska rösta. Men en intressant tendens är att Piratpartiets frammarsch verkar ske på bekostnad av Sverigedemokraterna, trots att det rör sig om partier som inte har mycket gemensamt. Piratpartiet försöker inte flörta med den svenska smygrasismen och om SD överhuvudtaget har något att säga om integritetsfrågor och storebrorssamhälle (under FRA-debatten var de helt nollställda) så lär det inte vara något som smeker de unga piratentusiasterna medhårs.

Att piraterna nu verkar plocka vinden ur seglen för Sverigedemokraterna är ett tecken på något annat; hur media skapar politiska trender. Sverigedemokraterna har ridit fram på en massmedialt skapad hype som startade under valrörelsen 2006. Rätt stor del av den politiska diskussionen kring väljarsympatier har sedan dess kretsat kring små upp- och nedgångar för detta rätt obetydliga parti. Politiker och kommentatorer har hjälpt till att bygga upp dramatiken; kommer SD in i riksdagen - hur kommer det att påverka blockpolitiken? Vilket annat av de mindre partierna (som alla är större än SD) har fått en liknande särbehandling? Knappast vänsterpartiet eller miljöpartiet. Frågan är om ens de borgerliga småpartierna fått lika mycket uppmärksamhet, trots att de ingår i regeringen och därför borde stå i fokus.

Nu invänder kanske vän av ordning; men Sverigedemokraterna har ju fått kritik också, inte bara seglat fram på en räkmacka. Men för ett litet parti så gäller regeln att all (nåja, nästan all) uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet. Vad har de att förlora? Syns man så finns man, och många människor lockas av att rösta på ett parti som verkar lite störigt och kantigt. Man vill helt enkelt slänga lite grus i maskineriet för det man uppfattar som det politiska etablissemanget. Nu är det istället Piratpartiet som övertagit rollen som retstickorna som lockar röster från antietablissemangsväljare. Möjligen kommer de att lyckas bättre med att sälja in sig som underdogs än ett parti vars politik går ut på att sparka på de som redan ligger ner.

Det mest förvånande med mediahypen kring Sverigedemokraterna
var i mina ögon att den inte gav mer utdelning. Uppenbarligen är den svenska väljarkåren rätt skeptisk till högerpopulism och muslimhat. Om statusen som mediadarlings kommer att räcka till att garantera piraterna en plats i EU-parlamentet kommer de närmaste två veckorna att utvisa. För min del får de gärna komma in, som en protest mot klåfingriga maktpolitiker som vill övervaka och styra allt mer. Även om jag tycker att det vore tråkigt om vänsterpartiets Eva-Britt Svenssons idoga arbete i EU-parlamentet med just integritetsfrågor skulle bli helt obelönat i en valrörelse där en rätt stor del av debatten kretsar kring just integritet och frihet på nätet.
(Sen kan man ju undra hur piraterna kommer att rösta i de 99% av alla omröstingar som inte handlar om deras hjärtefråga.)


KATEGORI:EU-valet