Spanskt parlamentsval i upprorets skugga
D
et spanska valet på söndag är intressant - mitt i eländet. Utgången är visserligen rätt given: högerpartiet Partido Popular och dess karismabefriade partiledare Mariano Rajoy kommer att vinna. Socialdemokratiska PSOE åker på en stjärnsmäll. Men skillnaden i förd politik kommer att bli ganska liten. Både PP och PSOE är lydiga EU-marionetter som mer än gärna sparar in på den spanska, redan anorektiska välfärdsstaten och verkställer nyliberal självmordspolitik. Folket ska betala finanskapitalets kris. Inte ens DNs högerekonom herr Schuck kan springa förbi detta:"De spanska statsfinanserna var i god ordning och uppfyllde de krav som ställdes inom valutaunionen. I stället kom den privata sektorn allt mer i obalans. Låga räntor och stora kreditmöjligheter gav upphov till en fastighetsbubbla, där det byggdes på spekulation samtidigt som bostadspriserna sköt i höjden."
Det Schuck inte riktigt förmår sig till att skriva ut är att de spanska låga räntor som skapade bostadsbubblan som när den sprack drog ner ekonomin i ett moras, var ett resultat av EMU och eurosamarbetet. Euroområdets räntor sattes för att passa tyska förhållanden, inte spanska. Spanjorerna fick betala ett högt pris för sin EU-naivitet. Men än har de inte betalat färdigt. Den nuvarande spanska regeringens svar på krisen var nedskärningar. Trots att den spanska statsskulden faktiskt inte är särskilt hög i ett EU-snitt så skulle svångremmar dras åt. Pensionsåldern höjas till 67. Statsanställdas löner sänkas med fem procent och frysas framöver. De statliga utgifterna skäras ner med åtta procent.
Resultatet blev förstås det givna - den spanska ekonomin krympte och fortsätter krympa. Arbetslösheten
fördubblades och är nu med 21 procent EUs högsta. Ungdomsarbetslösheten ligger på 46 procent. Det har lett till omfattande protester. "Los indignados", eller "15-M" som den också kallas, en rörelse som protesterat mot både svältkurspolitiken och det spanska tvåpartisystemet. För i praktiken är det spanska valsystemet riggat så att det gynnar de två stora partierna, som alltmer liknar varandra. Som USA alltså. Fast inte riktigt så sjukt än.Det spanska vänsterpartiet, Izquierda Unida (förenade vänstern), skulle med en mandatfördelning som baseras på principen en man en röst idag har fjorton mandat i det spanska parlamentet istället för två. Det tävlar med olika regionala självständighetspartier, från Baskien, Katalonien, Galicien och Kanarieöarna om att etablera sig som en den tredje politiska kraften i landet. När alltfler spanjorer ser igenom de två storas tomsnack så borde chanserna vara bättre än på länge. Och folk är verkligen rasande. Det märkte jag i somras när jag besökte Barcelona, min gamla hemstad. Fast det var högsommar och turistsäsong så pågick stormöten fortfarande på Ramblan i kvarteret Raval. En ny form av aktivism, ickeauktoritär och öppen för alla. Människor satte sig ner på gatan och skickade runt en mick. De berättade för varandra om sina omöjliga ekonomiska situationer och diskuterade politiska alternativ till nyliberalism och högerpolitik. Cayo Lara, IUs partiledare hoppas på stöd från
denna proteströrelse: "Jag ser att folk alltmer förstår att deras styrka och uppror på gatan behöver manifesteras också i parlamentet. Vi har stor chans att vinna över folk från proteströrelsen. De kommer att ge oss ett kritiskt stöd, men ett stöd likväl". IU har gjort en framryckning i opinionsmätningarna efter att under en lång tid ha legat bortglömda i politikens blinda fläck. Den spanska vänstern är relativt stark, men splittrad och misshandlad av ett perverst valsystem. Förhoppningsvis kommer motståndet mot EUs svältkurer och ekonomiska diktat att blåsa ny vind i de röda fanorna. Precis som på andra håll i EU så verkar socialdemokratin i Spanien ha nått vägs ände. Man vågar vare sig tänka nytt eller utmana EU-eliternas ekonomiska självmordsprogram. När man så har regerat sönder sin en gång så starka maktbas och piskat hästen till utmattning, så återstår bara att lämna över piskan till högern, som svingar den med förtjusning. Det spanska valet på söndag kommer inte att bli slutet på den spanska revolutionära vågen utan startskottet för en ny fas. Valresultatet för IU och en del andra oberoende partigrupper, som katalanska Esquerra Republicana, ekosocialistiska Equo, och liberala UPD, kan ses som en barometer på hur utbrett missnöjet mot både "el bipartidismo", tvåpartisystemet, och svältkurspolitiken är.
DN 1, 2, SvD 1, AB 1,
