RATTIS SVERIGE, till er nya vice talman Björn Söder, SD! Här på bild tillsammans med tyske SS-veteranen Frans Schönhuber, dekorerad med järnkorset för sina insatser för nazismen:
Förutom att posera på bild med tyska högerextremister så brukar Björn Söder hetsa mot homosexuella:
"Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner (hbt-personer) skall "normaliseras"? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili (sex med underåriga)? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare."
"Sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa som helst att känna avsky och få kväljningar är idag helt normala beteenden, enligt massmedierna och våra politiker."
I riksdagens talarstol har Söder förfinat den sverigedemokratiska paradgrenen"ställa diverse svaga grupper i Sverige - med fördel pensionärer - mot människor som tvingas fly undan krig, tortyr och förtryck". Han skäms heller inte för att tala om för invandrade svenskar att de bara ska hålla käften, när de kritiserar hans politik:
För detta belönas nu denne politiske begåvning av sitt parti med en vice talmanspost, vilket gör honom till en av Sveriges officiella statsrepresentanter:
Men en man kan ju inte bara hata och sprida rasism. Vår nye vice talman har också en mjuk sida, och litterär talang. Missa inte hans hjärtknipande jakt på en redig skånsk sillamacka, mitt bland all otäck mångkulturell mat:
"Klockan hade blivit åtta och magen började att kurra efter mat. Under festivaler brukar det ju inte vara några problem med att finna något att äta. Och det var det inte heller denna gång. Om man vill äta något exotiskt och utländskt förstås. Överallt fanns det utländsk mat. Latin food, tacos, busesca, falafel, Indiska matspecialitéer, Thailändska rätter, Nigerianska specialitéer, kebab och mycket annat. Men var fanns den svenska maten? Är den svenska husmanskosten så dålig och tråkig att ingen vill ha den? Jag letade febrilt. Jag hade satt mig för att om jag inte hittade något svenskt så fick min mage stå ut med att vara hungrig."
änsterpartiet misslyckades med att växa, trots vänstervindar och ett starkt missnöje med Alliansen. I Ekots lördagsintervju angav Jonas Sjöstedt framförallt två skäl till detta:
Dels att det alltid, historiskt, varit svårt för vänstern att växa när socialdemokratin är i opposition. Dels att F! i detta val utgjort en hårdare konkurrens än tidigare. Av resultaten i kommunalvalen att döma, där V ligger högre än i riksdagsvalet, så har många V-väljare valt att stödrösta på F! till riksdagen. Det ligger mycket i de förklaringarna, men de är inte heltäckande.
En del menar att det hårda fokuset på vinstfrågan var ett misstag. Det är jag inte säker på. En anledning till att väljarna i detta val uppfattar sig själva som mer till vänster tror jag är debatten om privatiseringarnas och vinstintressets effekter. Det är en i grunden ideologisk fråga som sätter en skadlig aspekt av privat ägande och kapitalism i fokus. På så sätt skapas en god jordmån för att argumentera för socialistiska lösningar, för det parti som törs bita sig fast i frågan och insistera.
Vänsterpartiet lyckades trots sina små resurser och relativa litenhet föra in en av vänstersidans vinnarfrågor i valdebatten. Hade S och MP använt sina betydligt större resurser till att också lyfta vinnarfrågor, som arbetslösheten, klassklyftorna och sjukförsäkringen, istället för att tona ner skillnader gentemot borgerligheten, så hade valresultatet kanske sett annorlunda ut.
Men kanske var Vs strategi för oflexibel: det fanns utrymme för att profilera också någon annan fråga; feminismen eller klimatpolitiken tydligare. Debatten om vinsterna i välfärden vann V rätt tidigt, egentligen redan innan valrörelsen börjat.
Större vikt hade också kunnat läggas på att enkelt och pedagogiskt förklara vad vi vill ha istället: ett utbyggt inflytande för både personal och brukare över de tjänster som den offentliga välfärden erbjuder. Det finns goda exempel från lokala rödgröna styren där vi utvecklat brukarinflytandet på ett sätt som gjort privata företag onödiga. Att inte lyfta fram detta mer var en miss. Förhoppningsvis kommer fler såna goda exempel att dyka upp framöver när de rödgröna tar över styret av sönderprivatiserade Stockholm.
Nu hamnade vinstdebatten ofta på en rätt teknisk nivå, fastän det var upplagt för rent smashläge för en humoristisk vänsterpopulism. Här i Stockholm bjöd partiföreningarna morgonresenärerna på frukost, där man fick välja mellan "frukost med vinst", alltså vatten och hårdbröd, och frukost utan vinst, alltså mjukt bröd med pålägg och kaffe. Den sortens agitation ska vi såklart ägna oss mer åt. Ibland går vänstern vilse i sin egen seriositet. Hade inte åtminstone ett par valaffischer kunnat bjuda på lite mer publikfriande och vassa budskap, som komplement till de gravallvarliga?:
Frågan är om inte denna valrörelses vassaste politiska bild kom från ett helt annat håll än ETCs reklambyrå?:
Ett problem för partiet var att det gick in i en valrörelse där feminismen var hetare än på länge med en manlig partiledare, en manlig partisekreterare och en manlig gruppledare i riksdagen. Varför valde valde då partiet att inte lyfta fram t.ex. vice partiordförande Ulla Andersson mer i valkampanjen? Varför inte skippa den traditionella partiledaraffischens porträttbild och ta chansen att visa upp fler ur partiledningen?
Jonas Sjöstedt är förvisso hur bra som helst. Han har utmärkt sig i debatterna och vunnit respekt för sin ärlighet och sitt raka sätt. Men hade det med facit i hand - en Gudrun Schyman som flåsat oss i nacken hela valrörelsen - inte varit bra om kongressen 2012 passat på att välja delat partiledarskap? Vi var många som argumenterade för det då, inklusive Sjöstedt.
V är ett parti med traditioner och stabilitet, vilket både har fördelar och nackdelar. Pålitlighet och ideologisk ryggrad är en fördel. Motviljan mot att göra organisatoriska förändringar och leta nya tonlägen som kan sända signaler om förnyelse och pigghet är en av nackdelarna.
Många av de (ofta unga) vänsterväljare som gick til F! denna gång gjorde det nog inte pga att de läst och jämfört Vs och F!s program och funnit F!s så mycket bättre, utan för att F! rent optiskt såg ut som ett yngre och piggare parti. En kul rosa partifärg, snygga affischer, smart närvaro i sociala medier och partiföreträdare som genom vilka de själva är demonstrerar F!s politik rent praktiskt. Det var uppenbart för mig redan 2012 att V riskerade att tappa många unga radikala väljare genom sin organisatoriska motvilja mot att prova nya grepp.
Med tanke på Ulla Anderssons imponerande insatser i debatterna denna valrörelse och med tanke på hur bra Rosanna Dinamarca är, så undrar jag om inte fler vänsterpartister än jag beklagar beslutet att inte satsa på delat ledarskap 2012?
Bemötandet av F! har också varit valhänt. Känslan är att V inte riktigt vetat hur konkurrenten ska hanteras. Kanske man bara hoppades att de ska drunkna i valrörelsens större larm? Alltså har Gudrun Schyman oemotsagt kunnat ägna sig åt svartmålande av sitt gamla parti, med lögner om varför hon avgick som partiledare 2003: Nej det var inte motstånd mot feminism som gjorde att Schyman inte fick fortsatt förtroende, utan hennes skattefusk. Det är bara att gå tillbaka och titta på hur hon själv och media beskrev situationen 2003: 1,2. Det är preskriberat och förlåtet vid det här laget. Frågan är varför Schyman väljer att riva i gamla sår genom att skylla på sitt gamla parti istället för att bara medge sitt misstag?
Som partiledare för V byggde hon dessutom sin maktbas på en grupp med henne lojala män: Peter Bloch, Johan Lönnroth, Lars Bäckström, Hans Andersson. Den feministiska kritik hon framför mot V är en efterhandskonstruktion och slår tillbaks mot henne själv som högste ansvarig. Med det inte sagt att det inte återstod saker att göra på den fronten 2003. Mycket har dock hänt sedan dess.
Osakligheterna från Schymans sida, och de irriterade debatterna mellan vänsterns män och F!s kvinnor, har inte lagt grunden för ett konstruktivt samtal. Det är därför bra om Vs feministiska kvinnor kliver fram och vägrar låta F! osynliggöra dem och det arbete de utför och utförde långt innan F! ens var påtänkt. Den här ledaren i Flamman (tyvärr publicerad EFTER valet) är ett steg i rätt riktning.
Den stödröstningskampanj som F! bedrev den sista veckan var också förödande för Vs del. Ungefär hälften av de som vanligtvis röstar V i min bekantskapskrets taktikröstade den här gången på F! i riksdagsvalet (taktikrösterna som var det fulaste man kunde prata om i april, blev till slut det enda som F!orna pratade om i september). Trots att alla som förstår sig på opinionsmätningar och väljarströmmar kunde se att loppet var kört för F!s del denna gång. Dock inte den alltid tvärsäkre Johan Ehrenberg, vars brandtal i ETC för att förmå vänsterväljare att rösta på miljöpartiet i EU-valet och F! i riksdagsvalet nog dragit ner Vs båda valresultat med minst några promille.
Inte för att det hade skiftat styrkeförhållandena i riksdagen till det rödgröna blockets fördel om V fått 7 istället för 5,7 procentenheter. Men det hade rent psykologiskt betytt en del att åtminstone ett annat parti - förutom SD - gått som segrare ur valrörelsen 2014. Det hade också gjort det svårare för S och MP att köra över V i förhandlingarna, speciellt i partiets profilfråga.
F! ställer V inför ett val: de unga storstadsradikaler som attraheras av dem är en nödvändig del i byggandet av ett modernt och brett vänsterparti. När vänsterpartiet var som störst, 1998 och 2002, så var en del av förklaringen just att dessa väljare hittade hem till V.
Schymans styrka var att hon kunde locka de trendkänsliga och samtidigt behålla Vs gamla bas av klassröstande arbetare och tjänstemän. Men precis som V behövde Gudrun så behövde Gudrun också V. Med F! har hon aldrig lyckats nå ut till arbetarklassen eller överhuvudtaget till några störrer skaror utanför storstäderna och universitetsstäderna och lär knappast göra det framledes heller.
V och F! är helt enkelt två grenar på samma träd som kompletterar varandra.
Om vi ska kunna skapa en stark vänster i Sverige så måste dessa två organisationer lära sig att jobba med, snarare än mot varandra.
Ska V ta initiativ till ett organisatoriskt samarbete, kanske en vänsterfront som i Grekland och Spanien (om nu F! vågar kalla sig vänster), eller ett valtekniskt samarbete? Ingen kan väl vilja riskera att 2-3 procentenheter av rena vänsterröster återigen går till spillo?
Eller är V moget för den sortens organisatoriska förnyelse, t.ex. delat partledarskap, som kan göra F! överflödigt?
Konkurrensen från socialdemokraterna kan däremot bli ett mindre problem framöver när det partiet i regeringsställning får chansen att visa exakt hur långt inåt mitten som de drivit iväg under Stefan Löfvéns tid som partiledare. Det har redan börjat, med igensmällda dörrar i ansiktet på Jonas Sjöstedt.
Förutsättningen för att V ska kunna locka över vänstersossar är att partiet inte reducerar sig till en dörrmatta som bara klubbar igenom den politik som S och MP beslutar bakom stängda dörrar.
Oavsett hur partiet väljer att hantera konkurrensen på vänsterflanken så återstår den viktigaste hemläxan att göra. En vänster som vill betyda något för de människor den säger sig företräda kan inte nöja sig med att dyka upp var fjärde år och be om deras röster. Den måste finnas synlig mellan valen i de bostadsområden där SD nu plockar arbetarröster. Den måste stärkas i fackföreningar och finnas på arbetsplatser. Den måste skapa nya kanaler för att sprida sin politik på nätet.
Att det parlamentariska läget på riksplanet är så låst borde vara en sporre för oss att satsa mer krut på det utomparlamentariska opinionsarbetet, för att vinna slaget om hjärtan och sinnen.
014 års riksdagsval måste sägas vara en smärre katastrof. Fyra års stadigt växande missnöje med en borgerlig regering som inte gjorde något åt massarbetslöshet eller sjunkande skolresultat och som sjönk allt djupare ner i skandalträsk som Nuon och Saudiaffärer lyckades oppositionen inte omvandla till en majoritet för en ny politik.
Istället blåste missnöjesrösterna över till regeringens trogna vapendragare och stödparti: SD. Högerblocket i svensk politik erhöll 52,1 procent av rösterna, vänsterblocket, om F! inräknas, bara 46,6. Ett stadigt rödgrönt övertag i opinionsmätningarna före valet rann ut i sanden.
Hur fan kunde det gå såhär?
1. Triangulering
S och M tävlade om att neutralisera varandra genom att ta över varandras förslag och inför väljarna spela ner skillnader. När valdebatten snöar in på teknikaliteter - som om S förslag om vårdjobb för unga skulle tillåtas av EU-byråkratin eller inte - så ställer sig nog många väljare frågande.
I årets val definierade sig 43 procent av alla väljare som vänster. Sedan 1991 har bara ett val varit ett starkare vänsterval: 2002. Högern var markant försvagad denna gång jämfört med 2006 och 2010. Som Daniel Suhonen och Enna Gerin från Katalys skriver i DN, och Petter Larsson i Sydsvenskan, så innebar S&Ms val att tona ner motsättningarna mellan dem och urladda den vanligtvis starka höger/vänster-konflikten i svensk politik att en annan konfliktdimension istället laddades med kärnbränsle: Den som rör invandring, öppenhet, fri rörlighet, nationalism, minoriteter.
Istället för klasskamp fick vi kulturkrig.
2. Kulturkrig istället för klasskamp.
Väljarströmmar inom högerblocket är egentligen mindre intressanta, till och med när de strömmar över till ett neofascistiskt parti som SD. Högern - oftast M - har alltid varit en uppsamlingsplats för den sortens åsikter som SD vädrar.
Det allvarliga - det som gör Sverige oregerligt - är de före detta socialdemokratiska väljare som luras över av rasistiska tongångar och förenklade svar. Det är denna arbetarklass, ofta arbetslös eller med otrygg position på arbetsmarknaden, som mest har att vinna på vänsterns ekonomiska politik men som av extremhögerns locktoner förmås att rösta mot sina ekonomiska intressen.
I USA är detta fenomen välkänt. Boken "Whats the matter with Kansas?", handlar om hur den en gång arbetarrörelsedominerade och proggressiva Kansas blev en konservativ högborg:
"Not long ago, Kansas would have responded to the current situation by making the bastards pay. This would have been a political certainty, as predictable as what happens when you touch a match to a puddle of gasoline. When business screwed the farmers and the workers – when it implemented monopoly strategies invasive beyond the Populists' furthest imaginings – when it ripped off shareholders and casually tossed thousands out of work – you could be damned sure about what would follow.
Not these days. Out here the gravity of discontent pulls in only one direction: to the right, to the right, further to the right. Strip today's Kansans of their job security, and they head out to become registered Republicans. Push them off their land, and next thing you know they're protesting in front of abortion clinics. Squander their life savings on manicures for the CEO, and there's a good chance they'll join the John Birch Society. But ask them about the remedies their ancestors proposed (unions, antitrust, public ownership), and you might as well be referring to the days when knighthood was in flower."
Känns det igen? Så som i Kansas, så också Sverige 2014. Misshandla väljarna tillräckligt mycket ekonomiskt och socialt och de går, inte åt vänster utan till extremhögern.
Men inte automatiskt: Förutsättningen är att det politiska samtalet vrids från att handla om växande ekonomiska klyftor och orättvisor, nedskärningspolitik och arbetslöshet, till de politiska områden där den konservativa delen av arbetarklassen håller med ytterhögern: invandring, hbtq-frågor, feminism.
Därför kan man fråga sig vad de partier: MP och F! framförallt, men också diverse liberaler, tänkte med, när de trodde att de kunde utmana SD på envig i dessa frågor ("ut med rasisterna, in med feminsterna!") och komma ut ur striden som segrare.
Den strategin är lika dödfödd som Annie Lööfs försök att vinna debatten om privatiseringar mot Jonas Sjöstedt. De egna, redan övertygade väljarna nickar såklart gillande. Men de osäkra marginalväljarna mobiliseras bara av fel fråga, i fel riktning.
I politiken är det ofta viktigare att sätta dagordningen för vilka ämnen som ska diskuteras än att vara den som presterar bäst i själva debatten rent tekniskt, vilket Jimmie Åkessons mediokra debattinsatser är ett gott exempel på.
Hur vinner vi kulturkriget?
Ska man tro Thomas Frank, som skrev om Kansas, så finns det bara en väg ut ur kulturkrigets rävsax: Se till att urladda de konfliktytor som extremhögern närs av genom att istället ladda på den traditionella höger/vänsterkonflikten igen. Välfärdsfrågor och ekonomi; sjukvård, skola, omsorg, arbetslöshet, klassklyftor, social otrygghet, jämställdhet; det är starka kort som vänstern kan spela ut.
Socialdemokraterna och miljöpartiet misslyckades med detta i valrörelsen. Inte mycket talar för att de kommer att lyckas i regeringsställning. Frågan är om de ens kommer att försöka. Den goda nyheten är att det nu finns utrymme för en vänsteropposition. Måtte den inte gå vilse i kulturkriget!
3. Reinfeldt och den brända jordens taktik
I det ljuset bör man också förstå Fredrik Reinfeldts sommartal där han såg till att lyfta in frågan om kostnaderna för flyktingmottagandet, och därmed SD, i valrörelsens centrum. En del har i detta velat se en nobel gest från en famlande statsminister som vädjade till våra ädlare sidor.
Varför ställa just flyktingmottagandet mot välfärdssatsningar, istället för 140 miljarder/år i skattesänkningar? Reinfeldt visste precis vad han gjorde när han valde att bekräfta extremhögerns mytbildning om den extremt dyrbara flyktingpolitiken som undergräver vår gemensamma välfärd.
Han försökte - och lyckades delvis - byta tema på hela valrörelsen.
Där fick plötsligt Jimmie Åkesson chansen att oemotsagd lägga ut texten om flyktingkostnader i Agenda på bästa sändningstid.
Där upphöjdes SD till en egen programpunkt i varje debattprogram.
Där började opinonsmätningarna också ändra riktning, även om de inte fångade upp vidden av SDs ökning.
Alliansen lyckades inte bli större än de rödgröna, men såg åtminstone till att de själva + deras trogna stödparti tillsammans blev större och vingklippte därmed den kommande rödgröna regeringen. (Ett annat sätt att se på SD, om du är alliansen, är som det där partiet som röstar med dig i 9 av 10 blockskiljande omröstningar utan att kräva något i gengäld för det i sin enda profilfråga.)
4. Diffusa blockgränser
Delvis som en följd av triangulering, men också genom slarvig rapportering, blev blockgränserna otydliga inför detta val. Jag varnade för detta redan i januari:
"Men de stora vinnarna blev SD, som av Agendaredaktionen (och övrig svensk massmedia) placerades precis där de vill befinna sig: mitt i svensk politik, som opposition till både rödgröna och allians, med möjlighet att plocka väljare av bägge. Trots att de alltså stödjer det ena blocket i nio blockskiljande omröstningar av tio. Det är ett illusionstrick som inte går av för hackor och för SDs del har det under denna mandatperiod inneburit en opinionsbonanza: det enda parti på högerkanten som kunnat vinna över tidigare rödgröna väljare i några märkbara mängder, även om de plockat mest från borgerligheten."
Det har spekulerats friskt i om SD skulle bli"vågmästare" efter valet 2014. Men hur kan ett ytterkantsparti bli vågmästare?
Ingen kallar V för vågmästare. Menar någon på allvar att det råder en större osäkerhet kring vilket block SD till hör än V?
De rödgröna partierna försökte på slutet av valrörelsen halvhjärtat lägga SD i Reinfeldts knä, där de hör hemma. Men det var lite väl sent påtänkt, tyvärr. Det blir också svårt att förklara rent pedagogiskt när Sverigedemokraterna i varje debatt rent fysiskt placeras på vänsteroppositionens sida. Det ska bli intressant att se hur SVT väljer att göra framöver: Ska SD nu inlemmas i högerblocket också i TV-studion?
En hel del väljare som proteströstade på SD skulle nog ha tänkt sig för en extra gång om det klart framgått att de därmed också röstade för en tredje mandatperiod med Alliansen.
Nu lever Stefan Löfvén på hoppet att Alliansen och SD inte ska förena sina röster mot hans svaga regering.
Vi får väl se hur länge de kan motstå frestelsen.
5. Pengar påverkar politiken
2010 släpptes politisk reklam i TV fram av den borgerliga regeringen. Trots att vi vet hur det fungerar i USA, där politisk TV-reklam används för att svärta ner politiska motståndare med negativa kampanjer och där tumregeln är att den kandidat som har mest pengar att satsa på reklam vinner val.
Följden av detta beslut blir att pengar kommer att spela en allt större roll också för utgången av svenska valrörelser. Vilket väl säkerligen var anledningen till att Alliansen drev igenom beslutet.
I väntan på mätningar och forskning kring hur politisk TV-reklam och pengar påverkade 2014 års val gör jag ändå några iakttagelser:
a. Alla fem högerpartier hade råd att producera egen TV-reklam och köra den till leda i reklamkanalerna. Av vänstersidans partier hade bara S råd med TV-reklam. b. Av de partier som köpte politisk TV-reklam detta val lyckades åtminstone tre bättra på sina siffror betydligt jämfört med hur de legat i opinionsmätningarna månaderna innan valet: SD, C och KD. För V och MP som inte köpte politisk TV-reklam var förhållandet det omvända: de landade i ett sämre valresultat än vad alla opinionsmätningar över en lång tidsserie före valet visat. Det är indicier, om än inte säkra bevis, på att politisk TV-reklam faktiskt påverkar väljarbeteenden här i Sverige, liksom i USA.
Varför skulle annars vissa partier vara beredda att lägga ner så snuskigt mycket pengar på den?
Tittar man, som Dagens Industri gjort, på hur mycket varje röst kostat så har centerpartiet minst anledning att slå sig för bröstet över sitt mediokra valresultat (-0,4).
Varifrån kom förresten de 23 miljoner som moderaterna bara"hittade" i sin partikassa i mars? Hur blev det lilla rasistpartiets pengapung så sprängfylld på bara en mandatperiod? Med riskkapitalister och privata vinstintressen med allt längre tentakler in i den politikstyrda, skattefinansierade delen av ekonomin finns skäl att vara på sin vakt. Allt mer pengar läggs på politisk påverkan. Vi kommer att få den bästa riksdag och regering som kan köpas för pengar.
Imorrn valanalys del 2: Vad hände med vänsterpartiet?
ar det en miss av V att fokusera så hårt på vinster i välfärden och "Inte till salu" i valrörelsen? Med det medelmåttiga valresultatet som facit i hand kan man hävda det. Vänsterpartiet ökar inte mer än marginellt, trots att vi till övriga partiers förtret lyckats driva in frågan om vinsterna som en kil i valdebatten och av allt att döma vunnit den debatten överlägset mot både högerns marknadsfundamentalism och S och MPs obegripliga linjer.
Å andra sidan: Vänsterpartiet försvarade flankerna i en valrörelse där de flesta backade och där vi för första gången på allvar kände Gudrun Schyman flåsa oss i nacken.
Väljarna har hållit med oss om det vansinniga i att skattepengar ska regna över privata företag och riskkapitalister som kapat åt sig allt större andelar av den tidigare offentliga välfärdssektorn, för att tjäna pengar på vård, skola och omsorg. Alla mätningar visar att vi har en förkrossande majoritet av det svenska folket bakom oss i detta. Men man har inte prioriterat vinstfrågan högst när man röstat.
Möjligen har väljarna vaggats till ro av att alla andra partier i svävande ordalag sagt sig vilja "ta itu" med de problem som vi pekar på. Till och med folkpartisterna och moderaterna röt ifrån lite lagom skarpt mot riskkapitalisterna i valrörelsens hetta. Samma riskkapitalister som de själva släppt in i välfärdssektorn och inte lyft ett finger mot under 8 år i regeringsställning.
Aldrig har väl avståndet mellan ord och handling varit större.
Anledningen till att borgerligheten och MP känt sig tvingade att säga saker som går på tvärs mot deras egen övertygelse är att vänstern vunnit den debatten på knock out. Vilket dock på inget sätt garanterar att det nu blir stopp för vinster i välfärden och fler privatiseringar.
Med fyra år till nästa val kan övriga partier luta sig tillbaka och hoppas att frågan ska sjunka i glömska. Något slags kosmetiskt förslag kommer Löfvénregeringen säkert att lägga för att blidka sina egna väljare och rädda sig undan en pinsam svekdebatt. Men socialdemokratins ledare står närmare arbetsgivareföreningen Almega än det egna partiet i synen på privata företag i välfärdsektorn. Det urvattnade och obegripliga beslut i frågan som fattades på den socialdemokratiska partikongressen var ett rent beställningsjobb från Löfvén. Förhoppningen var att ta död på den här för sossarna obekväma diskussionen en gång för alla.
Miljöpartitopparna gör också allt de kan för att undfly sitt partis kongressbeslut om vinststopp. Den punkten kommer därför knappast ens att komma upp i de stundande regeringsförhandlingarna mellan S och MP. MP kan ju alltid skylla på sossarnas hårda motstånd, eller på att det saknas en parlamentarisk majoritet för vinststopp, om någon skulle fråga varför.
Sverige kan förbli ett av världens mest extrema länder, en guldgruva för privata företag som får fortsätta dia på skattepengarnas flödande ymnighetshorn. Men med sjunkande skolresultat och återkommande vanvårdsskandaler i äldreomsorg och hemtjänst och en allt sjukare sjukvård.
Vänsterpartiet har alltså vunnit slaget men kan förlora kriget. Det hade krävts ett betydligt starkare valresultat för att kunna sätta press på Löfvén i förhandlingsspelet mellan partierna som nu börjat.
Jonas Sjöstedt poängterade i måndags att ett vinststopp var villkoret för att V ska komma att stödja den kommande S-MP-budgeten. Det är bra att driva frågan hårt. Men inte troligt att regeringspartierna kommer att gå med på att fatta ett sånt beslut som skulle gå på tvärs mot deras egen övertygelse och dessutom har noll stöd i den borgerliga oppositionen.
Dags att tänka nytt och tänka stort: Sätt som absolut villkor för att V ska rösta för en S-MP-budget att frågan om vinster i välfärden ska få avgöras av det svenska folket i en snar folkomröstning. Det skulle kunna bli en kompromiss som alla kan leva med. De sju partier i riksdagen som är för fortsatt slöseri med skattepengar ner i privata fickor kan anta utmaningen. Det är inte alls säkert att de förlorar en folkomröstning, med tanke på vilka resurser de har att lägga ner på att vinna. Vänstern får en sista chans att stoppa det nyliberala systemskiftet i välfärdssektorn. Om privatiseringspolitiken får rulla på ostört i fyra år till så finns det nog inte så mycket offentlig välfärd kvar att rädda 2018.
Dags att ställa frågan till det svenska folket: Är det såhär vi ska ha det?
