Högern starkare i EU, trots att kapitalismen krisar

Till att börja med det svenska valresultatet. Det bjöd på få överraskningar. Vänsterpartiet rasar i väljarjarstöd. Partiet har varit helt akterseglat i denna valrörelse, precis som 2006. Egentligen borde vänsterpartiet ha seglat i medvind; man har en lika bra politik i integritetsfrågor som Piratpartiet, lika stark miljöpolitik som miljöpartiet och levererar den tydligaste kritiken mot EUs supermaktsbygge. Varför detta inte resulterar i ett gott valresultat måste partiet sätta sig ner och fundera hårt och länge på. Jag kan dra mitt strå till stacken; partiet saknar effektiva röster för att kommunicera med en större publik. Lars Ohly som partiledare har svårt att nå ut och göra inbrytningar i nya väljargrupper. Eva-Britt Svensson som förstanamn på valsedeln har inte heller lyckats bryta igenom mediabruset trots ett bra jobb i parlamentet. Det faktum att partiet valt att inte annonsera av ekonomiska skäl har såklart också spelat roll. Politiskt så har partiet inte lyckats etablera några starka frågor som väljarna kan förknippa med vänsterpartiet. I tidigare val så har EU-kritiken varit en sådan självklar fråga som gett väljarna chansen att identifiera sig med partiet, men i detta val har de större EU-frågorna mörkats, inte förvånande då de stora partierna inte vill ta den debatten.

I övrigt är såklart Piraternas framgång anmärkningsvärd, och medför ett par ljusglimtar. Dels att integritetsfrågorna nu kommer att bli brännheta i den svenska inrikespolitiska debatten. De stora partierna kommer att försöka lägga sig nära Piratpartiet i retoriken för att försäkra sig om att de inte kommer in i riksdagen. Tyvärr kommer det nog inte att innebära att de integritetskränkade lagförslag somhögerregeringen lagt ändras. Det kommer att snackas mycket hetluft ett tag framöver. Den andra ljusglimten är att Piratpartiet stulit vinden ur seglen för Sverigedemokraterna, som nog hade räknat med en plats i parlamentet. En sån framgång hade underlättat för dem rätt betydligt att även komma in i riksdagen nästa val på sin främlingsfientlighet.

På EU-nivå stärker högern sina positioner på bred front.
Både den direkt främlingsfientliga extremhögern och den kristdemokratiska och konservativa delen. Det kan tyckas motsägelsefullt att högerkrafterna stärker sin position just nu när kapitalismen visar sitt allra fulaste tryne. Men egentligen inte. Högerns framgång är en direkt följd av vänsterns svaghet. Eftersom de europeiska socialdemokratiska partierna avideologiserats och omvandlats till mittenpartier så uppfattas vänstern inte längre som ett systemkritiskt alternativ. Socialismen som politisk idé har fortfarande inte riktigt återhämtat sig från åttio och nittio-talets högervindar. Det bästa socialdemokratin kan prestera för tillfället är en lite mer aktiv konjunkturpolitik för att parerar den pågående kapitalistiska krisen än vad högerpartierna orkar med, och det räcker inte för att mobilisera vänsterns väljare, som istället i stor utsträckning stannar hemma.

Den europeiska socialdemokratin står här inför ett vägskäl; fortsätta vara mittenpartier som glömt sitt politiska arv. Fortsätta lämna walkover till markadsliberalismen och centralisera mer makt till eurokraterna i Bryssel som fattar beslut långt bortom den verkliga demokratins arena. Eller inse att behovet av en socialistisk, radikal, demokratisk vision aldrig varit större. Nyliberal marknadsfundamentalism har inte varit svagare på mycket länge. Milton Friedman och Alan Greenspan har redan lämnat scenen. Frågan är vilka som kommer att ta deras platser. Här kunde den europeiska arenan vara en viktig mötesplats för vänstern. Den socialdemokratiska såväl som den till vänstern om dem, och även den växande gröna rörelsen, som väl är den enda proggressiva röst som har anledning att fira idag. En gemensam vision kanske är att ta i. Det är en styrka att vänster har olika idétraditioner och en rikedom på tankar om hur samhället ska förbättras. Men den europeiska vänstern borde försöka sig på att formulera åtminstone en gemensam färdriktning. En sådan borde koncentrera sig på några övergripande systemfrågor:

1. Klimatfrågan. Behovet av en radikal omläggning av våra energisystem kommer bara att bli tydligare och tydligare ju mer vi ser klimatförändringens effekter i vår omvärld.
2. Jämställdhet. Många länder i EU är väldigt mycket mer patriarkala än Sverige. En politik för jämlikhet mellan könen, som även täcker in homo- och bisexuellas rättigheter är självklar för vänstern.
3. En politik för utjämning av ekonomiska klyftor. Radikal omfördelningspolitik som flyttar resurser i samhället till de som mest behöver dem.
4. Demokratisera EU. Allt mer av makten i samhället har flyttats bort från de demokratiska arenorna de senaste 20 åren. Finansmarknader och storföretag har flyttat fram sina positioner med stormsteg. Politikerna, de folkvalda representanterna, har lämnat bort alltmer inflytande över samhället till kapitalister och byråkrater. Det behövs en motstrategi för decentralisering och demokratisering. Och vänstern måste återuppliva diskussionen om ekonomisk demokrati, nu när det blir alltmer uppenbart att kapitalismens fåmannavälde är direkt skadligt inte bara för samhället i stort utan även för företag och anställda.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:







Twingly Blog Search link:http://homopoliticus.blogg.se/ sort:published


Netroots - Socialdemokraterna



Politik bloggar