Jag har alltid varit ett stort fan av Gudrun Schyman. Hon har, trots en del rätt allvarliga misstag begågna, lyst som en klar och färgstark politisk stjärna på en annars rätt grådaskig svensk himmel. Men på sistone har glansen falnat lite. Jag har inte riktigt förstått varför hon vill in i EU-parlamentet. Visst kan jag förstå att Gudrun är frustrerad över att framgångarna uteblir på hemmaplan. Men är verkligen lösningen att exportera den shymanska vältaligheten till Bryssel, där hon förutom att tala för tämligen döva öron, kommer att sitta i ett parlament som (lite beroende på hur det går med Lissabonfördraget) faktiskt inte har så mycket att säga till om? Handlar det om att gripa efter varje halmstrå?

Ikväll fick iallafall FIs ansikte utåt chansen att förklara sig i Agenda. I en debatt med Piratpartet och Sverigedemokraterna, no less. Det gick inget vidare. Den forne EU-motståndaren Schyman (jag minns hennes fantastiska engagemang mot Sveriges inträde i Unionen när det begav sig) petade in ett rejält självmål. SDs representant, som såg ut som gudfadern i nån sämre maffiafilm, utnyttjade den plattform som SVT försett honom med för att framföra allmänt hållen, men rätt rimlig EU-kritik. Mot att makt flyttas från vårt närområde (som råkar heta Sverige) till EU-byråkratin. Alltså det som Gudrun och alla vi andra varnade för 1994. (Den lummiga och nationalflummiga delen hans argumentation, om hur EU hotar "den svenska kulturen", det "svenska språket", och nån allmänt odefinierad "svenskhet" lämnar jag för resonemangets skull utan vidare kommentar).

Istället för att ta chansen att trycka ner rasisten i skorna genom att påpeka att den EU-kritik han försökte shanghaja smakar bäst när den serveras tillsammans med vänsterns kritik av överhetsmakt och inskränkningar i demokratin, kontrade Schyman med ett märkligt legalistiskt resonemang om att EU-medlemskapet minsann klubbats av demokratiskt valda partier och i folkomröstningar. Jovisst, men sen när blev det ett argument för att avfärda kritik mot att makt flyttas från relativt väl fungerande beslutsnivåer där folket åtminstone har en gnutta insyn och möjligthet till påverkan, till en superstat där folkmakt aldrig varit något annat än en tom fras i ett dokument?

Jag börjar undra om Schyman faktiskt tappat sin politiska kompass. Ska man kanske ta henne på orden när hon säger att höger och vänster förlorat sin mening? För vänstern är demokrati och maktfrågorna alltid i centrum. Den står alltid på folkets sida mot överhet och förtryckande strukturer. Därför kan en verklig vänster aldrig hylla EU-projektet. Och därför bör aldrig en människa med en gnutta socialism kvar någonstans i kroppen avfärda kritik av EUs odemokratiska koloss med teknikaliteter. Även om vi på goda grunder misstänker att avsändaren egentligen har helt andra prioriteringar än folkmakt.