ag har som många andra varit förkyld den senaste veckan och haft tid över att fundera på det politiska läget inför sossarnas partikongress: Är det också förkylt? Tidningarna skriver om de motsättningar som nu kommer upp till ytan inför kongressen. Stefan Löfvén utmanas av den socialdemokratiska vänsterns kampanj för ett stopp för vinstintresset i den skattefinansierade välfärden.

 

 

 

    Vinstfrågan är inte den enda där det kokar. I det tysta och på kort tid har socialdemokraterna blivit ett lika radikalt skattesänkarparti som moderaterna. Expressen skriver idag om det absurda i att sossarna leker följa John med moderaterna i skattesänkningar:

"Nu upprepar Stefan Löfven det väljarkontraktet fast på skatternas område. Inga vanliga löntagare ska behöva oroa sig för höjd inkomstskatt med Socialdemokraterna vid makten. Varje nytt jobbskatteavdrag från alliansens sida kommer att accepteras av Socialdemokraterna.

 

 

    Aftonbladet påpekade häromdagen att Stefan Löfvén under sin korta tid som partiledare hunnit med att genomföra det politiska testamente som Mona Sahlin lämnade efter sig:

 

    1. Acceptera alliansregeringens enorma skattesänkningar.

    2. Ja till privat drift och privata vinster i välfärden.

    3. Acceptera en försämrad a-kassa.

    4. Uteslut vänsterpartiet från ett eventuellt regeringssamarbete, bara miljöpartiet får vara med.

 

 

    Alla dessa kursändringar med riktning högerut, på jakt efter den politiska mitten, har den socialdemokratiska partiledningen genomfört utan att konsultera sina medlemmar. Tystnaden har varit närmast öronbedövande när partiets ställningstaganden i centrala frågor som privatiseringar och skatter ändras över en natt. Är det en socialdemokratisk chockdoktrin vi ser? Blev sossarna så strykrädda efter Håkan Juholt-episoden att de inte törs annat än sitta still i båten och låta ledningen göra vad fan den vill, allt för att inte störa bilden av "enighet"?

    Kongressen lär ge besked. Jag är inte särskilt optimistisk. Socialdemokratiska partikongresser brukar vara välregisserade föreställningar. Hade sosseledningen på allvar fruktat att gräsrötterna skulle ge dem på nöten i vinstfrågan eller om skatterna så hade de inte satt ner foten så hårt redan. De riskerar ju att se ganska dumma ut. Och om kongressen skulle välja att vrida om partiledningens vänsterarm, skulle det få genomslag på den politik som en eventuell socialdemokratisk regering bedriver efter 2014? Minns det berömda beslutet från sossekongressen 2005 om att åter ha full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken. Hade det tagits på allvar av Göran Perssons regering hade det betytt radikala omprioriteringar på finansdepartementet och en snabbt sjunkade arbetslöshet. Vilket såklart inte hände. Den socialdemokratiska ledningen sket i kongressbeslutet.

 

 

    Om kongressen - mot förmodan - skulle säga ett klart och tydligt nej till riskkapitalister och privata vinstintressen i välfärden så är det ju tur att Stefan Löfvén har privatiseringsfrälsta miljöpartiet som förhandlingspartner vid en eventuell valseger 2014. Bara att skicka över Svarte Petter till dem. 

 

 

    Problemet är att den nuvarande socialdemokratiska partiledningen redan har bestämt sig för att valet 2014 vinns i Stockholm, i den politiska mitten och av medelklassväljarna. Förr har socialdemokratin alltid försökt - och lyckats bra med - att vinna över medelklassen med löftet om en högkvalitativ offentlig välfärd åt alla. En bra skola, sjukvård och äldreomsorg som ger likvärdig utbildning, vård och omsorg oavsett var du bor och vem du är. En god pension och väl fungerande a-kassor och sjukförsäkringar. Full sysselsättning.

 

 

    Den nya linjen, Sahlins och Löfvéns "förnyelse" går istället ut på att försöka vinna tillbaks medelklassen med löftet att de ska kunna välja bort de alltmer tilltufsade och utmärglade offentliga välfärdssystemen till förmån för privata skattefinansierade skolor, sjukhus och äldrehem. År av skattesänkningar och nedskärningar har gett de lätt förutsägbara konsekvenserna. Nu vill medelklassen inte vara med längre, inte sätta sina barn i kommunala skolor med arbetarklassens ungar eller gå till landstingsdrivna vårdcentraler. Sossarnas svar är att kapitulera och omfamna privatiseringarna och det nya klassamhället. Något som var otänkbart så sent som på 90-talet. Olof Palme vrider sig i sin grav.

 

 

 

 

    Jag önskar den socialdemokratiska vänstern, Daniel Suhonen, Lena Sommestad och resten, all lycka med att vända partiets raska marsch mot mitten. Men realistiskt sett, för att det projektet ska lyckas, måste Löfvéns högerlinje medföra ett rejält väljartapp vänsterut, till Jonas Sjöstedt. Det måste svida i sossetoppens skinn att jaga medelklassväljare genom att kasta arbetarklassen till vargarna. Så länge s-väljarna är liknöjda inför det som pågår så har partiledningen ingen som helst anledning att backa.

 

 

    Socialdemokraterna har blivit ett fegt parti, som bara rör sig i någon riktning om den politiska skadan av att stå kvar på samma fläck blir högre än att flytta sig. S-kvinnornas ordförande Lena Sommestad skriver något liknande på sin blogg idag:

 

"Istället hör jag argument, som handlar om strategi och opinion. ”Vi har 300 000 barn som går i något annat än en offentligt driven skola och det är ett faktum vi måste ta hänsyn till…” (Expressen).

Jag frågar mig om vårt uppdrag som socialdemokrater inte längre är att driva politik för jämlikhet och alla människors lika värde?  Är det istället anpassning till rådande orättvisor som gäller?"

    För närvarande är socialdemokraterna mer rädda för borgerliga ledarsidor i Stockholm och det borgerliga politiska kommentaritatet än för fackföreningarna och partiets egna gräsrötter.

 

 ***

 

    Idag bjuder Jonas Sjöstedt genom DN in socialdemokraterna till ett nytt rödgrönt samarbete. Det är en väl argumenterad artikel som lyfter fram hur bra det har blivit tidigare när sossarna samarbetat med vänstern. Men samtidigt är den totalt orealistisk. Så länge ingen verkar kunna ge ett vettigt svar på frågan vad som egentligen skiljer socialdemokratisk från moderat politik år 2013 så är tankar på ett s-v-samarbete bara fria fantasier.

 

    Förutsättningen för att vänsterpartiet ska kunna samarbeta med socialdemokraterna måste vara att

samarbetet innebär vänsterpolitik. Det inser naturligtvis Jonas Sjöstedt. Förmodligen är hans inbjudan ett försök att pressa socialdemokraternas partiledning till att medge att den inte för allt smör i Småland vill samarbeta med vänsterpartiet efter valet 2014. Oavsett om de hugger på det betet eller inte så är det dags för vänstern att ta bladet från munnen och börja kritisera socialdemokraternas högersväng. Så länge vänsterpartiet duckar och undviker striden så kommer partiet att framstå som ointressant och, med Flammans ord, en dörrmatta.

 

 AB 1, 2, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,