Mona fattar inte
J
ag kollade på programmet "Mona Sahlin - min sanning" för att försöka förstå människan som blev den rödgröna statsministerkandidaten i valrörelsen 2010 och som bara några månader efter valförlusten tog avstånd från den politik som hon gått till val på. Det verkar vara ett rätt snällt programformat där intervjuobjektet får chansen att ge sin egen bild utan skjutjärnsjournalistik eller tuffa motfrågor.
Vad är då Monas sanning egentligen, när hon får prata till punkt? En människa som varit yrkespolitiker hela livet borde ju ha en hel del intressant att säga om just politik. Men Mona Sahlin har alltid kännts märkligt tunn i de politiska konturerna. Förutom profilfrågorna: HBT, antirasism och tolerans, som hon uppenbarligen brinner för och förtjänar all cred för att ha drivit i sitt parti. Vad har egentligen Mona Sahlin, yrkespolitikern och statsministerkandidaten, socialdemokratins första kvinnliga partiordförande, att säga om den politiska utvecklingen i det Sverige som hon varit med och format i 20 år? Många politiska kursändringar har genomförts och Mona har haft ett finger med i de flesta: - EU-medlemskap.
- Radikal omläggning av den ekonomiska politiken bort från den fulla sysselsättningen som tidigare generationers socialdemokrater såg som självklar.
- Stora nedskärningar i den offentliga sektorn och utförsäljningar av statliga företag.
- Ett skattesystem som blivit allt mindre omfördelande från rik till fattig.
- Avskaffandet av socialdemokraternas kronjuvel ATP-systemet som ersatts med ett av Europas snålaste pensionssystem.
- Privatskolor, Carema, riskkapitalister som begraver sina klor djupt i de skattefinansierade välfärdsverksamheterna.
- Avregleringar av järnväg, elen, apotek, taxi...
Listan på de av sossarnas högerflank och borgerligheten uppnådda delmålen i det nyliberala systemskiftet kan göras längre. Och vi börjar kunna utvärdera resultaten. Sverige har blivit ett hårdare klassamhälle där allt fler far illa. Där medborgarna inte längre kan lita på kvalitén i de skattefinansierade välfärdsverksamheterna. Där vi reduceras till kunder på marknader och ångestsvettas över att göra fel val av skola, äldreboende, sjukhus, dagis. Politiken har tagit ett steg tillbaka och lämnat över makten till marknaden.
Inget av detta verkar bekymra eller ens intressera Mona Sahlin. Hennes stora politiska ångest är tydligen att hon inte lyckades köra över LO och den socialdemokratiska vänsterflanken när hon försökte utesluta vänsterpartiet från det rödgrönas samarbetet. Hennes urusla förtroendesiffror verkar hon fortfarande förklara mer med toblerone än med politik. Hennes framgångsrecept för socialdemokratin är att acceptera systemskiftet. Hennes sanning är karriärpolitikens sanning, inte folkrörelsekämpens.Det lite sorgliga intrycket efter en timme med Mona Sahlin är att hon som Katrine Kielos skriver i dagens AB utkämpar gårdagens strider. Från den socialdemokratiska partihögerns skyttegravs horisont. När hon alls pratar politik. För Monas sanning handlar ändå mest om Mona. Det blir alltid väldigt personligt med henne. Men de som burit fram henne och socialdemokratin till makten har också en sanning att berätta. De har fått känna den politiska kursändring - det nyliberala systemskifte som hon försvarar - svida in på bara skinnet. Hade Mona lyssnat lite mer på deras sanning hade hon kanske blivit en större politiker.
Istället skyller hon socialdemokratins problem på en ovilja att acceptera och hylla systemskiftet. Och valförlusten på vänsterpartiet. Jag själv och många andra skulle tvärtom säga att problemet är att de inte har något att erbjuda mer än reträtter från det en gång så ambitiösa reformistiska välfärdsprojektet. När till och med socialdemokratiska ledarskribenter har svårt att se skillnad mellan (s) och (m), hur ska då vanliga väljare kunna göra det? Mona Sahlin ville sätta ett sympatiskt och personligt ansikte på den socialdemokratiska reträtten. Det misslyckades. Och tur var väl det.
